2.21 Bebyggelsehistorisk översikt av Johan Wigforss

Inledning

När nu Delsjöområdet reserveras för storstadsmänniskans fritidsaktiviteter får området en helt ny och synnerligen medvetet planerad funktion. Det kan därför vara värt att se tillbaka och försöka utreda vilken roll detta område med sin ödemarkskaraktär spelat för olika tiders människor. Låt oss alltså bläddra tillbaka genom tiderna och plocka fram de bebyggelsehistoriska pusselbitarna och sätta in dem i sitt samman­hang, alltifrån bosättningen av stenålderns fiskare vid Delsjöns stränder till 1800-talets torpbebyggelse.

Naturlandskapet i området ägnas särskilda kapitel längre fram i utredningen, varför här endast skall nämnas de naturgeografiska drag, som haft betydelse för den mänsk­liga bosättningen. Området utgör naturgeografiskt och topografiskt ett stycke av in­landet, som i en kil skjuter ner i det västsvenska kustlandskapet. I norr begränsas det av den delvis med bördiga leror uppfyllda Säveåns dalgång och i söder av dalstråket från Åbydalen i väster över Mölndal, Rådasjön och Landvettersjön. Helt naturligt är det främst i Säveåns dalgång men även i reservatsområdets västra del samt i Öjersjö som vi haft den fasta bygden baserad på jordbruk. De inre delarna med sin högt belägna och kraftigt kuperade terräng består till stora delar av kala bergsstråk med ljunghedar. Det tunna jordtäcke som finns främst i dalarna och svackorna består av morän och är tämligen ofruktbart och har saknat förutsättning för en fast jordbruks­bygd. Området är alltså till största delen ett utmarksområde och, som vid behand­lingen av dess bebyggelsehistoria, måste sättas i relation till den omgivande bygden. Vi måste därför i vår undersökning, särskilt vad gäller bebyggelsen under historisk tid, utgå från denna bygd utanför själva reservatsgränsen. Låt oss emellertid nu först blicka tillbaka på en tidig del av förhistorien.

Stenålderns fångstmän

De första spåren av mänsklig vistelse och aktivitet i Delsjöområdet går långt tillbaka i förhistorien närmare bestämt till stenåldern. Källmaterialet för denna bebyggelsehisto­rias första kapitel utgörs således av platser med kvarlämnade rester efter redskap och skärvor, främst av flinta. Därtill kommer några lösfynd samt en stenåldersgrav. Hela den västsvenska kustregionen, främst Hisingen och Västra Frölunda, är synnerligen rik på stenåldersplatser. Dessa ligger huvudsakligen i små skyddade dalgångar alldeles vid den forna havsstranden. Så snart vi emellertid kommer innanför själva kustbandet, avtar mängden av stenåldersplatser markant. Längre in vid de sjörika trakterna kring Alingsås möter oss åter ett mycket stort antal flintplatser, liggande vid vattendragen och insjöstränderna. Delsjöområdet, geografiskt liggande mellan dessa två kärnområ­den för stenåldersbosättningen, är även i detta fall en utlöpare av inlandsområdet med många delvis nyregistrerade flintplatser. Alla utom tre ligger vid Delsjöarnas stränder (se fornlämningskarta bilaga nr 1). Denna spridningsbild är säkerligen bara delvis riktig och hänger ihop med olika områdens förutsättningar för ytfynd av flinta. Tack vare de många sänkningarna av Delsjöarnas yta så har förutsättningarna för att hitta flinta längs stränderna varit mycket goda och vid 1968 års inventering upptäcktes flera nya flint- platser. Naturligtvis har även Kåsjön och kanske även de många mindre bergssjöarna spelat en viss roll för stenåldersmänniskans jakt och fiske i området, men deras uppehållsplatser vid dessa sjöar kan endast spåras genom provgrävningar, något som ännu inte gjorts. Det plockade materialet från dessa platser består uteslutande av flinta, förutom 1 trindyxa av bergart. De föremål som kan säga någonting om dateringen är framför allt yxorna (sammanlagt 5 kärnyxor av fllnta från två platser (Kärnyxor är ett slags primitivt eggredskap som snarare varit ett universalredskap än yxa i vanlig mening). Dessutom finns en del föremål som visar att man behärskat mikrotekniken, vilken innebär att man från kärnor slog små smala fllntspån som var utmärkta ämnen för pilspetsar. De här nämnda redskapsformerna dateras till äldre stenålder (mesolitlkum), och mikrotekni­ken är ett utmärkande drag i den västsvenska senmesolitiska lihultkulturen (efter en fyndplats i Lihult ca 5.300-2.000 år f. Kr.). Av det nu föreliggande materialet har vi ingenting som klart kan sägas tillhöra den yngre stenåldern (neolitikum). I detta av­seende skiljer sig Delsjöarna från området kring Mjörnsjöarna där flera platser visar sig ha redskap från både mesolitisk och neolitisk tid.

Vi bör här inte tala om boplatser utan bör hellre använda begreppet flintplatser efter­som ett av de stora problemen kring denna den äldsta bebyggelsehistorien just är formerna för vistelsen i området. De enstaka flintredskap jämte några skärvor som är det enda fyndmaterial som föreligger från vissa platser är kanske att betrakta som spår efter strandhugg över en natt. En av platserna har över 500 flintor. Har denna kanske varit föremål för verklig bosättning under en längre tid? Möjligt är att det är fråga om säsongsboplatser eller fångststationer som har använts en viss årstid vid upprepade tillfällen för t. ex. vinterfiske och jakt på pälsdjur. Vilka levnadsförhållanden och nä­ringsfång har givits av detta inlandsområdes speciella terräng- och naturförutsättningar? Har kustbor vintertid dragit sig in till insjöarna eller är det fråga om ett speciellt in- landsfolk som permanent bott vid dessa sjöar eller i stammar förflyttat sig från insjö till insjö? Detta är endast några få exempel på de många frågor som den västsvenska stenåldersforskningen måste lösa (En arbetsgrupp AVS =arbetsgruppen för västsvensk stenålder) har just utarbetat ett omfattande forskningsprogram över stenålderns problem i och kring Göteborgsområdet).

De fåtaliga lösfynd av stenåldersföremål i Delsjöområdet, varav tre har gjorts i Partilie och två i Örgryte, nyanserar något den alltför dominerande bilden av stenåldersfynden såsom knutna till Delsjöarnas stränder. De visar att främst den västra delen av reser­vatet måste ha spelat en viss roll för människor även under neolitisk tid. Fyra av fynden (nr 2 och 4 = enkla skafthålsyxor och nr 3 och 5 = dolk resp. flathuggen spets) kan alla dateras till sista perioden av yngre stenålder.

Från samma tid, 1.800-1.500 f. Kr., härrör också Göteborgs största hällkista, som ligger i Kallebäck (nr 4) även kallad kung Rings grav.

Vi vet att kistan varit täckt av åtminstone två takhällar, tack vare ett brev från Laurentius Böker 1692 till stormaktstidens store fornforskare Olof Rudbeck. Böker är i brevet upprörd över att de två takhällarna, som han tio år tidigare sett, nu var helt borta. Sedermera har dock kistan restaurerats samt dessutom städats upp, röjts och försetts med fornminnesskylt. Emellertid vet vi att hällkistor är kollektivgravar för de bönder, som levde under sista perioden av yngre stenålder. Tyvärr känner vi dock inte dessa bönders boplatser. Kanske har de bott nere i det mera låglänta Kallebäck eller också i det område, som nu upptas av golfbanan. Vi vet inte i vilken omfattning och av vilken karaktär deras jordbruk har varit. Huvudnäringen kan rentav ha varit boskaps­skötsel.

Bronsåldersbygd – järnåldersbygd

Fasta fornlämningar från bronsåldern är ytterst fåtaliga inom själva reservatsområdet och inskränker sig till en oregelbunden stensättning (nr 5) på berget öster om Skår i Örgryte. Med sitt krönläge och sin flacka form representerar den en synnerligen vanlig gravform i Göteborgsområdet och dateras ofta genom bronsföremål till yngre brons­ålder (1.000-500 år f. Kr.). De delar av östra Göteborg, där vi i någon mån kan tala om en bronsåldersbygd, är däremot Säveåns dalgång, som omkring 1.500 år f. Kr. var segelbar in till Kåhög. Vid denna havsvik har bl. a. legat tre gravfält, dels två i Härianda på åsen väster om Kaggeledsgatan och dels ett vid Skolvägen i västra Sävedalen (Dessa gravfält har dock några gravar även från järnålder). Norr om Säveån finns ett flertal stora gravrösen, nämligen på bergen vid Kviberg, Utby, Lexby samt Kåhög. Vid Kåhög finns rösen såväl norr som söder om Säveån. Förutom en kantyxa av brons från Puketorp i Sävedalen och ett praktfullt svärd från Jonsered, finns en stor och rik boplats från sen stenålder – tidig bronsålder vid Kåhög norr om Säveån vid den innersta delen av den forna havsviken.

Då vi sedan skall försöka skissera järnåldersbygden har vi ett avsevärt sämre utgångs­läge enär såväl fornlämningar som fyndmaterial i stor utsträckning saknas. Enskilda punkter är här det enda vi kan peka på. Inom Delsjöområdet finns endast domarringen vid Delsjökolonin (nr 2). Det är dock troligt att här funnits fler gravar, då domar­ringen är en gravform, som vanligtvis ligger på gravfält. Möjligen har det också funnits ett gravfält i Fräntorp norr om Östra sjukhuset strax utanför området. Där har enligt uppgift hittats en urna i samband med grustäkt. Vidare har vid inventeringen upptäckts tre gravar av stensättningstyp vid Bockemossen på kullen alldeles väster om den gamla byplatsen i Ugglum. Dessa är troligen från järnåldern men kan också möjligen vara äldre. Ugglums by är förmodligen mycket gammal (se nedan) och möjligheten finns att dessa gravar är en rest av det gamla förkristna bygravfältet. Vad gäller boplatserna så står vi inför det vanliga problemet, nämligen att de saknas helt. En av de viktigaste förklaringarna till detta kan vara att de legat just i de områden som alltsedan järn­åldern varit föremål för såväl odling som bebyggelse.

Övriga lämningar

Efter att ha behandlat de fornlämningar, vilka är ungefärligt daterade till olika tids­perioder, återstår den restgrupp av lämningar, som utan undersökning är helt omöjliga att tidsfästa, men som särskilt vad gäller odlingsrösen, bör vara med i en bebyggelse- historisk framställning. Odlingsrösen och rester efter gamla hägnadsmurar går ofta att datera genom den radioaktiva metoden C14 med hjälp av det brandröjningskol, som påträffas under stenarna men på den ursprungliga markytan. I Delsjöområdet har på­träffats två odlingsrösen (nr 1 och 13). Om båda dessa kan endast sägas att de ligger i anslutning till en tidigare röjd och odlad yta och att de av karaktären att döma troligen är sena. Eventuellt hör de ihop med en nu försvunnen torpbebyggelse. Vid invente­ringen har emellertid framkommit en ovanlig och synnerligen intressant lämning (nr 6) liggande på Stora torps ägor. Den utgörs av hägnadsmurar och åtminstone en husterrass. Bosättningen och odlingen som här skett måste vara äldre än 1700-talet, efter­som ingen gårdsmarkering finns utsatt på den äldsta kartan som är från 1761. En karte­ring åtföljd av en provundersökning skulle kunna ge svar på frågan om det här funnits en förhistorisk gård.

Hällristningar har i området påträffats på två ställen, dels på Storön i Delsjön (nr 3) och dels vid Ugglums Hult (nr 15). Ingen av dessa är emellertid av den typ, som brukar hänföras till bronsålderns ristningar. Ristningen i Ugglum, som eventuellt är en hjul­symbol eller kanske en kompassros är säkerligen sentida, mer kan vi inte säga. Beträf­fande den på Storön funna ristningen, vilken föreställer en djurbild och två runtecken, kan det konstateras att den är gjord med ett spetsigt redskap. I arkeologiska museets arkiv finns emellertid en anteckning om att ristningen skulle vara gjord på 1920-talet ”av en hantlangare från stadsingenjörskontoret”. Ett annat kulturminne med sin egen historia är de s. k. Linnéska villrunorna (nr 7) på gångstigen över Klöveråsen även be­nämnt Runberget, väster om Stora Delsjön. På sin västgötaresa 1746 besökte Linné hällkistan i Kallebäck och förhörde sig då samtidigt med bönderna om andra fornmin­nen i trakten. De visade honom då den plats där man upptäckt egendomliga fördjup­ningar i berget. Linné som var runkunnig, tolkade märkligt nog dessa fördjupningar som runor. Tolkningen var helt felaktig, enär dessa ”runor” är ett verk av naturen själv.

Den historiska bebyggelsen

Denna del av den bebyggelsehistoriska översikten är utan tvekan den mest komplice­rade, då materialet här utgörs av ett synnerligen omfattande historiskt källmaterial. Det är huvudsakligen fråga om kamerala handlingar såsom jordeböcker och mantals- längder, vilka delvis finns bevarade från 1600-talet. Dessutom utgör den befolknings- statistik och de husförhörslängder som prästerskapet förde en någorlunda god källa. Dessa kan kompletteras med framför allt äldre kartor. Beträffande de tre sistnämnda typerna av källor gäller, att de i stort sett endast finns för de sista århundradena. De lämningar, vilka kan spåras i terrängen, t. ex. grunder efter torp eller kvarnar, är i all­mänhet sena. Oavsett detta kan de aldrig ensamma tjäna som underlag för en be­skrivning av bebyggelsens utveckling. Den tidsperiod som därför är dunklast för oss och om vilken vi vet minst är medeltiden. Detta är naturligtvis till en del beroende på forskningssituationen. Hittills har medeltidsarkeologien här i landet tyvärr varit för litet inriktad på bebyggelsehistoriska problem. Åtskilliga luckor i vår kunskap om den medeltida bebyggelsen skulle här kunna fyllas t. ex. genom totalutgrävningar av gamla byplatser.

Delsjöområdet har, innan Göteborgs stad 1922 införlivade Örgryte socken, helt tillhört Sävedals härad. På 1200-talet bestod det enligt äldre västgötalagen av de fyra sock­narna Örgryte, Partille, Landvetter och Härryda. Härianda och Utby har varit egna socknar, som sedan ingick i Sävedals härad för att 1528 läggas under Nya Lödöse. Partille och Örgryte kyrkor kom också att lyda under Nya Lödöse. Sedermera tillhörde Utby Partille socken, innan det 1928 införlivades med Göteborgs stad. På västgötalagens tid utgjorde Sävedals härad en del av Älvsborgs län, de s. k. utlanden, som bildade en svensk korridor ut mot västerhavet. Då Bohuslän blev svenskt på 1600-talet övergick häradet till Göteborgs och Bohus län.

Bebyggelsen vid Säveån, alltså det nuvarande Sävedalen och Partille, har sedan lång tid tillbaka varit betydande. Det har varit den huvudbygd i häradet, som givit dess namn. Den stora avsaknaden av ordentliga järnåldersgravfält är här förbryllande. Hela östra delen av Göteborgsområdet bildar i detta avseende en verklig kontrast till exempelvis den gravfältsrika nordvästra delen av Hisingen. Detta behöver naturligtvis inte betyda, att den fasta jordbruksbygden i Sävedalen och Partille inte har sina rötter ner i för­historisk tid. Det får emellertid bli ortnamnsforskarnas sak att här försöka komplettera vår brist på kunskap och den vägen ge oss en fingervisning om de äldsta byarna och gårdarna och den tidigare bygdens utveckling.

Byar och gårdar på 1500-talet

Först skall vi ge en översikt av bebyggelsen på 1500-talet i och kring reservatsområdet (se karta nedan). Det är först från denna tid som vi med hjälp av historiskt material kan få en totalbild av bebyggelsen. Uppgifterna om byarna och antalet gårdar i varje by härrör ursprungligen från diverse otryckta källor ur Kammararkivet, huvudsakligen då jordeböcker, men finns även redovisade i publikationen över ortnamnen i Göte­borgs och Bohus län. Då inget samtida kartmaterial finns har byplatsernas läge be­stämts med hjälp av skifteskartorna, vilka har varit antingen storskifteskartor från mit­ten eller slutet av 1700-talet eller laga skifteskartor från mitten av 1800-talet. Det finns nämligen inte något skäl att tro att byplatsernas läge under denna mellanperiod ändrats. På kartan redovisas byarna (med stora bokstäver) och deras läge jämte ensam­gårdarna. Nedan följer en förteckning över gårdarna inom varje by jämte uppgift om byns storlek uttryckt i mantal. Med by avses en grupp av gårdar, som genom ägoblandning eller gemensamma ägor bildar en egen bebyggelseenhet.

Ovanstående ger en bild av den äldsta med källor belagda bebyggelsen i och kring reservatsområdet. I huvudsak har medtagits de byar och gårdar, vars utmarker kan ha berört Delsjöreservatet. Dessutom har medtagits byarna norr om Säveån för att illustrera, var tyngdpunkten i bebyggelsen i Sävedals härad låg, innan Göteborg ens var en stad. De här medtagna gårdsnamnen härrör emellertid från senare källor. Jorde- böckerna från 1500-talet har endast uppgifter om antalet gårdar. Det viktigaste är dock här den äldsta mantalssättningen, då den är ett direkt mått på byns ekonomiska bär­kraft, och därmed också i viss mån på den odlade arealens storlek. Kartbilden visar att den bördiga Säveåns dalgång har de största byarna: Utby, Ugglum, Mellby, Lexby men även Torpa och Partille. En del forskare anser att de största byarna också är de äldsta. I detta fall får denna teori stöd av ortnamnsforskningen, som menar att namn på efterleden -hem (t. ex. Ugglum som ursprungligen haft ändelsen -hem), kan härröra från äldre järnålder och att namnen på -by likaledes är förhistoriska men kanske något yngre. Ser vi ånyo på kartan finner vi att gårdar med namn på efterleden -torp och -hult är ganska små och dessutom har ett perifert läge t. ex. Puketorp, Råhult, Tahult och Bårhult. Öjersjö, som ursprungligen slutat på -ryd ( = röjning), är den enda by i reservatsområdet, som helt ligger i skogsbygden. Dess läge på sämre mark jämte dess ringa mantal i förhållande till antalet gårdar skulle tala för att byn är tämligen sen, vilket stöds av ortnamnsforskningen. De föregående namntyperna är sena namn, som huvudsakligen härrör från medeltiden. Under 1700-1800-talen blir sedan -torpnamnen mycket vanliga. Torp torde ha betydelsen nybygge eller utflyttad gård och hult anses betyda liten skog eller skogsdunge. Tillsammans med namnen på -ryd eller -red, dit också namnet Landvetter hör, anses de härstamma från den intensiva nyodling, som ägde rum under medeltiden och som var en följd av en kraftig befolkningsökning. Befolkningsökningen tog sin början redan under vikingatiden. Hur stor den var och huruvida vikingatågen var en följd av den är en omstridd fråga såväl bland arkeologer som historiker. Under medeltiden, framför allt perioden ca 1100-1300, tycks emeller­tid denna befolkningsökning följas av en inre kolonisation och en omfattande ny­odling, som gett stora delar av landsbygden dess nuvarande bebyggelsestruktur. Karak­teristiskt för denna kolonisation är framför allt att den skedde i skogsbygden och att dessa byar saknar förkristna gravfält. I reservatsområdet torde Öjersjö vara ett utmärkt exempel på denna kolonisation.

En blick på kartan över skogsbygden öster om Delsjöområdet visar att namnen på -torp, -hult och -red är synnerligen vanliga. Många av gårdarna med dessa namn kan alltså ha tillkommit redan under medeltiden, men en del kan också ha byggts under nyare tiden. När det gäller Delsjöområdet och dess närmaste omgivning har vi flera gårdar med dessa namn på -torp och -hult, vilka finns upptagna i jordeböckerna från mitten av 1500-talet. Låt oss därför anta att det här någon gång under medeltiden skett en avsevärd kolonisering och en nyodling av den mark, som då var utmark. Naturligtvis har sedan under nyare tiden gårdarnas antal och även den odlade marken väsentligt ökat. Detta återspeglas emellertid inte i några nya gårdsnamn. Expansionen sker istället utifrån den redan befintliga bebyggelsen i form av hemmansklyvning, vilket vi senare skall studera närmare.

Bönder och torpare på 1700- och 1800-talen

Efter kartläggningen av 1500-talsbebyggelsen skall vi göra en utblick mot 1700-talet och se i vilken utsträckning gårdsbebyggelsen utvecklats. Nu kan vi också börja studera torpbebyggelsen och åtminstone skissera den. Det är ju den typ av bebyggelse, som i hög grad lagts på utmarken. Ett försök görs att med hjälp av det historiska källmaterialet skissera å ena sidan gårdsbebyggelsens och å andra sidan torpbebyggelsens utveckling från 1780-talet och vidare under 1800-talet. Det material som står till för­fogande för en sådan översikt är framför allt mantals- och husförhörslängderna.

Mantalslängderna utgör skattelängder för dem som var tvungna att erlägga mantalspengar. En del av de fattiga, nämligen de som var befriade från skatt, kom emellertid ofta inte med i längderna. Därför bör dessa givetvis inte användas för att beräkna an­talet torpare. Sedermera kom en lagändring till stånd, och denna innebar att prästerskapet skulle deltaga i mantalsskrivningen och dessutom ställa husförhörslängderna till förfogande. Dessa kan däremot betraktas som befolkningslängder, där varje längd visserligen omfattar ett flertal år men där kontroll och rättelser gjordes varje år. Hus­förhörslängderna har dessutom mestadels gårdarnas mantalssättning angiven, så att man därigenom kan få fram de olika hemmansdelarna. Emellertid erbjuder beräk­ningen av antalet torp vissa svårigheter, då dessa står namngivna endast mycket sällan. Ibland står det ”torp” eller ”ett hus” och i en del fall skriver man endast titeln ”tor­pare” framför namnet. De siffror, som i det följande finns speciellt redovisade för torpen, får således inte tagas som absoluta tal för torpens antal. Noggrannheten i läng­dernas förande kan växla och dessutom kan det på grund av de många strykningar och tillägg som gjorts under den tid längden omfattar, vara svårt att få fram de riktiga uppgifterna. Därtill kommer att olika präster kan ha haft olika bedömningsgrunder vid bestämningen av torparna. För övrigt har i gruppen torpare även medtagits backstugusittare, då någon större skillnad dem emellan är omöjlig att göra. Soldattorpen har inte medräknats, eftersom dessa dels är ganska få och dels har en lokalisering som är helt beroende på indelningsverket och dess system med roteindelning.

 

Det viktigaste är att siffrorna, även om dessa inte är exakta, ger tendensen i den be­byggelsehistoriska utvecklingen både vad gäller gårdarna och torpen. Undersökningen kommer här att göras i form av beräkningar vid vissa perioder. (Se tabell nedan.)

*Här tillkommer 1 mjölnare. Detta torde vara mjölnaren vid kvarnen Susan eller Susaren, vilken var belägen vid Delsjöbäcken (Ortnamnen II sid 74 och 84) och som av allt att döma är nr 12 på fornlämningskartan. Om Kärralunds kvarn se vidare Stenström II sid 112 f.

Även om materialet inte är fullständigt beträffande det andra tidsavsnittet, kan vi dock här se, hur antalet hemmansdelar successivt minskar och antalet torp ganska kraftigt stiger för att år 1862 vara dubbelt så stort som antalet gårdar. Framför allt när det gäller torpen kan det här vara svårt att avgöra vid vilken tidpunkt de är som talrikast. En kompletterande bild av förhållandet bönder-torpare för hela socknen kan här tyvärr inte presenteras, då de befolkningsstatistiska tabellerna endast har uppgifter t. o. m. år 1820. Så långt kan man emellertid iakttaga att perioden 1810-1815 visar en kraftig ökning för torparna. 1810 var de 52 st mot 83 st 1815 (siffrorna inkluderar ”arbetsföra backstugubor”). Vad beträffar hemmansklyvningen, så har den varit mycket utmär­kande för Kallebäcks by och då i synnerhet under perioden 1500-1700. I den här be­handlade delen av Örgryte socken finner vi att det är tre gårdar, nämligen Kärralund, Fräntorp och Sävenäs, som hela tiden sammanhållits av en hand. De två förstnämnda var åtminstone från början frälsegårdar. I 1890 års mantalslängd ägde Sävenäs AB säteriet Sävenäs.

Trots att källmaterialet är otillfredsställande, måste vi ändå ta hänsyn till vissa klara skillnader, vad beträffar gårdsantalet. Det gäller först Ugglum, där antalet gårdar mins­kar mellan andra och tredje perioden. I detta fall är det inte fråga om en nedläggning av gårdar. En del av de mindre hemmansdelarna står såsom ”utbruk” och då ofta till en gård i Partille. Vad gårdssiffrorna för Skulltorp beträffar, så beror den minsk­ningen på att flera av gårdarna lagts under Partille herrgård. Bönderna har emellertid fått bo kvar och tycks då ha tagits med i längden som torpare. Summorna i ovan­stående tabell över Partille socken ger en helt annan bild av bebyggelsestrukturen än vad fallet var med Örgryte. Således är här antalet hemmansdelar tämligen konstant, medan antalet torp inte under någon tidsperiod ens överstiger antalet gårdar. Dess­utom förefaller det här som om antalet torp når sitt maximum redan vid det andra tidsavsnittet.

Här har vi tre bebyggelseenheter som för hela perioden saknar torp. Detta gäller Puketorp, Åstebo och Öjersjö, varav de två sistnämnda ligger i skogsbygden. Öjersjö har dock haft ett soldattorp, nämligen Råbacka. När det gäller Partille kan vi dock med hjälp av det befolkningsstatistiska materialet ytterligare belysa förhållandet bönder-torpare. Från 1775 ökar antalet torpare successivt för att 1800 vara 23 st.

Under perioden 1820-1840 är ökningen störst vad gäller såväl folkmängden som antalet hushåll. Under samma period minskar antalet bönder något och torpen fördubblas. Uppgången för torpen är här mycket plötslig, och den största ökningen tycks också ligga helt inom perioden 1820-1830.

Den del av Landvetter som presenteras I ovanstående tabell är det minsta av alla i detta arbete behandlade områden, varför slutsatser och jämförelser får göras med största försiktighet. I sammanhanget kan det ändå vara av intresse att se på fördel­ningen av gårdar och torp, då bebyggelsen här till skillnad från de övriga behandlade områdena uteslutande hör till skogsbygden. Tabellen visar vad beträffar gårdarna att deras antal är tämligen konstant. Ökningen ligger till största delen på Tahults by. Uppenbarligen har här liksom i Kallebäck hemmansklyvningen spelat stor roll. Even­tuellt kan också något torp ha blivit mantalssatt, varefter det räknats in bland gårdarna. Tahults by med sina förhållandevis många torp bildar här en kontrast till skogsbygdsbyn Öjersjö i Partilie. Uppsplittringen på mindre enheter har här också gjort sig gällande i flera hemmansklyvningar under tiden före 1780-talet. Antalet torp i detta område är också stort, särskilt jämfört med socknen i sin helhet (se nedan).

Torpen i hela socknen är således ungefär hälften mot antalet gårdar. Vidare ser vi att, liksom i Partilie, torpexplosionen kommer på 1820-talet. För att ytterligare jämföra med Partille så kunde vi där se, hur antalet torp efter år 1830 stadigt sjönk, vilket inte är fallet i Landvetter, åtminstone inte före 1850.

För att slutligen göra en viss jämförelse mellan de tre här behandlade områdena Örgryte, Partille och Landvetter kan konstateras att antalet torp, jämförda med gårdarna i örgryte, är högst. Örgryte sockens utmark, som till stor del utgörs av den skogrika västra delen av Delsjöreservatet, har uppenbarligen erbjudit goda förutsättningar för en omfattande torpbebyggelse. En granskning av den ekonomiska kartan från 1935 visar också att området då hade kvar åtskilliga av de odlingar, vilka anlagts av torpare i slutet av 1700-talet och början av 1800-talet. I Örgryte är också, liksom i Partilie, tillbakagången märkbar före 1890, medan torpantalet i Landvetter håller sig tämligen konstant under den behandlade tidsperioden. Den tidiga och snabba tillbakagången för såväl Örgryte som Partille torde hänga samman med närheten till staden.

Byn och inägorna

Byn som en grupp av väl sammanhållna gårdar är som bebyggelseenhet urgammal och har sitt ursprung långt ner i förhistorisk tid. Byarna kunde ha mycket olika former, exempelvis vad gäller gårdarnas placering, och ha delvis olika lägen i terrängen. Ofta var de placerade på en sandig eller i övrigt lättdränerad höjd men i anslutning till den odlade jorden. Detta höjdläge är karakteristiskt för de flesta byar i och omkring reser- vatsområdet. Varje by hade en mycket fast organisation och styrdes av byalaget eller bystämman. Inägomarken, som bestod av bytomten och den odlade marken, har genom tiderna undergått stora förändringar. Främst gäller det brytandet av ny odlingsmark. Dessutom har jordbruket även i äldre tid genomgått en ständig rationalisering i form av skiften, som alla hade till uppgift att föra samman de många gånger mycket splittrade ägofigurerna till samlade odlingsenheter.

Ett exempel på detta ger storskifteskartan från Torpa by i örgryte från 1761 (se karta nedan). Här ser vi först det karakteristiska byläget med bytomtens placering på en liten höjd och vid sidan därom en särskild tomt för soldattorpet. Dessutom märker vi att åkern före storskiftet är uppsplittrad i ett flertal långsmala tegar, (på kartan numrerade 1-4 efter gårdarna och 5 efter ängen). Skiftet resulterade här i en sammanläggning av de olika tegarna till i detta fall ett enda skifte för varje gård (litterabeteckning I-N). Torpa by utgör här något av ett särfall. Det var nämligen ovanligt att gårdarna i en by redan vid storskiftet fick sina ägor samlade i en lott. I vanliga fall genomfördes detta först genom enskiftet eller ännu vanligare vid laga skiftet 1827, vilken var den mest genom­gripande skiftesförordningen.

Laga skiftet fick mycket stora konsekvenser för de svenska bysamhällena. Sistnämnda skifte genomfördes i dessa trakter vanligen mellan åren 1850-1875. För de flesta byar bl. a. Ugglum, medförde laga skiftet en utflyttning av flera gårdar, vilka då fick sina ägor samlade intill den nya gårdsplatsen. Detta medförde en söndersprängning av den urgamla bystrukturen. Laga skiftet berörde också i motsats till storskiftet utmarken, som nu kom att delas upp mellan de olika gårdarna. I samband med detta skifte upprättades stora kartor över örgryte och Partille socknars utmarker. Varje terräng­avsnitt åtföljdes av en beskrivning för att fördelningen av mark till de olika gårdarna skulle bli så rättvis som möjligt.

Utmarken och skogen

En mycket viktig angelägenhet, som byalaget hade att komma överens om var just användningen av utmarken liksom även drivandet av kvarnar, sågar o. dyl. Utmarken var således gemensam för varje by eller t. o. m. för flera byar och var, kan man säga, en enda stor naturtillgång, som stod under kontroll av byalaget. Särskilt i äldre tid var skogen en viktig faktor i tidens hushållning. Boskapsskötseln bedrevs extensivt och bönderna behövde därför mycket stora skogsarealer som betesmark för sina kreatur. Detta utnyttjande av skogsmarken som betesmark har för övrigt fortsatt långt fram. Så till exempel har bönder i öjersjö ända fram till andra världskriget haft djur på bete kring de västra delarna av Kåsjön. Dessutom har man främst i reservatets västra del bedrivit slätter på skogsängarna, vilket gav hö åt boskapen över vintern. I ekskogarna fanns det dessutom rikt ollonbete för svinen.

Inte minst viktig var skogen som tillgång, när det gällde bränsle samt virka för bl. a. hus och ladugårdar. Vi får inte heller glömma tjärbränningen och järnframställningen, som i synnerhet vad gäller den senare fordrade ansenliga mängder trä för framställning av träkol. Här och var i reservatsområdet finns säkerligen bottnar efter kolmilor. Ingen sådan har emellertid upptäckts vid inventeringen (Bergendahl i Partille krönika sid 398 nämner dock att det skall finnas en kolbotten vid Bur­slätter söder om Ugglum Hultet).

Utnyttjandet av ekskogen, som var skogsbildande över stora delar av Västsverige, skedde tämligen hänsynslöst. Denna rovdrift blev delvis legaliserad genom att hära­dets skogar år 1621 donerades till Göteborgs stad. Därmed kunde staden säkra sitt stora behov av virke för bl. a. det omfattande båtbyggeriet. I och med denna över­låtelse blev det nu förbjudet för bönderna att utan särskilt tillstånd fälla ett enda träd. Helt klart är väl dock att det blev mycket svårt att kontrollera att förbudet respek­terades. I praktiken torde det ständigt ha överträtts. Självklart kunde inte under dessa betingelser en normal återväxt av skogen äga rum.

Det är på detta vis som Västsveriges en gång så talrika ekskogar skövlats och därmed försvunnit. Tyvärr insåg man faran för sent. I ett sockenstämmoprotokoll från Landvetter 23 febr. 1834 förkunnas allvarliga maningar: ”all fällning av skog bör ske på ett sätt som icke är vårdslöst, utan med skogshushållning enligt – att all ungskog bör sparas såvida möjligt är”. Vi läser vidare i protokollet och finner att ”vid vite förbjudes var och en att lämna torpare inom socknen tillstånd att på sin eller annans skogslott företa något hygge. Nödigt bränsle därifrån undantaget, men vilket likväl bör tagas av torparens vindfällen som till överflöd finnas”. Här är det tydligt att man i stor utsträckning gav torparna största skulden för rovdriften på skogen.

Områdets skogar har även betytt en hel del för den jakt, som också var en del av hushållningen, och som därför var en gemensam angelägenhet för byalaget. En del naturnamn påminner oss om att björn och varg en gång varit vanliga, till exempel Björnåsen och Björndammen samt Ulvefjällen norr om Delsjökärr. Även källorna kan här berätta. Stenström har i sin bok om Örgryte (del II sid 167 ff.) en målande skildring av en stor skallgång på varg. En vårdag år 1827 utgick från Vidkärrs gård del­tagare från hela häradet i denna skallgång. Påminnelser om vargens härjningar finner vi även i ett sockenstämmoprotokoll från Landvetter 6 april 1834, där man bestämde att ”fyra famnar slaka varggarn” skulle anskaffas på varje förmedlat hemman och detta på grund av att ”vargar redan visat sig och även inom socknen gjort skada”. Så vanlig har alltså vargen varit långt in på 1800-talet att hela socknar drog ut på skallgång. Om och när man använt sig av fångstgropar för varg i området är osäkert, då inte några sådana har påträffats. Fångstgropar är annars vanliga i de norrländska skogsbygderna. I Backa på Hisingen har märkligt nog ett helt system av tiotalet fångstgropar nyligen upptäckts.

Torpen

För att slutligen återkomma till torpen, som är en så viktig faktor i den sena bebyg­gelsen, finner vi att de antingen ligger på eller i anslutning till bytomten eller kanske oftare just på utmarken. De första torpen kom på 1600-talet med säteritorpen. Detta system innebar att godsherrarna avlönade dagsverksarbetarna genom att på utmarken avstycka tomter för torp, där avkastningen från jorden fick bli torparens lön. På 1700- talet under merkantilismens och den agrara debattens påverkan kom torpen att spela stor roll. Målet var en ökad produktion och en ökad handel. Jordbruket måste rustas upp för att kunna föda fler människor. Storskiftet var ett led i de strävandena, men därtill fordrades en omfattande nyodling främst av utmarken. Från och med 1730-talet började man utlova skattefrihet för de torpare som anlade sina torp på oländig mark eller utmark. Detta hade stor betydelse för torparna, som ofta hade stora familjer med många barn. De i tabellerna för 1780-talet redovisade torpen har förmodligen i mycket stor utsträckning legat just på utmarken. Därvid torde det ha varit den skog­rika delen av området, som kommit att få de flesta torpen, här exemplifierat av örgryte.

Det är alltså i början av 1800-talet som den verkliga stora torpperioden kommer. Som vi förut iakttagit är det främst mellan åren 1820-1830 som den omfattande och plötsliga torpbebyggelsen växer upp, dels till följd av en mycket kraftig folkökning och dels till följd av den förordning år 1827, som upphävde diverse restriktioner angående jordavsöndring. De många nya torpen innebär emellertid ett stort socialt problem, eftersom torparklassen utgjorde det fattiga skiktet i samhället. Jordägaren ( = bonden) var ansvarig för inhysesmäns och torpares skatteutgifter och hade i gen­gäld rätt att utkräva dagsverken av torparen. På detta vis kom torparna i stort ut­sträckning i beroendeställning under jordägaren.

De svåra missväxtåren på 1860-talet kom. Det blev då de mindre jordbruken och torpen som drabbades hårdast. Den första stora emigrationsvågen på 1860-talet be­tydde en avlastning av ett” befolkningsöverskott. Den innebar även en tillbakagång för hela torpväsendet, en tillbakagång som sedan ytterligare satte in efter 1890. En del av torpen finns fortfarande kvar, men de som legat mera avsides från bygden har i stor utsträckning ödelagts och kan nu vara svåra att upptäcka. Skogen och framför allt den rika buskvegetationen växer mycket snabbt in över den forne torparens små åker­lappar.

Sammanfattning

Som vi har sett av denna översikt, så har olika drag i områdets karaktär under vitt skilda perioder utgjort en förutsättning för någon form av mänsklig bosättning. För flera tusen år sedan bedrev människor jakt och vinterfiske med specialiserade fångst­metoder vid Delsjöarna. Något senare begrov stenåldersbönder sina anförvanter i en häl Ikista i Kallebäck. Därefter har mycket länge tyngdpunkten i bebyggelsen kommit att ligga utanför men alldeles i kanten av reservatsområdet. Nybyggare under medel­tiden lyckades dock bryta odlingsbar mark, till exempel i öjersjö. Allteftersom den omgivande bygden utökades, tog också människan i anspråk de många tillgångar som skogen gav: boskapen fick bete, båtbyggaren fick timmer och bönderna fick virke till hus och lador. Skogen kom i verkligheten att hårdexploateras, så att ekskogen inte fick möjlighet till normal återväxt.

På 1600-talet kommer så en helt ny bebyggelseenhet i form av säteritorp, baserade på naturahushållningens princip. Genom 1700-talets nyodlingssträvanden skapades flera av dessa ineffektiva miniatyrjordbruk, allt medan jordbruket nere i byarna genom skiftesreformer rationaliserades. Omkring år 1820 växte torpantalet i den omfattning att de i örgrytedelen blev den dominerande bebyggelsefaktorn. En ansenlig mängd torp byggdes upp på utmarken, men många av dem ödelägges redan efter en genera­tion på grund av missväxten och den därav följande emigrationen. Vissa torp står dock kvar.

På det gamla jordbrukets domäner har nu det moderna Partille vuxit upp till ett villa- och industrisamhälle, som sedermera fått stadsliknande bebyggelse. Öjersjö har förvandlats till ett stort sommarstugeområde, medan Landvetter fortfarande har kvar något av sin karaktär som jordbruksbygd.

Delsjöområdet går emellertid vidare mot en ny omvandling. Cirkeln har slutit sig. Reservatet blir åter en enda stor samfälld utmark, men inte för bönders och torpares slit för sitt uppehälle, utan för den stressade göteborgarens välbehövliga fritidsaktivi­teter.

Källor och litteratur

Otryckta källor:

Från Göteborgs landsarkiv (GLA):

Befolkningsstatistiska tabeller

Husförhörslängder

Mantalslängder

Sockenstämmoprotokoll

Från Göteborgs- och Bohus läns lantmäterikontors arkiv:

Storskiftes- och laga skiftes kartor.

Litteratur:

(Här upptages såväl direkt använd litteratur som viktigare bebyggelsehistoriska arbeten).

Erik Bergendahl: Partille krönika. Göteborg 1921.

Valter Elgeskog: Svensk torpbebyggelse från 1500-talet till laga skifte. Lund 1945.

Gerd Enequist: Bebyggelse (i Sverige – land och folk del I). Stockholm 1966.

Staffan Helmfrid: Det äldre agrarlandskapet (I Sverige – land och folk del I). Stockholm 1966.

Ortnamnen i Göteborgs och Bohus län del -III. Göteborg 1923, 1929 och 1932.

Bengt Pamp: Ortnamnen i Sverige. Lund 1967.

Folke Stenström: Örgryte genom tiderna I och II. Göteborg 1920 och 1924.


Ur: Delsjöreservatet: en utredning för Göteborgs stadskollegium, Gako AB, Göteborg, 1969

%d bloggare gillar detta: