Område nr 3

Området utgöres av St. och L. Delsjön, som tidigare varit i förbindelse med varandra via en stenig bäck (Edsån), som nu är utgrävd till en kanal, så att sjöarna nästan kan sägas vara förenade till en.

Delsjöarna ger med sina i stort sett obebyggda stränder och omgivande markerade höjdryggar ett intryck av orördhet och naturskönhet, som är anmärkningsvärd med tanke på deras läge. Från flera av höjderna har man en förnämlig utsikt över sjöarna.

Delsjöarna, som är reglerade, ligger 66 m. ö. h. och är jämförelsevis grunda. St. Delsjön har ett maximalt djup på 25 m och L. Delsjön på 18 m. Den sistnämnda sjön är i sin helhet grundare och har en betydligt jämnare bottentopografi än St. Delsjön.

Delsjöarna tillhör den oligotrofa (näringsfattiga) typen och har rent och klart vatten. Siktdjupet uppgår till 5-7 m. De inre delarna av vissa vikar företer dock rent eutrofa drag. Morfologin i och kring St. Delsjön präglas av bergsryggar med riktningen NV-SÖ, vilka följer gnejsberggrundens strykning (t. ex. Stora Torps Tånge, Klöveråsen, Bratteklevs udde och Edsåsen). Stränderna är starkt strukturpräglade och utgöres till stor del av klippstränder. Stenigablockiga moränstränder finns i betydligt mindre utsträckning. Sandstrand finns endast vid skidteknikbacken, där stranden utgöres av isälvslagringar. Dessa dämmer upp sjön vid Sjölyckan. Sanka stränder finns vid parkeringsplatsen innanför Bratteklevs udde (eutrofiering genom fyllnadsmassor i strandkanten), i Blommaskogsviken (Svedsmossen når fram till sjön), i Edsviken och i viken innanför ön Delhuvudet.

L. Delsjöns stränder är inte alls strukturpräglade i samma utsträckning som St. Delsjöns. N om L. Delsjön finns en serie höjdryggar i N-S riktning. Dessa upphör emellertid innan de når sjön och antyds endast svagt i strandlinjen. I L. Delsjön dominerar moränstränderna, men även klippstränder och sanka stränder finns i betydande utsträckning. Sandstrand finns huvudsakligen närmast Delsjökärr.

Vegetationen runt sjöarna behandlas i beskrivningen av de områden, som gränsar till dessa. Vegetationen i sjöarna är påverkad av de ingrepp dessa varit utsatta för (se nedan). Av för oligotrofa sjöar karaktäristiska arter kan nämnas notblomster, braxenmat och hårslinga, vilka förekommer i sjöarna men troligen varit vanligare tidigare. Av stort botaniskt intresse är det dvärgväxtsamhälle på grund vatten, som Sterner (1951 jfr sid. 54) beskriver från L. Delsjöns N strand. Här finns huvudsakligen mer eller mindre sällsynta arter, t. ex. strandlummer, klotgräs, sylört, smalbladig ältranunkel, slamkrypa och strandpryl. Numera tycks endast rester finnas kvar. En stark kontrast råder mellan de karga morän- och klippstränderna med ingen eller obetydlig vegetation (förutom de ovan nämnda arterna säv, vass, dyfräken, topplösa m. m.) och de näringsrika vikarna med förutom säv, vass och dyfräken i täta bestånd svalting, bredkaveldun, natearter, starrarter m. m. Näckrosor spelar en liten roll.

I Delsjöarna finns flera mycket små klippöar och den något större ön Delhuvudet. Även denna är en klippö med flera små bergsbranter ned i vattnet. Ön är huvudsakligen bevuxen med björk och tall. Där jordtäcket är tunt dominerar ljung i fältskiktet, på övriga ställen blåbärs- och lingonris. På ön finns ett sankt område med björk, asp, pors m. m.

Fågellivet i sjöarna domineras helt av stora mängder vitfågel (främst gråtrut och fiskmås, men även havstrut, skrattmås och silltrut), som inte häckar där men söker föda i Brudaremosse- tippen. Genom sitt stora antal utgör de ett visst sanitärt problem, som dock torde upphöra, när tippen läggs ned. Här häckar gräsand (ett flertal par), knipa (misslyckad häckning 1968), drillsnäppa m. m. (se bilaga 1). Storlom har sedan länge häckat i sjöarna, men vattenståndsvariationer och ökande besöksfrekvens torde förhindra kommande häckning. Däremot torde betingelserna för knipa vara gynnsamma, om bara holkar sätts upp.

Sjöarna har rotenonbehandlats, laxfisk (regnbågsforeller, laxöring) har planterats in och de utgör nu livligt besökta sportfiskevatten. En icke obetydlig gäddstam har dock återkommit. Klippstränderna är utmärkta att fiska från. Försök med inplantering av kräftor pågår.

Nyligen har badförbudet upphävts i Delsjöarna och badlivet är koncentrerat till skidteknikbacken, där den enda sandstranden finns. Detta är den enda plats, där det är lämpligt att utföra särskilda anordningar för friluftsbad. Möjlighet finns givetvis också för den, som så önskar, att bada lite varstans runt sjöarna.

Viss båtsport förekommer i sjöarna. De är mycket lämpade för rodd och kanoting medan det är mer tveksamt om de många grunden och begränsade fria vattenytorna gör dem lämpade för segling. Motorbåtar är otänkbara av bl. a. vattenvårdsskäl.

Delsjöarna har sedan länge utgjort ytvattentäkt för Göteborgs stad och varit reglerade. Sjöarna har just övergått till att vara en vattenreservoar. Råvatten pumpas från Göta älv upp till L. Delsjön (intag vid Kotången) och tas sedan ut i St. Delsjön (vid Bratteklevs udde) och förs vidare till ett stort reningsverk vid Lackarebäck. Nu passerar ca 140.000 m3 vatten/dygn sjöarna (tidigare togs ca 10.000 m3/dygn ut). Genom dessa ändringar kommer troligen strömningen att bli kraftigare och vattentemperatur, m. m. att märkbart påverkas. Bl. a. torde isförhållandena ändras, så att vinterfiske och skridskosport försvåras. Genom att så stora mängder endast ofullständigt renat älvvatten pumpas upp i sjöarna, kommer troligen vattenkvaliteten att försämras, sjöarna att förändras i mer eutrof riktning och igenväxningen att öka, vilket är ogynnsamt från fritidssynpunkt. Redan tre månader efter det att uppumpningen från Göta älv började, kunde viss grumling av vattnet konstateras.

En mängd olika intressen kolliderar i Delsjöarna, och det blir en svår uppgift att sammanjämka dem på ett rimligt sätt. Under alla förhållanden måste man undvika vattenförorening och vidare är det önskvärt, att stränderna hålls fria från ytterligare anläggningar.

---

Ur: Delsjöreservatet: en utredning för Göteborgs stadskollegium, Gako AB, Göteborg, 1969

Bilden i sidhuvudet visar Lilla Delsjön. Foto: Per Hallén 2018.