Kolmaden

Denna sida handlar om torpet Kolmadens historia, om du har hittat hit och letar efter information om att hyra torpet/ladugården kan jag tipsa om länken: https://sites.google.com/site/skogsveteranerna/Home/kolmaden.

Bebyggelsen vid dagens Kolmaden har en lång och mycket intressant historia som sträcker sig tillbaka till 1700-talets mitt. På den tomt dagens torp ligger har det funnits flera generationer av byggnader under ett flertal olika namn, Margretetorp, Trefligheten, Lyckan, Dellsjötorpet och Kolmaden. Denna mångfald av namn kan lätt skapa förvirring men jag skall försöka att reda ut begreppen.

Margretetorpet
Margretetorpet låg på höjden ovanför det som var torpet Kolmadens ladugård (idag möteslokal och omklädningsrum). Detta var troligen det första av torpen på utmarken under Stora Torps gård. Exakt när det byggdes går inte att helt säkert fastställa. Den tidigaste noteringen kring torpets invånare återfinns i födelseboken för Örgryte socken år 1768, då torparen och före detta soldaten Anders Björck och hans hustru Margareta Ericksdotter fick sin dotter Anna Brita. Då noteras deras namn i födelse- och dopboken, men inte vilket torp de bodde på. Samma år som Anna Brita föddes avled Anders av ”bröst”, han blev 64 år. Änkan Margareta tilläts bo kvar på torpet tillsammans med sin dotter. Det vanliga var annars att änkor utan söner i arbetsför ålder fick lämna torpen ganska omgående. Anledningen till att Margareta fick bo kvar var att hon fick anställning som hushållerska på Stora Torp, vilket mantalslängden avslöjar. Mor och dotter finns antecknade i husförhörslängden fram till år 1780 men det är något oklart om de bodde kvar på torpet eller om de flyttat ned till gården Stora Torp. Även sedan änkan Margareta var borta kom hennes namn att förknippas med torpet. Ännu år 1815 när den första kartan upprättades över Stora Torp med utmarker, bar torpet hennes namn; Margretetorp.
Vilka som bodde på torpet under 1800-talets första år går inte att få fram. Husförhörslängder fördes inte i Örgryte socken mellan 1780-talet och år 1814 och i mantalslängderna finns inte något Margretetorp omnämnt. Man kan tänka sig att huset var tomt eller användes som ladugård, stall eller lada, under början av 1800-talet. När husförhörslängderna åter börjar föras i Örgryte socken år 1815, fanns inte något Margretetorp med i dessa. Kanske var det bara Margareta och hennes familj som bodde på torpet innan det revs.

Lyckan – Trefligheten – Kolmaden
Samtidigt med Margretetorp fanns från 1780-talets slut ett hus med namnet Lyckan. Det låg närmare vägen i det som idag är ett stenparti till vänster om grinden när man kommer in på nuvarande Kolmadens område. Huset kallades även för Trefligheten under några år i början av 1800-talet innan det åter fick namnet Lyckan. (Första gången man träffar på namnet Trefligheten är i mantalslängden från år 1811, därefter kallas det åter för Lyckan ända till år 1866.) År 1866 ändrades namnet till Kolmaden.
Det första torpet på tomten nedanför Margretetorp bestod endast av en byggnad som troligen innehöll några förvaringsutrymmen och kanske även en mindre ladugård. Större delen av byggnaden var uppförd i gråsten, endast bostadsdelen var av trä. På baksidan låg den inhägnade åkern som omgavs av en hägnad och en häck med en hel del större träd.
Den första torparen på Lyckan/Trefligheten var Jacob Eggerts. Han flyttade in på torpet under slutet av 1780-talet tillsammans med hustrun Maja Nilsdotter. Första gången han omnämns är den 3:e februari år 1790. (Uppgiften är hämtad ur; Födda och döpta i Ör gryte socken.) Jacobs första arbetsuppgifter innebar säkert att arbeta med det stora fältet Kolmaden och de kringliggande hagarna och förvandla dessa till god åkermark.
År 1788 begärde Anders Prytz, ägare av Stora Torp, att få utvidga sin intaga på utmarken. Målet tycks ha varit att binda samman Kolmaden och gårdens inägor. För att få lov att göra ett nytt och mycket större ingrepp på utmarken än tidigare gick Magnus till tinget. Åter en gång kom domare och nämndemän på besök för att promenera utmed de nya gränserna samt övervaka att gränsmärken sattes upp.
Man började rundvandringen vid Stora Torps södra kohagsled, på gränsen till Lilla Torp. Därifrån var det lätt att följa den intaga som Lilla Torp redan gjort. När man kom till det sydöstra hörnet av Lilla Torps intaga satte man ned en gränssten som pekade åt det sydöstra hörnet för den gamla intagan Kolmaden. Dess gräns följdes sedan till det sydvästra hörnet, där man på nytt satte ned en sten. Denna visade i västlig riktning över ”Gunlemåssen” till det ”lilla berget utmed måssen”. Därifrån drogs gränsen åt nordväst och ”den största stora stenen på höga berget”, detta berg användes sedan som gränsmarkering i nordlig riktning. På så sätt nådde man fram till det sydvästra hörnet av Stora Torps inägor vilkas gräns sedan följdes tillbaka till startpunkten.
Man gav följande omdöme om det område som Stora Torp skulle få bruka: ”Denna således från den övriga allmänningsmarken genom sina beskrivna skiljemärken utstakade intäkt består till mesta av större berg och kullar, som genom skogsplantering kunna göras till något nyttiga, och allenast några sanka slättjord och ett litet hörn av ”Gunnillemåssen”, som innehåller en del lerjord och större delen sandjord med många större och mindre stenar.” (Sävedals härads dombok den 17 februari 1789. GLA.)
Domstolen godkände att Stora Torp skulle få detta område på villkor att hägnader av sten uppfördes kring intagan, vilket var mycket dyrbart. Innan beslutet om intagan togs hade givetvis även Stora Torps grannar på Lilla Torp, Gårda, Örgryte stom, Skår och Kallebäck kallats för att se den nya intagans gränser. Ingen av dessa gårdars ägare eller företrädare infann sig till synen av utmarken. Trots domstolens positiva utslag blev det konflikt kring denna intaga. Det var en konflikt som skulle få sin lösning först 1802 då man fick till en kompromisslösning som gav Stora Torp nya stora områden upp mot Delsjön.
Jacob Eggerts vann stort förtroende hos gårdens ägare familjen Prytz genom sina insatser vid bland annat nyodlingen på utmarken. Han blev upphöjd till inspektor/gårdsfogde under något av de sista åren av 1700-talet. Dessutom tilldelades han en belöning när Anders Prytz avled år 1800.
”En belöning för trogen tjänst hava arvingarna till herr gårdsfogden Eggerts en summa av 66 riksdaler, 32 skilling som herr Anders Magnus Prytz lovat alla haver och för ränta i Eggerts livstid”. (Bouppteckning efter Anders Magnus Prytz, 4 mars år 1800. GLA.)
Detta var verkligen en ansenlig belöning. För detta belopp hade han kunnat köpa sig upp till två hästar eller tre kor.
Fram till åtminstone 1804 var Eggerts med sin hustru Maria Nilsdotter bosatta på Lyckan/Trevligheten. Något eller några år senare flyttade Torp. Jacob och hans hustru var då med den tidens mått ganska gamla. Jacob var över 60 år och hans fru över 50. Den 17 april år 1819 avled Eggerts på Stora Torp, 78 år gammal. Hans fru och dotterdotter lämnade därefter gården.
Omkring år 1803 flyttade Bengt Larsson till Trevligheten. Han fick under något år dela huset med Eggerts. Bengt stannade kvar på torpet till omkring år 1813, då han flyttade över till sitt nya torp, vilket han även namngav.

När det nya boningshuset stod klart år 1821 flyttade torparen Johannes Nilsson och hans hustru Johanna Larsdotter in. Johannes hade tidigare varit dräng på Lilla Torps gård och Johanna hade tjänat som piga på samma gård. Nu fick de möjligheten att bygga upp ett eget hem.
Under de första åren bodde de ensamma på torpet, men vid mitten av 1820-talet flyttade arbetskarlen Lars Jonsson in på torpet. Han hade tidigare varit den första torparen på Yttre Torp, ett av de största torpen under Stora Torps gård, men hade fått lämna över det till nya yngre och starkare krafter. Han var ensam efter att båda hans döttrar lämnat torpet.
Efter knappt tio år på torpet avled Johannes Nilsson, 49 år gammal. Det skedde den 16 december år 1830. Johanna visste att när hennes man var borta var möjligheterna för henne att stanna på torpet ganska små. Hon kunde inte ensam uppfyll kontraktet med huvudgården om dagsverken. Men hon fick bo kvar en tid i huset.

Torparen Månsson
Torpare och inhysesfolk kom och gick i Kolmaden under några år innan torparen Lars Månsson och hans hustru Anna Andersdotter, samt deras sex barn flyttade in år 1852. De delade torpet med arbetaren Anders Larsson och Maria Svensdotter under ett knappt år. Lars Månsson med familj bodde kvar på torpet Kolmaden till den 19 april år 1883. När familjen Månsson lämnat torpet, togs det över av Janne Olsson med familj. Den tionde maj år 1891 avled Jannes fru, Johanna men de övriga familjemedlemmarna stannade kvar ytterligare två år, innan de år 1893 flyttade till Göteborg. Den siste torparen under 1800-talet var August Johansson med hustrun Alma Johansson Tapper och deras barn. Ett av dessa barn, den äldsta dottern Helga, gifte sig år 1908 och flyttade över till torpet Lyckan. Hon stannade kvar i Delsjöområdet ända till år 1945. Hennes far August avled år 1911 och då tvingades Alma Tapper med kvarvarande barn att lämna torpet. Det öppnade möjligheten för Alexander Andersson från Mosslyckan som inte låg många hundra meter bort, att flytta till Kolmaden och på så sätt ge sin son möjlighet att ta över Mosslyckan.

De sista invånarna lämnar Kolmaden
Mellan åren 1962 och 1986 bodde Henning och Ester Johansson på Kolmaden. De var de sista fast bosatta på platsen. Därefter har torpet använts som föreningsstuga för Skogskarlarnas klubb, en ”skråförening” för äldre orienterare. Dessa sköter torpet tillsammans med Skogsflickornas klubb samt pensionärsföreningen Skogsveteranerna. Ladugården från 1870-talets mitt har byggts ut och är numera nästan dubbelt så lång som tidigare. (Avsnittet om torpets historia från och med år 1962 bygger på Andersson, R. 1998 s. 3.) Under hösten år 2001 skedde den senaste ombyggnaden av Kolmaden. Det byggdes då ett nytt hus, med toaletter, uppe vid ladugården. I samband med denna tillbyggnad lades också en stor septitank ned i marken under torpets gamla trädgårdsland. Föreningen blev tvungen att göra denna förändring när Renova inte längre ville sköta tömningen av torrdassen. Föreningen fick då ett bidrag på de 60 000 kronor, som ombyggnaden skulle kosta. (Göteborgs Posten (GP) den 15 februari 2001.) Den nya byggnaden är visserligen uppförd i samma stil som de gamla byggnaderna men det är olyckligt att planen för torpet från år 1876 nu brutits genom att en ny byggnad uppförts. (Texten ovan är en förkortad version av texten i: Hallén, P., Storstadens utmark. Delsjöområdets historia under 10 000 år. Göteborg 2007.)