Näset – Fiskaretorpet

Texten nedan  en något förkortad version av texten i: Hallén, P., Storstadens utmark. Delsjöområdets historia under 10 000 år. Göteborg 2007.

”Ger man sig ut på näset några famnar från fördämningen, kan man vid lågvatten här i näckens rike skymta stensättningen till en stuga. Det är stenfoten till det gamla torp, som låg här. Namnet är förgätet. Siste innehavaren hette Lars och därför kallades stället Lasses vid Delsjön. Nu spela insjövågor sedan långliga tider både över stenfot och åkerlappar”. (Stenström, F. Örgryte genom tiderna.
Del II s. 29-30.)

Texten är hämtad ur Stenströms bok ”Örgryte genom tiderna”. Torpet han beskriver är det som i husförhörslängderna kallades för Näset men dess riktiga namn, det som användes av folket på Stora Torps gård, var Fiskaretorpet. (Namnet fiskaretorpet finns både på 1815 års karta samt laga skifteskartan 1843-55.)

Här vid Stora Torps tånge låg Fiskaretorpet. Foto: Per Hallén

Torpet omnämns för första gången 1793. Det var då en torpardräng som varit bosatt där som avlidit och Prytz ägare av Stora Torp, skrev då på ett intyg om hans död. Vilka andra som då bodde i huset framgår inte av detta dokument. År 1795 hjälper mantalslängden oss med uppgifter om Fiskaretorpets invånare. Då nämns torparen Lars Månsson och hustrun Stina Andersdotter som boende på torpet. Hur länge de stannade är oklart. År 1803 bodde torpare Jonas Olsson hans hustru Catharina Nilsdotter samt deras barn, sönerna Hans, Bengt och döttrarna Anna och Helena på Fiskaretorpet. Husförhörslängden uppger att Jonas Olsson var fiskare till yrket. På kartan från år 1816 över Stora Torps ägor kan man se att det fanns en sjöbod eller ett båthus, som tillhörde torpet. Byggnaden låg några meter från den dåvarande strandlinjen. En brygga eller en spång gick från huset in till land.
Efter 16 år på torpet lämnade Jonas huset och torparen Bengt Karlsson med familj tog över stugan. De stannade ända till år 1848 och från deras tid finns den enda detaljerade beskrivningen av torpet i en brandförsäkring.
År 1840 kom kronofogden och nämndemännen till torpet för att göra en brandförsäkring över byggnaderna som nyligen hade renoverats. Ombygganden av torpet innebar att det gamla båthuset hade rivits och att torpet fått en ladugård med loge och lador. Av brandförsäkringen framgår att torpstugan var ganska liten. Bostadsytan var endast cirka sex gånger fyra meter. I mitten fanns en väl tilltagen spis för matlagning, värme och ljus. Två fönster släppte in ljus genom de sexton små glasrutorna. Båda fönstren var försedda med luckor. En mindre trappa ledde upp till vinden där det fanns ett litet rum. Bakom huset låg en vedbod och förrådshus. Endast fem meter ifrån stugan hade man sin ladugård med plats för tre kor. I denna byggnad fanns det även en loge och två lador. Denna byggnad var något större än torpet och mätte cirka åtta gånger fem meter (Brandförsäkringshandling över Stora Torps gård, Örgryte socken, 1840. Fnr 17826.)
Till detta ganska nyligen renoverade torp flyttar omkring år 1852 två torpare Johannes Jakobsson Pistol och Johannes Ekman med sina familjer. De stannar fram till år 1862, då de flyttade till det nybyggda torpet Nybygget vid gränsen mot Skårs gård.
Den sista familj som flyttade in på Fiskaretoropet var Lars Andersson med familj. De kom dit i november år 1867 från sitt gamla hem i Sätila. De delade torpet med Andreas Johansson och hans hustru Anna.
Under åren 1867-68 inledde Göteborgs stad undersökningar av Delsjöarna för att utreda om det var möjligt att använda sjöarna som vattentäckt. Det var en stor aktivitet i området, när lantmätare och ingenjörer mätte sjöarnas djup, tillflöden av vatten samt nederbördsmängd.
Bygget av det nya vattenverket startade år 1868 med bygget av en ny damm vid Stora Delsjön. Den uppfördes på samma plats som den gamla damen som Kärralunds gård låtit bygga redan på 1700-talet för att ge extra kraft åt sina kvarnar. Redan vid planeringen stod det klart att Fiskaretorpet inte skulle kunna vara kvar, när den nya damen uppförts. Lars Andersson med familj lämnade torpet år 1869 och flyttade till torpet Nybygget, där de bodde kvar till år 1875. Torparen Andreas och hans fru Anna Christina flyttade ungefär samtidigt till torpet Lyckan.
Ännu på 1920-talet fanns det en muntlig tradition kring den siste invånaren på torpet, Lars, men allt annat var då bortglömt. Men man måste ställa sig lite frågande inför Stenströms uppgifter kring husgrunden på botten av Delsjön. Jämför man 1800-talets kartor med de från 1930-talet framgår det att boningshus och ladugård låg tillräckligt högt för att klara sig undan även 1930-talets vattenyta. Troligen har Stenströms uppgiftslämnare sett lämningar efter de stenmurar, som omgav torpets åkrar. Dessa låg även på 1920-talet under vattenytan. När man övergav Näset, tog man troligen med sig allt byggnadsmaterial, även grundstenarna till husen och återanvände dem i andra byggnader. Undersöker man den smala landremsa som ännu finns kvar, hittar man många småbitar av taktegel på den plats där stugan en gång var uppförd. (Som underlag för denna bedömning har jag använt 1815 års karta över Stora Torp samt laga skifteskartan från 1843-55 (Örgryte nr 85) samt Ekonomiska kartan från 1935.9

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: