Delsjökärr

”Hit hittade för så länge sedan som 1809 två bröder för att bryta bygd i vildmarken och odla sig ett stycke jord. Dessa två byggde sig samma år en stuga. Den ene hette Lars och tjänte liksom dräng hos brodern. När Lars hade tjänat så länge, att han hade 150 riksdaler innestående hos brodern att fodra, så fick han istället för kontanter en tredjedel av torpet. Något skriftligt förekom ej mellan bröderna utan det var ett muntligt kontrakt på god tro. Sedan gifte Lars sig med sin Elin och byggde åt sig och sin maka stuga nr 2, öster om gaveln på den förra. Lars och Elin hade en dotter, Helena, moder till nuvarande (år 1924) innehavaren av Delsjökärr, Verner Persson.” Om det verkligen var år 1809 som den första stugan byggdes är svårt att säga, men inte otroligt. I husförhörslängden för Partille åren 1804 till 1811 avslöjas att drängen på Hultet Nedergåden blivit ”husman” vilket kan tyda på att han fått sin egen bostad. Historien om Delsjökärrs ursprung kring år 1809 är därmed trolig. Drängen hette Nils Svensson, han var sedan år 1801 gift med pigan på samma gård, Anna Bengtsdotter. Samma år som de gifte sig fick Anna sitt första barn, dottern Ingela.

Delsjökärr

Någon gång mellan år 1812 och 1821 flyttade änkemannen Lars Svensson in på torpet. Varifrån han kom är lite osäkert, men det antyds i senare husförhörslängder att han kom från Skaraborg. Om han var bror till Nils berättas inget om i kyrkans böcker. Men det är inte otänkbart att den gamla traditionen stämmer.

Livet vid Delsjökärr vid 1800-talets början var hårt. Nils var sjuk och sängliggande långa perioder och fick fattigunderstöd. Det är möjligt att hans bror Lars kom till Delsjökärr för att hjälpa sin bror genom denna svåra period. Annars hade kanske Nils och Anna tvingats bort om de inte kunna fullfölja sina åtaganden på Hultet Nedergården. Nils hämtade sig tillfälligt från sin sjukdom, men insjuknade på nytt under 1830-talet. Han avled år 1845. Även hans hustur Anna hade blivit svårt sjuk under början av 1830-talet. Hon gick bort före sin man redan år 1831. Torpet som Nils brukat övertogs av dottern Sara Catarina tillsammans med hennes man Olof. De brukade torpet fram till 1860-talets slut när de lämnade över arbetsuppgifterna till sin dotter Anna Christina och hennes man Carl Andreasson. De skulle bo i den äldsta av stugorna fram till år 1896 då de flyttade bort från Delsjökärr.

Berättelsen att Lars träffade sin Elin stämmer väl. De gifte sig år 1827 och året därpå var ytterligare en stuga uppförd vid Delsjökärr. Där bodde de tillsammans med dottern Helena. Familjen växte ytterligare när Helena gifte sig med Carl Pehrsson, som ursprungligen kom från Alingsås men som år 1825 arbetade vid pappersbruket Korndal i Mölndals kvarnby. Carl och Helena fick totalt fem barn, men endast fyra blev vuxna. Två av barnen, Lars Verner som föddes år 1864 och Petronella Josefinafödd år 1861, skulle stanna länge vid Delsjökärr.

Vid mitten av 1800-talet skiftades utmarken och gränsen mellan Örgryte och Partille fick sin nuvarande sträckning. Det innebar att Delsjökärr inte längre tillhörde Hultet Nedergården utan lades under Kallebäcks Nordgård istället. Det finns inget som tyder på att innebar någon dramatisk förändring för torparna, men deras huvudgård hamnade nu mycket längre bort. Säkert blev det besvärligare när man skulle utföra dagsverken vid gården. I samband med att torpen bytte ägare angav man i Örgrytes husförhörslängder att torparna vid Delsjökärr flyttade in från Landvetter i samband med skiftet. En märklig uppgift som inte stämmer med verkligheten.

Efter att torparen i grannstugan flyttat ut år 1896 fick Lars Verner möjligheten att bli torpare med eget hushåll. Han gifte sig då med Karolina Sköld från Lerum. Hans föräldrar bodde kvar i grannstugan, det äldsta av husen. Ännu vid 1800-talets slut var detta en förhållandevis avlägsen plats i bygden. Det skildras väl av skeppsredare Werner Lundström från Göteborg. Han skrev en liten minneskrift över sin tid som ”nybyggare” i Böö dalen, där får man bland annat följa med på en skridskotur till Delsjökärr.

” Vi gå raskt utför strandbacken och snart glida vi på våra skridskor fram öfver den spegelblanka ytan. Öfverallt möta oss skridskoåkande i alla åldrar och skridskosegel ila förbi i kapp med vinden. Omsider den lugna vik där öfre sjön mynnar. Uppkomna till Delsjötjärn (det vill säga Lilla Delsjön), är det liksom man blivit förflyttad långt bortom all civilisation och naturen står inför oss tyst och allvarsam. Ej en människa synes till på den långsträckta insjöns yta, och det susar i strandens granar. Vi spänna åter stålsko på och, då vi åka förbi en udde, se vi en ensam fiskare på isen. Långt borta i viken skymtar ett tak mellan träden. Dit styra vi kosan och följa den isbelagda fåran af en liten bäck upp genom skogsdungen till en äng. Här ligga två gamla stugor, omgifna af trädgårdstäppor, och framför den ena stå ett par bikupor. Ladugården ligger midt emot, och trafnad lyser ur de små fönsterrutorna. Torparen, en högväxt man med öppet nordiskt utseende, träder ut ur stugan, och då han hör hvarifrån vi äro, bjuder han oss stiga in. Inne i stugan, där en stor spis intar främsta platsen, se vi en gosse sysselsatt med att färglägga en liten teckning, hvars kontur han nyss fått färdig. Far bjuder oss sitta ned och snart kommer mor med kaffebrickan. Vinden kommer hvinande från sjön och rycker i knutarne. Men vi ha det godt härinne och elden sprakar lustigt på härden. Vid kaffetåren löses tungans band, och far omtalar, huru hans förfäder i flera led bott i dessa 100-åriga stugor. I grannstugan bor gamlefar och det är han som idkar biskötsel. Far visar oss omkring och utpekar några ädla träd, som han själf uppdrifvit. I ladugården råma korna och kalfen hoppar i kätten, medan hönsen misstänksamma titta ned på oss från sina pinnar. Jag kunde icke undgå att prisa mannens friska, fridfulla lif härute i ödemarken och tanken vänder gärna tillbaka till denna lilla vrå bland bergen, dit man blott hittar när vintern bygger bro”

På sätt och vis skulle man kunna säga att den gästfrihet som Lars Verner visade var början till senare tiders servering! Grundaren av kaffestugan, Per Daniel Bertilsson, allmänt kallad Pelle, var då och då på besök hus Lars Verner under hans sista tid som torpare. Eftersom namnet ”Bertilssons stuga” är ett väl etablerat varumärke i Delsjöområdet kan det vara på sin plats att ge en beskrivning av Bertilsson och hans tid vid Delsjökärr.

Per Daniel Bertilsson var född i Drängsered i Halland år 4:e december år 1892, men flyttade redan som barn till Göteborg. Han utvecklade tidigt ett stort intresse för idrott som resulterade i att han sökte sig till Stockholm för att utbilda sig till lärare i gymnastik. Där träffade han också sin blivande fru, som även hon ägnade sig åt gymnastik. Han var aktiv i Göteborgs Gymnastik Förbund. Det ihärdiga tränandet gav utdelning, utöver det vanliga får man säga, när Per Daniel Bertilsson vann en guldmedalj i gymnastik vid de olympiska spelen i Stockholm år 1912.

Några år senare gav han sig ut på ett för sin tid märkligt äventyr, en resa till Cuba, där han blev kvar i omkring fem år. Uppenbarligen trivdes han mycket bra där, även om han blev av med sin OS medalj! Det fanns inget fönsterglas i huset där han bodde, endast galler för fönstren. Tjuven hade använt sig av en stav med lim längst ut på spetsen. På så sätt kunde han nå OS medaljen, som låg helt öppet. Den var därefter borta för alltid. Troligen var det år 1920 som paret Bertilsson återvände till Sverige.

När man tänker på dessa äventyr, alltifrån tävlandet i OS till Cubaresan är det märkligt att Per Daniel Bertilsson också hyste en stark tro på det enkla torparlivet som någon form av ideal. Han lär ha tänkt sig att det var ett bra liv nära naturen, eller i samklang med naturen rent av. När han återvände till Göteborg blev det inte fråga om något liv ute på landet, utan bosättning och arbete vid skolor inne i Göteborg. Det finns en del berättelser om hans tid som gymnastiklärare vid skolorna. En del hyllade sin forne magister, medan andra med avsky berättade om hans hårda disciplin och bestraffningsmetoder.

Naturligtvis fortsatte det flitiga motionerandet, även om det inte var inriktat mot några nya olympiska spel. Det är ganska naturligt att han då sökte sig mot Delsjöområdet, som redan då var göteborgarnas populäraste strövområde. Det är då troligt att han blev bekant med torparen Verner som då bodde på Delsjökärr. Under 1920-talet övergick allt fler av de gamla gårdarna i gamla Örgryte socken över till staden eller till bolag som projekterade nya villaområden. Men stora delar av markerna kring Delsjöarna tillföll staden som var intresserad av att få ett så heltäckande ägande som möjligt över denna trakt. Under Bertilssons strövtåg i Delsjöområdet måste han ha sett de många små torpen, något som tydligen tilltalade honom. Men det var inte lätt att komma över ett torp. En möjlighet att köpa ett torp öppnade sig efter att ägaren av Kallebäcks Nordgård hade avlidit och hans arvingar började sälja av delar av gården och dess torp. Själva gården köptes av staden år 1930, men Bertilsson hann köpa Delsjökärr innan den försäljningen. Stadens uttalade strategi när det gällde fastigheter kring Delsjöarna var att man ville behärska alla landområden kring vattentäkten.

Det är därför lätt att förstå en viss ilska hos Göteborgsstads tjänstemän när Bertilsson köpte stugan för 5 000 kronor ”framför näsan” på fastighetsdirektören Gärde!

Per Daniel Bertilsson hade aldrig kunnat genomföra köpet av stugan om det inte varit för en hjälpsam släkting i Halland, som ofta bistod honom med pengar. Själv tycks han inte ha varit så intresserad av ekonomi, inte ens sin egen privatekonomi. Men hans mål att få bo i ett torp hade nu förverkligats. Men ganska snart ”stördes” hans vision om det ostörda torparlivet av att man anlade en stor grusväg ända fram till Delsjökärr. Detta var en satsning på gång och cykelvägar som gjordes år 1944. Men vägen var inte uppskattad av Bertilsson. Där fick han stöd av Skogsnämnden som ansåg vägen vara ett missprydande ingrepp i terrängen. Men majoriteten förespråkade en väg där även cyklister skulle kunna ta sig fram oavsett årstid.

Redan före vägens tillkomst hade det varit många som gick förbi stugan under sina vandringar i Delsjöområdet. Det hände att folk stannade till och frågade efter ett glas vatten. Gästfriheten i stugan började egentligen inte med Bertilsson, redan den gamle torparen Verner hade ofta bjudit in folk. Men under början av 1930-talet ökade strömmen av besökare påtagligt. Dessa togs emot som personliga gäster, inte som kunder i en servering. Det medförde också att Bertilsson oftast förväntade sig att gästerna skulle hjälpa till med disk eller andra bestyr. Något du inte lär ”råka ut för” idag om du besöker stugan. Bertilsson hade inte heller någon bil, det kunde därmed bli besvärligt att föra varor till Delsjökärr. Men det ordnades också genom gäster som kom dit med bil, dessa fick han att hämta varor och sköta en del andra transporter.

Vintertid kunde en annan form av transport erbjudas i form av slädfärd över Lilla Delsjöns is. Detta var innan man börjat pumpa upp älvvatten i sjöarna, vilket gör isen osäker om vintern. Det var inte Bertilsson som stod för den servicen, utan innehavaren av Blommaskog – Helenedal, utmed gamla Boråsvägen. Han lär ha väntat nere i viken nedanför Delsjökärr med häst och släde iförd en stor päls. Han väntade tills någon kom fram och frågade om de fick åka med och vad det kostade. Det måste ha varit en syn att se släden med den store pälsklädde mannen på kuskbocken fara över isen! Släde kunde man också åka upp till Delsjökärr från St. Sigfrids plan under krigsårens hårda vintrar.

Bertilsson hamnade i en del konflikter med de styrande i Göteborg. Idén om torparlivet inkluderade för Bertilsson även etablerandet av ett eget ”naturreservat” där han skulle ha fullständig kontroll. För att skapa detta köpte han en del mark inne i Partille som angränsade till Delsjökärr. Staden som redan varit uppretad över hans köp av torpen fick nu ytterligare något att förarga sig över. Resultatet av detta blev tillslut att han sålde denna mark till Göteborg, allt för att undvika att staden skulle tvångsinlösa Delsjökärr.

Den andra konflikten med staden rörde själva Delsjöarna, stadens vattentäckt. Där fanns det stränga regler kring vad som fick finnas i sjöarnas närhet i form av kreatur. Dessutom hade ett badförbud införts redan under 1860-talets slut. Bertilsson ansåg att badförbudet var nonsens, det fanns ju jord, växter och fisk i vattnet. Dessutom badade både rådjur och älg i sjöarna! Därför bröt han mot förbudet tillsammans med sin familj, samt bjöd in tidningarna till att bevittna lagbrottet! Detta skedde mitt för den plats där staden satt upp en stor skylt vid Delsjökärr som informerade om badförbudet. Han propagerade för att fler skulle bryta mot förbudet och använda mycket tvål när de badade för att förbättra PH värdet i vattnet. Den ”stränge kaptenen” och gymnastikläraren hade helt plötsligt förvandlats till en anarkist!

Det dröjde inte länge innan han fick besök av representanter från staden som frågade om Bertilsson inte sett skylten. Hans svar lär då ha varit; – jo tack, den är utmärkt att hänga upp skjortan på.

Men förbudet att bada togs inte bort genom Bertilssons aktioner. Det var kvar ända till dess att Delsjöarna förenades med Göta älv i en stor bergtunnel och Delsjöarna förvandlades till ett vattenlager i väntan på att föras vidare till reningsverket.

I andra frågor lär han ha varit mer framgångsrik i att påverka de politiska besluten. Inte minst genom uppsättandet av fler papperskorgar ”papperspellar” på staden för att minska nedskräpningen, samt genom att arbeta för att det skulle bli tillåtet att beträda stadens gräsmattor – vilket var förbjudet i stort sett överallt.

Vid Delsjökärr ökade besökarna i antal och därmed blev det också nödvändigt att ta betalt under mer ordnade former. Hela familjen var engagerad i försäljningsverksamheten. Men det var inte Per Daniel Bertilsson som var den drivande kraften i denna ”kommersialisering” av stugan. Det var hustrun Astrid som låg bakom detta, affärer intresserade egentligen inte Bertilsson. Dessutom ogillade han att man använde begreppet ”Bertilssons stuga”. När han fick frågan i telefon om ”detta var Bertilssons stuga” svarade han att det var Delsjökärr, att han hette Bertilsson och att det var hans stuga. Men namnet blev så inarbetat bland allmänheten att det inte gick att stoppa användandet av begreppet – Bertilssons stuga.

Det öppnades vintertid en mindre ”filial” i form av korvförsäljning vid teknikbacken, på andra sidan Delsjöarna. Hans Bertilsson hade ansvaret för den som ung, och han berättade om hur ett snöfall höll på att förstöra skridskoåkningen – och därmed kundunderlaget. Då tog han fram den plog som fanns på Delsjökärr och körde runt med sin bil på Delsjöns is samtidigt som han ringde in till radion och meddelade att – Nu är det plogat på Delsjön! Visserligen riskerade han sitt eget liv genom denna aktion, men kunder fick han.

När det kom stora grupper till Delsjökärr, framförallt skolutflykter, tog Per Daniel Bertilsson alltid emot gästerna och höll tal om naturvård och hur man uppför sig i naturen. Hans Bertilsson som var med om många sådana tal under sin uppväxt berättar att det nästan alltid innehöll förmaningar mot nedskräpning. Det exempel som nästan alltid togs upp var den krossade glasflaskan i vattnet. Barnen på den tiden hade oftast en mjölkflaska av glas med sig på utflykten. När den var tom kastades den ofta ut i vattnet, därefter försökte barnen pricka den med stenar. Resultatet blev då lätt att den krossade flaskan sjönk mot botten med den vassa delen uppåt – vad händer då om någon vadar barfota i vattnet? Brukade Bertilsson fråga!

Den 4:e december 1962 firade Bertilsson sin 70-års dag. Att stugan var populär hos många visade sig då genom mängden gratulanter. Först på plats var polisen, redan klockan fem på morgonen! De var stamgäster i stugan sedan lång tid. Givetvis kom även grannen Anna på Lindbacken, som låg på andra sidan Öjersjövägen. Folket på Delsjökärr och Lindbacken hade umgåtts under lång tid och var nära vänner. Sedan strömmade alla tänkbara gäster in. Mitt på dagen anlände landshövdingens bil, men landshövdingen, Per Nyström, var inte med, det var hans chaufför som hade fått i uppdrag att överlämna boken ”Levnadsvisdom för alla tider” av Nyströms egen penna. Detta var tydligen en gåva som Bertilsson satte stort värde på.

I november 1964 var Bertilssons stuga hotad av Hälsovårdsnämnden! Efter en inspektion framförde man synpunkter på att det inte fanns någon rostfri diskbänk i köket, inget tvättställ samt att taket i storstugan var sotigt och de gamla träborden ohygieniska samt att golvet var dåligt. Bertilsson försvarade sig och påpekade att han gång på gång nekats att få el till stugan, en viktig sak för att kunna modernisera verksamheten. Han påpekade även att det skulle behövas belysning på grusvägarna genom området. Men när det gällde borden höll han inte med Hälsovårdsnämnden. Borden rengjordes noga, hävdade Bertilsson. Det var inte heller nödvändigt att måla om taket i storstugan, ansåg han. Det var en viktig del av stämningen i stugan.

Stugan fick besök av människor av högst olika bakgrunder, men alla skulle behandlas lika. Under den tid man hade börjat anlita personal fick dessa sträng tillsägelse att man inte särbehandlade kända personer som kom på besök, inte heller sprang efter skådespelare och jagade autografer. Men en skådespelare, Kent Andersson som kom på besök, fick med sig Per Daniel Bertilsson till TV-studion. Där fick han vara med i en kort, mycket kort scen, i en TV-teater.

Det slöts slutligen fred mellan Bertilsson och Göteborgs stad när han fick stadens förtjänstmedalj år 1968. I motiveringen nämns att han alltid ”var stridbar”, man kan tänka sig att en och annan tjänsteman inte gillade tilltaget att tilldela honom medaljen! Men insatserna vid stugan ute vid Lilla Delsjön hade vunnit sådant genomslag att det inte var mer än rimligt att ge honom ett erkännande från stadens sida.

Även Bertilsson åldrades och han fick känna på vad det innebar att inte ha krafter att utföra de sysslor man är van vid att lätt kunna utföra som ung. Då var det enkla torparlivet, på denna ganska isolerade plats, allt mer fyllt av problem. År 1968 fick stugan el, något Bertilsson länge önskat. Men i detta fall var det Göteborg stad som hade ansett att elledningar inte hörde hemma i den delen av skogen, de skulle utgöra ett störande inslag. Därför fick Delsjökärr vänta i nästan 30 år på el från den första ansökan.

Bertilsson avled18 september år 1972 och det skrevs flera stora dödsrunor i Göteborgspressen, det var även flera inslag i lokalradions sändningar den dagen. När Per Daniel Bertilsson skulle få sin grav i hemsocken Drängsered i Halland försågs den med en sten som hämtades från trappan till hans stuga i Delsjökärr.

Under de följande årtiondena har Bertilssons stuga drivits vidare av flera olika ägare. Den nuvarande innehavaren är Pia Backman som har förverkligat sin dröm om en egen kaffeverksamhet. På sikt hoppas hon kunna ge än mer liv åt de gamla torpen.

Se även kaffestugans hemsida: http://www.bertilssonsstuga.se