Väpnaren Bengt Andersson på Kärra (Kärralund)

Där det idag rullar trafik in till Lisbergs camping Kärralund låg för mer än ett halvt århundrade sedan en gård med anor från medeltiden. De sista resterna av den gården revs 1947 och det är idag få som vet om att parkeringen framför entrén till campingen var centrum i en stor och betydande gård.

Kärralund, innan rivningen.

Gården kallades Kärra, det var först under 1700-talet som Kärralund började användas. Den första ägaren som omnämns i skriftliga källor är väpnaren Bengt Andersson (sparre över tre kulor)*, gift med Märta Bengtsdotter som tillhörde släkten Krabbe från Halland. Bengt finns med i flera dokument från 1480 och 90-talet då han var häradshövding i Ale härad.

Det var ganska vanligt att personer inom lågfrälset, till vilket man får räkna Bengt Andersson, hade uppgifter som häradshövdingar. Ett härad var ett domstolsområde bestående av flera socknar. Där dömdes ut straff, tvister löstes och det var platsen där all handel med jord skulle ske. För att bli häradshövding krävdes det att både invånarna i häradet och centralmakten var överens. Det gick inte att ärva detta ämbete, man blev vald till häradshövding. Häradshövdingen fick en ersättning från invånarna i häradet samt andel i bötesavgifter och utfärdade faste- och dombrev. De undersökningar som gjorts av häradshövdingarnas ekonomi har visat på att inkomsterna kunde bli betydande. Förutom att man kunde tjäna pengar på att vara häradshövding, fick man också viktig information och kunde till viss del styra viktiga beslut i området. Eftersom all handel med jord skulle ske via tingen kunde det ge fördelar för en häradshövding som ville skaffa sig mer jord.

Gårdens ställning som ”sätesgård” betydde att den var bostad och hem åt en adlig person. En sätesgård var helt befriad från alla skatter och avgifter, som motprestation var gårdens ägare tvungen att vara redo att gå ut i krigstjänst samt hålla den utrustning som han behövde för krig.

Väpnaren Bengt Andersson finns omnämnd i flera medeltida handlingar. Den första kända handlingen där Bengt Andersson omnämns är ett dokument där Joon Torkilsson, sockenpräst i Kelby och Lars Algotsson i Levene säljer en gård i Skårdal, Nödinge socken, Ale härad till Nils Klasson. Nästa kända tillfälle då Bengt Anderssons namn syns i dokumenten är från år 1486, då hölls ett möte i Foxerna där hövitsmannen på Älvsborgsslott Niels Clawesson köpt gårdar och gods från änkan Ingegärd Jensdotter, som varit gift med Laurens Snaghenborg. Det var en stor affär som omfattade både rika gårdar och en kvarn samt fiskevatten, skog och betesmarker. Dokumentet undertecknades av betydelsefulla män, ledningen för domkyrkan i Skara samt representanter för Lödöse stad. Dessutom intygades dokumentets giltighet av häradshövdingarna och väpnarna Torbjörn Esgersson från Forsstena i Väne härad, Bertil Pethersson, Magnus Rolandsson i Råda socken, Askims härad, Ramund Basse (med en björn i skölden), Rånnum, Väne härad, och Bengt Andersson i Kiærræ. Nästa dokument där Bengt Andersson omnämns är från den 22 juni 1496. Dokumentet utfärdades vid tinget i Sävedals härad. Det man ville bevisa med detta dokument var att holmarna Vinga tillhörde Sverige och låg under Älvsborgsslott. Det man framförallt intresserade sig för var det rika sillfisket i området kring Vinga. I detta dokument omnämns även vanliga bönder i området och för första gången får man namnen på gårdar och byar vid Älvmynningen, Kolltorp, Skulltorp, Mellby, Lexby och Kallebäck.

Slutet av 1400-talet var en dramatisk tid med snabba politiska förändringar då unionen mellan de nordiska länderna föll samman efter att unionskungen Kristofer avlidit och Karl Knutsson Bonde valts till kung i Sverige och Kristian av Oldenburg valts till kung i Danmark. Det stora problemet för unionen var att man inte hade någon struktur för att hantera hur en ny unionskung skulle tillsättas. När det på kort tid valdes två kungar uppstod givetvis starka spänningar. För lokala ledare ute i provinserna, framförallt de som låg i gränstrakterna mellan de nordiska rikena, hade unionen varit positiv. Fred under en längre tid, samt frihet att röra sig över gränser för både människor och inte minst varor gynnade de lokala ledarna. Väpnare Bengt Andersson bör även han ha upplevt unionen som något värdefullt. När det stabila läget förbyttes i en stor osäkerhet och ett krav att välja sida i konflikten mellan två kungar försattes dessa lokala ledare i en mycket svår situation. När den danske kungen Kristian gick in i Västergötland år 1452 kom han först till Älvsborgs slott. Där var Gustav Olofsson Stenbock ståthållare. Ståthållaren på Älvsborg bjöd inte något större motstånd utan erbjöd sig att kapitulera inom en viss tid om inte förstärkningar då anlänt. Samma symboliska motstånd uppvisade Ture Turesson Bielke på Axvalla slott. Ingen av dessa ståthållare ville ha krig utan hoppades på att undvika ödeläggelse genom att bara bjuda symboliskt motstånd. På kort tid lades hela Västergötland under dansk kontroll och landskapets ledning tillsammans med kyrkan svor trohet till Kristian när denne kom till Varnhem.

En mycket stor andel av adeln i området kring Göta älvs mynning föredrog unionen alternativt att man ville tillhöra Danmark hellre än Sverige. Man kan misstänka att väpnare Bengt Andersson hade denna inställning. Hans hustru Märta av ätten Krabbe från Halland var knutna till danska intressen under krisåren för unionen. Man kan därmed utgå från att även Bengt hade större sympatier för Kristian än för den svenska sidan.

Under flera år var området kring Älvsborgsslott dominerat av danska intressen. Krig skulle drabba området år 1469 när svenska trupper började anlägga en mindre befästning på Gullbergsklippan där idag skansen Lejonet ligger. Stora danska styrkor sändes då dit och dessa lyckades på kort tid driva bort den svenska truppen. Följande år drabbades den danska sidan av flera svåra bakslag vilket resulterade i att området kring Älvsborgs slott år 1471 åter fördes under svensk kontroll.

Väpnare Bengt Andersson på Kärra hade lyckats att ta sig igenom dessa oroliga år utan att stöta sig i allt för hög grad med någon av sidorna i konflikten. Det är oklart vilket år han tilldelades posten som häradshövding i Ale men den befattningen innehade han resterande delen av 1400-talet. Tydligen hade hans nära släktförbindelser med en betydelsefull halländsk, och därmed dansk släkt, inte varit ett hinder för att innehavandet av ämbetet.

Bara ett år efter mötet med Sävedalshäradsrätt där man fick stöd för inställningen att Vinga ”sedan hedenhös” tillhört Sverige utbröt nästa krig. Från dansk sida lyckades man vinna stöd hos många av invånarna i gränstrakterna för ett anfall mot Älvsborgsslott. Det lokala uppbådet av bondesoldater förstärktes med trupper från Norge. Det skulle bli en nära tre månader lång belägring av Älvsborg innan slottet slutligen föll. Under den långa belägringen blev kampen allt bittrare och inte alla av områdets bönder orkade fortsätta att stödja belägringsstyrkorna. En belägringshär krävde stora mängder proviant och den hämtade man lokalt, det blev därför hårda tider för de som var bosatta i området kring slottet. Bönder som inte lydde ledningen för den belägrande hären hotades av barbariska bestraffningar. Man skulle ”straffa allmogen där omkring, som är olydig, och hugga av dem en hand eller fot”.

Slutligen fick Älvsborgs försvarare ge upp, men de fick goda villkor när de uppgav slottet. En del av försvararna anslöt sig till och med till segrarna. En kort tid därefter hade Danmarks kung Hans även blivit kung av Sverige. Freden blev kortvarig och en svensk resning år 1501 drev ut danska fogdar från slott efter slott. Det rådde stor osäkerhet kring vilken sida Erik Eriksson på Älvsborg skulle välja men efter viss tvekan valde han den svenska sidan. När en större dansk styrka närmade sig slottet ändrade han sig igen och gav Älvsborg utan strid till danskarna. Detta skulle senare leda till att svenska soldater slog ihjäl honom som straff för förräderiet. Efter att Danmark erövrat Älvsborg gjorde den svenska armén ett försök att återerövra slottet men det slutade i ett katastrofalt nederlag. Älvsborg brändes därefter av danskarna för att de skulle kunna koncentrera sina trupper till Bohus slott. När man lämnat Älvsborg brändes även staden Nya Lödöse (idag Gamlestaden) ned. Utmed vägarna i området låg många obegravda kroppar och stanken under sommaren beskrivs som outhärdlig.

Under nästan tjugo år skulle striderna kring Älvsborg fortsätta och det är svårt att tänka sig hur det var att leva i området under dessa år av ständigt återkommande konflikter.

När Bengt Andersson avled, det är oklart vilket år, behöll Märta sätesgården Kärra vilket visar att hon hade fått den i morgongåva. Senare gifte Märta om sig med en ofrälse man, Grels guldsmed. För att gården då inte skulle förlora sin status av frälsegård (endast adliga personer kunde äga Sätesgårdar) måste Märta sälja den till sin syster Gunilla Bengtsdotter. När sedan Märta gått ur tiden valde Gunilla, som var bosatt i Danmark att sälja Kärra. Köpare blev år 1525 Måns Bryntesson (Lilliehöök), utöver Kärra ingick även gårdarna i Torp, gården Kappered i Vättle härad samt Tynnered i Askims härad. Man kan misstänka att Märtas man Grels guldsmed inte blev helt utelämnad utan att han fått en av byarna under Kärra nämligen Kålltorp. Övergården i Kålltorps by skulle under en period övergå till att bli en skattegård vilket var normalt när den bytt ägare från en person som tillhörde frälset till en borgare i staden. Nedergården kvarstod däremot som frälse.

———————————

* Det har föreslagits att det var byn Kärra, Tunge socken i Ale härad som var Bengt Anderssons hem, men det förefaller osannolikt. Byn Kärra i Tunge socken bestod 1550 av fyra hemman, två skatte-, ett prebende- och ett klosterhemman. Skattegårdarna är otänkbara som bostad åt väpnaren Bengt Andersson. Prebendehemmanet är inte heller tänkbart eftersom det hade donerats redan år 1447 till S:t Olofs prebende av en borgare i Lödöse. Den fjärde gården i byn var ett litet klosterhemman som var byns minsta hemman, otänkbart som sätesgård åt en väpnare. Det var inte nödvändigt för en häradshövding att vara bosatt i det härad där han hade sitt ämbete.

———————————

Mer att läsa:

Almquist, Jan Eric. Lagsagor och domsagor i Sverige. Med särskild hänsyn till den judiciella indelningen. 1945.

Almquist, Jan Eric. ”Den äldsta kända släkttavlan över adliga ätten Krabbe”. Släkt och hävd. Nr 1-2. 1966.

Berg, Wilhelm. Elfsborgs slott. 1902.

Lundahl, Ivar. Det medeltida Västergötland. 1961.

Småberg, Thomas. Det stängda frälset. Makt och eliter i det medeltida lokalsamhället: Marks och Kinds härader i Västergötland ca 1390-1520. 2004.

Styffe, Carl Gustaf. Skandinavien under unionstiden. 1911.

Östenson, Stig. ”Gylta, Krabbe och Oxehufvud. En 1500-talsgenealogi skärskådad”. Personhistorisk Tidskrift 1970.

Källor:

Efter Orig. p. Perg. i svenske Rigsarkiv. Alle 7 Segl vedhænge, paa 5. erStemplet udfaldt af Voxkapselen. Nr 288. 9 januari 1486.

Efter Orig. p. Perg. i svenske Rigsarkiv. Af 7 Segl mangler 5te helt, af deøvrige ere kun 3. og 7. nogenlunde tydelige. Nr 326. 22 juni 1496.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: