Bengtstorpet

Bengt Larsson var den förste torparen på Bengtstorpet. Han hade tidigare varit torpare på Trefligheten (idag kallat Kolmaden) endast ett kort stycke från Bengtstorpet. Torpet började byggas år 1813 och troligen var Bengt själv med vid bygget. Stora Torps gård genomgick stora förändringar dessa år och det behövdes mer utrymme för fler torpare, som kunde arbeta på åker och äng. Torpet låg på en del av Lilla Torps intaga men man hade en överenskommelse, troligen muntlig, om gränsförändringen. Dagens Bengtstorp har inte många likheter med det hus som fanns här under större delen av 1800-talet.

Bengtstorpet under början av 2000-talet. Foto: Per Hallén

Det gamla Bengtstorpet var uppfört i en enda lång länga där boningshus, fähus, loge och lada var sammanbyggda. Torpet hade endast en våning utan vindsutrymme. Boningshuset var byggt i korsvirke medan de övriga delarna var av timmer. På baksidan, den östra sidan, fanns det en stor vedbod som var något lägre än fähus, loge och lada. Fähuset hade rum för tre kor. Allt detta inrymdes på en yta på knappt 78 kvadratmeter. (Brandförsäkringshandling över Stora Torps gård, Örgryte socken, Fnr: 17826 år 1840.)
Bengt stannade inte länge i torpet han namngett. År 1819 lämnade han torpet och Jon Petersson med hustru Anna Catharina Larsdotter samt sönerna Johannes och Christian flyttade in. De stannade knappt tio år på torpet, fram till 1831, då Jon avled och de övriga familjemedlemmarna tvingades lämna huset.
När utmarken skulle skiftas mellan gårdarna efter år 1843, stod det klart att Stora Torp hade en allt för stor andel av utmarken under sin gård. Stora Torp fick då avstå Bengtstorpet till Lilla Torps. I praktiken skedde detta år 1852. Det var då samma huslänga med bostad, ladugård och lada som hade uppförts omkring år 1813, som fortfarande stod kvar.
Sven Pehrsson fick därefter kontrakt på torpet. Han kom till Bengtstorpet år 1860 och skulle komma att stanna där resten av sitt liv. Sven kom från Virestad socken och hade med sig sin hustru Christina Johansdotter och sönerna Peter och Johan. Efter några år i huset ökade barnaskaran, när de fick flickorna Ida och Christina. Hustrun Christina Johansdotter avled 1883 och Sven blev ensam med barnen. Något år senare flyttade smeden Efraim Friberg Andersson med hustrun Augusta Charlotta samt deras sju barn in på Bengtstorpet. Frun och barnen lämnade torpet redan år 1889. Efraim stannade däremot kvar på Lilla Torp ända till 1896. Den gamle torparen Sven hade då gått bort, det skedde den 15 januari 1891.
I husförhörslängden för åren 1885-90 har man strukit Bengtstorpet och under perioden mellan åren 1890-97 nämns torpet inte alls. Sven och Efraim som nämndes ovan står istället antecknade under själva gården Lilla Torp. Något har tydligen hänt med torpet. Det är möjligt att man rev huset eller kanske att det brann ned. Det skulle dröja ända till år 1899 innan torpet var återuppbyggt. På kartan över Lilla Torps gård år 1899, kan man se att torpet har förändrats kraftigt. Det var inte längre en lång sammanhängande byggnad utan en manbyggnad med en ekonomibyggnad på var sin sida om vägen. (Kartan förvaras i kart- och ritningsarkivet, GLA.)

Bengtstorpet sett från baksidan. Foto: Per Hallén

Familjen Alfredsson
År 1902 flyttade Alfred Andersson och hustrun Augusta Persdotter in i det ombyggda Bengtstorpet med sina sju barn. Alfred arbetade inte enbart som jordbruksarbetare. Närheten till staden öppnade fler inkomstmöjligheter och han tog anställning hos bland andra Johan Johansson och hans åkeri på Gårda. Arbetsuppgifterna bestod i att köra vagnslass med grus och gatsten. Men efter några år på torpet flyttade familjen till Masthugget år 1907. Men den äldste sonen Per Adolf kom att återvända till Bengtstorpet år 1911 efter att han gift sig med Ellen Julia Dahlgren. Per Adolf arbetade inte med dagsverken på Lilla Torp. Han hade istället fått anställning vid vattenverket Sjölyckan. (Andersson, R. Bland Torp och Herrgårdar. s. 7.)
En av de få skildringar som finns av livet i torpen i Delsjöområdet är från familjen Alfredssons tid i huset. Det var Roger Andersson, som i slutet av 1990-talet träffade ett av barnen, Allan Alfredsson och intervjuade honom. Berättelsen återgavs i informationsbladet ”Skatåsbladet”. Här nedan görs en bearbetning av intervjun.
Den 6 juli år 1912 föddes Allan Alfredsson, han var ett av åtta syskon som levde på Bengtstorpet tillsammans med mor och far. Barnen hade sin sovplats på andra våningen, det vill säga på vinden medan deras föräldrar hade sitt sovrum på bottenvåningen. Tidvis bodde även Per Adolfs far i huset och då fick även köket användas till sovplats.
Visserligen var Per Adolf arbetare på vattenverket Sjölyckan men det hindrade inte att han arbetade som deltidsjordbrukare på de cirka 5 tunnland jord som hörde till torpet. Åkrarna i det område som idag är parkeringsplats vid Delsjöbadet. En del åker låg söder om torpet och ytterligare ett stycke jord fanns intill torpet Sjöbo. Till det kom torpets djur, en till två kor, två grisar samt några höns.
Att äga djur var en tillgång för familjen inte minst vid jularna då Allan mindes att slakare Lindberg kom för att slakta julgrisen. Givetvis var djuren, både kor, grisar och höns ett viktigt tillskott till hushållet året om.
Torpet saknade mycket som vi idag tar för givet såsom vatten, el och telefon. Det fanns inte ens en riktig brunn vid huset. Först år 1924, då Allan var 12 år, grävdes den första brunnen vid huset. Ända fram till dess hade man fått hämta vatten i en kallkälla i närheten. Exakt vilken källa Allan avsåg framgår inte av intervjun, men den låg ca 100 meter från huset. Det är slående att invånarna på Bengtstorpet fått nöja sig med en enkel källa i över 120 år innan en brunn kunde grävas. När pappa Per Adolf bestämt sig för att kosta på en brunn anlitade han sin granne, Erik Lindberg, på torpet Lyckan. Han hade förmågan eller kunskapen att använda en klyka för att finna en vattenåder. Strax intill torpet och ladan hittade han en plats som skulle ge vatten och man började gräva. Allan själv uppgav att det var han som fick uppdraget att mot 10 kronor i betalning gräva brunnen under förutsättning att han hittade vatten. Man bör komma ihåg att han vid tidpunkten endast var 12 år och att han själv uppgav att vattnet fanns på cirka 3 meter djup, så man kan tänka sig att fler var inblandade i arbetet. När hålet var klart nedsänktes sex betongringar för att stabilisera brunnen.
Elektricitet fanns givetvis inte och det är oklart när den drogs fram till torpet. Det är inte säkert att det skedde under den period, då huset var permanent bebott. Inte heller telefon fanns det tillgång till. Ville man telefonera måste man be om lov att använda vattenverkets telefon.
Att Bengtstorpet låg på gammal utmark märktes när man skulle till skola, affär eller post. Allan gick sina första skolår i Böskolan. I de högre klasserna fick han istället gå till Lundenskolan.
Posten kunde man inte hämta i brevlådan vid vägen utan man var tvungen att bege sig till posten vid Korsvägen. På en del av den sträckan fanns visserligen spårvagn, fram till Sankt Sigfrids plan, men kostnaden på 15 öre avskräckte.
Mamman Ellen handlade oftast i en affär som låg i Gårda och det är lätt att föreställa sig hur mycket tid och möda hon fick ägna åt att få hem matvarorna till Bengtstorpet. Det var först när barnen hade flyttat hemifrån som hon kunde unna sig lyxen att ta en taxi hem med varorna.
År 1922 kom det ett erbjudande att de skulle kunna få köpa torpet för 6000 kronor, men det var en alltför stor summa, så torpet fortsatte att lyda under Lilla Torps gård som ägdes av Göteborgs stad.
Allan berättade även om det tillfälle, då hela torpet höll på att brinna ned. Det var på julaftonen år 1923 som det tog eld i skorstenen. Brandkåren tillkallades men den hade lång väg och väglaget var uppenbarligen inte det bästa. Brandkåren kom aldrig längre än till Iskällareliden och den branta backe som vi passerat tidigare under vår vandring. Hjälpen kom istället ifrån grannarna på de andra torpen och Erik Lindberg på torpet Lyckan ryckte in och hällde några säckar salt i skorstenen. Därefter täckte han öppningen med våta säckar. Den julaftonen var det nog ingen av invånarna som glömde. När elden väl var släckt, kunde man gå in och försöka ta vara på något av den framställda julmaten, helt svart av sot.
Allan berättade även om den kaféverksamhet familjen bedrev. Troligen ett av de första försöken med kafé i Delsjöområdet, som startade redan år 1915 och kom att drivas ända till år 1944. Torpets strategiska läge vid en av de få vägarna till Delsjön vid denna tid var gynnsamt för verksamheten. Gästerna fick dricka sitt kaffe utomhus, men under vintern utnyttjade man även den lilla stugan som kafélokal. Allans storasyster Signe var den drivande kraften och hittade på nya sätt att utöka affärerna. Allan ägnade sig också åt viss affärsverksamhet i form av att hyra ut skidor för 1 krona paret. Ville man också få dem vallade så kostade det ytterligare 25 öre.
Redan vid denna tid märktes hans frilufts- och sportintresse som senare skulle få honom att bland annat vara med om att anlägga vildmarksleden vilken går mellan Härskogen och Skatås inte långt från Bengtstorpet.
När Per Adolf gick i pension år 1944 flyttade han och hans hustru från huset. Torpet kom att stå öde ett antal år innan det kunde hyras ut. År 1956 övertogs torpet av Vasa scoutkår som därmed också fick skyldigheten att underhålla torpet. När Göteborgs stad inspekterade torpet med ladugård år 1959, kunde man konstatera att ladugården var i så dåligt skick att den måste rivas. Dessutom fanns risk att den ”utnyttjades på ett otillbörligt sätt”. Staden tvingas även ge en skriftlig uppmaning till scoutkåren att underhålla boningshuset bättre än vad de gjort under de senaste tre åren.
Vasa scoutkår lyckades att behålla och hjälpligt underhålla torpet fram till år 1990, då de tvingades ge upp, inte minst på grund av att de hade allt för få medlemmar och ledare.
Därefter stod huset tomt i flera år och kanske hade man tvingats att riva huset om inte Mats Eriksson tagit över arrendet år 1992. Han har under många år reparerat huset och även byggt om det en hel del. Bland förändringarna märks att ingången har flyttats och ett högt staket har rests söder om torpet. Detta tillhör de mest omfattande förändringar som platsen genomgått sedan lada och ladugård revs i början av 1950-talet. Huset är ännu 2011 inte färdigrenoverat! (Uppgifterna i avsnittet om Familjen Alfredsson bygger på Andersson, R. Bland Torp och Herrgår dar, s. 7-9. Samt på uppgifter i Förvaltningsby råns P.M. den 7 april 1959. En kopia förvaras på Göteborgs stadsmuseum, Faktarummet.)

(Texten ovan är hämtad ur: Hallén, P., Storstadens utmark. Delsjöområdets historia under 10 000 år. Göteborg 2007.)

Läs mer här om Bengtstorpets invånare under 1800-talet.

Bengtstorpet var till helt nyligen en av de hotade byggnaderna i Delsjöområdet, läs mer om förfallet, vandaliseringen och se bilder från insidan av torpet. Idag arrenderar Park- och Naturförvaltningen torpet och har räddat byggnaden och skapat en levande miljö med odling i omgivningen.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: