Under den tid som Olof Landtmans var ägare av Kålltorp 1803-1812 inleddes anläggandet av torp och uppförandet av inhägnader på den stora gemensamma utmarken. Landtman var tidigare källarmästaren på Stadskällaren och innehavaren av utvärdshuset Gummero. (Wilhelmsson) Men han hade också ett uppenbart intresse av att förbättra och utöka jordbruksdriften på Kålltorp. De många krigen som härjade Europa efter den franska revolutionen och speciellt under Napoleons tid som härskare över Frankrike drev upp priserna, inte minst på spannmål. (Tiselius) Det var givetvis något som Landtman och alla andra ägare av jordbruk märkte och det gjordes stora investeringar i jordbruken vid denna tid. År 1811 hade två nya torp uppförts under Kålltorps gård, Korpås och Sandhåla. (Husförhörslängder från Örgryte socken och mantalslängd) Det finns alltså en förklaring i den internationella konjunkturen till att dessa två torp kom att uppföras inom nuvarande Delsjöområdet.
Den extrema högkonjunktur eller snarast bubbla som göteborgsområdets ekonomi befann sig i fram till krigsslutet drev upp priserna på jordbruksfastigheterna. När Landtman sålde Kålltorp strax före sin död 1812 fick han 34 393 riksdaler banco i betalning. När gården åter var ute till försäljning 1820 betalade Borgmästare Peter Ulric Ekström 15 000 riksdaler banco för Kålltorp, alltså en halvering av värdet några år efter Napoleonkrigens slut. (Wilhelmsson)
Peter Ulric Ekström var handels- och politieborgmästare år 1815 och blev en tid senare även lagman. Han ägde gården fram till 1850 och under den tiden kallades Kålltorp ofta för Lagmansgården (Wilhelmsson) I Stenströms ”Örgryte genom tiderna” kan man läsa följande: ”Tar man av på en gångstig från vägen kommer man rätt snart till första beteshagen i Kärralund, kallad Lagmanshagen, och därifrån kan man på Claessons gamla väg över Råbockedalen komma till Stora Bruaremossen”. (Stenström, del II s. 30) Lagmannens spår i namnen på platser fanns alltså kvar 60-70 år efter att Ekström sålt Kålltorp. Den hage som Stenström omnämner utgjordes av området kring nuvarande Skatås som lagmannen lät hägna in under början av 1820-talet och där uppföra torpet Skålmekärr ca 1822-25. Torpet låg nära Härlanda tjärns torvmossar som var en viktig energikälla i det skoglösa Delsjöområdet. Kanske var en av torparens uppgifter att bryta torv. Närmast stugan låg det dock bra marker för odling och där det idag utövas sport och idrott gick torpare fram med plogen under hela 1800-talet.
Utmarkerna var i princip fortfarande gemensamma även om många av gårdarna närmast utmarken fått tillstånd att odla och bygga torp. För att klarlägga ägandeförhållandena och tydligt dela upp utmarkerna inleddes det laga skiftet av utmarken 1843. Den västra delen av området var ganska oproblematisk att dela upp men hela processen fördröjdes av att det var oklart var gränsen gick mellan Örgryte och Partille. Det blev en utdragen tvist och det medförde att skiftet inte var klart förrän 1855. Både Sandhåla och Korpås behölls inom Kålltorps ägor medan Skålmekärr, som vid denna tid hade bytt namn till Skatås överfördes till Kärralunds gård.
”Nr 5. Herr Löjtnanten Wirgin begärde att Skiftes- och Godemännen måtte uti penningar bestämma värdet på den del af torpet Skatås, som nu frångående Kålltorpsgårdarne, tillfallit Kärralund, deruti Herr Claesson, i svaromål för sistnämnde hemman, instämde. I öfrigt hade Löjtnanten Wirgin inga odlingsanspråk att anföra”. (Ur akten till laga skifteskarta över Örgryte sockens utmark, 14-ÖRG-85)
Efter skiftet hade Kålltorp ägor som sträckte sig djupt in i Delsjöområdet, bort mot gränsen till Partille och norr om Lilla Delsjön. Det byggdes inte några fler torp under Kålltorps gård då det fanns ganska ont om odlingsbar jord inom det område som tillfallit gården. Det var endast Terra Nova som uppfördes som ersättning för det förlorade torpet Skatås. Både Sandhåla och Korpås kom att få nya stugor och nya ekonomibyggnader under 1800-talet, men sett till uppodling så ökade den inte nämnvärt i omfattning på utmarken inom Kålltorps ägor efter skiftet.
Källor
Göteborgs Häradsskrivare, Mantalslängder, FIa:4-17, 1802-20. Göteborgs Landsarkiv.
Husförhörslängd, Örgryte socken, AI:1-AI:12, 1773-1863. Göteborgs Landsarkiv.
Lantmäterimyndigheternas arkiv, 14-ÖRG-85, Laga skifte.
Litteratur
Andersson, R., Bland Torp och Herrgårdar. Sammanställning av artiklar i Skatåsbladet 1995-98. Utgiven av Roger Andersson i samarbete med Skatås Motionscentral. 1998.
Hallén, P., Storstadens utmark. Delsjöområdets historia under 10 000 år. Göteborg 2007.
Stenström, F., Örgryte genom tiderna. Del I-II. Göteborg 1920-24.
Tiselius, C.A., Göteborg under kontinentaltiden: perioden 1808-1810, Västra Sverige, Göteborg, 1935.
Wilhelmsson, SA., Örgrytegårdarna samt några göteborgslanderier. Inbundna stenciler vid Göteborgs universitetsbibliotek.
Delsjöområdets historia 