I samband med planläggningsarbetet har genom arbetsgruppens medverkan, disposition och framtida utformning av Brudaremossen slutgiltigt fastställts. Enligt tidigare av stadsfullmäktige fattat beslut, Stadsfullmäktiges handlingar 1965 nr 251, skulle Brudaremossen, sedan sopuppläggning avbrutits på bestämd nivå, utläggas till sport- och idrottsfält med tillhörande servicebyggnader och parkeringsplatser.
Arbetsgruppen fick anledning att ta ställning till denna disposition under 1967, då fråga väcktes om flyttning av sopuppläggningsplatsen till Lagmansholmen, i avvaktan på Sävenäsverkets färdigställande 1972. Arbetsgruppen kunde då konstatera, att en utbyggnad av Brudaremossen enligt de ursprungliga intentionerna, skulle innebära ett avsteg från den målsättning som gruppen antagit – att nytillkommande anläggningar skulle placeras i reservatets periferi för att förhindra biltrafik i dess centrala delar. En utbyggnad av en stor primäranläggning på Brudaremossen skulle nämligen innebära att en avsevärd mängd biltrafik fördes in i reservatet, till men för de vandringsleder, spår och vägar som genomkorsar området och till men för den ostördhet inne i området som man önskade uppnå.
Arbetsgruppen kunde vidare konstatera, att funktions- och byggnadsprogrammen för Brudarmossen och Skatås borde kunna förenas, och att man härigenom skulle kunna nå en fullständigare, rationellare och mera ekonomisk anläggning. De studier, som gjordes av terrängen kring Skatås, visade att en sådan kombination var möjlig och att på Brudarmossen tilltänkt sportfält med fördel skulle kunna överflyttas till Skatås, varigenom bl. a. VA-anläggning och omklädningsbyggnader på Brudaremossen blir obehövliga. Brudaremossens framtida användning kunde därmed fastläggas med hänsyn till gruppens målsättning, och med beaktande av stadens intresse att inte bryta sopuppläggningen, förrän Sävenäsverket var färdigt att ta över. Av de alternativ som studerades beslöt arbetsgruppen rekommendera, att soporna skulle läggas upp i form av en längsgående nordsydlig ås, skild från Slättås av en långsträckt dalsänka. Denna terrängutformning har studerats i modell. Efter sopuppläggningens avslutande och erforderliga återställningsarbeten, skulle åsen kunna utnyttjas till teknikbacke och
annan vintersport. Dalsänkan skulle kunna utnyttjas för fri lek och aktiviteter, som inte kräver fasta anläggningar. Vandringsleder, spår och ridstigar skulle naturligt kunna ledas över området och ge önskvärda alternativvägar för obunden friluftsaktivitet. Arbetsgruppen förutsatte vid sitt ställningstagande att tippning av sopor ej fick fortsätta längre än till 1972 års utgång.
Utredningen beträffande Brudaremossen har redovisats i separat utredning till Göteborgs Stadskollegium.
Ur: Delsjöreservatet: en utredning för Göteborgs stadskollegium, Gako AB, Göteborg, 1969
Delsjöområdets historia 