När skogen försvann

Ännu vid sekelskiftet 1900 var stora delar av Västsverige skoglöst, framförallt utmed kusterna och ett par mil inåt land. Det området vi idag kallar Delsjöområdet beskrevs som en grå bergtrakt. De enda fullvuxna träden var de invid gårdarna och i några skyddade lundar (vid exempelvis Kärralund). Försök att få tillbaka skogen hade gjorts vid Stora Torp redan under 1770-talet och från 1870-talet på Kärralunds och Lilla Torps vidsträckta utmarker. Varför var trakten skoglös för hundra år sedan och vad hade egentligen orsakat att skogen försvann?

Från 1300-talets början finns ett dokument som berättar om en gränstvist i trakten av Delsjökärr. Den täta lövskogen gjorde det omöjligt att staka ut gränsen, det ger oss en antydan om att Delsjöområdet då var täckt av en ganska svårgenomtränglig lövskog men att det ändå fanns människor i närheten som brydde sig om gränsdragningar och troligen även bröt ny mark i skogen. Puketorp kan vara en sådan medeltida nyodling, längre in i skogen finns andra namn som tyder på att det pågick skogsröjning i område – exempelvis Gapredfjäll (red=röjning). Även Torp (Stora och Lilla) samt Kålltorp är namn som kan tyda på att gårdarna och byarna kom till under tiden med kraftig befolkningsökning före digerdöden.

Under 1500-talet omnämns Örgryte, Partille, Landvetter och Härryda socknar som skogrika och att dessa räknades som ”Skogsbygds gäll”. Under 1500-talet ökade värdet av skogarna då det fanns en växande marknad för timmer utomlands, därmed blev även den svenska staten intresserad av träden. En såg ”uppfördes vid Älvsborgsslott” brukar det hävdas, men sågen låg inte vid slottet utan högst upp i Mölndalsfallen. Det kom att bli områdets mest effektiva såg och den med bäst sågblad, en anläggning som givetvis fick många att se en möjlighet att sälja timmer. Omfattningen var dock ännu inte så stor att den hotade att ödelägga skogarna.

Ofta är det Danmark som får skulden för det skoglösa landskapet. Deras uttag av skatter i form av bland annat timmer efter att de erövrat det svenska området vid älvmynningen under Kalmarkriget har sagts vara en huvudorsak till avskogningen.

”och de sköne skogar, som då öfverallt stodo i fullt flor, blefvo av de danske nedhuggne och utödde; det kostbara ekvirket, som då i stor myckenhet fanns, af dem bortfört” (Cederbourg 1739)

Det finns anledning att tvivla på att det var danska uppbördsmäns fel att området avskogades. De bidrog säkert, men den verkliga orsaken var anläggandet av den nya staden Göteborg efter att Älvsborgs lösen betalats. Den nya staden byggdes till stor del i sanka och fuktiga marker som krävde omfattande pålning. Redan 1620-21 redovisades ett behov av 1251 furpålar, 294 ekpålar, 1057 sågblock till den nya hamnen. När arbetet med att utvidga befästningarna från nuvarande Drottningtorget till Rosenlundsbron år 1659 beräknades det behövas 6750 pålar om 8-9,5 meters längd, 16200 kluvna pålar 3,5 meter långa, 1584 bjälkar 8,9 meter i längd. Det var alltså många tusen träd som användes enbart till att påla i den nya staden. Utöver de militära behoven fanns givetvis en omfattande civil bebyggelse där nästan alla hus var av trä.

Det är lätt att föreställa sig det tryck som skogarna i närheten av staden utsattes för. I Delsjöområdet måste det ha pågått en intensiv jakt på lämpligt virke och det lämnades knappast kvar ett enda vuxet träd. Omkring år 1700 sägs skog endast finnas inom Landvetters och Härryda socknar. Gränsen för den rikare trädvegetationen gick längs en linje sammanbindande de västra ändarna av sjöarna Aspen, Gröen och Nordsjön. Utmarkerna ibland annat Örgryte beskrivs under 1700-talets början som skoglösa och täckta med ljung och några enbuskar. Det var under denna tid som en lund fredades vid Kärra och som senare gav gården dess nya namn Kärralund.

När skogen var borta och ljungen brett ut sig över området lämnades träden få möjligheter att återvända. Gårdarna släppte ut sina djur på bete i området och för att förbättra betet brände bönderna ofta utmarkerna och elden utplånade effektivt alla unga plantor. Vissa försök att återinföra skogen skedde som sagt vid Stora Torp under 1770-talet, men i övrigt dröjde det till in på 1900-talet innan skogen började återhämta sig i Delsjöområdet. Det är alltså mestadels en ganska ung skog som vi idag besöker, långtifrån någon urskog, allt är påverkat och skapat av människan.

Litteratur

Andersson, Bertil (1996). Göteborgs historia: näringsliv och samhällsutveckling. 1, Från fästningsstad till handelsstad 1619-1820. Stockholm

Cederbourg, Eric (1739). En kort beskrifning öfwer den wid Wästra hafwet belägna, wäl bekanta och mycket berömliga siö- handel- och stapul-staden Götheborg, utur åtskillige trowärdige historie-böcker, gamla bref, minnesmärken och andre tilförlåtelige bewis,: både med nöye och flit sammanletad af Eric Cederbourg. Götheborg, tryckt hos Joh. Ernst Kallmeyer. Åhr 1739

Hallén, Per (2007). Majornas historia: krig och oxar, sill och socker : nedslag i uthamnen Majornas historia fram till 1920. Göteborg

Hallén, Per & Olsson, Kent (2010). Det stora fallet: en historia om Mölndals kvarnby och kraften i fallet. Lund

Lindner, John (1935). Skogens krönika i Göteborgs och Bohus län. Göteborg