Kolerans härjningar 1834

I augusti månad 1834 insjuknade en sjöman och hans hustru ute i Majorna, de hade smittats av en sjukdom som hade sitt ursprung i Asien och som sedan via fartygstrafiken förts till hamnstäder i Europa. Tidningarna i Göteborg tonade ned faran, men det var ett allvarligt misstag. Inom några veckor hade hundratals människor i Göteborgsområdet avlidit, hårdast drabbades de yngsta och äldsta i samhället. Att smittan var vattenburen hade man vid denna tid inte någon kännedom om så det var svårt, för att inte säga omöjligt, att stoppa smittan. I Delsjöområdet finns det en Kolerakyrkogård från år 1866 då koleran för sista (eller senaste) gången härjade i Göteborgsområdet.

I graven vilar några av de 102 personer som dog i 1866 års koleraepidemi. Inne i Göteborg föll 880 människor offer för sjukdomen det året.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Men år 1834 var det ännu värre. Trots tillgången på rent vatten drabbades även Kallebäcksområdet av Koleran. Förklaringen är troligen att invånarna smittats vid besök inne i Göteborg. I Jonstorpet, ett kort stycke från 1866 års kolerakyrkogård, utspelade sig en tragedi 1834 när torparen och hans hustru avled.

Tomten där Jonstorpet låg 1834.

Tomten där Jonstorpet låg 1834.

Den 8 augusti dog flera personer i Kallebäcks by och den 15 slog koleran till mot Jonstorpet. Torparen Carl Jonsson dog 52 år gammal och begravdes dagen efter. Även hans hustru Ingeborg insjuknade och dog den 17 augusti. Även hon begravdes följande dag. Deras barn sonen Johannes, 14 år, döttrarna Johanna, 20 år, Christina 17 år och Maria 5 år överlevde katastrofen. Det var så många som dog under denna månad att det skulle dröja tre månader innan en bouppteckning upprättades efter paret på Jonstorpet. De båda äldsta flickorna fick då överlämna boet.
I bouppteckningen får man veta att Jonstorpet bestod av två rum och ett kök samt nödiga uthus. Det var inte något rikt hem, där fanns inte några kontanter eller några föremål av ädelmetall. Men torpet var välutrustat med både möbler och textilier samt en del redskap.
I köket fanns en stor och två mindre kopparkittlar samt en järngryta, två kaffekittlar samt tennfat och en malmmortel. Malm var beteckningen för en legering av vanligtvis koppar och zink. Man hade även en stekpanna, en eldtång och två brandjärn. Dessutom kunde man i köket finna degtråg och andra träföremål som behövdes till matberedning. Maten åt man på tallrikar av lera. Totalt hade torpet nio lertallrikar och två krukor av lera samt tre par knivar och gafflar. Matbordet lystes upp dels av härden i köket, men också av hemmets ljusstake. På detta bord kunde man ibland också se torpets enda glas och glasbutelj. Det fanns två större bord och ett mindre bord till dessa hörde sex stolar. Man hade även två soffor. På väggen hängde ett väggur.
Husets tre fönster var alla försedda med gardiner. Även i övrigt var hemmet välförsett med textilier. Sängarna var utrustade med dyrbara fjäderbolstrar och täcken och ett av borden med en duk. Utöver detta redovisas i bouppteckningen även Carl och Ingeborgs kläder. Carl ägde bland annat en vadmalsrock, två västar, ett par strumpor, ett par stövlar och två par skjortor. Ingborgs kläder var färre till antalet, men även hon ägde en vadmalsrock. Därutöver fanns två klänningar, två västar och ett par strumpor i hennes garderob. Dessa kläder höll man snygga med hjälp av torpets strykjärn.
När Carl utförde arbeten åt Kallebäcks by eller vid torpet använde han sig av en enkel uppsättning redskap; yxa, hammare och tång, två hackor, en spade samt en järnstång. Ingeborgs hantverksredskap bestod av endast en karda. Utanför torpet i ett av uthusen stod en sugga med en galtgris, alltså en inte fullvuxen galt. I något av dessa utrymmen återfann man vid bouppteckningen även en skeppa råghalm samt en del hö. Carl och Ingeborg hade också en hel del skulder. Totalt uppgick dessa till 47 riksdaler varav hälften var skatter av olika slag samt begravningsavgift och bouppteckningsavgift. Boets tillgångar, i detta fall dess inventarier uppgick till endast 132.12 riksdaler. Omkring 35% av tillgångarna får alltså borträknas för att betala skulderna.

Delsjöområdets invånare var ändå förhållandevis förskonade från koleran år 1834. Endast ett ytterligare dödsoffer har påträffats och det var pigan Christina Tandberg som bodde på torpet Sandhåla, inte långt från Kålltorp.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: