I boken ”Upptäck Skatås” hittar du mer information om torpet Sandhåla och en minst sagt dramatisk händelse som utspelade sig här under 1800-talet då familjen blev brutalt överfallna. Läs mer om boken via denna länk och om hur du kan beställa ”Upptäck Skatås”.
Sandhåla låg under Kålltorp och uppfördes vid samma tid som Korpås, alltså omkring år 1811. Torpet låg då till vänster om grusvägen som idag förbinder Kålltorp/Apslätten med Härlanda tjärn/Skatås. Namnet fick torpet efter den sandgrop som finns markerad på 1780 års karta över Kålltorp. (Storskifte 1780)
Torpet var uppfört i en länga där stuga och förrådsbyggnader låg som i ett radhus. Torpets åker är idag en stor öppen gräsyta som bland annat används av frisbeekastare.
Till vänster om vägen ned mot Apsätten, där cyklisten passerar, låg torpet Sandhåla. Foto: Per Hallén 2016.
Denna öppna yta var tidigare Sandhålas åkermark. Foto: Per Hallén 2016.
Nära mossmarken syns tydliga spår av en terrass (till vänster i bild) som torparna på Sandhåla uppförde för att få mer mark till odling. Foto: Per Hallén 2016.
Sandhålas första invånare var torparen Lars Eliasson och hans hustru Anna Jansdotter samt deras barn. Familjen stannade fram till 1818 då de flyttade ut ur torpet. Under tiden 1820 till 1828 finns det inte några personer noterade under Sandhåla i Örgrytes husförhörslängder, vad det beror på kan man endast spekulera kring. Kanske drabbades torpet av en brand eller så var det de dåliga tiderna kring 1820 som gjorde att Kålltorps ägare valde att inte anlita någon ny torpare. År 1828 flyttade torparen Anders Haraldsson och hans hustru Christina Jacobsdotter och dottern Anna Christina in på Sandhåla efter att de hade lämnat Torpa Nordgården.
Sommaren 1834 kom en ny sjukdom till Göteborg – koleran. Riskerna med sjukdomen tonades ned i den tidens tidningar när de första döda påträffades 1 augusti (GHT under augusti månad 1834), men snart stod det klart att det var en fruktansvärd smitta som drabbat befolkningen och hundratals dog i staden med omgivningar under några få veckors tid. Bland de döda fanns dottern Anna Christina på Sandhåla och den inneboende pigan Christina Tandberg. (Läs mer om koleran i Larsson 2015)
A visar 1700-talets grusgrop, B grusgropen från tiden efter 1945. 1 markerar Sandhålas gamla plats och 2 markerar den nya tomten efter 1898. Kartöverlägg utfört av Per Hallén 2016.
Det gamla torpet revs troligen 1898 men Sandhåla uppfördes på nytt nära den jordkällare som ännu finns kvar som den enda tydliga lämningen efter torpet. Det är nog många av dagens läsare av denna text som gått rakt igenom stugan utan att se den! Husgrund och lämningar av murstocken finns kvar och en stig går igenom husgrunden, vilket illustreras av bilden nedan.
Här passerar stigen i riktning mot Apslätten rakt igenom grunden till stugan. Foto: Per Hallén 2016.
Sandhålas jordkällare, idag den tydligaste lämningen efter torpet. Foto: Per Hallén 2016.
Brandförsäkringen som Göteborgs stad lät upprätta över Kålltorp och dess torp 1916 (Fnr: 46681) ger den enda detaljerade beskrivningen av torpet. Torpet var byggt på en låg stenfot av gråsten. Väggarna var timrade och brädklädda och liksom övriga torp under Kålltorp var huset målat med ljus oljefärg och hade ett tak av tegel. Själva torpstugan bestod av ett rum och kök samt ett vindsrum. Totalt fanns det fem fönster och tre dörrar. Torpet värmdes upp av en kakelugn och en spis i köket. Stugan var sju meter lång, fem meter bred och två och en halv meter hög. Endast sex meter från torpet låg ladugården. Även den var timrad och brädklädd. Den hade även ett tak av tegel men var till skillnad från boningshuset rödmålad. I den fanns ett fähus, en lada och en loge. Sandhålas ladugård var något mindre än Korpås, endast sju meter lång, fem meter bred och lika hög som stugan.
Karta ur brandförsäkringen Fnr: 46681 år 1916.
Sandhålla förstördes troligen i en brand som inträffade 1918 (Andersson) men det finns också en uppgift som anger att branden inträffade 1916 (Carelius).
När de stora byggprojekten startade inom Kärralundsområdet efter andra världskrigets slut behövdes på nytt stora mängder grus och sand. Ett nytt, och mycket större grustag etablerades därför i sluttningen mellan Sandhåla och Kärralund/Havsörnsplatsen. Det finns några flygfoton via Kamerareportage som visar hur området då såg ut, sök på: ”Göteborg omkring 1955 – Flygbilder över det nybyggda Kålltorpsområdet 1955 , Kålltorp , Göteborg”. Grustagen snyggades senare till och har idag fått täckande växtlighet, men det syns tydligt för den som vet om vad som funnits på platsen. Sandhåla gör alltså skäl för sitt namn genom flera århundraden.
Källor
Brandförsäkringshandling över Kålltorps gård, Örgryte socken 1916. Fnr: 46681.
Göteborgs Häradsskrivare, Mantalslängder, FIa:4-17, 1802-20. Göteborgs Landsarkiv.
Husförhörslängd, Örgryte socken, AI:1-AI:12, 1773-1863. Göteborgs Landsarkiv.
Lantmäterimyndigheternas arkiv, 14-ÖRG-85, Laga skifte av utmarken.
Lantmäterimyndigheternas arkiv, 14-ÖRG-218, Laga skifte av Kålltorps by.
Lantmäteristyrelsens arkiv, Örgryte socken Kålltorp nr 1-3, storskifte av Kålltorps by 1780.
Tidning
Göteborgs Handels och Sjöfartstidning (GHT) under augusti månad 1834.
Göteborgs Handels och Sjöfartstidning (GHT), ”Ett mörkt sextioårsminne, en sammanfattande beskrivning av 1800-talets koleraepidemier i Göteborg”. 13 augusti 1926.
Litteratur och vidare läsning
Andersson, R., Bland Torp och Herrgårdar. Sammanställning av artiklar i Skatåsbladet 1995-98. Utgiven av Roger Andersson i samarbete med Skatås Motionscentral. 1998.
Carelius, K. Kålltorp. Stencil. 1985.
Hallén, P., Storstadens utmark. Delsjöområdets historia under 10 000 år. Göteborg 2007.
Larsson, D., Kolera: samhället, idéerna och katastrofen 1834, Stockholm, 2015.
Wilhelmsson, SA., Örgrytegårdarna samt några göteborgslanderier. Inbundna stenciler vid Göteborgs universitetsbibliotek.
Delsjöområdets historia 