Genom dagens Skatås går en grusväg som 2010 fick namnet Skålmekärrsvägen för att påminna om det äldsta kända namnet på området Skatås.[1] I husförhörslängden för Örgryte socken 1822-1825 påträffas Skålmekärr för första gången i de skriftliga källorna. Då bodde torparen Niklas Håkansson där tillsammans med sin familj.[2]
Det är svårt att avgöra exakt när de flyttade in på torpet men en ledtråd finns genom födelse- och dopbokens noteringar kring familjen. Deras äldsta son var född 1819, och familjen var då ännu inte bosatt i Örgryte eftersom sonen inte återfinns i kyrkans noteringar.[3] Deras yngsta son däremot är omnämnd och i januari 1822 var familjen bosatt vid Dymlings Tegelbruk.[4] Skålmekärr togs alltså i bruk efter januari 1822 men före 1825, Det är så långt som det går att tidfästa ursprunget med nuvarande information. Familjen Håkansson stannade kvar till hösten 1828 när de flyttade till Örgryte stom och dess brännvinsbränneri. Torpet med ladugård och uthusbyggnader låg strax nedanför dagens motionscentral, nästan mitt på motionsslingan. I Skatås finns en del kvarvarande stenmurar vilka är spår efter torpets gränser och odlingsytor. Området tillhörde Kålltorps gård och hade inhägnats för torp och betesmark under lagman Ekströms tid som ägare av Kålltorp. Därför kallades området i äldre tid även för Lagmanshagen.[5] Under en arkeologisk undersökning av området som sökte efter spår av det flyktingläger som fanns i Skatås under andra världskrigets slutskede hittades även spår av torpet. Där hittades handsmidda spikar, porslin och keramik. En del av porslinet var ostindiskt och det kan verka förvånande att det skulle ha funnits vid torpet. Men förklaringen kan vara ganska enkel. Det fanns en andrahandsmarknad för ostindiskt porslin där föremål cirkulerade under lång tid och även en torpare kunde ha råd att köpa föremålen. En alternativ förklaring är att det är sopor från staden som dumpats här.[6]
Efter att familjen Håkansson lämnat torpet övertogs stugan av Johannes Andersson och hans familj.[7] Under slutet av 1843 blev Johannes sjuk och hamnade på Sahlgrenska sjukhuset där han avled den 5 december. Därefter upprättades en bouppteckning över hans ägodelar och den visar att invånarna på Skålmekärr inte hade något överflöd när det gäller materiella tillgångar. Kläderna bestod av några hattar, stövlar, byxor och väst samt några andra klädesplagg, däribland en gammal svart frack. Det fanns kittlar, några grytor, varav en sprucken och en söndrig stekpanna. Johannes hade lite grundläggande utrustning när det gäller redskap, såg och yxa samt knivar och huggjärn. Möblerna i torpet bestod av två soffor, en gammal stol, ett större skåp, ett hörnskåp och en kista. Där fanns även en vävstol, ett väggur utan fodral samt en säng. Föremålen i boet efter Johannes rymdes på blott en sida.[8]
Ny torpare blev Anders Johansson och hans familj som stannade några år innan de 1848 gav sig av till Borås.[9] Under en kort tid flyttade flera familjer in och ut under inledningen av 1850-talet.[10] Effekterna av det laga skiftets omfördelning av jord slog nu igenom och markområdet där torpet Skålmekärrs stuga och ladugård var uppfört skulle i framtiden brukas under Kärralund istället för Kålltorp.[11] Vi kan ännu idag se spåren av skiftet i form av en stengärdesgård som delar den stora öppna gräsmattan mitt i dagens Skatås. Det var gränsen mellan Kålltorps och Kärralunds gårdar. Akten till kartan som upprättades vid det laga skiftet visar att 1848 benämndes området Skatås, vilket visar att man på gården senast vid den tidpunkten använde sig av detta namn.[12]
Den sista perioden i torpets historia inleddes 1872 när Lorents Olsson, hans hustru Sabina Svensdotter, sönerna Sven Peter och Johan August flyttade till Skatås. Under deras tid skulle det uppstå en muntlig tradition som senare kom att användas för att förklara namnet Apslätten. Men det skulle dröja väl över hundra år innan detta uppmärksammades av en bredare allmänhet. I Göteborgs-Posten 1982 väcktes frågan kring det märkliga namnet Apslätten. Skriverierna ledde fram till att en äldre man hörde av sig till redaktionen och berättade om sin farfar Lorents Olsson och hans mormor Sabina Olsson. ”Mina farföräldrar talade om ett resande sällskap som reste omkring och visade sina konster, bl.a. hade ett positiv som de spelade på och en apa som gjorde vissa konster. Så en dag var apan försvunnen. Man sökte överallt efter henne. Efter några dagar fann man henne just på den plats som nu kallas Kålltorps Apa. /—/ Det var folket på Kärralunds herrgård som hittade på namnet ”Kålltorps Apa”.[13]
Familjen Olsson stannade i sex år på Skatås innan de flyttade vidare.[14] Efter 1878 nämns inte längre torpet Skatås under gården Kärralund. Torpets byggnader revs och nya byggnader kom att uppföras under andra världskriget.
Bilden i sidhuvudet visar huset som i dag står på samma plats som stugan till torpet Skålmekärr. Foto: Per Hallén 2026.
Källor och litteratur
Göteborgs stads hemsida
”Namnberedningen”, Äldre nämndhandlingar / Nämndhandlingar 2016 till 1998 (www.goteborg.se) Hämtad 2026-03-30.
Lantmäteriet
Örgryte socken, Laga skifte, 14-ÖRG-85.
Riksarkivet (via Arkiv digital)
Sävedals häradsrätt, bouppteckningar. FIIa:25 1841-1844.
Örgryte socken, husförhörslängder. AI:1 – AI:18.
Örgryte socken, Födelse- och dopbok. C:2 1783-1860.
Tidning
Göteborgs-Posten, ”tala ve Kal, Förrymd apa gav namn åt Kålltorps idrottsplats”.
Litteratur
Persson, Maria (red.), Skatås: utgrävningen av en minneslucka, Bricoleur press, Lindome, 2011.
Stenström, Fritz, Örgryte genom tiderna: en minnesbok. D. 1 och 2, 2. faks.-uppl., Sällsk. Örgryte odalmän, Göteborg, 1986[1920]
Noter
[1] Namnberedningen föreslog 4 mars 2010 att vägen skulle få detta namn och under §37 Dnr 1408/09 beslutade Göteborgs Stads kulturnämnd vid sitt möte 2010-03-22 att fastställa namnet. Anledningen till namnet anges i Tjänsteutlåtande utfärdat 2010-03-04, Diarienummer 1408/09.
[2] Örgryte (O) AI:5 (1822-1825) Bild 42 / sid 74.
[3] Örgryte (O) C:2 (1783-1860) Bild 88 / sid 169.
[4] Örgryte (O) C:2 (1783-1860) Bild 95 / sid 183.
[5] Stenström 1920-24, del II, s. 30. Att lagman Ekström vid tiden för Skålmekärrs uppförande var ägare av Kålltorp framgår bland annat av husförhörslängden Örgryte (O) AI:4 (1821-1823) Bild 59 / sid 107.
[6] Persson 2011, s. 74-75.
[7] Örgryte (O) AI:7 (1828-1830) Bild 64 / sid 102, Örgryte (O) AI:7 (1828-1830) Bild 42 / sid 62.
[8] Sävedals häradsrätt (O) FIIa:25 (1841-1844) Bild 683 / sid 1347.
[9] Örgryte (O) AI:11 (1848-1852) Bild 630 / sid 116.
[10] Örgryte (O) AI:11 (1848-1852) Bild 630 / sid 116.
[11] Lantmäteriet, 14-ÖRG-85, laga skifteskarta över utmarkerna med tillhörande akt.
[12] Lantmäteriet, 14-ÖRG-85, akten till kartan.
[13] Göteborgs-Posten 1982-09-11.
[14] Örgryte (O) AI:17 (1877-1882) Bild 30 / sid 24.
Delsjöområdets historia 