Området (nr 12) är beläget N om Öjersjövägen och sträcker sig från Odenssvaleås i V till bebyggelsen vid Kåsjön i ö och begränsas av Kåsjön i N och bebyggelsen längs Öjersjövägen i S. Det består av ett tallskogsbälte i N, ett gammalt brandfält i centrum och S och av Ugglemossens S del som en utskjutande tarm mot S.
I SV har området en typisk sprickdalstopografi med ungefär N-S bergsryggar omväxlande med starkt markerade sankmarksuppfyllda dalar. Mot NÖ ersättes ryggarna av flackare, mer vid-sträckta och oregelbundna kullar, mellan vilka finns oregelbundna grunda sänkor med varierande riktning.
I SV delen av området dominerar kalt berg på ryggarna, medan sänkorna intas av torvmarker. Mot NÖ spelar det kala berget allt mindre roll och en sandig, osvallad morän dominerar. En del mindre sänkor intas fortfarande av torvmark.
Ugglemossen är dikad i sin S del och även i övrigt är området, med undantag för den del som avvattnas till Kåsjön, påverkat av dikningar.
Större delen av området upptas av ett brandfält, där markvegetationen på de flacka kullarna och ryggarna domineras av ljung, blodrot, hönsbär och örnbräken med ett bottenskikt av mossor och lavar. I de sanka stråken mellan bergsryggarna dominerar blåtåtel, ljung och klockljung. Trädskiktet består av glest växande björkar i yngre ålder med inslag av enstaka tallar.
Den N delen närmast Kåsjön är bevuxen med yngre-äldre tallskog med varierande inslag av björk. Markvegetationen domineras av lingonris, ljung, örnbräken och blåbärsris.
I områdets SV hörn ligger S hälften av Ugglemossen, vars största del utgöres av ett kärr, vari växer bl. a. myrlilja, pors, klockljung, ängsull, tuvdun och blåtåtel i fältskiktet medan bottenskiktet domineras av vitmossor. Kärret är ganska torrt. I södra spetsen finns ett antal diken och här övergår kärret i en mosse. Växtligheten består av björk, klockljung, ljung, tuvdun, kråkris, pors, renlav och hjortron. Mossen är inte ett resultat av den företagna dikningen utan har funnits tidigare. Mosseplanet ligger betydligt högre än kärret. Söder om mossen ligger ett helt björkbevuxet utdikat kärr.
Genom den omväxlande naturen och läget i anslutning till de stora sammanhängande orörda områdena N och V därom, är området av betydelse för djurlivet (här avses i första hand älg och rådjur).
Stranden mot Kåsjön består omväxlande av klipp-, morän- och sankstrand. I vattnet växer säv, notblomster, gul och vit näckros, starrarter och vattenklöver. I strandzonen huvudsakligen pors och blåtåtel.
Inom områdets N del bedrives ”ekonomiskt” skogsbruk. Några skäl mot att så får ske även i fortsättningen finns inte, om man tar rimliga hänsyn till områdets övriga nyttjande, vilket lämpligen bör bli som strövområde. Skogsbilvägar bör inte anläggas. Vad brandfältet beträffar är det lämpligast, om beskogningen där får sköta sig själv tills vidare.
Ugglemossen ligger i en välutbildad sprickdal och utgör ett markant inslag i landskapsbilden. Den bör inte utdikas ytterligare, så att den växer igen.
Området är lämpligt som strövområde. Zonen närmast Kåsjön är mest tilltalande. Brandfältet är mera enformigt. Ett fåtal stigar finns inom området. De bör kompletteras med nya.
Flera mindre vägar når fram till områdets S och SÖ delar, dit man lämpligen kan lokalisera t. ex. en campingplats eller en golfbana. Viktigt är dock att en minst 200 m bred strandzon vid Kåsjön får förbli intakt.
De genom området planerade motorvägssträckningarna kommer att gå genom dess centrala alternativt V del och kommer i första fallet att göra det helt olämpligt som strövområde och i andra fallet väsentligt minska dess användbarhet. I båda fallen avskärs den obrutna förbindelsen med västligare områden. SÖ delen av området har förts till Klass D, övriga delar till klass C.
Ur: Delsjöreservatet: en utredning för Göteborgs stadskollegium, Gako AB, Göteborg, 1969
Delsjöområdets historia 