Ägarna av Kålltorp byggde ut gården och utökade åkerarealen under början av 1820-talet. Det ökade också behovet av extra arbetskraft, därmed behövdes också mer arbetskraft och bostäder åt dessa arbetare. Det är orsaken till att torpet Skålmekärr byggdes någon gång mellan 1822 och 1825.

Torpet anlades på en höjd (Skatåsen) med utsikt över stora torvmossar som sträckte sig från Härlanda tjärn ända in i det område som idag täcks av fotbollsplaner nedanför det nuvarande Skatås. Torven var viktig som bränsle på både Kålltorp och dess torp. Delsjöområdet saknade helt träd i början av 1800-talet och torven var då ett av få bränslen som man kunde använda i hemmen. Området hade sedan några årtionden använts av Kålltorp som beteshage, området kallades Lagmanshagen efter lagman Ekström som tidigare ägde Kålltorp.

Skålmekärrs första torpare hette Niklas Håkansson. Han flyttade in från Göteborg tillsammans med sin hustru Anna Persdotter och sönerna Johan Petter samt August. De stannade några år innan de fick en ny anställning vid Örgryte stoms bränneri och flyttade dit år 1828.

Namnet Skålmekärr används inte under någon längre tid i de officiella dokumenten, redan under 1830-talet får torpet namnet Skatås. Men genom namngivningen av vägar i det nutida Delsjöområdet har Skålmekärr åter väckt till liv.

Den första kartan som visar torpet kom till när utmarken skulle skiftas. En första version av kartan kom till under tidigt 1840-talet, men på grund av en långdragen tvist mellan Örgryte och Partille om var gränsen mellan socknarna skulle gå, dröjde det till början av 1850-talet innan hela skiftet var genomfört.

Skålmekärr hade två byggnader, en stuga och en ekonomibyggnad samt en större åker som täckte det område som idag är den stora gräsmattan mitt i Skatås. Rester av den nya gränslinjen mellan Kärralund och Kålltorp som finns utritad på kartan ovan kan man ännu se i form av resterna av en stenmur mitt i den nuvarande gräsmattan.
”Nr 5. Herr Löjtnanten Wirgin begärde att Skiftes- och Godemännen måtte uti penningar bestämma värdet på den del af torpet Skatås, som nu frångående Kålltorpsgårdarne, tillfallit Kärralund, deruti Herr Claesson, i svaromål för sistnämnde hemman, instämde. I öfrigt hade Löjtnanten Wirgin inga odlingsanspråk att anföra”. (Ur akten till laga skifteskarta över Örgryte sock ens utmark, Örgryte nr 85.)

Skiftet innebar att Skålmekärr fick en ny ägare och lades under Kärralunds gård. Det gamla torparkontraktet upphörde att gälla när skiftet var genomfört och ägarna av Kärralunds gård anlitar en ny torpare, Anders Pehrsson, som flyttade in från Bollebygd.

År 1878 tvingades de sista invånarna i torpet att flytta då ägarna av Kärralund ville utvidga åkerarealerna och därmed låg torpet i vägen för utvecklandet av jordbruket. Stugan och ekonomibyggnaden revs, men det finns ännu lämningar av torpet och dess invånare bevarade i jorden.

I samband med den arkeologiska undersökningen av Skatås flyktingläger hittades även lämningar av torpet. Handsmidda spikar och porslin från 1700-talet tillhörde fynden som låg i jordlagret direkt under fynden från 1940-talet. (Persson, M. Skatås – utgrävningen av en minneslucka. s. 74-75)

Som ersättning för Skatås/Skålmekärr uppförde Kålltorps gårds ägare ett nytt torp – Terra Nova (den nya jorden) vid nuvarande stuga nr 18 i Skatås. De sista torparna försvann från torpet 1937, alltså långt innan det att flyktinglägret uppfördes.

Utgrävning i Skatås

5-14 maj 2008 genomfördes en samtidsarekologisk utgrävning i flyktinglägret som låg i Skatås under slutet av 2:a världskriget.

Utgrävningen presenteras i ”Vetenskapslandet”

En utvidgad text om flyktinglägret finns via denna länk.