Från Skatås Natursal (nr 1 på kartan nedan) kan man vandra på en väg genom Delsjöområdet som har en högre ålder än allt annat omkring dig. Det är en väg som går uppe på höjderna, inte olik de många andra små stigarna i skogen men denna väg skär på flera platser djupt ned i marken och bildar en så kallad ”hålväg”.
Följer man stigen söderut finns det en liten stig in i skogen strax före Mon.
I skogen på baksidan av Mon finns ett litet järnålderslandskap bevarat. Det är inte lätt att upptäcka, men om du besöker platsen och går omkring mellan träden framträder små stenrösen och små terrasser som är lämningar av ett minst 2000-årigt odlingslandskap.
För 2000 år sedan bedrevs jordbruket på ett helt annat sätt än idag. Åkrarna var i det närmaste som kolonilotter och spannmål utgjorde endast en del av kosten vid sidan av vad jakt, fiske och samlande av växter kunde ge befolkningen. Återvänder man till den lilla vägen som går förbi Mon och fortsätter mot söder möts vandraren numera av Delsjökolonins grindar. Sommartid kan man vandra rakt igenom området men nu på vintern är det stängt och tyst. Inne på området finns en fin liten domarring, resten av ett gravfält som kanske tillhört en gård eller möjligen en by i denna trakt under järnåldern. Det fanns under början av 1900-talet en sägen om att området kring Mon var en gammal blot- och tingsplats. Då uppgavs det att det fanns tre domarringar och en blotsten, idag kan man bara hitta en domarring. Övriga fornlämningar försvann troligen under första världskriget då området än en gång lades under plogen.
På andra sidan Delsjökolonin fortsätter hålvägen ned mot Sjölyckan.
Fram till 1770-talet då en kvarndam byggdes vid Stora Delsjön var området vid Sjölyckan en vik av sjön som mynnade ut i Storebäcken, det vi idag kallar Delsjöbäcken. Människan har här gjort stora ingrepp i naturen och det är idag svårt att föreställa sig hur det tidigare såg ut på platsen när den gamla vägen korsade sjöns utlopp vid ett vadställe.
Periodvis kunde det säkert vara lite besvärligt att korsa vadstället, men platsen var mycket väl vald då det i närheten inte finns några lämpliga platser att korsa Storebäcken.
Den nuvarande infarten till Sjölyckan, där Sportfiskarna och Friluftsfrämjandet har sin bas, skapades i samband med att vattenverket byggdes under slutet av 1860-talet.
Från området vid Sjölyckan kunde man förr fortsätta vägen bort mot Willrunorna och mot hällkistan samt i förlängningen bort mot Börjes fjäll och den stora fornborgen. Ofta tänker man inte på vägar som historiska ”monument” men gamla vägar kan ofta vara äldre än alla andra lämningar i landskapet och de berättar mycket om det samhälle som funnits kring dem. Den forntida vägen genom Delsjöområdet knyter samman fornlämningar och historiska platser från många årtusenden. Det är svårt att bevisa, men jag är övertygad om att människan redan tidigt under stenåldern använde sig av denna väg eller stig, den ligger nämligen högt och har ett bra underlag vilket var avgörande under en tid då människan hade små möjligheter att göra stora förändringar av naturen.
Mer läsning:
Alin, J. Göteborgs Handels och Sjöfartstidning den 27 juni 1925.
Delsjöreservatet. Konsultbyrån GAKO. Göteborg 1969.
Stenström, F. Örgryte genom tiderna. Göteborg 1920/24.
Welinder, W; Pedersen, EA; Widgren, M. Jordbrukets första femtusen år. Stockholm 1998.
Delsjöområdets historia 