”När man står här uppe på Stora Geteryggen, med denna i sin art storslagna utsikt över det skildrade berglandskapet och ser dessa åsar med en stel och brant sida och en mjukt sluttande, så kan man inte underlåta att tänka på en jätteplog, som gått fram här från Partillehållet mot sjöarna och lagt åsarna i dagen, som väldiga plogvältor, men här och var har plogbillen gått så djupt, att innandömets källådror öppnats, samt givit upphov till dessa 13 sjöar som tillsammans, allt som allt, bilda Delsjöbäckenet. Det är stark ödemarksstämning över tavlan. Fjällsjöar och tjärn som ligga i tystnad och tungsinne, få väl sällan spegla annat än himmelens farande moln och obygdfåglarnas flykt. Men verkligen, några gula näckrosblom liva upp den allvarsmättade mörka yta, där vinden knappt någon gång kommer åt att riktigt taga fatt och sätta igång böljeleken.” Det är Folke Stenström som i del II av ”Örgryte genom tiderna” sid 35 tecknar denna stämningsbild från en av Delsjöterrängens många åsar. Han beskriver här de naturvärden, som är grunden för förslaget, att här utbilda ett naturreservat. Men området har inte bara natur. Det har också historia och i del I sid 15 låter Stenström oss ta del av en historisk tvist som visar att detta område redan 1589 var ett åtråvärt stycke mark i allemans besittning.
”Kärra gård (nuvarande Kärralund) var under 1500-talet sätesgård under Sten Eriksson Lejonhufvud, Gustaf Vasas svåger, friherre till Gräfsnäs; efter hans blodiga slut 1568 under hans änka ”Gref Ebba”, Måns Bryntessons Lilliehöks dotter, enligt samtida vittnesbörd ”ett hår av hin håle, värre än fadern, sonen Axel och dennes söner”. På grund av klagomål mellan å ena sidan fru Ebba och hennes son Axel samt å andra
sidan ”desslikes de bönder i Örgryte” hölls räfst och rättarting efter kung Johans befallning av Västergötlands lagman, Erik Gustafsson Stenbock, å tingen i Flundre härad den 10 oktober 1589.
Bönderna klagade ”som efter följer; att grefvinnan Fru Ebba har låtit inhägna en hage från sin gård Kärra och till en sjö, benämnd Delsjön, och med samma hage förmenar bönderna, som boende äro i Örgryte socken, deras fämark, skogshygge och ållonskog, så ock dermed har tillegnadt sig ifrån förenämnda bönder några kvarnfall och ålefiske, som liggande är uti samma inhägnad. Däremot gaf grefvinnans fogde Anders Bengtsson så för svar, att samme hage var i salig Flerr Stens lifstid inhägnad, det ock bönderna bestodo, dock strax beklagade sig för salig Herr Sten och begärde, att hagen skulle läggas ut igen, så framt de icke skulle öfvergiva deras gårdar eller nödgas att beklaga sig för högloflig Konung Gustaf; däruppå bekommo de sådana svar af salig Flerr Sten: efter samma inhägnad var dem till skada, ville han icke dermed göra dem något hinder eller förfång, och blef då samma hage dermed aflagd intill dess Grefvinnan har låtit honom inhägna, det bönderna och strax utlofvade att stadfästa med en tolfmannaed på nästa häradsting, att samma hage blev så af salig Herr Sten aflagd. För dessa förenämnde orsaker kunna vi icke gilla samme hage blifva vid magt, utan bönderna måtte få behålla sin gamla häfd både i fämark, kvarnfall, skogshygge, fiskevatten och ållonskog, som de af ålder haft hafva, så framt att bönderna skulle kunna blifva vid magt och besitta hemmanen.”
Vi kanske inte idag kan ange exakt var de hade sin fämark, sitt kvarnfall, sitt skogshygge och sin ollonskog. Men något av den ursprungliga vegetationen och dess utbredning kan vi avläsa i ett par citat i andra delen av krönikan. På sida 36 kan vi läsa: ”I fjällsjöarna ligga gamla furustammar sjunkna. I det lättare tillgängliga östra Långvattnet brukade Delsjökärrborna förr hämta kärrved, stora furor ända till 12 tum i rotändan lågo inbäddade i gyttjebotten. Torv och kärrved var det vanliga bränslet på stället. Utmärkt bränntorv fanns att hämta vid Björktjärn, av Östra Långvattnets kärrved, som var genomtorr och hård som horn, spingades stickor att sätta fyr med …” Och på sida 37 sägs det om Härianda tjärn.
”I sjön ligger sjunken ekskog med virke så hårt som ebenholts; svirveln på gäddraget fastnade lätt i de gamla rötterna och stammarna…”
Det ger en bild av den ursprungliga skogen, som stämmer väl med vad Rutger Ser- nander anger i ”översikt av växtvärldens utvecklingshistoria i Göteborgstrakten” i jubileumspublikation Göteborgstraktens Natur. Han säger där på sid 283 ”Man har anledning tänka sig, att vårt område under Litorinaperioden hade ungefär den växtlig- hetsfördelning, som man ännu idag kan konstatera därstädes i de av skövling och plantering minst påverkade trakterna kring Göteborg: d. v. s. ekblandskog med insprängda alskogar och hasselsnår i dalgångarna och på bergsidorna, tallskog på höjderna och platåerna. Änggårdens naturpark ger oss ungefärligen denna bild med ett viktigt undantag: tallskogen har för länge sedan gått all världens väg. ”I en fotnot exemplifierar Sernander hasselns omfattning och betydelse. Han säger där, att man år 1671 från Göteborg exporterade 975 tunnor hasselnötter.
Vad som sedan hände med denna urskog berättar Johan Wigforss i den bebyggelsehistoriska översikten och Martin Werner och Per Wramner i naturöversikt nedan.
Ur: Delsjöreservatet: en utredning för Göteborgs stadskollegium, Gako AB, Göteborg, 1969
Delsjöområdets historia 