2.25 Topografisk översikt

”Hela den trakt där Göteborg ligger kan karaktäriseras som en omkring ett hundratal meter hög, flack urbergsplatå, som blivit sönderskuren av ett mycket stort antal väl begränsade djupa dalar med branta sidoväggar” skriver Otto Nordenskjöld i Göte­borgstraktens Natur, publikation nr 2 av Göteborgs Jubileumspublikationer 1923. Och han tillägger, ”Inom det komplicerade nätverk av dalar och insänkningar, som skurit sönder denna gamla peneplanplatå till en mosaik av större och mindre massiv och bergshöjder är det en grupp, som förtjänar ett särskilt intresse. Ingen som lärt känna detta område kan ha undgått att observera de talrika, ofta rätlinjiga och ofta mycket långsträckta dalar, som i en riktning, som i varje särskild trakt håller sig någorlunda parallell, skära sig ned ofta tätt intill varandra varvid de i bredd växla mellan smala, på kartan icke framträdande klyftor och områdets stora huvuddalar och bland dem också den i vilken älven själv rinner fram. Även obetydliga dalar ha ofta branta väggar, så att det är svårt att taga sig fram över dem. I huvudsak kunna alla dessa dalar sam­manfattas i två huvudgrupper, den ena ungefär i kustens riktning, den andra vinkel­rätt mot denna. Dalarna inom den första gruppen kunna uppdelas i två avdelningar, som dock genom övergångar äro förbundna med varandra, och av vilka den ena har en riktning ungefär från NNW till SSO och den andra åter från NNO till SSV. Till den förra hör den stora dal där Mölndalsån rinner och på ömse sidor om denna, dels en rad vackra dalar kring Stora Delsjön …”

Av dalarna ha få fått namn. Björkedalen är ett undantag och kanske inte helt karak­täristisk för den landskapstyp som Nordenskjöld beskriver. De övriga har inte namn men det har däremot de långsträckta åsar som begränsar dem. Skatås, Klöverås, Råbockeberget, Slättås, Rörmosseberget, Stora Getryggen, Lilla Getryggen, Långsvanskullarna, Odensvaleås. De bildar, som Nordenskjöld beskriver dem, barriärer för rörelse och anvisningar för hur terrängen till följd av topografiska förhållande måste utnyttjas. Här kan man inte fritt dra gränser och föra vägar, stigar och spår utan måste anpassa sig till och underordna sig terrängens dominans.

Det är framför allt mittpartiet från Brudaremossen i väster till Ugglemossen i öster, som företer denna kraftfulla topografiska form med sin fjällartade natur. De västra delarna av området är mjukare, rörligare mera leende och i jämnhöjd med Kåsjön i öster avtar landskapets konvulsioner och terrängen planar ut mot öjersjö by.

De lägsta partierna av området kring Härianda tjärn ligger på en nivå av +50 och åsarna stiger i öster till nivåerna +130 å +150, m. ö. h.


Ur: Delsjöreservatet: en utredning för Göteborgs stadskollegium, Gako AB, Göteborg, 1969

%d bloggare gillar detta: