Naturöversikt

DELSJÖOMRÅDETS NATUR

Inventering utförd 1968 av Martin Werner, Per Wramner

INLEDNING

Kartbilaga 4

UNDERSÖKNINGENS SYFTE OCH UPPLÄGGNING

På uppdrag av Göteborgs stad pågår i Konsultbyrån GAKO:s regi en serie utredningar om det stora friluftsområdet kring Härlanda tjärn – Delsjöarna – Kåsjön, det s. k. Delsjöområdet. Föreliggande utredning ger en beskrivning av naturen i Delsjöområdet, söker bedöma dess värde från naturvårdssynpunkt och diskuterar dess lämplighet för olika slags friluftsaktiviteter.

All friluftsverksamhet måste i stor utsträckning basera sig på naturen och dess varierande förutsättningar för olika slag av sådan verksamhet. En av de viktigaste faktorerna att ta hänsyn till vid detaljplaneringen av ett friluftsområde är därför naturen och dess beskaffenhet. Denna utredning är avsedd att utgöra den naturvetenskapliga grund, på vilken det av GAKO bedrivna arbetet med en översikts- och detaljplanering av Delsjöområdet måste bygga.

Naturvårdsaspekterna spelar en central roll i dessa sammanhang. Det gäller inte bara att reservera tillräckligt stora områden för friluftslivet. Lika viktigt är att utnyttja och sköta dessa, så att naturen i dem inte förstörs allt för mycket och områdena mister sin attraktionskraft.

Utredningen är i sin helhet ett lagarbete och vi är båda i lika hög grad ansvariga för innehållet i denna redogörelse. I en bilaga (bil. 1 som kommer att publiceras längre fram, troligen under hösten 2018, här på Delsjöområdets historia) redovisas fågellivet i området. Artlistan är sammanställd av fil. stud. Peter Lindberg, som hämtat materialet ur egna och andra ornitologers fältanteckningar. De foton, som redovisas, är tagna av Lindberg. Undersökningsområdet sammanfaller i stort med det, som ingår i GAKO:s utredningsuppdrag, men bebyggda eller bebyggelseplanerade områden har i huvudsak lämnats utanför.

Utredningen bygger till största delen på studier i fält och av flygbilder (skala 1:20.000) i stereoskop. Fältarbetet föregicks av noggranna flygbildsstudier samt intervjuer (främst av skogvaktare H. Olsson) och litteraturstudier (som gav föga av intresse). Området delades därvid upp i ca 25 inventeringsområden med likartade naturförhållanden. Vid fältarbetet, som i huvudsak utfördes av oss båda tillsammans under drygt två veckor i juli, inventerades och beskrevs dessa områden var för sig. Hela Delsjöområdet har alltså studerats i fält, men givetvis har partier med speciellt naturvetenskapligt intresse ägnats särskild uppmärksamhet.

I nästa kapitel ges en allmän översikt av Delsjöområdets natur, varefter ett kapitel om fiske och fiskevård följer, som till stor del bygger på handlingar i Skogssällskapets arkiv. Därefter följer en närmare beskrivning av Delsjöområdet uppdelat på 13 redovisningsområden, vart och ett med likheter i naturförhållanden och lämplighet för olika

slags användning. För varje område beskrivs naturen och lämpliga användningssätt diskuteras bl. a. från naturvårdssynpunkt.

De två västliga delområdena, som idag är intensivt utnyttjade och i betydande grad exploaterade för olika ändamål, är genom redan uppförda anläggningar bundna i sin framtida användning.

I det avslutande kapitlet ges en sammanfattande diskussion av Delsjöområdets skötsel och lämplighet för olika aktiviteter.

Från natursynpunkt har en klassning av markerna skett efter lämpligt användningssätt (kartbilaga 4). Målsättningen har därvid varit att på grundval av den genom inventeringen förvärvade kännedomen om naturförhållandena komma fram till ett schematiskt markanvändningsförslag, som kan ligga till grund för det fortsatta planeringsarbetet inom Delsjöområdet. Vid klassificeringen har naturvårdssynpunkterna fått väga tungt, men de har inte renodlats, utan en avvägning har hela tiden skett mellan natur- skyddsintressen och olika slags fritidsintressen. Vidare har stor vikt lagts vid mark- slitagesynpunkter.

KLASSIFICERING

A naturområden är de från natursynpunkt värdefullaste. Naturens egenvärde är så stort att hänsyn till naturförhållandena bör vara avgörande för utnyttjandegraden. För att dessa områden, som bitvis har ömtålig natur, inte skall förslitas, bör besöksfrekvensen vara jämförelsevis låg och besökarna kanaliseras längs vandringsleder, som dragés fram så att känsliga terrängavsnitt undvikes. Genom att på detta sätt göra områdena relativt svårtillgängliga kommer i huvudsak de som verkligen vill uppleva den natur, som bjudes, att söka sig hit, vilket utgör en garanti för att slitage och störningar hålls inom rimliga gränser. Områdena bör vara helt fria från anläggningar.

B naturattraktioner är smärre områden, som från natursynpunkt är intressanta och demonstrativa. På grund av sin relativt ringa yta tål de inte alltför många besökare varför endast korta och få slingor av vandringsleder eller gångstigar kan förordas. Även naturattraktionerna bör självfallet vara helt fria från anläggningar.

C strövområden är främst avsedda att betjäna de som önskar motionera på egen hand, t. ex. genom att promenera, plocka bär och svamp m. m. Till områdena förläggs gångstigar och även ridvägar om så erfordras. Naturen är som regel mindre känslig än inom de två förut beskrivna områdestyperna. Dock förekommer även här på sina ställen känsliga avsnitt. Områdena bör i princip vara fria från anläggningar.

D sportområden är avsedda att kunna inrymma anläggningar för extensiva sportgrenar, som t. ex. golf, men skall genom gångvägar även betjäna den motionssökande allmänheten. Naturen bör skötas så att en viss anpassning till områdets användning sker.

E intensivområden är avsedda att ta emot anläggningar för intensiv verksamhet. Tillsammans med de av oss inte inventerade områdena Nö och S om Kåsjön bör Delsjöområdets behov av intensivområden vara fyllt. Naturen inom dessa får skötas med målsättningen att tåla det slitage, som nödvändigtvis måste accepteras.

DELSJÖOMRÅDET SOM FRITIDSOMRÅDE

Delsjöområdet utgör genom sitt centrala läge, sin storlek och omväxlande natur ett mycket värdefullt fritidsområde inte enbart för närliggande bostadsområden utan för hela Göteborg.

Inom områdets V del har under årens lopp anläggningar för olika aktiviteter uppförts, medan den Ö delen i stor utsträckning lämnats orörd i detta avseende. Förläggningen av diverse fritidsanläggningar till områdets V del har på sin tid varit helt naturlig både vad avser naturförhållanden och närheten till kommunikationer och bebyggda områden. Området betjänar emellertid inte enbart de, vilka utövar fritidsaktiviteter som fordrar anläggningar av olika slag, utan i ännu högre grad den stora grupp, som sysslar med icke organiserade aktiviteter, t. ex. promenader, fiske, svamp- och bärplockning under sommarhalvåret och diverse vintersporter och isfiske under vinterhalvåret. Hur området i detalj nyttjas av besökarna, d. v. s. vilka aktiviteter de utövar eller vad de anser sig ha för behållning av besöket, är oss veterligen inte känt. Någon form av intervjuundersökning av besökare skulle säkert ge ett intressant resultat av värde för områdets planering.

Förändringar av områdets nyttjande påverkar i hög grad dess natur. Här bör man enligt vårt förmenande vara särskilt observant, speciellt som misstag i detta avseende är oerhört svåra att rätta till. Bl. a. av detta skäl bör man även i framtiden försöka hålla alla intensiva och anläggningskrävande aktiviteter inom den V delen av området, där naturen redan på många sätt är märkt av mänskligt slitage. Anläggningar och därmed ökad besöksfrekvens inom de idag praktiskt taget orörda centrala och Nö delarna av området skulle förutom nedskräpning och allmänt slitage bl. a. medföra en icke önskvärd utarmning av flora och fauna. Det är enligt vår uppfattning mer i överensstämmelse med områdets allsidiga utnyttjande, om nämnda områden även i fortsättningen skonas från större anläggningar, för att istället betjäna de, som önskar avkoppling och rekreation utan att nödvändigtvis ha tillgång till sportanläggningar. Man bör i detta sammanhang också understryka det stora pedagogiska värdet av dessa områden, vilka flitigt nyttjas av bl. a. skolor.

På grund av sitt centrala läge är Delsjöområdet utsatt för ett allt hårdare exploaterings- tryck. Bebyggelsen tränger på från alla håll och i området finns soptippar, militära anläggningar, TV-mast m. m. Delsjöarna användes dessutom för genomledning av dricksvatten. Planer finns vidare på ett mycket stort och beklagligt ingrepp, som högst väsentligt kommer att minska Delsjöreservatets värde som fritidsområde. Sannolikt kommer nämligen en motorväg att dras genom dess centrala och mest värdefulla delar.

NATUR

ÖVERSIKT AV DELSJÖOMRÅDETS NATUR

Terrängformer och geologi

Den i allmänhet starkt kuperade urbergsterrängen i Göteborgstrakten utgjorde i pre- kambrisk tid (för mer än 600 milj. år sedan) en genom långt gående nedbrytning upp-kommen flack utjämningsyta, ett s. k. peneplan. Detta har sedan under årmiljonernas gång genom inverkan av eroderande krafter skurits sönder och erhållit sitt nuvarande utseende.

Traktens stormorfologiska drag bestäms av stora bergblock och platåer av varierande form och av de dalgångar -med växlande riktning, som begränsar dessa. Dalstråken är ofta s. k. sprickdalar, rätlinjiga dalar med tendens att uppträda parallellt med varandra och med gnejsberggrundens strykning, som uppstått i sprick- och krosszoner i berggrunden, där motståndskraften mot de eroderande agentierna varit minst. De stora blocken och platåerna genomdras i sin tur av mindre sprick- och krosszoner, utmed vilka smådalar och svackor finns. Det hela upprepas ofta flera gånger i allt mindre skala. Resultatet har blivit ett ojämnt, mer eller mindre kuperat landskap.

I Delsjöområdet är terrängen mestadels starkt bruten. Landskapet karaktäriseras av mer eller mindre kala bergsplatåer eller snarare -ryggar, vilka åtskiljs av skarpt markerade dalsänkor, som i betydande utsträckning intas av sankmark. Ryggarna, som i många fall har nästan lodräta sluttningar, är i V delen av området utsträckta i NV-SÖ riktning och i centrala delen (N om L. Delsjön), där de är mest markanta men märkbart asymmetriska, i N-S riktning. Ryggarna N om L. Delsjön har östsluttningar, som är betydligt flackare än västsluttningarna, beroende på att de förra sammanfaller med skiffrighetsplan i berggrunden, medan de senare är sprickytor vinkelrätt mot dessa. Den svagare kuperade och genomsnittligt sett högre belägna Ö och SÖ delen av området intas av oregelbundna platåer genomskurna av dalsänkor med olika riktningar. Områdets ytformer bestäms till största delen av berggrundsmorfologin. Endast i ett par av de lägre belägna dalarna finns större jordmäktighet (se nedan). Sjöarna ligger i de flesta fall i klippbäcken, d. v. s. de är berggrundsmorfologiskt betingade. Det viktigaste undantaget utgör St. Delsjön (se nedan).

Områdets berggrund, som är av pregotisk ålder (bildad för ca 2.000 milj. år sedan) domineras av gnejs med en tydlig parallellstruktur (skiffrighet), men inslag av mer basiska bergarter (främst amfibolit) finns på ett par ställen. De vanligaste gnejsvarianterna är en rödaktig, fin- och jämnkorning typ, en liknande gråaktig typ samt en ögon- gnejstyp. Gnejsens strykning bestämmer ryggarnas riktning i de V och centrala delarna av området. Bergrunden har inte närmare behandlats i denna utredning, eftersom en speciell berggrundsgeologisk undersökning av området på GAKO:s uppdrag utförts av docent L. Bergström.

I stora delar av området är jordtäcket mycket tunt eller saknas helt. Bergsryggarna i V och centrala delen av reservatet intas nästan helt av kalt berg. I sänkor på högre nivåer och i skyddade lägen finns ett tunt moräntäcke, som i de flesta fall (havet har i dessa trakter som högst nått knappt 100 m över sin nuvarande nivå) varit utsatt för vågverkan och är svallat, d. v. s. de finaste partiklarna är bortsköljda. I många fall, särskilt på flacka Ö- och Sö-sluttningar, är det fråga om sekundärt av vågorna avsatt material (svallgrus och svallsand). Mäktigheten torde på något enstaka undantag när inte vara så stor, att grusexploatering är möjlig.

Alla sänkor i de lägsta delarna av området (alltså främst i V och NV) har lera i botten. Där man p. g. a. anläggningsarbeten undersökt mäktigheten, har denna varit betydande. Ovanpå de minerogena jordarterna finns i en stor del av sänkorna, både på

lägre och högre nivåer, torvjordar, främst kärrtorv. Alla större torvmarker i de lägre delarna av Delsjöområdet är dikade. Torvmäktigheten är i allmänhet ringa. På högre nivåer i området finns små torvmarker av både fattigkärr- och mosstyp, som i många fall knappast underlagras av mineraljord utan ligger i rena klippbäcken.

De mindre kuperade Ö och SÖ delarna av området ligger i betydande utsträckning över den högsta kustlinjen. Det kala berget spelar även här en stor roll, men ansenliga arealer intas av mer eller mindre sammanhängande moräntäcken, som är osvallade eller endast obetydligt svallade. Torvjordar finns fortfarande i betydande utsträckning, medan lerjordar spelar mindre roll.

Från områdesgränsen vid Boråsvägen SV om St. Delsjön sträcker sig ett icke helt sammanhängande stråk av isälvsavlagringar mot N utmed sjön och upphör vid Delsjökolonien. Förutom isälvsmaterial ingår morän i denna komplexa bildning, som i den geo-logiska litteraturen benämns Delsjöterrassen eller -platån och är en del av den s. k. Göteborgsmoränen. Det är en israndbildning, uppkommen vid ett tillfälligt stillestånd och en viss framryckning under den senaste landisens reträtt för drygt 12.000 år sedan. Delsjöterrassen är väl utbildad S om området men gör i detta inte skäl för sitt namn. Den är morfologiskt föga framträdande. Avlagringarna är koncentrerade till sänkorna mellan bergsryggarna och nedre delen av deras sidor. Mäktigheten torde i allmänhet vara relativt begränsad. St. Delsjön, som har sitt utlopp vid Sjölyckan, däms upp av de nämnda bildningarna.

Berggrunden inom Delsjöområdet torde vara av mindre intresse från glacialmorfologisk synpunkt. Hällskulpturen är föga plastisk och de glaciskulpturella formelementen dåligt framträdande p. g. a. bergarten (gnejs) och den märkbara vittring, som ägt rum under postglacial tid. Spridda räfflor inom området tyder på isrörelseriktningar från östliga väderstreck. Isen har alltså i stor utsträckning passerat tvärs över de långsträckta bergsryggarna och inte omformat dem i någon större omfattning.

Vegetation

Trots den på många håll inom området till synes ursprungliga och orörda naturen är markerna i Delsjöområdet kulturpräglade, och deras nuvarande vegetation är till stor del ett resultat av direkt och indirekt påverkan av människan och hennes husdjur. Största delen av Delsjöområdet utgjorde fram till sekelskiftet utmarker till gårdarna närmast Ö om Göteborg (Vidkärr, Kärralund, Gårda, Jakobsdal, Kålltorp m. fl.). Utmarkerna utnyttjades huvudsakligen till bete och bestod till största delen av kala ljunghedar (Calluna vulgaris). Dessa för Västsverige karaktäristiska hedar sköttes troligen på sedvanligt sätt med bl. a. regelbunden bränning. Djuren (främst nötkreatur) fick ströva fritt över stora områden och kunde sätta sin prägel på vegetationen nästan överallt. Större slutna skogsbestånd saknades förmodligen i områdets centrala delar, och endast enstaka träd och trädgrupper fanns, främst i bergsbranter. Ljungheden hade sin största utbredning på bergsryggarna, där jordtäcket är mycket tunt eller saknas, medan de lerfyllda sprickdalarna till stor del upptogs av myrmark. Även myrarna betades i viss utsträckning, men vegetationen avvek från ljunghedens. Troligen har dock myrarna, som till största delen bestod av kärr, främst utnyttjats till slätter. Detta gällde i högre grad de större myrarna i dalarna än småmyrarna på bergsryggarna. Slåttermarker fanns även utmed sjöstränder och i viss utsträckning på fastmark, det senare främst V om St. Delsjön. Området har aldrig varit uppodlat i någon nämnvärd grad utom i randzonerna (främst i V) och utmed Öjersjövägen. Skog fanns troligen främst i områdets ö och SÖ randzoner och i det mer parkbetonade avsnittet närmast bebyggelsen i V.

Sedan betet och slåttern successivt upphört, har området ändrat karaktär. Inom mindre områden har skogsodling förekommit och övriga områden har i varierande grad blivit beskogade genom självsådd. Gran (Picea abies), som nu delvis har nått avverkningsbar ålder, har planterats på en del av de bättre markerna i dalarna, medan tall (Pinus silvestris) i viss utsträckning (främst i NÖ delen av området) har planterats eller såtts på bergsryggarna. De senare har dock till största delen fått sköta sig själva och aldrig varit utsatta för ingrepp i skogsvårdande syfte. De har i betydande utsträckning karaktären av mer eller mindre igenvuxen ljunghed (i första stadiet lövsly sedan allt mer tall). Bitvis finns ganska mycket av ljunghedskaraktären bevarad. Detta beror på de ständigt återkommande bränderna i området. Bränder har under de senaste decennierna rasat åren 1938, 1944, 1947, 1948, 1953, 1961 och 1967. Genom en brand avbryts igenväxningen och en tillfällig återgång till ett tidigare ljunghedsstadium inträder.

Arealmässigt dominerar skogsmarken i Delsjöområdet. Flera olika skogstyper finns representerade. Granen har troligen ingen naturlig hemortsrätt i området utom i de östligaste delarna. Planterade granbestånd av olika ålder finns på flera håll, och spridning genom självsådd håller på att ske. I de mest frekventerade centrala och V delarna av Delsjöområdet finns några täta granbestånd, vilka kontrasterar ofördelaktigt mot omgivande tall-björkbestånd.

Tallskogen spelar större roll än granskogen, särskilt i den ö delen av området, där stora arealer intas av tallskog med ett betydande inslag av lövträd. Skogen är delvis planterad eller sådd, delvis självsådd. Särskilt värdefulla från social naturvårdssynpunkt är de stora arealerna med medelålders, av skogsbruksåtgärder relativt opåverkad tallskog med ett mer eller mindre markant lövträdsinslag, främst av björk (Betula verrucosa, Betula pubescens). De ger ett ”orört” intryck, är lättframkomliga, har ett välutbildat men artfattigt fältskikt och är bitvis goda svamp- och framför allt bärmarker. Där jordtäcket är tunt, är de utbildade som ljungrika hällmarkstallskogar, men i övrigt domineras fältskiktet av lingonris (Vaccinium vitisidaea), blåbärsris (Vaccinium myrtillus), odon (Vaccinium uliginosum) m. fl. ris. I övrigt är floran artfattig. Vanligast är kruståtel (Deschampsia flexuosa), skogsstjärna (Trientalis europaea), harsyra (Oxalis acetosella), ekorrbär (Maianthemum bifolium), vårfryle (Luzula pilosa) och hönsbär (Cornus suecica). Vidare har iakttagits linnea (Linnaea borealis), tallört (Monotropa hypopitys), Jungfru Marie nycklar (Orchis maculata), nattviol (Platanthera bifolia) m. fl. Invid bergsbranter, särskilt sådana som vetter mot S eller V, finns i allmänhet en mer eller mindre frodig och lummig lövträdsvegetation av lundbackskaraktär. Träd- och buskskiktet domineras oftast av hassel (Corylus avellana), björk, sommarek (Quercus robur) och i någon mån klibbal (Alnus glutinosa), men här kan också finnas rönn (Sorbus aucuparia), brakved (Rhamnus frangula), asp (Populus tremula), oxel (Sorbus intermedia), olvon (Viburnum opulus), hägg (Prunus padus) och vildapel (Malus silvestris). Fältskiktet har ofta ett markant inslag av ormbunkar, t. ex. majbräken (Athy- rium filix-femina), skogsbräken (Dryopteris spinulosa), lundbräken (Dryopteris dilatata), ekbräken (Lastrea dryopteris) och foderbräken (Struthiopteris filicastrum). Vidare kan man, förutom de ovan nämnda arterna, i dessa biotoper få se bergslok (Melica nutans), lundgröe (Poa nemoralis), piprör (Calamagrostis arundinacea) m. fl. gräs, vispstarr (Carex digitata), liljekonvalj (Convallaria majalis), getrams (Polygonatum officinale), ormbär (Paris quadrifolia), svalört (Ranunculus ficaria), stor blåklocka (Campanula persicifolia), majsmörblomma (Ranunculus auricomus), vitsippa (Anemone nemorosa) m. m.

Planterad lövskog av närmast parkkaraktär och med få ursprungliga drag finns på sina ställen i den västligaste delen av Delsjöområdet. Rester av den naturliga vegetationen finns bevarad i branter (ormbunkar m. m. se ovan) och på höjdryggarnas kala krön (igenväxande klippljungmark). Sterner (i Göteborgstrakten Bygd och Natur 1951) nämner vissa ursprungliga drag i markvegetationen i denna del av området t. ex. bestånd av lundstjärnblomma (Stellaria nemorum) och foderbräken. Ett par små men tilltalande områden med bokskog SÖ om Stora Torp bör också nämnas i detta sammanhang. Ett par, av växtplatsen att döma vildväxande exemplar av den sällsynta vit- oxeln (Sorbus aria), har iakttagits. Även enstaka exemplar av vägtorn (Rhamnus cathartica) har påträffats. Dessa delar av Delsjöområdet utgör fina svampmarker.

Mindre områden med björkskog finns spridda över hela Delsjöreservatet. I allmänhet är det fråga om utdikade sankmarker eller igenvuxna ljunghedar. Fältskiktet är av högst skiftande beskaffenhet allt efter markförhållanden och utvecklingshistoria men är i allmänhet trivialt och artfattigt.

I den centrala delen av Delsjöområdet (N om Delsjöarna) domineras landskapsbilden av igenväxande klippljungmark, som förekommer på höjdryggarnas krön och övre delen av deras sluttningar. Även i övriga delar av Delsjöområdet (med undantag för de allra flackaste) spelar denna vegetationstyp en stor roll.

Det kala berget, som i allmänhet täcker betydande arealer, uppvisar lav- och i någon mån mossamhällen, medan mattor av ljung förekommer i och kring sprickor, små- depressioner o. d., varifrån även en spridning ut över praktiskt taget helt jordfria hällar kan iakttas. När ett jordtäcke föreligger, finns i allmänhet ett busk- och trädskikt av i första hand björk- och aspsly. Ju större jordmäktigheten är och ju längre tid som förflutit sedan brand senast rasat, desto bättre utbildat är trädskiktet. Av betydelse i detta sammanhang är också viltbetningen (älg och rådjur), som på sina ställen märkbart påverkar lövslyet (främst aspen), som hindras att nå mer än ungefär meterhöjd. Det sker en successiv igenväxning av en ljunghed, som inte hävdas, och den går snabbare ju mäktigare jordtäcket är och försvåras av viltbetning.

Så länge trädskiktet är inskränkt till lågvuxet björk- aspsly dominerar ljungen helt fältskiktet, men när trädskiktet blir bättre utbildat och tall, rönn m. m. tillkommer, förlorar ljungen i många fall sin dominans och uppträder tillsammans med lingon, blåbär, örnbräken (Pteridium aquilinum) m. m. Bärrisen uppträder ofta tillsammans med ljung även i tidigare utvecklingsstadier men spelar då en obetydlig roll.

Inte heller i det allra första stadiet efter en brand, vilket kan iakttas i brandfältet S om V Långevatten, dominerar ljungen fältskiktet, utan inslaget av gräsarter t. ex. fårsvingel (Festuca ovina), kruståtel, vårbrodd (Anthoxanthum odoratum) m. fl. är betydande. De trängs dock snart undan av ljungen. En genom regelbunden bränning hävdad ljunghed har inte samma allenarådande ljungvegetation som en ohävdad sådan.

Andra växter, som iakttagits på mer välbevarade ljunghedsrester i Delsjöområdet är gökärt (Lathyrus montanus), stenmåra (Galium saxatile), blodrot (Potentilla erecta) och Jungfru Marie nycklar samt på fattigare partier klockljung (Erica tetralix), blåtåtel (Molinia coerulea) och småstarr (Carex nigra).

Myrvegetation av olika slag spelar stor roll i Delsjöområdet. I V delen av området och på lägre nivåer i den centrala delen är samtliga myrmarker mer eller mindre full¬ständigt utdikade och har en sekundärvegetation av huvudsakligen björk med inslag av al, asp och ask (Fraxinus excelsior). I viss utsträckning är de granplanterade. Dessa myrar har i de flesta fall ursprungligen utgjort kärr.

De intressantaste myrarna finns på högre nivåer i områdets centrala delar, där de flesta depressioner i höjdryggarna intas av sankmarker av olika slag, som i stor utsträckning är opåverkade av dikningsingrepp. Både mossar och fattigkärr förekommer. De förra har i allmänhet kärrkaraktär i randzonerna, men typiska högmossar förekommer inte.

I Ö delen av området finns mer vidsträckta myrar, som i viss mån är påverkade av dikningar. Det är i allmänhet fråga om långsträckta kärrdråg eller mossar med breda och välutbildade laggkärr men föga uppvälvt mosseplan.

Både mossar och kärr har ett bottenskikt, som domineras av vitmossor (Sphagnum spp.) Följande arter har noterats i Delsjöområdet: S. palustre, S. magellanicum, S. rubellum, S. fuscum, S. papillosum och S. imbricatum.

Mossarna är som regel bevuxna med enstaka martallar och småbjörkar eller är helt kala. Ett par tallmossar med slutet trädskikt och dominans av tuvdun (Eriophorum vagi- natum) och hjortron (Rubus chamaemorus) i fältskiktet förekommer. Även i övrigt har mossarna en enhetlig vegetation. De vanligaste arterna i fältskiktet, förutom de två ovannämnda, är tranbär (Vaccinium oxycoccus), rosling (Andromeda polifolia), sileshår (Drosera rotundifolia), storsileshår (Drosera longifolia) och vitag (Rhynchospora alba) samt på tuvor och andra torrare partier klockljung, blåbärsris, ljung, odon och kråkris. Det bör nämnas, att uppdelningen i tuvor och höljor sällan är utpräglad. Fattigkärren har i allmänhet en mer skiftande vegetation än mossarna. De är ofta helt kala men kan vara björkbevuxna. De vanligaste arterna i fältskiktet är myrlilja (Nar- thecium ossifragum), som ofta är heltäckande på mindre ytor, samt starrarter främst flaskstarr och trådstarr (Carex rostrata resp. Carex lasiocarpa), vilka är vanligast på blötare ställen, särskilt i närheten av öppna vattenytor. Detsamma gäller vattenklöver (Me- nyanthes trifoliata) och kråkklöver (Comarum palustre). Vanligt förekommande är också ängsull (Eriophorum angustifolium), tuvdun och blåtåtel. Den senare förekommer på torrare ställen, vilket även gäller de i mossar vanliga risen (främst klockljung), som i någon mån finns även i kärr. Pors (Myrica gale) och i något mindre omfattning även videarter (Salix spp.) är vanliga.

En speciell vegetation av närmast kärrkaraktär förekommer på branta sluttningar med översilande vatten i områdets centrala del. Fältskiktet domineras helt av blåtåtel och vidare är björk och pors karaktäristiska.

Sammanfattningsvis kan sägas, att inom Delsjöområdet finns flera typiska västsvenska vegetationstyper främst av ljungheds- och myrkaraktär.

Djurliv

Genom sin storlek och omväxlande natur erbjuder Delsjöområdet goda möjligheter för ett rikt djurliv trots läget alldeles invid storstaden. På grund av ökad isolering genom expanderande bebyggelse runt området, ökat utnyttjande för friluftsverksam­het, ökad motortrafikintensitet och i vissa avseenden allt för hårt jakttryck, har vilt­stammarna under de senaste åren varit mera växlande än tidigare. De flesta av de för marker av dessa slag karaktäristiska arterna förekommer i fasta stammar.

Inom Delsjöområdet sedda och häckande fågelarter beskrivs i bilaga 1, varför endast ett par arter av större intresse kommer att behandlas här.

Som ett exempel på områdets ”vildmarkskaraktär” kan nämnas, att de inre delarna hyser häckande korp och att enligt uppgift häckande par av berguv och pilgrimsfalk förekommit ända in på 1950-talet.

Storlommen, som för närvarande finns i Kåsjön och Delsjöarna, har de senaste åren misslyckats med häckningen beroende på störningar från människan. Det är därför ovisst, om arten kommer att finnas kvar inom området i framtiden. Knipan ses regelbundet i de flesta sjöarna inom området men häckar ej beroende på brist på boplatser. Trutarna, främst gråtrut, som finns i stort antal kring Brudaremossen (avstjälpningsplatsen), måste betraktas som ett sanitärt problem, överallt på öppna platser i trakten kan man se spår efter dem i form av exkrementer och soprester, som på detta sätt sprids i trakten. Ofta håller stora flockar till i Härlandatjärn och St. Delsjön. Fåglarna torde dock försvinna, när soptippningen på Brudaremossen upphör.

Älg, nära Brudaremossen hösten 2017. Foto: Per Hallén.

Av jaktbara fält- och skogshöns förekommer fasan i normalt antal, huvudsakligen i om-rådets V del, där terrängen är öppnare. Enstaka tjädrar och en minskande men fast stam av orre håller till i de inre delarna.

De jaktbara däggdjuren är:

Hare – fluktuerande stam;

Räv – god stam;

Grävling – fast stam;

Rådjur – en fast stam, som torde uppgå till drygt ett 50-tal djur

Älg – omkring ett 10-tal djur torde mer eller mindre regelbundet uppehålla sig i området. Stammen är för närvarande något mindre än tidigare p. g. a. ohämmad jakt i de östra delarna.

Inom större delen av området, d. v. s. på den kommunalt ägda marken, bedrivs ingen egentlig jakt. Däremot förekommer jakt på privat mark. I vissa fall ligger den privata marken mycket olyckligt till från jaktvårdssynpunkt, genom att den i smala remsor skjuter långt in i området. På dessa marker bedrivs en allt för hård jakt på i första hand älg och rådjur. Som exempel kan nämnas, att på ett av dessa privata jaktområden sköts enligt uppgift ett år inte mindre än 6 älgar, vilket är en avsevärt större avskjutning, än som kan anses lämpligt för hela området.

Det måste anses vara högst otillfredsställande med ovannämnda förhållanden, inte minst med tanke på jaktens störande inverkan på övriga former av friluftsliv och de risker den innebär.

För att Delsjöområdet skall kunna fylla sin uppgift som fritidsområde på ett fullständigare sätt, bör all jakt inom området i princip förbjudas. Endast då ett uppenbart behov av avskjutning föreligger, bör jakt få ske och då under samordnade förhållanden. Om jakten upphör kommer djuren så småningom att bli mindre skygga och öka i antal, vilket bör innebära, att det blir större möjligheter för besökare att få se det vilda. Detta måste anses ha ett stort attraktionsvärde, eftersom det rör sig om vilda djur i sin naturliga miljö.

FISKE OCH FISKEVÅRD

Redan tidigt väcktes intresset för att utnyttja sjöarna inom V delen av Delsjöområdet för fritidsfiske. År 1948 företogs en expertundersökning av sjöarna för att utröna lämpligheten för fritidsfiske och ev. erforderliga fiskevårdsåtgärder. Följande fakta och synpunkter framkom vid denna undersökning.

Stora Delsjön. Areal 121 hektar. Fiskarterna uppgavs vara gädda, abborre, mört, id, lake, sutare och gers. En del gäddlekplatser fanns. Fiske hade varit förbjudet. Inplantering av gädd- och abborryngel föreslogs, om det skulle visa sig nödvändigt.

Lilla Delsjön. Areal 54 hektar. Fiskarterna uppgavs vara samma som i Stora Delsjön. Liksom för Stora Delsjön föreslogs en inplantering av gädd- och abborryngel, om provfiske skulle visa klena bestånd av fiskarterna. Om å andra sidan abborren skulle vara småvuxen, rekommenderades en decimering.

Västra Långevatten. Areal 5 hektar. Vattnet uppgavs vara mycket klart. Sjöns fiskearter var gädda, abborre och möjligen mört. Det föreslogs att mört skulle inplanteras och därefter gädda, så snart ett talrikt mörtbestånd uppkommit.

Östra Långevatten. Areal 4 hektar, djup 6-8 m. Vattnet uppgavs vara klart och sjön steril. År 1943 insattes yngel av regnbågsforell. Enligt uppgift förekom inga andra fiskarter. En inplantering av amerikansk bäckröding föreslogs, då denna art bedömdes ha större förutsättningar att gå till än regnbågsforellen.

Härlanda tjärn. Areal 17 hektar, djup 2-3 m. Fiskbeståndet uppgavs utgöras av gädda, abborre, mört, sutare och gers. År 1943 inplanterades gäddyngel. En utsättning av gädd- och abborryngel föreslogs.

År 1949 utsattes 60.000 yngel av gädda och bäckröding i Stora och Lilla Delsjön. Efter tillstånd från Vattenverket uppläts fisket från år 1952 till sportfiskare genom kortförsäljning. Under åren därefter utsattes ungar av ädelfisk i förhoppning om att en del skulle motstå näringskon- kurrens och närvaro av rovfisk. Fiskekorten innefattade förutom Delsjöarna även andra vatten, där gädda och abborre utgjorde den huvudsakliga fångsten.

För att bereda det ökande antalet sportfiskare ett rikare utbyte av sin hobby rotenonbehandlades Blacktjärn 1959 och Ö Långvatten 1961. Efter behandlingen inplanterades yngel av laxöring och bäckröding. På grund av det stora fiskeintresset blev dessa sjöar snart utfiskade. För att uppehålla intresset för fisket övergavs inplanteringen av yngel och ersattes med inplantering av fångstbar fisk. Denna metod tillämpas fortfarande.

År 1964 rotenonbehandlades Hultjärn, St. och L. Börketjärn, V Långvatten och Odensvaletjärn. Ett år senare rotenonbehandlades även St. och L. Delsjön.

Två-tre gånger per år har en utsättning av regnbågsforell i storleksklass 3-5 hg skett i de rotenonbehandlade sjöarna. Redan två år efter rotenonbehandlingen av St. och L. Delsjön började gäddan återuppträda i nämnda sjöar. Om gäddans återkomst beror på invandring av yngel eller på att rotenonbehandlingen inte haft önskvärd effekt är svårt att med säkerhet säga. Numera torde under alla omständigheter gäddyngel kunna följa med det vatten, som från Göta älv pumpas upp till Delsjöarna. Gäddans närvaro i St. och L. Delsjön torde dock inte i nämnvärd omfattning inverka menligt på laxfisket. Den negativa effekten av denna rovfisks uppträdande kan kompenseras genom utplantering av laxfiskar i större format.

Eftersom bergssjöarna har naturliga pH-värden väsentligt under 6 och ädelfisken kräver minimum pH 6, har en kalkning måst ske 1-2 ggr per år.

Fisket i St. och L. Delsjön, V och Ö Långevatten, St. och L. Björketjärn, Odensvaletjärn och Blacktjärn upplåtes mot fiskekort antingen i form av dagskort eller från 1968 även som årskort. Varje fiskedag får högst 5 laxfiskar fångas och fisket endast bedrivas som sportfiske med traditionella redskap.

Av de senaste årens fiskekortsförsäljning framgår, att medelantalet fiskare per dag varit ca 20 st. Trots höga kostnader för rotenonbehandling, kalkning och utplantering av fisk har fisket givit ett överskott.

Fiskerätten i Härlanda tjärn och ett flertal fiskevatten utanför Delsjöområdet upplåtes mot säsongkort till ett mycket lågt pris. Antalet av sådana fiskekort har de senare åren varierat mellan 400 och 1000 st. Inom Delsjöreservatet kan man således antingen fiska inplanterad laxfisk i t. ex. St. och L. Delsjön till en relativt hög dagskostnad eller fiska den naturligt förekommande fisken i Härlanda tjärn till en ringa kostnad per säsong. Dessa möjligheter torde tillfredsställa de olika anspråk, som kan finnas på fisket inom området.

Innan uppfordringen av älvvatten till Delsjöarna inleddes, analyserades ett antal gäddor med avseende på kvicksilverhalten. Resultatet blev att antalet mg metylkvicksilver per kg varierade mellan 0,2 och 0,3 vilket är ett normalvärde för icke förorenade sjöar. Avsikten är att följa upp eventuella förändringar av kvicksilverhalten.

Ur: Delsjöreservatet: en utredning för Göteborgs stadskollegium, Gako AB, Göteborg, 1969