Lyckan

Texten nedan är hämtad ur: Hallén, P., Storstadens utmark. Delsjöområdets historia under 10 000 år. Göteborg 2007.

Idag kallas platsen endast för Lyckan och där finns ett välkänt kafé. Men torpet har haft minst fyra namn under sin historia. Ursprungligen var dess namn Vakttorpet. Orsaken till det namnet var att stugan låg invid en mindre väg som sträckte sig över Klöveåsen och vidare mot Boråsvägen. Utmed landsvägarna kom det även kriminella personer som gärna skulle ta boskap eller inventarier på Stora Torp. Därmed behövdes det en vaktstuga på platsen.
Torpet gick i de officiella källorna under namnet Kolmaden, det är därmed lätt att förväxla torpet med det vi idag anser vara Kolmaden. Att Lyckan verkligen kallades Kolmaden under en stor del av 1800-talet bekräftas av laga skifteskartan från åren 1843-55. (Örgryte nr 85, år 1843-55.) Det var logiskt att torpet fick namn efter den gamla intagan från år 1775, då huset byggdes på en sluttning som hade ett tydligt samband med det odlade området vid Kolmaden.
Torpet byggdes någon gång mellan år 1785 och 1789. Då var torparen Anders Jonsson med familj bosatt där. Under det sena 1700-talet och 1800-talets första år kan man följa torpet i mantalslängderna. De tar endast upp personer som betalade skatt men från år 1814 kan man följa torpets invånare via husförhörslängderna. Då återfinns tre torpare med familjer i stugan. Det var Olof Andersson, Helge Bengtsson och Peter Holm. Helge och Peter stannade kvar till år 1828 respektive år 1830. Det var många andra som flyttade in och ut ur torpet under denna tid, både torpare och arbetskarlar med familjer.
Någon gång mellan år 1815 och år 1840 uppfördes även en mindre ekonomibyggnad, ladugården där tre kor fick plats med lada och loge cirka sexton meter söder om stugan. Ekonomibyggnaden finns ännu kvar vid Lyckan och är i bruk som en del av serveringen.
Vid brandförsäkringen av torpet år 1840 benämns torpet Utkiken, en variation av det gamla namnet Vakttorpet. Genom brandförsäkringen får vi veta hur torpet såg ut i början av 1840-talet. Torpet var cirka nio meter långt, lite över fyra meter brett och omkring två och en halv meter högt. Det var alltså ett långsmalt torp, ganska olikt det hus som idag finns på platsen. Både torpet och ekonomibyggnaden var målat med röd färg och hade tak av tegel. I stugan fanns det endast ett rum med förstuga samt ett mindre vindsrum och en vedbod. I stugan fanns en stor spis med bakugn.
Under slutet av 1840-talet börjar torpet att tömmas på sina invånare. Under åren 1848 till 1852 står sedan torpet öde. Det är under den perioden som det laga skiftet pågick och enligt de nya gränserna som i princip var klara redan år 1852 skulle Lyckan (Som ännu vid denna tid kallades Kolmaden) överföras till gården Örgryte Stom. (Idag ligger det ryska konsulatet på tomten där Örgryte stom låg.) Samtidigt med att gränsförhandlingarna pågick beslutade sig ägaren av Stora Torp David Carnegie att genom sitt ombud Oscar Ekman köpa även gården Örgryte stom. Därmed kunde man självständigt disponera utmarken och torpet Lyckan låg även i fortsättningen under Stora Torp. Kanske var det oron kring de nya gränserna med köp och försäljningar av gårdar, som gjorde att man inte upplät torpet åt någon ny torpare. Man ville vänta tills alla avtal vunnit laga kraft innan man ingick nya kontrakt med torparna.
Omkring år 1852 kom torparen Lars Hansson och hans fru Helena Andersdotter till torpet. De stannade kvar livet ut. Helena avled år 1867 och Lars år 1869. Under deras tid som torparfamilj bytte torpet namn från Kolmaden till Lyckan, åtminstone i husförhörslängderna. Vilket namn torparna använde, när de talade om sitt hem lär vi dock aldrig få veta.
Efterträdare på torpet blev torparen Anders Johansson och hans hustru Anna Christina Eriksdotter som kom till Lyckan år 1871. De stannade på Lyckan resterande delen av sina liv. Anders avled år 1890 och Anna år 1896. Under Anders tid som torpare genomfördes stora förändringar av Lyckan. Stugan byggdes ut och det långsmala huset förvandlades till ett nästan fyrkantigt hus. En ny brandförsäkring upprättades år 1876 och den avslöjar förändringarna. Huset hade fått fyra rum istället för bara ett tidigare. Bostadsytan i bottenvåningen ökades från 39 m2 år 1840 till 155 m2 år 1876. Stugan byggdes ut åt öster vilket medförde att vägen utmed torpet måste flyttas. Stugan fick genom denna förändring det utseende torpet Lyckan i stort sett har än idag.
Även i fortsättningen fick torparfamiljen periodvis ta emot inhysesfolk men genom utbyggnaden blev levnadsförhållandena betydligt bättre. De första åren fick Anders och Anna dela huset med Johan Pistol och hans hustru Christina Larsdotter som lämnat Nybygget ett stycke längre bort. Christina avled efter en kort tid på Lyckan men Johan Pistol gifte då snabbt om sig med Stina Lundberg. Johan Pistol var då 72 år och hon 48 år. Johan Pistol avled år 1880 och Stina lämnade då Lyckan. Anna Christian blev ensam år 1890 efter Anders bortgång och det dröjde ända till år 1892 innan hon åter fick dela torpet med utomstående.
En bit in på 1900-talet flyttade Helga, dotter till torparen på Kolmaden, in på Lyckan tillsammans med sin man Eric Lindberg. De stannade på torpet ända till år 1945 medan Claes och Maria lämnade torpet redan år 1910.
Efter år 1945 bodde Eric och Helgas dotter Aina med maken Gustav Möller på Lyckan. De blev de sista fast boende på torpet. År 1981 flyttade de därifrån och ett år senare omvandlades Lyckan till Kafé Lyckan av kompanjonerna Viveka Stolpe och Anna Axelsson. (Uppgifterna om torpets historia efter 1945 är hämtade ur; Andersson, R. Bland Torp och Herr gårdar. s. 4.)
De gav liv åt torpet inte minst genom alla de djur som fick bo i hagen nedanför Lyckan. Vid mitten av 1990-talet kunde man träffa gårdvaren Sappo, en afrikansk dvärgget, två andra getter, ett halvdussin kaniner, ett ankpar samt två kanadensiska minigrisar. (Göteborgs Posten (GP) den 16 juli 1996.) Runt torpet placerades dessutom vagnar och slädar från 1800-talet.
Denna positiva utveckling, där kulturmiljön runt torpet utnyttjats ganska väl, bröts under början av 2000-talet på flera sätt. Stugan utsattes för flera in brott och vandalisering vilket lett till att huset nu är försett med larm och tv-övervakning. Detta blir naturligtvis nödvändigt men alla larm och tv-övervakningsskyltar är inte vackra på det gamla husets fasad.
Under slutet av 1990-talet och början av 2000-talet började även andra mindre nödvändiga och främmande inslag att byggas kring torpet. Första steget under 1990-talet var byggandet av en boulebana. Därefter, under våren 2001, byggdes ladugården till med en veranda vilken redan hösten samma år byggdes om till ett uterum för kaffeservering. Våren 2002 uppfördes en gärdesgård av trä kring torpet. Detta ger naturligtvis intryck av en ”riktig torpmiljö” men gärdesgårdarna kring Lyckan har troligen alltid varit av sten. Innanför det nya staketet anlades en stor minigolfbana med en häck av barrträd ut mot vägen.
Lyckan omvandlas alltså mot att allt mer bli ett turistcentrum inte ett värdefullt kulturhistoriskt inslag i Delsjöområdet. Vägen är lång till de mål, som man 1994 satte upp för framtida markdisposition och skötsel av Delsjöområdet. ”Det är av stor vikt att kulturhistoriskt värdefulla byggnader underhålls och vårdas. Angränsande mark bör harmoniera med byggnadens stil och ålder. Tidstypisk plantering av blommor, buskar, vårdträd etc. kan ytterligare förstärka de kulturhistoriska värden. (Nilsson, Å. Delsjöområdet – skötselplan – för slag till framtida markdisposition och skötsel. s. 37. Torpen Lyckan och Kolmaden betecknas även i Lönnroth, G. Kulturhistoriskt värdefull be byggelse i Göteborg : ett program för bevarande s. 99, som en värdefull kulturmiljö i Delsjöområdet)
Dessa kulturhistoriska värden gynnas som läget nu är inte vid något av torpen i området. Lyckan och Kolmaden har goda förutsättningar för en sådan skötsel, istället har de kraftigt byggts om och ”moderniserats”. Att bevara allt oförändrat är givetvis inte möjligt, men det skulle vara trevligt med någon liten kulturhistorisk oas i Delsjöområdet, där man kunde se tidstypisk odling och kreatur.