Ristningen på Storön

Ristningen på Storön är inte förhistorisk, men den är ändå en intressant del av områdets historia. Mitt ute i Stora Delsjön ligger en hög klippö som kallas Delhuvudet eller Storön. Det är inte speciellt många som besöker ön, de flesta besökare i Delsjöområdet har endast sett den på avstånd när man gått runt sjöarna.
Ön har inte alltid varit en ö! Före 1770-talet då en kvarndamm höjde Delsjöns yta med mer än 6 meter var den nuvarande ön en del av den landbarriär som skiljde Stora Delsjön från Lilletjärn, som låg söder Storön. På grund av att ön ”bildats” sent har den inte fått något bättre namn än Storön eller Delhuvudet.

I Fritz Stenströms klassiska hembygdsbok Örgryte genom tiderna ges en nästan spöklik skildring av Delhuvudet.

”Min följeslagare på vandringen i Kallebäcksbackarna, Rudolf Erikson berättade mig en sällsam händelse, han själv en gång upplevat här borta i ödsligheten. Det var sent en sommarafton för många år sedan, han hade haft ärende till en bekant på Skårs Höga, men ej träffat denne hemma samt beslöt att för att fördriva tiden gå ned till bergen vid Delsjön; det är nämnt att Klöfveåsen stryker fram här tätt till sjön. Han var ej ensam utan hade med sig en försvarlig bulldogg med ett otäckt grepp i käftarna, om så skulle påfodras. Sommarkvällen var så underbart fager, att han beslöt sig för att övernatta med sin kamrat vid sjön och där invänta morgongryningen. Klockan kunde vara mellan tolv och ett midnatt, så blir han varse på den tvärs över liggande ön, Delhuvudet, en underlig skepnad på den beriga öns översta krön. Avståndet var ej längre, än att han tyckte sig kunna se, att väsendet hade mänsklig gestalt, där det avtecknade sig mot högsommarnatthimmelen, men ögonen lyste infernaliskt svavelglänsande. Det är ej undra på att vederbörande kunde börja tro, att själva avgrundsanden drev sitt spel på Delhuvudet, så mycket mer som den mystiske varelsen började upphäva de mest ohejdade diaboliska oljud. Det lät som de hemskaste hånskratt. Den modige och uppkäftige bulldoggen hade härav alldeles tappat couraget och skalv som ett asplöv. Det hela började bli lite kusligt, då fick Erikson tag i ett par träbitar, som han för att göra sig bemärkt slog mot varandra så det smällde. Och det gjorde susen. Den höga gestalten på berget kände sig obehagligt observerad, – lyfte på ett par väldiga vingar och tog till flykten, det var en stor berguv.” (Örgryte genom tiderna, del II, s. 27.)

I Göteborgs Handels och Sjöfartstidning berättades det i en artikel den fjärde augusti 1932 med rubriken Trollrunor på en ö i Delsjön?om en anställd vid vattenledningsverket (Sjölyckan), som hittat en berghäll på Delhuvudet där det fanns två runor och en bild av en oxe. Man skriver att fyndet gjorts på öns södra sida, terrängen där är sumpig och föga inbjudande till promenader. Det är sällan folk har sina vägar till ön, ens vintertid. Ristningen hittades på en lodrät berghäll som rester sig ur den sumpiga och ljungbevuxna marken. En reporter och fotograf från tidningen skickades dit och fotograferade ristningen. Den kände fornforskaren och överläraren och amatörarkeolog J. Alin fick se bilden, han var dock skeptisk till om den verkligen förhistorisk. Alin konstaterade att runorna var f och r, möjligen ett yngre runalfabet. Möjligen, sa Alin, kan det vara fråga om någon form av besvärjelse eller trollformel. Men han var misstänksam mot att ristningen hade en alltför spetsig utformning, man brukar inte rita djur med spetsiga ben.

En kopia av denna tidningsartikel finns i Stadsmuseets arkiv, på den finns en notering av dåvarande chefen för arkeologiska museet; ”Ristingen utförd av en hantlangare från stadsingenjörskontoret vid avvägningen för ca 6 år sedan”. Det betyder att ristningen skulle ha utförts 1926! Man gick aldrig ut till tidningarna om denna insikt. Kanske var det aningen pinsamt att man nästan låtit sig luras! Det är i vilket fall slutsatsen i ”tala ve Kal” i Göteborgs Posten den tredje maj 1986 när man ”avslöjade” hur arkeologiska museet nästan blev lurade av ristningen.

Vid ett besök på ön vintern 2010 tog jag dessa bilder av ristningen:

Ingen hade då sett denna ristning sedan den senaste fornminnesinventeringen under 1970-talet. Vill du läsa vad Riksantikvarieämbetet skriver om ristningen på Delhuvudet finns här en direktlänk till ”fornsök”.

Visserligen inte någon förhistorisk ristning, men den är faktiskt snart hundra år och har på sitt sätt blivit en del av områdets historia. Har du vägarna förbi Delhuvudet finner du ristningen på:  N57 40.932 E12 02.520 enligt RAÄ, men enligt min GPS var positionen: N57 40.927 E12 02.508.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: