Kalvkärr

”En söndagsmorgon på sommaren begaf jag mig i sällskap med vår unge skollärare i Dalen ut på vandring och vi styrde våra steg till Delsjöns stränder. Vid en undangömd vik ligger ett soldattorp. Grått och bofälligt ser det ut och skorstenen lutar, men ur det lilla fönstret tittar fram gyllenlack och balsamin och hälsar vandraren välkommen. I stugan, som blott har ett rum, sitter mor Anna med postillan i knäet, ty hon kan numera icke gå den långa vägen över berget till kyrkan. Vi hälsa på den fryntliga gumman, som har våra båtredskap i förvar. Hon följer oss in i ladan, som är hopbyggd med stugan, och där hennes enda ko råmar mot henne, under det tuppen gal i stallgluggen. Vi hämta våra åror och fiskedon och taga så avsked af gumman.” (Lundkvist, W. Böö-dalens krönika, börjad i okto ber 1905 den helige Calixtii dag : en nybyggares betraktelser.)

Så beskriver skeppsredare Werner Lundqvist en vandring till Delsjön och ”det gamla soldattorpet” någon gång mellan åren 1905 och 1914. Platsen han beskriver utan att ge ett namn på var soldattorpet Kalvkärr. Torpets historia sträcker sig långt tillbaka i tiden och var troligen ett av de äldsta torpen i Delsjöområdet.

Kalvkärrs första invånare
Första gången Kalvkärr omnämns i skrift var år 1624 då det stavades ”Kalfz Kärr”. Därefter omnämns platsen år 1732 men vid båda dessa tillfällen rörde det sig om namn på en plats utan bebyggelse. Men år 1736 omnämns ”Kalkiers krog”. (Lindroth, H. Ortnamnen i Göteborgs och Bohuslän II. Ortnamnen på Göteborgs stads område jämte gårds- och kulturhistoriska anteck ningar. s. 63.) Det bör vara ett tydligt tecken på att man då hade uppfört ett hus på platsen. Strax efter mitten av 1700-talet kan man vara helt säker på att Kalvkärr var bebott.

Kalvkärr under 1800-talet och 1900-talets början

Fritz Stenström besökte många gånger torpet Kalvkärr under slutet av 1800-talet och början av 1900-talet. Han gav följande skildring av huset och dess invånare:
”Från Skårs Höga bär vägen nedåt till Kalvekärr; en rätt så brant och lång lid vanligen kallad Toréns lid efter stadssoldaterna Torén, den äldre och yngre, som bodde i Korvetorpet vid ändan av St. Delsjön. Stadssoldaten Oskar Severin Torén har
Jag mångfaldiga gånger råkat och talat med. Han räknade som sin stolthet att hava varit en av Drotting Kerstins nummerkarlar. Inrättningen med stadssoldater lär nämligen varit en av Drottning Kristinas regeringshandlingar. Oskar Severin Torén hade gått i sin fars fotspår; denne hade också varit stadssoldat och dog år 1870. Fadern hade varit upplåsare för fångarna i häktet vid Sillgatan, vilket onekligen som titel hade bättre klang än inburare. Stadssoldatern lära uttagits en från vardera rote i Sävedals härad. Toréns lön hade utgjort 75 riksdaler årligen samt 16 skilling i dagtraktamente, vartill kom Korvetorpet Kalvekärr, gammalt soldatställe under Bö, där han kunde föda en ko. För denna lön hade han att tjänstgöra dagligen med omväxlande två timmars pass och två timmars fritid. Hans mundering var blå kommiss och på byxorna röda ränder (revärer) samt en röd lapp på var sida om uppståndarekragen, därtill kom en sabel så lång som en bra bordkniv. De röda ränderna på byxorna voro Torén och hans gelikar en orsak till ständig förtret. Ty var helst stadens madammer, som voro kända för att vara svåra i truten fingo syn på korven, så var det alldeles säkert, att de skulle håna honom med utropet: se där kommer korven, se hur blodet flyter efter benen på honom, etc. Efter slutad tjänst fick Torén pension från Vadstena krigsmannakassa, 12 kronor i halvåret. Toréns låga torp är sedan år 1915 jämnat med jorden; endast vid spisen var en fördjupning i marken, där det var möjligt att räta på ryggen. Invånarna inne i stugan utgjordes av fjäderfä, fem kattor, en hund samt Torén och hans syster, begge två egendomliga människor, skygga och tillbakadragna” (Stenström, F. Örgryte genom tiderna. Del II s. 25.)

Texten ovan är en förkortad version av texten i: Hallén, P., Storstadens utmark. Delsjöområdets historia under 10 000 år. Göteborg 2007.