Kärralund

Kärralund har en lång och spännande historia. I boken ”Upptäck Skatås” kan du läsa om tidigare okända händelser som utspelade sig vid gården under 1800-talet! Läs mer om boken och få information om hur du beställer ditt exemplar via denna länk.

Kärra (lunds) gård 1/1 mantal frälse.

Gården omnämns redan under medeltiden, år 1486 och kallas då Kærre. Då är det väpnaren och häradshövdingen i Ale härad, Bengt Andersson som är ägare av sätesgården. Uppgifterna kring sätesgården Kærre är äldre än för flertalet övriga gårdar i denna trakt tack vare dess ställning som hem (sätesgård) åt en adlig makthavare.

Senare flyttar ägaren från gården och Kärra blir en del av ett större adligt godskomplex med gårdar i flera socknar. På gården fanns under lång tid fyra frälsebönder men gården delas aldrig upp på flera olika ägare. (Lindroth och Wilhelmsson) Under 1600- och en bit in på 1700-talet var Kärra (lund) en by snarare än en storgård med en imponerande huvudbyggnad.

Bengt Wilhelm Carlberg blev ägare till Kärralund vid mitten av 1700-talet. 1761 uppförde han ett nytt  boningshus på gården som sedan byggdes ut i flera etapper, det kom att stå kvar där till 1947 då staden av någon outgrundlig anledning måste anlägga en parkeringsplats och infart till campingen just där.

I Fritz Stenströms klassiska skildring av Örgryte socken som publicerades i samband med att socknen skulle bli en del av Göteborg finns en fantasieggande berättelse om det gamla Kärralund under 1700-talet ”Alldeles här passerades uppfartsvägen till Carlbergs Kärralund (Slottet, som de gamla hade hört sina föräldrar tala om)” (Stenström 1920/24 del I s. 64) Längre fram i texten bygger Stenström på med uppgiften att:”Slottet, som manbyggnaden benämndes, efter vad gammalt folk intygat, låg på den platå ovanför nuvarande manhuset, där nu är trädgård. Vid grävning i landen har man träffat grundmurar och tegelstensrester.” (Stenström 1920/24 del I s. 104.)

Det Stenström säger med dessa rader är att det fanns en annan äldre huvudbyggnad på Kärra (lund) under Carlbergs tid som inte var den samma som ännu fanns på gården under Stenströms livstid. Detta hus skulle ha legat på platån ovanför nuvarande manhuset, alltså upp mot nuvarande Skatåsvägen. Berättelsen om slottet på Kärralund har genom flera böcker och artiklar av Sören Skarback fått ytterligare spridning, han underlåter dock att berätta för sina läsare att det är hos Stenström han hämtat sin information. Skarback har inte heller observerat att Stenströms skildring avser en byggnad som var äldre än den som stod kvar till 1947. Vid en närmare granskning av gårdens historia via framförallt kartmaterial, brandförsäkringshandlingar och den rapport som finns kring rivningen av gården 1947 i Göteborgs Stadsmuseums arkiv (GhmE:4204) visade det sig att Stenströms uppgifter var felaktiga. Carlberg hade uppfört en ny huvudbyggnad, vilken var den samma (dock med vissa ändringar) som den byggnad som revs 1947. På platån ovanför huvudbyggnaden hade det inte legat varken ett slott eller någon slottsliknande byggnad. Däremot hade det på platån legat ett hus för trädgårdsmästaren och drängarna. (Brandförsäkringar) Kanske var det dessa lämningar som Stenströms uppgiftslämnare avsåg, men då inte heller Stenström har några källhänvisningar lär den frågan bli svår att besvara.

Carlberg stannade kvar som ägare av Kärralund fram till 1772 då han flyttade den korta sträckan över till Lilla torps gård som han köpt 1748 och därefter byggt om.Ny ägare av Kärralund blev den rike köpmannen G.B. Santesson. Han var en viktig aktör inom den betydelsefulla sillindustrin samt ägare och andelsägare av flera stora fartyg. Även om Carlberg kan sägas ha varit viktig som stadsarkitekt i Göteborg är det inte någon underdrift att hävda Santessons stora betydelse i stadens näringsliv samt inverkan lokalt på både Kärralund och Delsjöområdet. Många av de rika familjerna från staden som köpte egendomar i Örgryte använde dessa endast under sommaren, men familjen Santesson gjorde gården till sitt permanenta hem och hade endast ett kontor i centrum av Göteborg. Santessons mest påtagliga inverkan på området var att bygga en stor hålldamm för vatten vid Stora Delsjö som helt förändrade Delsjöarna samt att uppföra en ny stor kvarn invid Kärralunds huvudbyggnad. Efter att Gustaf Bernhard avlidit 1790 tog hans änka Dorotea Elisabeth Matsen över gården och fortsatte att utveckla den med fler byggnader och hon lät dessutom fördubbla kvarnens kapacitet. (Hallén 2007 och 2014)

En ny ägare tillträdde gården 1806, Lars Claesson, en handlande från Göteborg som 1788 vunnit burskap i staden. Lars bodde på gården tillsammans med sin fru Helena Elisabet och sonen Isac. Efter att Lars avlidit 1834 tog hustrun över gården och brukade den under några år innan sonen Isac fick arrendera den från och med 1842. När även Helena Elisabet var död 1846 övertog Isac ägandet av Kärralund. Under 1800-talets inledning skedde inte några större förändringar av gården, grundstrukturen var den samma som den som skapades av Carlberg och framförallt av Santessons familjen. Det laga skiftet som inleddes 1843 och avslutades 1854 gick över hela den stora utmarken (Delsjöområdet) och medförde stora förändringar för Kärralund, åtminstone på pappret. Lilla Torp fick betydande utmarksområden som tidigare varit intagor under Kärralund, men då Isac även var ägare till Lilla Torp fick detta inte någon omedelbar betydelse för gården. (Wilhelmsson och Hallén 2007)

I samband med att Göteborg skulle bygga sitt första moderna vattenverk krävdes att Kärralunds vattenrätt köptes av staden. Det var en utdragen process där Isac Claesson krävde riklig ersättning för att ge upp vattenrätten och därmed möjligheterna till kvarndrift i stor skala vid Kärralund. När den mest värdefulla av kvarnarna drabbades av en brand i januari 1869 kan man nästan misstänka att det inte var naturliga orsaker bakom eldsvådan.

”Kärralunds öfra qvarn, med sex par stenar, blef natten till Tisdagens lågornas rof. Inredning och inventarier lära varit försäkrade i landfonden, men byggnaden varit oassurerade. För stadens nya vattenledning torde kostnaderna härigenom nedsättas med ett icke ringa belopp, emedan ett fall med i gång varande qvarnar alltid måste vara mer värdt än ett fall, der sådana kunna uppföras.

Elden utbröt vid 11-tiden, med sådan våldsamhet, att qvarnen snart förvandlades i aska, så att murarna nu endast qvarstå. Förgäfves begåfo sig 2:a, 5:te och 6:te divisionerna af frivilliga brandkorpsen på väg till brandstället; ty hunna till Öfversås, eforo de att saken tyvärr var ohjelplig. Stadens ordinarie brandkorps ryckte ej ut; dess åtgärd för tillfället inskränkte sig blott till affyrandet af ett par hejdundrande larmskott i Majorna, likväl icke förr, än vid midnatt, då qvarnen i det närmaste uppgått i lågor.” (Förposten, 20 januari 1869)

Den gamla kvarnen, vars ruiner ännu är synliga nära campingen, blev efter branden gårdens enda kvarn och en ny damm byggdes ovanför kvarnen. Även den finns kvar men håller inte längre något vatten. Fram tills dess att Isac Claesson sålde Kärralund 1878 köpte gården årligen vatten från Göteborgs vattenverk för att kunna driva kvarnen. Men efter att den nya ägaren Emanuel Pettersson tillträtt Kärralund och en del av Lilla Torp lades kvarnen ned. (Hallén 2007 och 2014)

Några få år senare, vid mitten av 1880-talet, sålde Pettersson gården till David Wemyss. Han var uppenbarligen inte nöjd med den gamla huvudbyggnaden och dess läge utan uppför en helt ny huvudbyggnad på den plats där idag Broströmsgården idag finns.

Den nya huvudbyggnaden uppfattades troligen som mer imponerande än det gamla trähuset och dessutom var den nya byggnaden placerad på behörigt avstånd från jordbrukets ekonomibyggnader med alla dess ljud och lukter.

Wemyss ägde Kärralund fram till våren 1899 när gården åter såldes, denna gång till handlanden Herman Silvander (Wilhelmsson) och Wemyss lät sälja en del av sitt bohag på auktion.

Inte långt efter att Silvander tagit över Kärralund delades gården upp mellan Silvander, Fastighetsbolaget Kärralund och byggmästare A. Westerlind. Fastighetsbolaget började omedelbart arbetet med att anlägga villastaden Kärralund. Det återstående delarna av gården erbjöds Göteborgs stad 1915 men det blev inte ett omedelbart bifall. Efter ett år av överväganden fattade Stadsfullmäktige beslutet 1916 att inköpa 17/25 mantal Kärralund samt Bruaremossen, avsöndrad från Torpa Mellangården, samt avsöndrad jord från 1/12 mantal Lilla torp mot köpeskillingen 300 000 kronor. Ytterligare ett område av den gamla gården köptes av staden 1923. (Wilhelmsson)

I Göteborgs-Tidningen onsdagen den 15 mars 1916 skrevs följande under rubriken Stadens fastighetsköp,

”Kärralund hembjudes för 300 000 kr. Villasamhället undantaget. Fastighetsaktiebolaget Kärralund erbjöd i juni i fjol staden att förvärva 17/25 mantal Kärralund i Örgryte till ett pris av 447 000 kr. Detta pris ansågs för högt, och bolaget sänkte därpå priset till 367 000 kr. Icke heller detta anbud ansågs vara antagligt, men efter ytterligare underhandlingar erbjöd bolaget fastigheten till inköp till ett pris av 300 000 kr., och drätselkammarens andra avdelning antog då detta anbud samt hemställer hos stadsfullmäktige om godkännande av det upprättade avtalet.

Det nu till inköp föreslagna området är beläget mellan stadens egendomar Kålltorp och Lilla Torp och sammanbinder alltså dessa båda. Dess areal är 15 747 900 kvadratfot och priset pr kvadratfot blir sålunda något över 1,9 öre. Till jämförelse kan nämnas, att Kålltorp betingade något över 1/2 öre per kvadratfot och Lilla Torp något över 2,08 öre. Det återstående området av Kärralund, vilket avsatts för villasamhällets första utbyggande, förklarar sig säljarbolaget icke f.n. kunna erbjuda då bolaget genom sina tomtförsäljningar till enskilda anser sig ha pålagt sig vissa förpliktelser gentemot villaägarna.”

Läs mer:

• Väpnaren Bengt Andersson på Kärra (Kärralund)
• När Kärralund såldes till Göteborg
• Kärralunds sagoslott och en sur Skarback

Riksarkivet, Brandförsäkringar

Brandförsäkring, Kärralunds gård, Örgryte socken 1801, försäkringsnummer 04039

Brandförsäkring, Kärralunds gård, Örgryte socken 1828, försäkringsnummer 15024

Brandförsäkring, Kärralunds gård, Örgryte socken 1872, försäkringsnummer 24517

Brandförsäkring, Kärralunds gård, Örgryte socken 1885, försäkringsnummer 27683

Brandförsäkring, Kärralunds gård, Örgryte socken 1890, försäkringsnummer 29343

Brandförsäkring, Kärralunds gård, Örgryte socken 1899, försäkringsnummer 33096

Brandförsäkring, Kärralunds gård, Örgryte socken 1899, försäkringsnummer 33542

Brandförsäkring, Kärralunds gård, Örgryte socken 1902, försäkringsnummer 35253

Brandförsäkring, Kärralunds gård, Örgryte socken 1902, försäkringsnummer 35252

Brandförsäkring, Kärralunds gård, Örgryte socken 1902, försäkringsnummer 42722

Brandförsäkring, Kärralunds gård, Örgryte socken 1916, försäkringsnummer 46680

Göteborgs Stadsmuseums arkiv (GhmE:4204)

Tidningar

Förposten

Dagens Nyheter

Litteratur

Hallén, P., Storstadens utmark. Delsjöområdets historia under 10 000 år. Göteborg 2007.

Hallén, P., Delsjön i människans tjänst. i Göteborg förr och nu XXXV. Göteborg 2014.

Lindroth, Hjalmar. Ortnamnen i Göteborg och Bohuslän II. Ortnamnen på Göteborgs stads område (och i Tuve socken) jämte gårds- och kulturhistoriska anteckningar. 1929.

Stenström F. Örgryte genom tiderna. 1920/24, nytryck 1986.

Wilhelmsson, S.A. Örgrytegårdar samt några Göteborgslanderier. 1972