Området (nr 7) är beläget mellan område nr 6, L. Delsjön, Ugglebäcken, Ugglemossen och Blacktjärn. Det kan sägas bestå av flera långsträckta bergsryggar med mellanliggande dalsänkor, som är utsträckta i ungefär N-S riktning. Det starkt kuperade området, vars högsta punkter ligger ca 150 m. ö. h. och lägsta drygt 60 m. ö. h. uppvisar en i hög grad strukturpräglad sprickdalstopografi. Naturen i området är mycket naturskön och tilldragande och är med tanke på läget alldeles invid en storstad förvånansvärt orörd och ”vildmarksbetonad”. Från flera av de högre partierna har man en enastående utsikt över Göteborg.
Den västligaste höjdryggen (Rörmosseberget-Stora Getryggen) är mycket långsträckt samt följer och är betingad av gnejsens N-S strykning. Morfologin påverkas även av gnejsens branta stupning mot Ö genom att höjdryggen har en nästan lodrät brant mot V, medan sluttningen mot O, som följer stupningen, är flackare. Östsluttningarna sammanfaller alltså med skiffrighetsplanen i berggrunden, medan västsluttningarna är sprickytor vinkelrätt mot dessa. En sådan bildning kan benämnas cuesta. Höjdryggen kan sägas bestå av ett stort antal olikhöga, brant- och tätstående berggrundslameller utsträckta i N-S riktning. På S delen av krönet på den ca 3 km långa och 500 m breda ryggen finns en markant sänka, i vilken V Långvatten och dess avlopp mot S ligger. På höjdryggen finns ett mot N allt bättre utbildat spricksystem i NV-SÖ riktning, som gör sig morfologiskt märkbart genom bl. a. mindre dalsänkor och branter med denna riktning.
Nästa höjdrygg (Lilla Getryggen) skiljs från den föregående av en smal och skarpt markerad dalgång, vars botten helt intas av sankmark. Lilla Getryggen har en bredd av ca 200 m och sträcker sig från L. Delsjön norrut till SV om Blacktjärn, där den avbryts av en sänka i SV-NÖ riktning. Berggrundsmorfologin är identisk med föregående höjdryggars bortsett från att det NV-SÖ spricksystemet helt saknas.
Dalsänkan Ö om Lilla Getryggens jämförelsevis flacka Ö sluttning intas av de tre sjöarna Blacktjärn, Knipeflågstjärn och Ö Långevatten samt mellanliggande myrmarker.
Ö därom höjer sig Knipeflågsbergen, som har en hög och nästan lodrät bergsbrant mot den nämnda dalsänkan. De kan sägas utgöra en djupt sönderskuren platå med komplex uppbyggnad, som är utsträckt i N-S riktning. En långsträckt cuestalik höjdrygg likartad de föregående finns längst i V. Den begränsas i Ö av en markant sänka, som intas av ett sankmarksstråk med Björketjärnarna och som ligger på en betydligt högre nivå än sänkorna V därom. Mellan Björketjärnarna och en flack sänka med Odenssvaletjärn finns en diffus höjdrygg, som upphör ca 200 m NÖ om L. Björketjärn. Ö och NÖ därom höjer sig en hög och bred höjdrygg med en ojämnt småkuperad överyta. Detta beror på att den utpräglade parallellstrukturen, som karaktäriserar berggrunden i ryggarna V därom, saknas. Istället är berggrunden mer massformig.
De långsträckta höjdryggarna karaktäriseras av att jordtäcket är extremt tunt eller saknas helt. Andelen kalt berg varierar men uppgår uppskattningsvis till mellan 25 och 50%. I smådepressioner och sprickor i det kala berget finns i allmänhet obetydliga mängder vittringsgrus, som försörjer en torftig ljungvegetation. I depressioner på ryggarna och mellan dessa finns mer eller mindre svallad morän och/eller torv. Knipeflågsbergen har, särskilt i sin Ö del, betydligt mindre kalt berg och mer morän.
De yttre delarna av den västligaste höjdryggen består till största delen av kalt berg, medan den centrala sänkan till en betydande del intas av torvmarker av växlande mäktighet och typ. Morän förekommer ytterst sparsamt. Inga spår av dikningar har iakttagits och de hydrologiska förhållandena tycks vara helt opåverkade.
Dalen Ö därom intas helt av myrmark. På nedre delen av sluttningarna finns svallgrus med ringa mäktighet. Ungefär mitt i dalgången finns en vattendelare. De blöta kärrmarkerna i nordligaste delen av dalen är i viss mån påverkade av dikningar, medan markerna S om vattendelaren är helt opåverkade av sådana ingrepp. Dalgången är bitvis präglad av ytligt rörligt grundvatten. På nedersta delarna av sluttningarna och närmast vattendelaren även i själva dalbottnen finns intressanta torvbildande kärr, vilka betingas av grundvatten, som rinner fram strax under den sluttande markytan. Det är alltså fråga om en form av översilningsmyrmark.
Lilla Getryggen domineras av kalt berg, men här finns också småsänkor med torvmark i betydande utsträckning. Dalgången Ö om Lilla Getryggen skiljer sig från den V därom genom att översilningsmyrarna spelar mindre roll, även om de förekommer på höjdryggens Ö sluttning. Här finns istället ett sammanhängande blött sankmarksstråk med tre tjärnar (Blacktjärn, Knipeflågstjärn och Ö Långevatten). Inga spår av dikningar har iakttagits.
Knipeflågsbergen karaktäriseras av större jordmäktighet än i V delen av område 7. Detta gäller särskilt de Ö delarna av dessa. Även om kalt berg fortfarande spelar en stor roll och dominerar alla toppar, finns större sammanhängande jordtäcken på flera håll. Sandig morän, som är svallad på lägre nivåer, dominerar. Liksom tidigare intas betydande arealer av torvmark både i djupare dalsänkor och i depressioner uppe på höjdryggarna. Även här är hydrologin i stor utsträckning opåverkad av mänskliga ingrepp. Den helt isolerade Bredaremossen har man försökt att dika och använda för torvtäkt, men detta har misslyckats och ingreppen är små. Skogsmarkerna S om Ö Långevatten och St. Björketjärn är genomdragna av flera diken, men dessa torde inte påverka myrarna kring de nämnda sjöarna. Ungefär mitt i Ugglemossen finns en vattendelare. Den mot S avvattnade delen är påverkad av dikningar och har inte förts till detta område, medan den mer orörda N delen har förts hit.
Området har tidigare till största delen utgjort klippljungmark. Myrarna torde i viss utsträckning ha utgjort slåttermark och har f. ö. även betats. Vegetationen är relativt enhetlig och förutom planterad barrskog och myrvegetation av olika slag finns ljunghed i olika stadier av igenskogning som dominerande inslag. Bortsett från skogsplanteringarna, som är begränsade till randzonerna i S och i någon mån NÖ har vegetationen fått utvecklas fritt, sedan hedbruket övergavs. Graden av igenskogning på ljunghedarna bestäms av jordmäktighet, påverkan av skogsbränder samt viltbetning.
Den västligaste höjdryggen har på nedre delen av sydsluttningen mot L. Delsjön planterad ung och medelålders granskog, som har dåligt utbildade fält- och bottenskikt. Övre delen av sluttningen är inte planterad, och här finns ung mer eller mindre slyartad björk-aspskog med ett markant inslag av ljung i fältskiktet. Hela krönet av höjdryggen från V Långevatten och söderut intas av ett stort brandfält. Träd- och buskskikt saknas nästan helt och fältskiktet domineras av gräs och i någon mån ljung. Stora ytor intas av kalt berg. Genom brandfältet rinner Bjälkeviksbäcken i ett tilltalande sankmarksstråk med ett markant inslag av myrlilja.
Vid V Långevatten finns åter ett trädskikt, huvudsakligen björk. Den klara, näringsfattiga tjärnen omges av kala klippor, som i Ö bildar en tvärbrant ned I vattnet. Klippstrand dominerar utom i NV, där ett sankmarksstråk når fram till vattnet. I sjön finns enstaka bestånd av notblomster och vit näckros. Knipor ses regelbundet, men ingen häckning sker på grund av brist på boplatser. Den allra nordligaste delen av höjdryggen utgöres också av ett färskt brandfält, medan det mellanliggande området uppvisar den för dessa höjdryggar karaktäristiska vegetationen. Det kala berget uppvisar bara lav- och i någon mån mossamhällen, medan i och kring sprickor mattor av enbart ljung förekommer. Så fort ett tunt jordtäcke föreligger, finns ett busk- och trädskikt av björk- och aspsly. Ju större jordmäktighet (eller längre tid som förflutit sedan senaste brand) desto bättre utbildat är trädskiktet. Förutom björk, som dominerar, och asp finns tall och rönn. Ljungen mister sin dominans i fältskiktet och i detta finns även lingonris, blåbärsris, örnbräken m. m. Trädskiktet är bäst utbildat vid foten av bergsbranter, där vegetatationen ibland har en frodig karaktär, dock inte i lika hög grad som i Knipeflågsbergen (se nedan). Stora Getryggens ostsluttning har mer eller mindre slutna björkbestånd och i fältskiktet antyder ett ökande inslag av blåtåtel allt fuktigare förhållanden och en successiv övergång I de nämnda kärrartade översilningsmarkerna, vars vegetation domineras av blåtåtel och pors. Vidare växer där myrlilja, klockljung, ljung, videarter, blodrot, Jungfru Marie nycklar m. m. Dessa översilningsmarker finns också i dalbottnen mellan Stora och Lilla Getryggen, i vars flackare partier mossar med enstaka björkar I fältskiktet, pors i buskskiktet, tuvdun (dominant), odon och blåtåtel i fältskiktet samt vitmossor i bottenskiktet, är den viktigaste vegetationstypen.
Vegetationen på Lilla Getryggen är helt identisk med den mellan brandfälten på höjdryggen V därom. Planterad granskog finns närmast L. Delsjön och vid Blacktjärn. På sluttningen ned mot dalen med Ö Långevatten och Blacktjärn finns översilningsmyrar, medan de spelar mindre roll i själva dalbottnen, där blötare myrtyper dominerar. Här finns mossar med nästan enbart tuvdun och vitmossor liksom kärrdråg med pors, myrlilja, knappsäv, blåtåtel m. m. Knipeflågstjärn ligger i myrmark (mosse med vitmossor, tuvdun, klockljung m. m.) och har gungflystränder och mycket humöst vatten. Ö Långevatten har något mindre humöst vatten än de två tjärnarna N därom. Sjön har huvudsakligen klippstränder och stenbotten. I vattnet finns bl. a. näckrosor och notblomster, i strandkanten pors, sälg, ängsull, flasktarr och längre in björkskog med inslag av tall, en, gran m. m.
Knipeflågsbergen skiljer sig från de V därom belägna höjdryggarna och dalarna genom en mer omväxlande vegetation och större inslag av barrskog, såväl gran (planterad) som tall (planterad, sådd och självsådd).
Den östligaste höjdryggen (Långvanskullarna) har en vegetation, som är mycket lik den på Lilla Getryggen med undantag för att lövskogsinslaget är något större. Betydande arealer intas av kalt berg, särskilt på den högre N delen. Närmast Blacktjärn finns sluten lövskog (björk, asp med inslag av tall och en. Söderut finns fortfarande slutna lövskogsbestånd, som domineras av björk men också ökande ytor med mycket tunt jordtäcke och ljunghed med lågt lövsly (huvudsakligen starkt viltbetad asp). På krönet finns flera småmyrar av vilka den helt orörda Ramsbergsmossen med Ramsbergstjärn är den största. Björketjärnarna ligger i ett sankmarksstråk i en smal och skarpt markerad dalgång. De har båda humöst vatten, dybotten och gungfly- stränder. I vattnet finns rika bestånd av gula och vita näckrosor, medan gungflyna har en vegetation av vitmossor, tuvdun, sileshår, tranbär, rosling, hjortron, bitvis pors och klockljung. I mer kärrartade partier finns myrlilja, trådstarr, blåtåtel, ängsull m. m. I Stora Björketjärn ses ofta knipor, men någon häckning tycks inte ske.
Ö om Björketjärnarnas dalgång finns på sydsluttningen ned mot Ugglebäcken tilltalande äldre tallskog med riklig undervegetation (ek, rönn, björk och en i buskskiktet, olika ris i fältskiktet beroende på fuktighetsgrad).
Det småkuperade platålandskapet från krönets kant, där tallskogen upphör, och fram till i höjd med Odensvaletjärn (se kartan) är från botanisk synpunkt synnerligen intressant och värdefullt. Här finns inom ett begränsat och relativt lättillgängligt område den för dessa trakter en gång så karaktäristiska klippljungmarken relativt väl bevarad i dess olika varianter och med de olika sankmarkstyper, som brukar vara förknippade med den, också representerade. Ljungen dominerar helt i fältskiktet men allt efter jordtäckets mäktighet finns ett mer eller mindre utpräglat inslag av lågt lövsly och/eller glesa björkbestånd med enstaka tallplantor. Stora arealer intas av kalt berg eller enbart ljung på praktiskt taget rena klippor. De flesta sänkor intas av sankmark. Här finns blöta, vackert gula myrliljekärr, kargare små tuvdunsmossar på högre nivåer och översilningssluttningar med blåtåtel. Från naturvårds- och inte minst pedagogisk synpunkt är det mycket önskvärt, att ett representativt ljunghedsparti inom Delsjöområdet blir restaurerat och bevarat. Detta torde vara det mest lämpade härför.
Odensvaletjärn ligger i en jämförelsevis flack svacka. Den har starkt humöst vatten, dybotten och gungflystränder med vegetation likartad den i Björketjärnarna.
I sänkorna N och NV om Odenssvaletjärn tilltar björk och tall i höjd och slutenhet och ljungen minskar successivt i fältskiktet, som helt byter karaktär (lingon eller blåbärsris, odon, hönsbär, skogsstjärna, blodrot m. m.).
Höjderna kring Bredaremossen har däremot kvar mer av ljunghedskaraktären även om inslaget av björk, asp och tall är betydande. Den något dikade Bredaremossen är en typisk mosse med en smal lagg och ett mosseplan med vitmossor, ljung, klockljung, hjortron m. m.
NV om Bredaremossen finns ett långsträckt sankmarksstråk i en skarpt markerad dal, i vars S del en värdefull myr utbreder sig. Denna tycks vara helt opåverkad av mänskliga ingrepp. Den kan sägas utgöras av en mosse med en mycket bred och välutbildad lagg särskilt i Ö kanten, där dränering mot N äger rum. I laggen, vars vegetation varierar efter blöthetsgraden, finns vitmossor och björnmossor i bottenskiktet och i fältskiktet flaskstarr, trådstarr m. fl. starrarter, knappsäv, myrlilja, ljung, pors och vide. I det centrala mossepartiet växer enstaka björkar och martallar och i fältskiktet dominerar ljung. Vidare finns där tuvdun, hjortron, pors m. m. samt vitmossor i bottenskiktet. Mot N smalnar myren av och fortsätter som ett sankmarksstråk utmed en mot N rinnande bäck. Genom myrens orördhet och genom att man här kan studera flera vegetationstyper från öppet vatten till torr ljungmosse, utgör den ett intressant ekologiskt studieobjekt av stort pedagogiskt värde. Utmed branten Ö om myren, som har mer eller mindre utpräglade talusbildningar vid sin fot, finns en ca 50 m bred zon med frodig lundartad vegetation. Trädskiktet domineras av hassel, björk och ek men här finns också rönn, brakved, asp och oxel. I fältskiktet finns ett markant inslag av ormbunkar (stenbräken, träjon, ekbräken, m. fl.), vidare finns där harsyra, skogsstjärna, ekorrbär, stor blåklocka, vårfryle, kruståtel, piprör, skogsbjörnmossa, kvastmossa m. m. Uppe på krönet ovanför branten finns den vanliga vegetationen med mer eller mindre igenslyad ljunghed.
Liknande vegetation finns vid basen av de flesta bergsbranter i denna del av området, om än oftast betydligt sämre utbildad än här. I allmänhet dominerar kruståtel, örnbräken och blåbärsris i fältskiktet. Förutom de ovan uppräknade arterna har, som framgår av vegetationskapitlet, flera andra lundväxter iakttagits i liknande miljöer.
I NÖ delen av området finns på Odenssvaleås (N delen) och den mot N allt flackare sluttningen mot Ugglemossen nästan helt igenvuxen ljunghed. På sluttningen växer sluten ung-medelålders tallskog med något inslag av främst björk medan ljung dominerar i fältskiktet. Mot krönen blir tallskogens slutenhet allt mindre och björken spelar större roll, samtidigt som Ijunghedskaraktären är bättre bevarad. Inga skogsbruksåtgärder har företagits och lättframkomligheten och intrycket av orördhet är frapperande.
Av Ugglemossen ingår delen N om vattendelaren i området. Denna del torde vara i stort sett opåverkad av ingrepp. Ugglemossen är snarare ett kärr än en mosse och uppvisar flera intressanta drag. Den utgör även ett markant och vackert inslag i landskapsbilden. I S delen är myren flack och torr, medan den i N delen sluttar på ett par ställen mycket starkt mot N. I de torrare delarna finns blåtåtel och pors i randzonerna och myrlilja, klockljung, tuvdun m. m. i centrum. I de blötare delarna finns vitmossor i bottenskiktet och mer myrlilja och ängsull, i övrigt är vegetationen likartad. Kring öppet vatten finns ängsull, vattenklöver, kråkklöver, sileshår, myrlilja, flaskstarr, gråstarr, vitmossor m. m. Enstaka björkar växer i kärret, särskilt där lutningen och alltså dräneringen är störst.
Genom läget, storleken och den omväxlande och orörda naturen är området av avgörande betydelse för djurlivet i Delsjöreservatet. Man har stora möjligheter att få se älg och rådjur. Flera räv- och grävlingsgryt är kända. Fågellivet är rikt och bl. a. finns häckande sparvhök, minst ett par häckande korp, kända orrspelsplatser, goda småfågelbiotoper i lövskogsområdena m. m.
Området är genom sin storlek, tilltalande natur och orördhet av mycket stort värde som strövområde. Förutom områdets sociala (och i någon mån även vetenskapliga) naturvårdsvärde bör det pedagogiska värdet av de många välutbildade växtsamhällena framhållas. Anläggningar, ingrepp i skogsvårdande syfte, vägbyggen o. d. bör absolut
inte få förekomma. Planterad granskog som finns i obetydlig omfattning, bör på sikt ersättas med blandskog. De tal Ibland- och tallskogar av olika åldrar, som finns i området, bör skötas, så att de bibehåller sin nuvarande tilltalande karaktär. Området bör i görligaste mån få utvecklas fritt och igenskogningen sköta sig själv. Om fortsatt användande av tjärnarna som fiskevatten för laxfisk kräver väg för att transportera upp nödvändig kalk, bör fritidsfiskare i fortsättningen få nöja sig med de naturliga fiskarterna.
Stignätet bör kompletteras, men för att undvika allt för stort tryck av mindre aktsamma personer bör endast enklare stigar anläggas.
Delsjöområdets vetenskapliga och pedagogiska värde skulle i hög grad öka, om den pågående igenskogningen inom någon del av området kunde hejdas, ljungheden restaureras och för framtiden bibehållas. Det på kartan markerade området vid Odenssvaletjärn har bedömts som det mest lämpade härför. Vi får därför föreslå, att förberedelser för restaureringsarbetet snarast påbörjas. Genom tillgången på beredskapslag för arbete inom Delsjöområdet torde kostnaderna inte bli oöverkomliga. Sättet för restaureringen och det fortsatta bibehållandet bör närmare diskuteras.
Den planerade motorvägen kommer att tangera områdets SÖ del. Skadeverkningarna genom bullerstörningar och framför allt genom avskärningen av förbindelsen med markerna Ö om området blir betydande. Det är odiskutabelt, att områdets värde kommer att minska i hög grad, om dessa planer blir förverkligade.
Området har i sin helhet förts till klass A.
Ur: Delsjöreservatet: en utredning för Göteborgs stadskollegium, Gako AB, Göteborg, 1969
Delsjöområdets historia 