- STORA TORP – LUSTSLOTTET
”Lantegendomen Stora Torp har anor sedan långt tillbaka. Så tidigt som 1550 omtalas den i historiska källor men redan under medeltiden kan gården ha anlagts.
Flera Göteborgska storheter har under årens lopp residerat i den här omgivningen. Konsuln, grosshandlaren, riksdagsmannen mm Oscar Ekman lät 1872-73 bygga upp ett nytt Stora Torp, denna gång i sten, sedan den äldre träbyggnaden strax innan brunnit ner till grunden. För konsuln, som under större delen av året bodde inne i Göteborg, var den ståtliga byggnaden endast ett lust-slott – en sommarstuga.
Idag är Stora Torp ”åretrunt- bostad” för Skogssällskapet och Friluftsfrämjandet vilka bägge har sina kontor förlagda hit. Byggnaden har under 1986-87 restaurerats och fått en ny tillbyggnad av Skogssällskapet som sedan 1942 har haft sitt kansli i Stora Torp eller ”slottet” som arbetsplatsen oftast kallas.” År 2010 sålde Skogssällskapet Stora Torp till Varbergs stenfastigheter och Friluftsfrämjandet fick då flytta till Sjölyckan där organisationen idag delar lokaler med Sportfiskarna.
”Strax öster om tillbyggnaden kommer Skogssällskapet under 1988 att anlägga ett arboretum innehållande Sveriges vanligaste buskar och träd. En blomsteräng kommer också att placeras i denna omgivning. Den gamla slottsparken anlades redan 1770 men tyvärr börjar nu flera träd se ”ålderströtta” ut.” Arboretum anläggningen finns kvar även sedan Skogssällskapet flyttat.
Mer om Stora Torp finns via denna länk.
”Till station 2. C:a 500 m. Styr stegen söderut mot stallbyggnaderna. På vänster sida, innan stallet, passerar Du först den gamla förvaltarbostaden. Efter stallbyggnaden följer Du vägen längst till vänster mellan det mindre stallet och stenmagasinet. Halvvägs runt sänkan tar Du vägen österut ner i sänkan, korsar bäcken, och passerar en hage på vägens vänstra sida. Uppe ur svackan tar Du till vänster ner mellan bergknallen och hästhagen. Snett fram till höger ser Du Lilla Torps stallbyggnad. Tar Du till vänster förbi växthusen finner Du den gamla trädgårdsmästarbostaden på andra sidan kullen.”
- ORDNING PÅ LILLA TORPET
”Tillsammans bildade gårdarna Stora och Lilla Torp en by i Örgryte socken. Byn kallades kort och gott – Torp. Det var en välmående by och de bägge gårdarna blomstrade. Av Lilla Torp finns idag inte mycket kvar som kan vittna om gårdagens storhetstid. Huvudbyggnaden har rivits och kvar finns endast stallbyggnaden samt trädgårdsmästarens bostad. Bostaden – ”Nilssons hus” allmänt kallad – är ett fint exempel på hur de anställda, i detta fall trädgårdsmästaren, kunde ha sin boning ordnad på Lilla Torp. Nu är det ordning på torpet – åtminstone i stallet! Delsjöområdet patrulleras dagligen av ridande polis och när de fyrbenta ”tjänstefor- donen” fått sin dagliga motion bär det av mot ”garaget” – Lilla Torps stallbyggnad. Runt tjugofem polishästar är för närvarande (1987) stallade här.”
”Till station 3. C:a 200 m. Gå tillbaka förbi hästhagen och bergknallen. Framme vid vägkorset fortsätter Du rakt fram in på gångvägen mellan berget och gärdsgården. När gärdsgården böjer av åt höger har Du en kvarnsten på vägens vänstra sida. Sittvänlig som den är lämpar den sig utmärkt för studier av häftets punkt 3.”
3. RÖTT – GULT – HÖST
”När dagarna blir korta och luften kylig förbereder sig växterna för vintern. Bladets mest värdefulla ämnen bryts ner och transporteras in i stammen eller ner i roten där de lagras i väntan på våren. Med klorofyllet försvinner bladets gröna färg och istället brukar en röd färg dyka upp. Det är samma färgämne som ger både bourgognevin och röda rosor sin vackra färg. Lövets gula färg är av samma typ som färgar moroten gul. När det bästa är ”utsuget” släpps bladet – det är höst. För den ”slösaktiga” asken har det då varit höst under en längre tid. Asken växer bara där det är näringsrikt och bekymrar sig inte särskilt mycket om näringsämnen går förlorade. Den släpper därför sina blad gröna – ibland tidigt på hösten. Spara lite av färgprakten och gör en fin tavla av höstens löv. Lägg ett vackert färgat blad på ett papper och täck över med självhäftande plast. Vem vet, det kanske kan bli en trevlig julklapp.”
”Till station 4. C:a 300 m. Följ gångvägen genom en höger- och vänstersväng. Vid en bäck viker Du av från gångvägen och styr upp på stigen in bland de stora granarna.”
- GRANSKOGENS INTÅG
”Från och med 1600-talets början utsätts skogen i sydvästra Sverige för en omfattande rovdrift. Efter flera hundra år av skogsskövling bredde istället milsvida ljunghedar ut sig i landskapet. Så småningom började röster höjas för att beskoga det kala landskapet – men inte förrän i början av detta seklet tog fart. Huvudsakligen gran planterades. När Skogssällskapet tog över skötseln av Delsjöområdet 1921 fanns det faktiskt ett gott bestånd av blandskog (fr a ek och bok) i Stora Torps närhet. Men i det omgivande landskapet bredde ljunghedarna ut sig och i dessa planterade Skogssällskapet 5 miljoner plantor under de följande femtio åren. Till sin ”hjälp” hade man bl a folkskollärare Gustav Svenssons skolklasser – främst sjätteklassare. Initiativet var gott men med resultatet var det sämre bevänt och effektiviteten sjönk så småningom till urdåliga 6 plantor per elev och dag! Enligt källa ägnades mesta tiden istället åt att ”göra fällor och bus med lärarna”. På trettio år hade eleverna bara planterat 33 hektar och verksamheten lades ner.”
Via denna länk kan du läsa mer om hur skogen försvann från Delsjöområdet.
”Till station 5. C:a 250 m. Fortsätt på stigen upp mot golfbanan. Du passerar bi a en gran med tvådelad stam. Stigen går genom resterna av gärdsgården och Du kommer strax upp på golfbanan – se upp för bollen! Via vägen på golfbanans västra sida når Du utslagsplatsen. I dungen öster om utslagsplatsen finner Du den sökta gravstenen.”
- EN HUND BEGRAVEN
”I dungen, ett tiotal steg öster om utslagsplatsen, reser sig en halv-meterhög sten med följande inskription:”
”Min hund han var min vän.
Ej trognare jag fann.
Och lycklig är väl den som ingen sämre vann”.
”Stenen minner om den tid då det jagades på Stora Torps marker och flera goda jaktkamrater har här givits sin sista viloplats.”
”Till station 6. C:a 100 m. Gå ner på vägen söder om utslagsplatsen och följ den söderut. Det första torpet på vänster hand är Kolmaden.”
- KOLMADEN – ETT TORPEXEMPEL
”I Sverige börjar torpbebyggelsen komma igång redan på 1600-talet med de s k säteritorpen. Detta innebar att godsherren styckade av en bit mark åt torparen som där kunde sätta bo och bryta ett stycke åkermark. I gengäld fick torparen göra dagsverken på godsherrens gård. Torparens ”lön” var avkastningen han fick på sin åkerlapp hemma vid torpet. Med ett rationaliserat jordbruk, nya grödor (framför allt potatisen), bättre sjukvård mm ökade folkmängden i Sverige explosionsartat i början av 1800-talet. Samtidigt ökade torpbebyggelsen i motsvarande grad. Enligt husförhörs- och mantals- längder från 1780—1860 ökade antalet torp i Örgryte socken från tjugofyra till fyrtiosex. Vid en jämförelse av de olika socknarnas gårdar mot torp konstaterar man att torpökningen i Örgryte socken är högst. Tydligen har de någorlunda skogrika delarna i Delsjöområdet erbjudit goda förutsättningar för en vittgående torpbebyggelse. På 1860-talet slog missväxten till. I nödens Sverige var det främst de mindre jordbruken som drabbades hårdast. De som inte sögs upp av den gryende industrin i Göteborg emigrerade till Amerika. Torpen övergavs och förföll – 1890 fanns det bara trettiotre torp kvar i socknen.
Uppgifterna om när torpet Kolmaden byggdes är inte entydiga. Troligtvis uppfördes torpet under befolkningsexplosionen i början på 1800-talet. Den 28 september 1775 vet vi åtminstone att gränsstenarna, som markerar Kolmadens odlingslotter, placerades ut. Namnet – Kol- maden – indikerar att man eventuellt framställt träkol här men några spår av sådan verksamhet har inte hittats. Torpet Kolmaden och Lyckan (200 m längre fram) har bägge hört till gården Stora Torp. I Lyckan finns ett café om Du vill styrka Dig med en kopp kaffe innan vandringen fortsätter.”
Via denna länk finns mer information om Kolmaden.
”Till station 7. C:a 600 m. Vid Kolmaden tar Du avtagsvägen rakt västerut. Gå förbi golfbana 3:s hål, upp över bergsryggen och ner på andra sidan till golfbana 6 utslagsplats. Sväng vänster och följ vägen mellan bergväggen och ”skyddsnätet” runt kröken dyker golfbana 7:s hål upp. Tag här avtagsvägen åt höger (norr). Gå förbi golfbana 8:s utslagsplats. Om ett tag kommer Du fram till en korsning. 20 m ner till höger finns en bänk som lämpar sig utmärkt att läsa sagor på, exempelvis de på punkt 7 i häftet.” Idag stämmer beskrivningen inte riktigt överens med verkligheten, bänken är borta, men vägskälet finns kvar.
- DELSJÖÄLG I ALLMÄNHET – HUBERT I SYNNERHET
”Älgen är en sällsynthet i Delsjöterrängen idag. Annat var det förr! Många minns säkert hur det var i början på 1970-talet – gott om älg både i Delsjön och bland äppelträden i angränsande villaträdgårdar.
Man brukar säga att åsynen av en människa oroar älgen, ljudet av en människa får den att lystra och lukten av människa får den att fly. Detta hade Delsjöns älgar aldrig hört talas om utan de blev med tiden ganska ”tama” och ibland till och med lite påflugna. Under 70- talet decimerades älgstammen i Delsjön kraftigt.
På grund av en helt ohämmad jakt var älgen faktiskt så gott som utrotad i Sverige i mitten av 1800- talet. Efter skärpta jaktbestämmelser repade sig stammen långsamt. 1921 sköts 381 älgar i landet. Drygt sextio år senare (1982) sköts det 170 000!
Man anser att det framför allt var 60-talets stora kalhyggen med efter-följande slyvegetation i mängd som var den huvudsakliga orsaken till älgexplosionen på senare år. Älgen är i huvudsak kvistbitare och äter fr a björk, ek, asp, rönn, vide och kan, speciellt vintertid, ge sig på tall och enris. Ungefär 15 kg kvistar per dygn måste den sätta i sig.
Det faller sig så att både jakt- och parningstid ofta sammanfaller under hösten. Detta kan vara ödesdigert, inte minst för älgen, men även för jägaren vilket följande sanna berättelse om Delsjöälgen Hubert kan vittna om.”
”Det var en gång, för inte så speciellt länge sedan, närmare bestämt en onsdagsmorgon i oktober 1974. Älgcelebriteten Hubert – vår hjälte – en ståtlig 18 taggars storoxe står och bläddrar i sin jaktkalender. Jojomän, precis vad han trodde, idag är det bara tillåtet att skjuta kalv. Chans till romans tänker Hubert och skuttar glatt iväg i sin älgskog. Väl medveten om att de vuxna djuren var inne i en säkre period och att eventuella snedsteg i terrängen kunde göras tämligen riskfritt styrdes stegen österut – mot den tilltänkta. Idag är det min tur att jaga tänker Hubert och vänder mulen mot Öjersjö och – som det skulle visa sig – sitt öde.
I nämnda ort, på en fällstol i naturen sitter en man med bössan i handen, orange band i mössan och älgstek på hjärnan – kort sagt – en jägare på sitt pass.
Plötsligt! Som genom ett trollslag fylls hela bössans vidhängande optiska instrument av älg och ni vet vem, ja just det – Hubert! Jägaren sliter i sitt vapen – att det är onsdag är för länge sedan glömt – KABLAM en halvmantlad klass ett kula lämnar loppet och släcker i nästa ögonblick allt som varit tänt hos Hubert.
Sista akten för skogens ”buskiskung” präglas av stundens allvar – dödligt allvar,. Allt blev svart och vår hjälte biter i gräset en sista gång.
För den ivrige jägaren går det så småningom upp ett blåljus och han får svartvit skjuts till nästa akt han skulle medverka i – polisakten. Så kan det gå.”
”Större delen av Hubert gick till de sälla jaktmarkerna – men inte allt. Som ett monument, minne-ja näst intill relik – hänger hans ståtliga hornkrona till allmän beskådning i Stora Torp.”
”I ärlighetens namn måste det sägas att antalet taggar bara är sjutton, dvs åtta taggar på den ena skoveln och nio på den andra. För att inte ge skogens konung komplex för denna skönhetsfläck bestämde konung Oscar II att den skovel med flest antal taggar skulle räknas och multipliceras med två. I Huberts fall blir det alltså 2 * 9=18 taggar. Oscar bestämde också att en horn utväxt tillräckligt stor att hänga jakthornet på var att räkna som tagg.”
”Till station 8. C:a 150 m. Gå tillbaka de 20 metrarna och sväng in till höger. Fortsätt norrut drygt 100 m. På vägens vänstra sida finner Du då två, lite kantiga, stenblock bredvid varandra. Har Du nu kommit rätt skall det på vägens högra sida dyka upp en liten glänta mellan tallar och ekar. / gläntan hittar Du flera hårt rådjurstuktade ekar. (Passerar Du en gammal grusgrop på vägens högra sida, har Du gått ungefär 30 m för långt).”
- RÅDJURSSKOGEN
”Sverige hyser idag en god rådjursstam – Delsjön utgör inget undantag – men så har det inte alltid varit. Rådjuret var sedan Magnus Erikssons tid (1351) endast konungens och adelns villebråd och ve den stackare som ”tjuvsköt” på sina egna marker – fanns vederbörande inte upptagen i adelskalendern var det stränga straff att vänta. Till slut blev markägarnas protester och klagomål så högljudda att Gustav III tvangs släppa jakten fri.
Detta var 1789 – fyrtio år senare var rådjuret så gott som utrotat! Endast några hundratal djur fanns kvar på några gods i Skåne och det är från dessa som Sveriges numera väletablerade stam av rådjur kommer.
Fr a under skymning och gryning är djuren i rörelse – ständigt sökande efter aptitlig vegetation. Eken är, i det här sammanhanget, en delikatess vilket man med tydlig önskvärdhet kan se här på platsen! Studera de hårt tuktade småekarna i den gräsbevuxna gläntan. Rådjuren tuggar av grenar och skott med kindtänderna och bettytan får därför ett typiskt fransigt utseende.
Efter parningen i juli-augusti är hinden dräktig i 9-10 månader och i maj-juni föds kiden – vanligen två eller tre. Små och oemotståndligt söta ligger de till synes övergivna i skogen. Övergivna är de däremot inte utan mamman har givit ungen ”stränga order” om att ligga kvar på platsen tills hon kommer tillbaka. Med jämna mellanrum kommer hon dit för att ge ungen di. Efter knappt två veckor följer kidet sin mor ut på livets vanskliga rådjursstig.
Rör aldrig ett kid i skogen – om modern känner lukten av människa överges ungen och den dör av svält.”
”Till station 9. C:a 150 m. Fortsätt på stigen och Du passerar strax en gammal Igenvuxen grusgrop. Därefter dyker ett bokbestånd upp. Vid en klippa svänger vägen åt höger. Boken upphör, vägen svänger vänster och sluttar svagt uppför. Cirka 30 m innan Du nått bergskrönet finner Du intill bergväggen på vägens högra sida en knotig tall. Hittar Du mängder av gamla kottar under tallen har Du kommit rätt.”
- KOTTAR – VIKTIG VINTERFÖDA
”Avslitna kottefjäll och fransiga kotteaxlar – alltihop utspritt i stora mängder under ett träd – det finns all anledning att misstänka ekorre som ansvarig för ”nedskräpningen”. För ekorren är kottarnas frön en mycket viktig näringskälla fr a på vintern. Men fröna är små och det går åt en hel del kottar för att ekorren skall bli mätt. Skogsmusens kottegnag ser nästan likadant ut som ekorrens men är mycket jämnare avgnaget. Dessutom hittas skogsmusens kottar ofta på undangömda platser till skillnad från ekorrens som gärna ligger öppet. Ibland kan man hitta träd med en eller flera tufsiga kottar inkilade i barken. Ligger det dessutom en massa kottar med ett lika tufsigt utseende under trädet så har Du funnit en s k hackspettsmedja. Större hackspett lever vintertid till stor del av barrträdsfrö. Efter fyra minuters behandling är en tallkottes från omsorgsfullt utplockade. Spetten har då hackat ungefär 800 gånger i kotten.”
”Till station 10. C:a 30 m. Fortsätt till bergskrönet där vägen svänger kraftigt åt höger. På de nakna hällarna växer det flera olika lavar.”
10. LAVAR – TIDSUR OCH VÄCKARKLOCKA
”Lavarna är oftast pionjärer på kala berghällar och stenar. Med hjälp av sina lavsyror löser de upp lite av berget och den lilla mängd jord som bildas under laven är tillräcklig för att vissa mossor så småningom skall kunna slå sig ned. Därefter fortsätter invandringen av nya växter och till slut täcks hela stenen av vegetation – men det tar många år.
En lav består av två olika växter – en alg och en svamp – som lever tillsammans. Algen bäddas in och skyddas av svamptrådar. Det Du ser av laven är med andra ord bara svampdelen.
Algen ger svampen energirikt socker – bildat från fotosyntesen – och svampen delar med sig av de näringsämnen den tagit upp från omgivningen. Bägge växterna lever tillsammans och har ömsesidig nytta av varandra – man säger att de lever i symbios.
Lavarna växer ofta mycket långsamt. Kartlaven, den gulgröna och svarta uppspruckna laven Du ser växa på berget, växer endast 0,25 mm åt sidan per år. Med en linjal kan man alltså räkna ut hur länge laven har levt på stenen. Påsköns mystiska statyer har åldersbestämts genom att mäta lavarnas storlek på detta sätt.
Lavarna är som bekant känsliga för luftföroreningar. Studier av lavflorans artrikedom ger därför en viss uppfattning om hur stora luftföroreningarna är. Undersök träden i Allén eller vid Södra Vägen – hur många arter tror Du man hittar där?”
”Till station 11. C:a 450 m. Det här kan vara en besvärlig sträcka. Stigen, som ibland kan vara svår att se, går konstant neråt. Sista biten på berget är mycket brant – var försiktig och tag det lugnt! Nedanför berget dyker bokskogen upp. Gå ut på vägen och följ den norrut. Vid korsningen finner Du en sandlåda och en rastbänk att vila ut på. Här är också våren som allra vackrast. Slå Dig ner för en välförtjänt vila.”
Innan du lämnar toppen av berget (Korpberget) tycker jag att det finns anledning att gå fram till lämningarna efter Blå tornet, utsiktstornet vid Stora Torp – som du kan läsa mer om via denna länk.
- BOKEN – ETT MÖRKT SOMMARKAPITEL
”Om Du studerar bokens grenar upptäcker Du att bladen sitter i två rader. Dessutom står bladen vågrätt ut från varje kvist – allt för att samla så mycket ljus som möjligt. Tillsammans bildar alla kvistars löv ett effektivt Ijussamlande paraply. Den lilla mängd ljus som eventuellt slinker förbi ”klorofyllfällan” är otillräcklig för de flesta växter och marken i sommarens bokskog är därför i det närmaste tom på blommor.
De skira vitsipporna, som under april-maj bäddar in landskapet i ett grön-vitt täcke, gör den här platsen till ett måste för vårpromenaden.
Att vitsippan kan sprida sig på detta heltäckande sätt beror på de jordstammar som sipporna skjuter ut åt alla håll. Från dessa växer talrika grenar med blommor upp och vi får en tät sammanhängande matta av vitsippor att njuta av under våren.
Se upp vid plockningen av vårens små buketter – vitsippans växt- saft är giftig och kan ge allvarliga hudirritationer! Inom folkmedicinen har dessa safter använts att ta bort bl a fräknar med. Men var man begåvad med otur hade fräknarna efter behandlingen istället blivit utbytta mot stora blåsor.
Om blommorna torkas eller kokas försvinner giftets verkan. Men efter en sådan behandling är det kanske inte längre lika aktuellt att sätta buketten på köksbordet.
”Till station 12. C:a 300 m. Vandra vidare på den östra vägen och följ den så gott som till slutet. Håll utkik åt höger. Cirka 40 m innan vägkorsningen finner Du en liggande bok samt flera stående bokar med fnösktickor på.”
- FNÖSKTICKAN – UTSLAGEN AV TÄNDSTICKAN
”När träden blir gamla och skröpliga faller de lätt offer för olika svampangrepp. Boken är ålderstigen redan vid 150 års ålder. Den angrips då fr a av fnösktickan som Du tydligt kan se på några av bokarna här.
Fnösktickan är gråaktig i färgen och kan bli flera dm bred. Den är vanlig på fr a bok och björk. Svampen slår sig ner på ett skadat ställe och skickar in sina svamptrådar i trädet. Fnösktickans svamptrådar bryter ner trädets vedämne (lignin) och den ruttnande veden blir trådig och vit i färgen.
Så länge vi gjorde upp eld med stål och flinta så länge har fnösktickan använts av människan. Stålet slogs mot flintan och gnistan fångades upp i fnösket som började pyra. Man blåste på glöden och satte till lite torrt gräs som strax började brinna.
Fnösket – de bruna, mjuka svamptrådarna inuti tickan – skars i tunna skivor och kokades i vatten tillsammans med björkaska. Skivorna torkades och bankades mjuka – ju mjukare de blev desto bättre fnöske fick man.
Aven svamptrådarna inne i trädet har använts i ”pyrotekniska” sammanhang. De brinner lika långsamt som fnösket och användes tidigare som stubintråd.
När bruket av tändstickor slog igenom i slutet av 1800-talet upphörde fnöskets betydelse.”
Delsjöområdets historia 