Området (nr 11) består av Kåsjön, som är något mindre än St. Delsjön. Sjön ligger i östligaste delen av Delsjöområdet på en höjd av 110 m ö. h. Den omges på alla sidor utom den Ö, där en allmän väg löper fram alldeles invid stranden, av jämförelsevis flacka och vidsträckta, skogklädda höjder.
Sjön, som är en typisk näringsfattig klarvattensjö, är reglerad och används som ytvattentäkt. Ett vattenverk finns NÖ om Hindtjärn med en pumpstation vid stranden N om Bockön. Vattnet är rent och klart och innehåller, trots att myrmarker V och NV om sjön avvattnas till denna, endast obetydliga mängder humusämnen. Endast en ringa grad av rening krävs, innan vattnet kan användas som dricksvatten. Sjön hade vid undersökning i juli 1968 ett siktdjup på 11 m. Veterligen finns inga lödningar utförda i Kåsjön, men i samband med siktdjupsbedömningen noterades djup på 10-20 m på flera ställen i centrala delen av sjön. I V delen är djupet mindre och denna del är av en tröskel nästan helt avstängd från resten av sjön. Vid lågt vattenstånd ligger tröskeln helt över vattenytan och sjön delas upp i Stora och Lilla Kåsjön. Så är den i något fall markerad på äldre topografiska kartor.
Blockiga moränstränder och klippstränder dominerar. Sankstränder finns endast i obetydlig utsträckning i inre delarna av större vikar med undantag för den grunda V delen av Lilla Kåsjön, där myrmarker når fram till sjön och bildar strand. De flesta öarna inklusive den största (Bockön) utgör klippöar.
Vegetationen kring sjön framgår av respektive områdesbeskrivningar. Det på grund av bebyggelse ej medtagna området vid Öjersjö är till stor del bevuxet med blandskog. Runt hela sjön finns i allmänhet en lövträdsridå närmast vattnet (mest björk, även ek, rönn, al, asp m. m. och i någon mån tall). I vattnet har iakttagits dyfräken, notblomster, näckrosor m. m. och i viss utsträckning glesa bestånd av bladvass och/eller säv. Vid de sanka stränderna i sjöns västligaste del växer även pors, ängsull, starrarter m. m. Bockön är bevuxen med blandskog (mest tall) och har ett risdominerat fältskikt. Övriga mindre öar har en likartad vegetation men med större lövträdsinslag.
De sanka stränderna i Kåsjöns västligaste del är av spåren att döma goda älgtillhåll. Fågellivet i sjön är ordinärt. Relativt stora mängder vitfågel (huvudsakligen gråtrutar och fiskmåsar) uppe-håller sig tidvis här. Bland häckfåglarna är drillsnäppan och gräsanden två karaktärsarter, som båda häckar med ett flertal par. Vidare ser man regelbundet knipa och kricka i sjön. Sedan lång tid tillbaka har storlom häckat på en mindre ö i V delen av sjön, men sommaren 1968 misslyckades häckningen av okänd anledning. Några mer genomgripande fiskevårdsåtgärder har inte företagits, utan Kåsjön har ett naturligt fiskbestånd och fritidsfiske bedrivs endast i mindre omfattning.
En större, välordnad allmän badplats finns vid Kåsjöns Ö strand och en omfattande bebyggelse av i huvudsak fritidshus finns mellan allmänna vägen i Öjersjö och Ö delen av sjöns S strand. I det sistnämnda området torde allemansrätten vara åtminstone delvis utsläckt. För övrigt är stränderna och bakomliggande områden obebyggda och sjön gör med sina många uddar och öar ett anmärkningsvärt orört och naturskönt intryck. Värdet som strövområde (både till fots och per båt) torde vara odiskutabelt.
För att inte förändra sjöns nuvarande för den friluftssökande allmänheten tilltalande karaktär i negativ riktning, är det önskvärt, att all nytillkommande bebyggelse (inklusive större anläggningar för friluftslivets behov) koncentreras till de redan bebyggda strandavsnitten. Under förutsättning att ingen vattenförorening sker, kan här utan olägenhet ytterligare bebyggelse av olika slag äga rum. Av vattenvårdsskäl är all motorbåtstrafik förbjuden och sådan är även av andra skäl olämplig i ett så begränsat och av allmänheten så livligt besökt vattenområde.
Ur: Delsjöreservatet: en utredning för Göteborgs stadskollegium, Gako AB, Göteborg, 1969
Bilden i sidhuvudet visar Kåsjön 2018, foto: Per Hallén
Delsjöområdets historia 