Kung Rings grav

”Hällkistan var en vanlig gravform under perioden 2400-1800 före Kristus och enbart inom Göteborg finns cirka tjugo hällkistor. Det som idag återstår av hällkistan är egentligen endast en ruin. Ursprungligen har den varit täckt med takhällar och kanske varit täckt av jord så att den bildat en kulle. (Gustafsson, A; Karlsson, H. Med kollektivtrafi ken till förhistorien. s. 49.) Att hällkistan varit täckt med takhällar vet vi tack vare ett brev skrivet av Laurentius Böker år 1692. Han skrev till fornforskaren Olof Rudbeck och var mycket upprörd över att hällkistan vid Kallebäck hade blivit vandaliserad. Omkring år 1682 hade Böker gjort ett besök vid hällkistan och då hade den kvar sina takhällar. (Delsjöreservatet. Konsultbyrån GAKO. s. 24-25.) Tack vare denna observation av Böker vet vi på ett årtionde när tidpunkten för vandaliseringen av hällkistan. Det var också Böker som skapade namnet Kung Rings grav, eller Ringshåla som man kallat platsen i senare tid. Böker menade att det var vid Kallebäck (Kailepit) som kung Ragnvald Knaphöfde var begravd efter att han hade blivit ihjälslagen. För att bevisa detta hävdade Böker att området i äldre tider kallades Kallebäcksputt (putt = blöt sump) men att det förkortades till Kalleputt eller Kailepit. På denna inte allt för starka bevisgrund hävdade Böker att kungen dog på denna plats och inte i Karleby-långa utanför Falköping, som andra källor hävdat. (Nejstgaard, L. Upptäck Delsjön : fyra vandrings slingor om natur och kultur. s. 73.)
Bökers levde i en tid innan man kände till människans förhistoria. Det är därför lätt att förstå att dessa stora stengravar krävde en rimlig förklaring. Med tanke på gravens storlek kunde Böker knappas tänka sig något annat än en kunglig grav. Vi bör därför inte döma honom alltför hårt.
Idag tänker vi oss däremot att graven är från den yngre stenåldern och att det var en kollektivgrav för en familj, släkt eller kanske en mindre by. (Gustafsson, A; Karlsson, H. Med kollektivtrafi ken till förhistorien. s. 49.) I hällkistan har troligen många människor begravts.
Platsen har dock fått besöka av en ”kung”, blomsterkungen Carl von Linné när han var ute på sin Västgötaresa år 1746. Den 11 juli gör han följande anteckning. ”Kungsgraven låg i sydost ifrån Karlebäck uti en liten ätteplats med upprättade stenar; hon var 2 1/2 famn lång 1 famn bred och eljest byggd såsom Hjelmars grav vid Falköping.” (Linné, Carl von. Carl Linnaei västgöta-resa : på riksens höglovlige ständers befallning förrättad år 1746 med anmärkningar uti ekonomien, naturkunnogheten, antikviteter, invånarnes seder och levnadssätt, med tillhörige figurer. s. 145.)
Graven har aldrig undersökts av arkeologer men det finns uppgifter om att graven plundrades under 1800-talets början. Det är Stenström som återger händelsen i sin bok Örgryte genom tiderna. Det var Hulda Johansson, född år 1856, som berättade historien för Stenström. Händelsen utspelade sig på 1820-talet, enligt Stenströms uppgiftslämnare, då några skattsökare plundrade graven. Dessa skall då ha funnit en hjälm av koppar (eller kanske brons). Därefter sattes det vakter vid graven under en tid framåt. (Stenström, F. Örgryte genom tiderna.
Del II s. 141.) Man bör tänka på att det Hulda berättade under en så lång period uppstå många förändringar och förbättringar i en muntligt berättad historia.
Bebyggelsen vid hällkistan
Hällkistan är det tydligaste beviset på att området var bebott under perioden omkring 2400-1800 före Kristus. I graven som är 6 gånger 2,75 meter (Delsjöreservatet. Konsultbyrån GAKO. s. 40.), kan ett stort antal människor ligga begravda. De hade med säkerhet sina hus i närheten av hällkistan. Man föredrog att lägga byggnaderna högt, gärna med en viss utsikt och i söderläge. Då är platsen kring hällkistan idealisk. Hällkistan ligger i söderläge. Dessutom hade man utsikt över Gundlamosse samt ut över nuvarande Kallebäck och man hade en bra väg ned mot Lackarebäck, där man kunde korsa Mölndalsån och komma till en by vid Safjället, som även den hade en hällkista. I norr fanns andra stora bosättningar vid Härlanda-Utby och Kåhög-Jonsered samt vid Ugglum. (Andersson, S., Från havsvik till å. i ”Fynd. Tidskrift för Göteborgs stadsmuseum och Fornminnesföreningen i Göteborg”. s. 40-42. An dersson, S., Ragnesten, U. (red) Fånstfolk och bönder. Om forntiden i Göteborg. s. 107-113. Welinder, W; Pedersen, EA; Widgren, M. Jordbru kets första femtusen år. s 186-189. Kulturmiljöer i Mölndal. Mölndals kommun. s. 24-27.)
Bosättningen kring hällkistan hade goda förutsättningar för både jordbruk och boskapsskötsel. Vid denna tid föredrog man lätta sandjordar och det fanns det stora arealer av i hällkistans omedelbara närhet. Samtidigt fanns det gott om betesmark nere i dalgången vid dagens Kallebäck med frodiga strandängar invid Mölndalsån. Invid bosättningen hade man tillgång till rika källor som ständigt gav friskt och rent vatten. Det är svårt att tänka sig ett bättre läge för en boplats.
Under tidigare perioder hade gårdarna bytt läge ganska ofta men under perioden som började cirka 2400 före Kristus ändras detta och gårdsplatserna blir mer eller mindre fasta. Vi kan därför tänka oss att det funnits bebyggelse kring hällkistan under mycket lång tid ända in i bronsåldern och kanske även järnåldern.
Husen som stod på platsen var antagligen långhus. Från denna tidsperiod har många hus grävts ut och man vet därigenom att flertalet långhus var minst arton meter långa och fyra till åtta meter breda. Husen var oftast orienterade i öst-västlig riktning och hade en ingång på vardera långsidan mittemot varandra. Husen delades alltså i en östlig och en västlig del. Den västra delen innehöll oftast eldstaden och bostadsdelen medan man i den östra ofta funnit rester av verkstäder samt utrymmen för beredning av mat, kanske även utrymmen för gårdens djur men det är omdiskuterat. Över halva huset kunde man ibland bygga ett loft som kraftigt ökade bostadsytan och gjorde huset lättare att värma upp. Det gick inte att bygga loftet över mer än hälften av byggnaden, då det skulle medföra att röken från elden inte kunde vädras ut. (Welinder, W; Pedersen, EA; Widgren, M. Jordbru kets första femtusen år. s. 118-121, 186-189.)
Hur länge det fanns en boplats invid hällkistan är inte känt men det finns som jag nämnde ovan goda skäl att bo kvar på denna plats med god tillgång på vatten, bete och åkermark. Inte långt från hällkistan på Långåsen nordväst om den gamla boplatsen byggdes under bronsålder en grav, tolv meter i diameter (Delsjöreservatet. Konsultbyrån GAKO. s. 25, 40.), med milsvid utsikt över havet, som då bredde ut sig nere i dagens Skår. Det tyder på att det fanns kvar en bosättning i närheten.
Några spår av järnålderns bönder finns inte kvar vid hällkistan idag. Däremot kan man se ett järnålderslandskap i närheten av Delsjökolonin. Ser man på äldre kartor över Kallebäcks by från laga skiftet år 1833 kan man hitta detaljer som kan vara tecken på ett äldre odlingslandskap.” (Hallén, P., Storstadens utmark. Delsjöområdets historia under 10 000 år. Göteborg 2007.)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: