Nybygget – Pistols stuga

Nära gränsen mot Skårs gård byggdes under slutet av år 1861 en ny stuga som fick det ganska fantasilösa namnet Nybygget. Torpet hade inte tillgång till någon stor åker eller ängsmark. Stugan byggdes invid ganska sanka och steniga marker som skulle kräva omfattande arbete för att göra dem odlingsbara.
En mindre yta stenröjdes redan vid byggandet av stugan. Den stenröjda ytan med sitt odlingsröse är ännu synlig strax söder om resterna av stugan. Invid berget strax nedanför resterna av bostaden kan man se en avlång fördjupning i marken. Troligen var det förråd och kanske ladugård.
Det var två arbetare från torpet Näset, Ekman och Pistol, som sattes att uppföra stugan, gräva en brunn och röja en mindre odlingsyta. De blev sedan också de första torpare som flyttade in i den nya stugan under år 1862.
Nybygget kallades ibland för ”gubben Pistols hus”, orsaken till detta var givetvis att Pistol var en av de första som bosatte sig i stugan. Den främsta orsaken till att någon idag eventuellt skulle minnas namnet är att Stenström i sin hembygdsbok från 1920-talet beskrivit stugan. Vad han inte nämner är att stugan officiellt hette Nybygget. Följande information kan man få i Stenströms skildring:

”Strax ovan den odlade lyckan öster om parkområdet går gärdesgården mellan Skår och Stora Torp. Där innanför synas resterna av grundmuren efter >gubben Pistols< hus. Pistol var soldat, i civila livet skomakare, samt hade rotenummer 100 och kallades vid regementet för > Hundra pistoler” (Stenström, F. Örgryte genom tiderna. Del II s. 19.)

Stenströms skildring är riktig när det gäller placeringen av stugan och att det bodde en man vid namn Pistol i den, men i övrigt finns det många felaktigheter. Pistol hade till exempel inte rotenummer 100 utan det var nr 54 vid 1:a Bohusläns båtmanskompani. Detta har Roger Andersson kommit fram till vid sin undersökning Hundra pistolerAlmanackans av Pistols bakgrund. Andersson skriver följande.
”I Tegneby församling på Orust föddes Johannes den 4 oktober 1806. Han hade två bröder som, liksom Johannes bägge blev soldater. Den ene hette Olof Dristig, dog redan 1835 i Långelanda socken. Den andra brodern hette Korvett, övriga uppgifter ej kända, men han hade en son Johannes (även kallad Almanackan). År 1823 skrevs Johannes Jakobsson in i 1:a Bohusläns Båtsmanskompani, 17 år gammal. Han bosatte sig i torpet Kärra, Stala församling och fick soldatnamnet Pistol med rotenummer 54. Gifte sig med Christina Carlsdotter och fick dottern Anna Christina år 1833. De fick ytterligare fem barn varav det sista föddes 1852.” (Andersson, R. Bland Torp och Herrgårdar. s. 5.)

Ett unikt foto som visar torparen Pistol. Bilden återges i: Oscar Ekman. En minnesbok 1812-1907. Stockholm 1922.

Det finns inte heller några belägg för att Pistols civila yrke var skomakare. I husförhörslängderna står han endast med yrkestiteln ”torpare”. Vad Stenström också utelämnar, troligen beroende på att han inte känt till det, var att familjen Ekman också bodde i stugan. De var dessutom bosatta där under en längre tid än Pistol.
Som jag nämnde ovan kallades stugan ibland även för Almanackans. Det var en mycket speciell person, känd i stora delar av Göteborg men också med anknytning till Delsjöområdets historia.

Almanackan
Hans riktiga namn var Johannes Andersson, ibland kallas han dock för Olsson. Han var ett av de mest kända Göteborgsoriginalen under sin tid. Han var berömd för sina långa vandringar, udda klädsel och ett mycket märkligt beteende. Detta original besökte ofta Delsjöområdet och Nybygget där hans farbror Pistol bodde.
Exakt varför Almanackan blivit en så udda person är inte lätt att svara på. En del uppgifter gör gällande att det var en olycklig kärlekshistoria i hans ungdom, som fick honom att förlora förståndet. En annan uppgift säger att han blev underlig, när han läste till präst. Men en sak tycks alla uppgiftslämnare vara överens om, Almanackan hade ett fenomenalt minne. Bland annat kunde han solens upp och nedgång för årets alla dagar, samt hela bibeln utantill dessutom kunde han tala latin.
Johannes var bosatt under en längre tid på Allmänna vägen 45A i Majorna. Han hade ett arbete som plankbärare på sågen, som även den låg nära Allmänna vägen strax norr om Carl Johans kyrka. Men det var nog svårt för honom att sköta ett arbete. Allt som oftast gav han sig ut på sina vandringar. En vanlig tur för honom sträckte sig från Klippan i väster till Gamlestaden i öster men han kunde också gå från Göteborg ända ned mot Kungsbacka.

När han gav sig ut på vägarna var han klädd i gulgrå mollskinnsbyxor med ovanligt stora fickor, där han förvarade sin matsäck, på fötterna ett par gamla filttofflor eller träskor. Men på en viss bestämd dag på våren tog han av sig skor och strumpor och gick barfota, oavsett väder och temperatur. Träskorna togs på igen på ett bestämt datum under hösten. På huvudet bar han en smäckmössa, i ena handen ett knyte och i den andra en knölpåk, som han använde att stödja sig på.
Många regler styrde Almanackans liv. När han var ute på sina långa vandringar, kunde man se honom vingla fram som om han varit berusad, men det var han inte. Han försökte istället att på till exempel Mölndalsvägen trampa på vissa i förväg bestämda stenar, och dessa låg inte alltid i en rät linje, därav den vingliga gången. Än värre blev det om han skulle råka på ett kors, vilket han hade en fruktansvärd skräck för. Den var så stark att han aldrig gick in i en kyrka eller på en Kyrkogård. Detta var allmänt känt så en del ynglingar roade sig med att lägga ut kors av pinnar, stenar eller halmstrån på vägbanan framför de stenar, som Almanackan ”måste” trampa på. När den stackars mannen kom fram till detta svåra hinder, stannade han, gjorde några märkliga rörelser i luften med ena handen, mumlade några ramsor som var fullständigt obegripliga. Därefter gick han åt sidan en stund för att samla krafter. När han återvände tog han ett jämfota hopp över korset och vandrade vidare.
De långa vandringarna tog naturligtvis på krafterna och när han började bli till åren orkade han inte längre. En morgon i början av 1890-talet hittades han i en förrådsbyggnad på Stora Torp, han orkade inte fortsätta sin vandring. Hans farbror var då inte längre kvar i livet, men han hade kanske ändå tänkt sig ett besök på Nybygget, nu fick han istället flytta in på fattigstugan. Det sägs att det var fattigvården i Fässbergs församling som, tog hand om honom och att han senare dog där, men dessa uppgifter har inte kunnat bekräftas. (Detta avsnitt bygger på följande texter: Anders son, R. Bland Torp och Herrgårdar s. 20-21. Öh nander, BA. Götebosska gubbs å gumms s. 14-15.)

Familjen Ekman
Omkring år 1870 lämnade Pistol med hustru Nybygget och flyttade till Lyckan. Man kan spekulera i orsakerna, men det är troligt att han inte längre orkade med att uppfylla sina förpliktelser som torpare och därför tvingades bort från stugan. I Pistols ställe kom torparfamiljen från torpet Näset under Delsjöns yta, åtminstone delvis, under åren 1869-70. Denna familj stannad inte mer än fem år, innan även de lämnade Nybygget.
Efter år 1875 bodde familjen Ekman ensama på nybygget. Familjen fick under slutet av 1800-talet besök av Göteborgskonstnären, A Säfe, vilken gjorde några teckningar och målningar av hus i och omkring Delsjöområdet, bland annat avbildades torpet Nybygget. Själva målningen är privatägd men det finns ett foto av tavlan i Göteborgs stadsmuseums samlingar.
Johannes Ekman, som var med att bygga stugan, avled i början av mars månad år 1878. Johannes fru och tre barn fick bo kvar i huset, kanske tog sonen Carl, som var 17 år över faderns dagsverken på Stora Torp, annars hade de troligen blivit vräkta. Carl stannade kvar till år 1888, då han beslutade sig för att inte bara lämna Nybygget utan även lämna landet. Han hade bestämt sig för att emigrera till Amerika. Änkan Anna med de två kvarvarande barnen, som då var stora nog att göra dagsverken, fick även denna gång stanna kvar. Efter Annas död några dagar före julafton år 1898 lämnade de övriga familjemedlemmarna huset. Därefter revs stugan och när man år 1900 upprättade en ny karta över Stora Torp ritade man endast ut en fyrkantig markering, som visade platsen för husgrunden.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: