Dagligen rapporteras det i göteborgspressen om vargar som stryker omkring i de västra delarna av Göteborg. Ännu har vi inga rapporter från Delsjöområdet med omgivningar, men det är nog bara en tidsfråga. Inför vargens återkomst till våra trakter kan vi vända blickarna tillbaka mot 1800-talets början och läsa om när vargen hälsade på i trakten av nuvarande Östra sjukhuset (torpet Intagan – Smörslottet) och Härlanda tjärn.
Vintrarna i början av 1820-talet tycks ha varit bistra. Dessutom ökade antalet vargar i trakten och de blev allt mer närgångna. En vinterdag stod den nyinflyttade Johannes i fönstret på Intagan och tittade ut tillsammans med sonen Anders. Pojken var född år 1815, så han var omkring fem till sju år gammal. Då fick de syn på en hel rad av vargar som kom strykande i snön. De kom från Fräntorps gård och gick i riktning mot Härlanda tjärn. De korsade alltså ett område, som ungefär motsvaras av dagens kvinno- och barnkliniker.
Det cirkulerade många berättelser om vargarnas framfart i häradet vid den här tiden. Bland annat berättas det om när vargarna blev så närgångna att de ställde sig utanför stugfönstren på natten och tittade in i stugorna. Den som då vaknade kunde få se glimmande gula ögon som iakttog dem. Kanske gick man då upp för att göra upp mer eld i den öppna spisen och på så sätt skrämma bort de objudna gästerna. Andra historier som berättades var de klassiska, där vargarna jagade slädar och spårade upp särskilt läckra byten, nämligen havande kvinnor.
All denna vargskräck ledde fram till att man ordnade ett stort vargskall. Det skulle utgå från Vidkärrs gård den 8 maj år 1827. Vanligtvis organiserades vargskall endast av den socken som ansåg sig hårdast drabbad av rovdjuren. Denna gång bestämdes det att hela Sävedals härad skulle medverka. En kungörelse lästes upp i samtliga sockenkyrkor i häradet.
Kungörelse! (Utdrag ur domboken, Sävedals härad, den 17 oktober 1827)
På därom gjord anmälan har kongens höga befalningshavare i Göteborgs och Bohus län anbefallit, det häradskall inom Sävedals härad ofördröjligen borde verkställas, samt därvid såsom Befähavare förordnat Kapten vid Kongl. Götha artilleri regimente välborne herr F. Klingsporr, vilken uppdragit mig att dagen till skallgångens början från predikstolarna låta kungöra. Och är det av sådan anledning som jag får anmana samtliga allmogen män denna socken att nästa tisdag den 8:e kl. 6 om morgonen en fullgod mansperson från vart matlag, bör sig vid gården Widkärr i Örgryte socken infinna sig, försedd med skjutgevär, yxa, spjut eller påk samt dugliga varggarn från varje hemman hälft. Skallen däromkring kommer att taga sin början och bör härvid vara närvarande såväl kronorättare som ordningsmän för bibehållandet av ordning och skick. Ingen som har häst, ko eller får är för skallgången fri utan bör så väl Torpare som Soldat härmed biträda, och som skallen kommer att fortsätta 2:e dagar å rad, borde vara bäst att allmogen är försedd med matsäck för denna tid medan de flesta vid första dagens slut hava för lång väg hem till sin bonings ställen, och bör denna kungörelse sedan den blivit uppläsen genast till varje gård inom socken kringskickas och bevis däröver av kronorättaren till mig återge var Skallens början, så vida ansvar för försummelse skall undgå.
Göteborg och Torpa den 5 maj 1827
And. Lindgren
Långt före klockan sex den åttonde maj började man sluta upp vid Vidkärrs gård, det kom stora skaror av män. Men det kom endast folk från Partille och Örgryte socknar, 244 man, för att vara exakt. Inte någon från Landvetter eller Härryda socknar vilka också ingick i häradet. Det ledde till att man var färre än väntat och det planerade skallet fick ställas in och de 244 bönderna, soldaterna och torparna fick vända och gå hem igen. Ett av de viktigaste skälen till att man fick ställa in var att bönderna i Örgryte och Partille inte ägde några varggarn. Det hade man väntat sig att folk från skogssocknarna i öster skulle ta med sig. Vid höstens första ting var alla män i Landvetter och Härryda instämda för brott mot att inte hörsammat kallelse till vargskall. Man krävde att dessa socknar skulle betala 21 skilling banco i ersättning till var och en av de 244 som ställt upp men tvingats återvända hem.
Försvaret för Landvetter och Härryda ansåg dock att det fanns starka och goda skäl till att bönder, soldater och torpare alla hade uteblivit från de två socknarna. Dels ansåg man att det var fel att börja ett vargskall vid Vidkärrs gård som låg en den skoglösa delen av häradet där vargen sällan var ett problem. Försvararen hade även noggrant läst lagstiftningen som styrde organisationen av vargskall. Han kunde visa på en paragraf i lagen från 1808 som sa att vargskall skall hållas vintertid och bestå av folk från orten, ej hela häradet. Dessutom pekade han på att orsaken till att skallet fått ställas in var att bönderna i Partille och Örgryte inte ägde några varggarn. Alla hemman enligt lag var skyldiga att äga varggarn. Det var därmed inte Härrydas och Landvetters invånares fel att skallet fått ställas in. Dessutom påpekade försvaret att det var extremt dåligt väder dagarna före skallet. Stora mängder snöblandat regn hade gjort många av vägarna i skogsbygden oframkomliga. Hur detta domstolsärende slutade har jag inte lyckats hitta bland de massiva textmängderna från följande års ting. Men det såg tämligen ljust ut för Härrydas och Landvetters del efter den kraftfulla insatsen av deras försvarare.
Man kan jämföra detta med vad Stenström skriver på sidorna 167-177 i del II av ”Örgryte genom tiderna”. Där framstår det som om domböckerna uppger att det blev ett stort vargskall den åttonde maj år 1827. Han beskriver även hur man fångade in två stycken vargar. Stenström har uppenbarligen gjort egna förbättringar av dombokens uppgifter och diktat ett i sitt tycke bättre slut än det man kan utläsa av det historiska källmaterialet.
Källa
Sävedals häradsrätts arkiv, dombok 1827, 1828
Litteratur
Stenström, Fritz Waldemar Nikodemus. Örgryte genom tiderna: en minnesbok. Göteborg 1920-24.
Delsjöområdets historia 