Linnés Willrunor

Bilden ovan visar en mängd märkliga tecken i berget! Är det trollrunor skrivna för att framkalla besvärjelser och förbannelse? Är det svart magi som ligger bakom? Länge fanns inte någon förklaring, runorna lyckades lura självaste Linné, men idag finns det en förklaring till hur dessa märkliga runtecken uppstått.

Den 11 juli år 1776 stod Linné och talade med traktens bönder borta vid Ringshåla hällkista. Han frågade dem bland annat om de kände till några andra fornlämningar i trakten. Bönderna svarade då att det inte fanns några runstenar men att det öster om den stora mossen skulle finnas ett berg där obekanta bokstäver var skrivna.
”Vi reste dit, och fann 3 skrivna rader, som stärkte sig vid pass 100:de alnar i längd; bokstäverna stod inom linjer, ovan och nedan, vilka linjer sträckte sig längs åt en flat och sluttande bergsklippa; varje bokstav var 2 á 3 kvarter lång och mestadels 1 eller 2 bokstäver över varje linje; de flesta var endast streck, som gick perpendiculairt eller oblique till höger eller vänster; Jag är säker att denna runsten ej varit läst på 100 år, ty torven låg på flera ställen över skriften till 2 á 3 fingrars tjocklek. Om denna skrift ej måtte vara Willrunor, vet jag inte vad den skall kallas. Aldrig har jag sett så vidlyftig runsten,ej heller så stora bokstäver skrivna i sten.”(Linné, Carl von. Carl Linnaei västgötaresa 1746).

Linné kunde visserligen läsa runor men dessa tecken var omöjliga att uttyda. Han blev imponerad av skriftens omfattning och storlek men tvingades ge upp tolkningsförsöken och kallade dem för ”willrunor” (6). Efter Linnés besök har hällen blivit berömd och det har varit många forskare som besökt platsen.
År 1794 publiceras i Skara Stifts Tidningar, nummer 51 en artikel av Per Tham en redogörelse för två runberg i Västergötland, varav den ena var Linnés willrunor. Tham var övertygad om att det verkligen var fråga om runskrift.
År 1869 publicerades boken ”Göteborg – en beskrifning öfver staden och dess närmaste omgifningar” av Octavia Carlén, det är den tidigaste moderna tolkningen av willrunorna.

”Uti vildmarken, åt Kallebäck till, företer den nästan plana och delvis blottade berghällen ett fenomen, som Linné äfven omtalat; och om det än visat sig, att detta är ett naturens eget verk, uppkommet i följd af en djupare gående afvittring af delar af gråberget, som äro af en lösare beskaffenhet, är detta fenomen icke desto mindre en så sällsam företeelse, att en färd dit ut ej bör försummas. I sanning förekommer der ett stort antal figurer af runoform. Den berömde fornforskaren Stephens besökte stället för ett tiotal år sedan i sällskap med författaren men båda blefvo fullt öfvertygade om, att naturen sjelf ristat denna märkvärdiga skrift. Och man fann då äfven i grannskapet åtskilliga andra dylika företeelser, ehuruväl af mindre utsträckning.” (Carlén, O. Göteborg. Beskrifning öfver staden och dess närmaste omgifningar. Ny handbok för resande. s. 140-41.)

Nästa skribent som besökte platsen var Wilhelm Berg år 1879. I artikeln ”Runinskrifter vid Göteborg” i Bidrag till Göteborgs och Bohusläns Fornminnen och historia kommer även han fram till att det är fråga om ett verk av naturen själv, inte människan. (Wulff, T. Linnés ”willrunor” i Göteborgstrakten. i ”Sveriges natur”. s. 68-69).
Hur har då naturen skapat ”runskriften”? Hällarna i området är alla en rest av inlandsisen som slipade till dem. Strecken på hällarna, som ser ut som linjer i ett kollegieblock, är sedan skapade av en avvikande bergart. Själva ”runtecknen” är skapade av små ådror av mjölkkvarts som har vittrat bort och efterlämnat ”runor”. Kanske kan du hitta mjölkkvarts som sitter kvar i någon av ”runorna”. (Wulff, T. Linnés ”willrunor” i Göteborgstrakten. i ”Sveriges natur”. s. 67).
Under år 1908 gick den berömde forskningsresanden Thorild Wulff omkring vid Gundla mosse och letade efter Willrunorna, som Carl von Linné beskrivit under sin Västgötaresa år 1746, men utan framgång. När Thorild fick se torpet Kolmaden knackade han på och frågade hustrun i huset Alma och barnen om de visste något om dessa runor. Ingen av dem hade hört talas om några runor, men när torpare August kom hem fick Thorild träffa en person med stor lokalkännedom. August var troligen en av de absolut sista personer vilken denna plats fortfarande fanns levande i minnet. Han hade visserligen inte besökt platsen på många år men trodde sig kunna visa Thorild var den låg mossar. August och Thorild fick därför gå tillbaka till torpet och hämta spadar och kvastar. Med hjälp av dessa frilade de runhällen. Thorild kunde snabbt konstatera att detta var naturens verk, inte människans. Några år senare, år 1911, skrev han en artikel om ”runhällen” i Sveriges natur, svenska naturskyddsföreningens årsskrift. (Wulff, T. Linnés ”willrunor” i Göteborgstrakten. i ”Sveriges natur”.. Thorild Wulff var en för sin tid mycket berömd äventyrare och upptäcktsresande). Augusts insats denna dag år 1908 bidrog till att vi idag kommer ihåg var Willrunorna finns och kan besöka den plats där så många från Linnés tid och framåt stått och funderat över de märkliga tecknen i berget.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: