Området sträcker sig från Svedsmossen och St. Delsjön i V bort mot södra delen av Ugglemossen i Ö och begränsas av Edsviken, L. Delsjön och Knaltarna i N samt Boråsvägen och Öjersjövägen i S. Det karaktäriseras av relativt flacka skogbevuxna höjdplatåer med enstaka markerade toppar och sänkor med myrar. Området saknar den sprickdalstopografi, som finns V och N därom. Det är obebyggt så när som på serveringen vid Delsjökärr och ett båtsmanstorp invid. Kraftledningen från Nö passerar även detta område.
Området är till stor del moräntäckt, vilket beror på den relativt ringa kuperingsgraden. Endast på Edsåsen spelar det kala berget någon större roll. Moränen är svallad utom på de högsta punkterna, där en av vågor opåverkad sandig morän täcker betydande arealer.
Hydrologin är starkt påverkad av skogsdikningar utom på Edsåsen. Myrar finns av olika slag, men de är dikade på ett par undantag när. De viktigaste av de senare är några små hjortronmossar på Edsåsen.
Den nuvarande vegetationen präglas av det inom området bedrivna skogsbruket. Utom på Edsåsen dominerar en medelålders-äldre barrskog, huvudsakligen gran med en undervegetation av kruståtel, lingonris, blåbärsris, ekorrbär, harsyra m. m. På en del av de i stor utsträckning dikade mossarna, där tuvdun är helt dominerande, men där även hjortron, pors och blåtåtel förekommer, finns slutna yngre björkbestånd. I områdets centrala delar förekommer ett antal granplanterade hyggen.
På Edsåsen finns mindre ytor med ungskogar av planterad gran och tall. Större delen är dock täckt av en mera ”naturlig” vegetation av lågvuxen tall och björk med inslag av asp, gran och en, och med ljung som dominant i fältskiktet. Edsåsen utgör ett av de småviltrikaste områdena i Delsjöterrängen, vilket torde bero på det jämförelsevis ostörda läget och den omväxlande naturen, som erbjuder både föda och skydd.
Edsåsen har klipp- och moränstränder, medan vid L. Delsjöns S strand strandkärr omväxlar med moränstränder. I de förra växer pors, vass, blåtåtel, enstaka albuskar och fläckvis vitmossor. Vid L. Delsjöns östspets finns inägor, som håller på att växa igen rned lövsly.
Den värdefullaste delen av området är den knappt 50 m höga Edsåsen, som genom sitt natursköna läge mellan Delsjöarna och den med undantag för granplanteringarna lättframkomliga, omväxlande och till synes föga kulturpåverkade vegetationen utgör ett attraktivt och lättillgängligt naturområde. Övriga delar av området är också mycket lättillgängliga och erbjuder flera trevliga promenadvägar fram till och utmed L. Delsjön.
Med undantag för Edsåsen bör även i framtiden ”ekonomiskt” skogsbruk kunna bedrivas i området jämsides med dess användning som strövområde. Dock bör stor hänsyn tas till landskapsvården, särskilt närmast L. Delsjön. I själva strandzonen bör lövträdsinslaget ökas och utsikter öppnas genom gallringar och uthuggningar. Det är önskvärt, att det igenväxande området vid Delsjökärr hålles öppet.
På Edsåsen håller den tidigare blandskogen successivt på att ersättas av gran- och i någon mån tallkulturer. Detta är mindre tilltalande från naturvårdssynpunkt. Granplanteringarna är föga lämpade att ströva i, bärrisen försvinner och landskapsbilden påverkas negativt, särskilt när grankulturerna blir siluettbildande. På Edsåsen bör man istället eftersträva den ”naturliga” vegetationen med tall och löv i blandning.
Området torde bli ännu mer besökt, om de vid Borås- och Öjersjövägarna belägna parkeringsplatserna utökas och förbättras. Däremot bör naturligtvis ingen biltrafik dras in i detta. Om det blir aktuellt med anläggningar för sport och friluftsliv i området, bör sådana absolut inte förläggas till Edsåsen och helst inte närmast Delsjön.
Området har förts till klasserna B (Edsåsen), C (närmast L. Delsjön), D (Ö delen) och E (S delen).
Ur: Delsjöreservatet: en utredning för Göteborgs stadskollegium, Gako AB, Göteborg, 1969
Bilden i sidhuvudet visar Lilla Delsjön. Foto: Per Hallén.
Delsjöområdets historia 