Med anledning av att det idag är självaste påskdagen blir söndagsläsningen extra lång. Dagens berättelse sträcker sig från 1800-talets början fram till mitten av 1900-talet och ger några glimtar från områdets rika historia som en gränstrakt mellan jordbruksbygd/stad och Delsjöområdet och är en fortsättning på ”Vidkärrs tidiga historia” som publicerades här den 4 mars 2017. Under det tidiga 1800-talet kunde ibland varg ströva på utmarkerna. Människan hade varit effektiv i att få bort detta hot mot boskapen, men det var inte alltid som det var möjligt att ordna ett vargskall (vargjakt) som skall visas lite längre fram i dagens skildring. Ett helt annat användande av Delsjöområdet skildras i texten ”Vårt Torpa” som publicerades i samband med att det nya bostadsområdet stod färdigt. Där lyfts närheten till rekreationsområdet vid Delsjöarna fram. Det enda som skulle komma att ligga mellan invånarna i Torpa och skogsmarken var några mindre villaområden, ”med undantag av en remsa mellan de gamla torpställena Rosendal och Kristiania, där det skall byggas villor, ligger hela Delsjöområdet som ett reservat”, vi vet idag att bebyggelsen blev mer omfattande än så och den fortsätter dessutom att breda ut sig. Men Vidkärr med Torpa uppfattades ännu på 1940-talet som en gränstrakt mellan utmark och den nya moderna staden.

Vidkärr under 1800-talet

Gården Vidkärr tillsamman med Torpa Sörgård och Torpa Mellangård ägdes av Lars Quiding som avled 1789. Änkan, Brita Benedicta Forshel, fortsatte att driva gårdarna efter mannens bortgång tillsammans med sin nya man kofferdikaptnenen Halfwor Frisk. Senast 1810 hade dock Vidkärr med de underlydande Torpagårdarna förts över till Lars Quidings son Lorentz som skulle äga detta lilla ”gods” fram till sin död 1849. Endast under en kort period mellan 1829 och 1834 överläts Torpa-gårdarna till svågern Carl Westerlund.  (Wilhelmsson) Det är inte mycket känt från Vidkärr under tidigt 1800-tal, men en episod från 1827 går det att berätta utförligt kring.

Vargskallet som inte blev av

Våren 1827 lästes en kungörelse upp i Sävedals härads kyrkor där befolkningen kallades till vargskall (alltså vargjakt), samlingen skulle ske vid Vidkärrs gård. ”På därom gjord anmälan har kongens höga befalningshavare i Göteborgs och Bohus län anbefallit, det häradskall inom Sävedals härad ofördröjligen borde verkställas, samt därvid såsom Befähavare förordnat Kapten vid Kongl. Götha artilleri regimente välborne herr F. Klingsporr, vilken uppdragit mig att dagen till skallgångens början från predikstolarna låta kungöra. Och är det av sådan anledning som jag får anmana samtliga allmogen män denna socken att nästa tisdag den 8:e kl. 6 om morgonen en fullgod mansperson från vart matlag, bör sig vid gården Widkärr i Örgryte socken infinna sig, försedd med skjutgevär, yxa, spjut eller påk samt dugliga varggarn från varje hemman hälft. Skallen däromkring kommer att taga sin början och bör härvid vara närvarande såväl kronorättare som ordningsmän för bibehållandet av ordning och skick. Ingen som har häst, ko eller får är för skallgången fri utan bör så väl Torpare som Soldat härmed biträda, och som skallen kommer att fortsätta 2:e dagar å rad, borde vara bäst att allmogen är försedd med matsäck för denna tid medan de flesta vid första dagens slut hava för lång väg hem till sin bonings ställen, och bör denna kungörelse sedan den blivit uppläsen genast till varje gård inom socken kringskickas och bevis däröver av kronorättaren till mig återge var Skallens början, så vida ansvar för försummelse skall undgå.  Göteborg och Torpa den 5 maj 1827 And. Lindgren.” (Ur: domboken, Sävedals härad 17 oktober 1827.) Denna händelse finns omnämnd i Stenströms bok om Örgryte socken, del II s. 167-77. Där ges en livfull berättelse om hur jakten gick till och hur ”i en klyfta de eftersökta bestarna, de är stackars två stycken, det blir 2 mot 244. De äro på förhand dömda, obygdens onda väsen ha inga försvarare. Kärandeparterna äro med i kedjan, bonden, som de stulit bjälkon ifrån, och den andre , för vilken de rivit påläggskalven, och den tredje hos vilken de grävt sig under gödselstaden in i fårkätten och tagit tackan och de fyra jimmerlammen som god spis. /–/ Djuren hetsas mot inhägnade, kollriga av fasa; påkar och tillhyggen få användning, ett ärligt skott är för fin död för de glupande ulvarna, prygeldrappen hagla, det är just gott nog att prygla sista livsgistan ur dem – människan är den kallblodigare. Rättvisan är skipad och hämnden är ljuv.” (Stenström del II, s. 174-75) Så långt Stenströms skildring, men den som slår upp Sävedals härads dombok och letar sig fram till den 17 oktober 1827 får en helt annan historia berättad för sig. Den om hur det kallats till vargskall men att detta fått ställas in! Det blev aldrig någon jakt, ingen plågade ihjäl de två vargarna så som det beskrivs i Stenströms text. Istället blev det rättegång mot invånarna i Härryda och Landvetters socknar då dessa uteblivit från vargskallet. Man krävde att dessa socknar skulle betala 21 skilling banco i ersättning till var och en av de 244 som ställt upp men tvingats återvända hem. Försvaret för Landvetter och Härryda ansåg dock att det fanns starka och goda skäl till att bönder, soldater och torpare alla hade uteblivit från de två socknarna. Dels ansåg man att det var fel att börja ett vargskall vid Vidkärrs gård som låg en den skoglösa delen av häradet där vargen sällan var ett problem. Försvararen hade även noggrant läst lagstiftningen som styrde organisationen av vargskall. Han kunde visa på en paragraf i lagen från 1808 som sa att vargskall skall hållas vintertid och bestå av folk från orten, ej hela häradet. Dessutom pekade han på att orsaken till att skallet fått ställas in var att bönderna i Partille och Örgryte inte ägde några varggarn. Alla hemman enligt lag var skyldiga att äga varggarn. Det var därmed inte Härrydas och Landvetters invånares fel att skallet fått ställas in. Dessutom påpekade försvaret att det var extremt dåligt väder dagarna före skallet. Stora mängder snöblandat regn hade gjort många av vägarna i skogsbygden oframkomliga. (domboken, Sävedals härad 17 oktober 1827.)

Johan Peter Quidings Vidkärr

Efter Lorentz Quidings död 1849 tog sterbhuset hand om gårdarna under några år innan Johan Peter Quiding övertog ägandet av Vidkärr med de båda Torpagårdarna, ”som han dels ärvt och dels köpt av sin moder Anna Sophia Quiding och sina syskon”. (Wilhelmsson) Via brandförsäkringen 1861 ges den första mer detaljerade beskrivningen av gården och dess byggnader. Corps de Logi, alltså huvudbyggnaden (den samma som står kvar idag) uppfördes ”för flera år sedan”, alltså hade man 1861 ingen exakt uppgift om husets ålder. Byggnaden beskrivs som vara uppförd i timmer, i två våningar 30 ¼ aln långt, 11 5/6 aln brett och 11 alnar högt, brädklätt med en källare. På två sidor var huset målat med rödfärg och på två sidor var det oljemålat. Färgsättningen förefaller lite märklig! Varje rum och utrymme i gården beskrivs, den som vill läsa mer om dessa detaljer kan gå vidare till Brandverket och dess hemsida via denna länk. Flygelbyggnaden beskrivs ligga på 24 alnars avstånd i nordväst från huvudbyggnaden och den var uppförd ”för fem år sedan” alltså 1855-56.

Ladugårdsbyggnaden på gården beskrivs som gammal, men ändå i gott skick och den låg på 80 alnars avstånd från huvudbyggnad och flygelbyggnad. Därutöver fanns det på gården 1861 även en orangeribyggnad som hade byggts samma år som brandförsäkringen upprättades. Ytterligare två byggnader, men som inte var försäkrade i samma bolag, fanns också på Vidkärrs gård, en källarbyggnad med överbyggnad samt ytterligare en ladugårdsbyggnad. (Brandförsäkring 21725) Det skedde inte några dramatiska förändringar av gårdens byggnader under de följande åren, brandförsäkringarna 1884 (27291), och 1895 (31409) berättar endast om små förändringar. Det detaljerade brandförsäkringarna berättar att det på Vidkärr kunde stallas upp till 36 kreatur. Johan Peter Quiding sålde 1875 ½ Torpa Mellangården till Säfveåns AB för 30 000 kronor och vid sekelskiftet 1900 resterande del av Mellangården samt Torpa Sörgården och Vidkärr till samma bolag. Därmed var Quidingarnas tid på Vidkärr slut ”den mest rotfasta herremanssläkten i denna del av socknen” som Stenström beskrev dem (del II s. 164) Säfveåns AB ägde Vidkärr och flera andra gårdar med stora utmarker fram till dess att Göteborgs stad köpte markerna 1926. (GSH 1926:222)

Folkhemmets Torpa

Vidkärr och Torpa fortsatte att främst bestå av jordbruksmarker fram till dess att den första planen för nya bostäder var klar 1945. Då skulle Torpaområdet förvandlas utifrån de moderna stadsplaneidéerna om ”grannskapsenheter” med bostäder, torg, skola och barnstuga. Arkitekterna NE Eriksson och E Ragndal var ansvarig för utformningen. Bostäderna byggdes 1946-48 och Kaggeledstorget stod färdigt 1954. (Lönnroth 2000, s. 82) När bostäderna var färdigställda publicerades en liten skrift, ”Vårt Torpa” som berättade om områdets historia och om alla fantastiska nyheter som väntade invånarna! Här återges skriften i sin helhet, ett tidsdokument från slutet av 1940-talet.

Vårt Torpa (1949)

DEN NYA GAMLA BYN

”Det moderna bostadsområde, som Göteborgs stads bostadsaktiebolag uppfört på Torpa, ligger i en gammal kulturbygd. Forngravarna på ”Ättekullen”, väster om Vidkärrs gård vittnar därom, liksom kyrkoruinen vid Härlanda. När den kyrkan raserades år 1528 var det på order av Gustav Vasa, som ansåg att den innebar vissa risker för staden Nylödöse. I kungens påbud sades att kyrkan låg för nära stadens vallar ”och om fejd på komme som Gud förbjude, komme då samma kapell och kyrka fienderna till måtto staden under ögonen”. Den första uppgift i tillgänglig litteratur där ortsnamnet Torpa förekommer är en notis i 1550 års jordbok där det omtalas att ”en skattegård i Torpa förlänts till hospitalet”. I Johan III :s privilegier för Nylöse, utfärdade den 10 juni 1572, möter vi åter namnet. Ett direkt citat ur denna handling kan ha sitt intresse även som prov på den tidens svenska språk: ”Till thet Andre schole förriämpde Stadz inbijggere Oss till Enn behageligh tijdh haffue thässe efterne landzbijer och äger, till wthrymme mulebeth, och andre nödtorffter. Nämpligen Quibärgh och Härlandha bi jer Wijdekäär, enn gdrdh och Torpa tre gårdar frii för Crononens skatt, och all annen åhrligh Räntte och wth- skijlder som af same bijer wthgöres plager”. Redan i detta åldriga aktstycke finner vi att Torpa var en liten by. I jordböckernas knappa, men ändock upplysande formuleringar, dyker det ständigt upp allt flera gårdsnamn. Och gårdarnas öden skiftade. Torpa Nordgården och Torpa Persegården donerades år 1605 till Herr Kungliga rådet, Göran Eriksson-Ulfsparre, men reducerades 1691 efter Kungl. Reduktionskommissionens brev och blev 1696 ”ransakat och skattelagt”. Andra gårdar var Mellangärden, Sörgården, Fräntorp — som 1648 ägdes av Erik Oxenstierna — och Vidkärr. Och så fanns det torpställen under de större gårdarna.

Vi finner alltså att Torpa var ett litet samhälle för sig redan i början av 1500-talet och som en bondby skulle det bestå de närmaste 300 åren. I mitten av 1800-talet kom de första signalerna, bebådande en ny tid. Rallarlagen bröt mark och sträckte räls för järnvägen. Är 1856 tuffade det första tåget förbi Torpa på väg till Jonsered, dit man fått banan klar. Samtidigt med järnvägsbygget började sprängskotten dåna från Valåsen och flitiga, yrkesskickliga stenarbetare tuktade gatsten. Borgarna hade ledsnat på kullerstenen i Nordstaden, nu fick Valåsen släppa till materialet. På Torpa krog var bönderna inte längre envålds- härskare, de fick finna sig i att trängas med stenarbetare och rallare. Ja, nog var en ny tid på väg, industrialismen hittade också hit ut. 1872 började anläggningsarbetet för den stora lådfabriken på Sävenäs och ett par år därefter var man igång. När bröderna Sörensen köpte Sävenäs följde en hel del av Torpagårdarnas jord med i köpet och mer köptes under hand. I slutet av 1800-talet byggde bolaget arbetarbostäder, dels vid Sävenäs, dels de s. k. villorna vid Vidkärr, Sävenäsarbetare arrenderade också i viss utsträckning tomter och byggde sig egna hem. Det finns ännu kvar en del av dem på det gamla Torpa. Inflyttningen ställde krav på bättre lokaliteter för skolan. Den äldsta skolan låg intill den byggnad där rangerbangården nu har sin expedition. När man såg sig om efter nya lokaler föll blickarna på den gamla krogen. 1878 blev krogen skola, en tillbyggnad för 7.000 var allt man kostade på sig. Och den skolan är ännu 1948 i bruk. Den förslog dock inte länge, 1896 tog man ett ordentligt tag och byggde den större skolbyggnaden för hela 25.000 kronor. Ett bra stycke in på 1900-talet behöll Torpa — trots att befolkningens majoritet utgjordes av industriarbetare — karaktären av landsbygd. Gårdarna hade övergått i ”bolagets” ägo, bönderna hade blivit arren- datorer. Men jordbruk var det och industriarbetarebarnen här ute hade förmånen att växa upp i kontakt med jorden. Någon liten slant tjänades det ju också då och då på rovrensning, höbärgning, vallning och tröskning. Ja, ungarna på Torpa hade mycket att glädjas åt. Vilka indianmarker! Det går an att studera dem ännu, det mesta är kvar och kommer att få bli kvar. Med undantag av en remsa mellan de gamla torpställena Rosendal och Kristiania, där det skall byggas villor, ligger hela Delsjöområdet som ett reservat. Det skulle förbli vildmark till glädje och nytta för bl. a. nya generationer Torpaungdomar. Gemensamhetsanordningar i det gamla Torpa? Man lagade efter lägligheten. I Fräntorps park hade man mötesplatsen — fotbollsplan och tidvis dansbana. Skolan betydde mycket, den föreläsare som besökte Torpaskolan kunde vara säker om en fulltalig och intresserad publik. Förutsättningarna för att ordna lokaler för föreningsliv etc. var naturligtvis inte så stora, men man hade marketenteriet på Sävenäs och under några år en lokal i Persegården, så nog fanns det ansatser.

Torpa har nu gått in i sin tredje betydelsefulla epok. Den första var det gamla bondesamhället från 1500-talet, den andra var industriarbetarebyn och den tredje är det moderna stadsområdets. Hela tiden har Torpa bevarat någonting av sin bygemenskap. Hur skall denna kunna vidmakthållas i fortsättningen? Eller har vi kanske inte behov av varandra nu på samma sätt som förr? I det gamla bondesamhället var samhörighetskänslan av nöden. Det kunde gälla strid mot varg och lo, det kunde vara fråga om att rädda vad som räddas kunde vid snöstormar, eldsvådor och översvämningar. I industrisamhället gällde samma lagar, eljest hade det aldrig gått. Man delade ljuvt och lett, gladde sig åt andras glädje, sörjde och gav stöd i andras sorg. Det var nödvändigt i en tid, då det allmännas sociala medvetande ännu inte vaknat. Men hur är det nu? Är den moderna människan sig själv nog? Behöver hon inte sin nästa? Åjo, det gör hon visst. Hur ofta hör man inte talas om både ensamstående personer och nyinflyttade familjer i storstäderna, som klagar över ”lappsjuka” mitt i folkvimlet. De tänker med längtan tillbaka på sin hemort, där man kände igen dem man mötte, och där man då och då såg bekanta, som man hälsade på. De känner sig ensamma och isolerade i trängseln av idel främmande ansikten. Och hur många föräldrar har inte oroat sig över att hemlivet och umgängesformerna upplösts och att det uppväxande släktets enda tillhåll blivit gatan. Det är dessa problem, som den moderna stadsplaneringen tagit itu med. Man har sökt bekämpa vantrivseln genom att uppföra ”den lilla staden i den stora staden”, områden stora nog att bära upp butiker, skola, kollektiv tvättstuga och andra för hemmen nödvändiga anläggningar, men också små nog att skapa grannskaps- kontakt, sammanhållning kring gemensamma intressen och känslan av att detta är vår hemtrakt. Det är helt enkelt den gamla bygemenskapen man vill återuppliva. Såvitt vi förstår är förutsättningarna här i Torpa goda. Så långt det varit möjligt har man sökt åstadkomma ett litet samhälle, där innevånarna skall ha möjlighet att trivas inte bara i de egna rummen, utan där det även är ordnat med trevnadsvärden för allas bruk. Det är ett välutrustat område, upplagt för ett rikt fritidsliv. Där finns samlingslokaler, hobbyrum, bastu, motionshall o. s. v. Tänk om gamla Fräntorps idrottsförening hade haft bastu och motionshall till sitt förfogande! Vi får en modern skola med högtidssal och gymnastiksal, vi får en ungdomsgård i Vidkärrs gamla herrgårdsbyggnad, och vi far kanske bibliotek och biograf. Grönytorna med plats för lekar och promenader blir ett allas uterum under den varma årstiden. Men trivseln i ett samhälle beror inte bara på de tekniska arrangemangen. De är ändå endast medlen, och sedan kommer det an på människorna, som utnyttjar dem, om de blir bra. Låt oss hjälpas åt att mobilisera upp den goda viljan och något av gångna tiders solidaritet i vår lilla moderna by. Gemenskapskänslan, vi-andan, i de gamla samhällsbildningarna tillhör de värden, som vi måste söka bevara åt framtiden. ömsesidig hänsyn skapar god grannsämja, och den är grundbetingelsen för trivseln överallt, där människor kommit tillsammans för att bygga och bo. Nog kan Torpa bli en trivsam by i sin nya gestalt, bara envar bemödar sig en smula om att vårda såväl sitt eget hem som de gemensamma utrymmena och vinnlägger sig om ett gott humör och vilja till samförstånd.

SOL UTE OCH SOL INNE

Den lilla staden i den stora staden var det ja. Hur har man då tänkt sig, att den där lilla sta’n skall se ut? Gemensamhetsanläggningarna, som skall hjälpa till att återuppliva den gamla byandan i Torpa, har vi redan talat om. Vi har också nämnt, hur den nya stadsplaneringen går in för att placera åtminstone de nödvändigaste butikerna inom området, så att inte innevånarna skall behöva resa in till centrum för sina dagliga inköp. Affärslokalerna förlägges gärna kring en torgbildning invid spårvagnshållplatsen. Det är det bästa ur reklamsynpunkt, eftersom en hel rad människor passerar den vägen varje morgon och afton, och samtidigt ger ett sådant där litet torg med sina skyltfönster och sin trafik liv och färg åt stadsbilden.

I Torpa har det anordnats en öppen plats med affärer för olika slags varor såsom livsmedel, tobak, sybehör, färg och kemikalier, frukt och konfekt m. m. Ja, damerna kan t. o. m. bli permanentade och mis-en-plisade och herrarna klippta utan att behöva åka in till stan. Allt på ort och ställe. För de viktigaste livsförnödenheterna har man dessutom ännu ett butikscentrum i östra hörnet, där de kringboende kan handla bröd och mjölk, specerier, kött o. s. v. Spårvägen dragés fram i enlighet med moderna trafikprinciper d. v. s. utanför själva bostadsområdet. Autostrador med framrusande bilar, buss- och spårvägslinjer skall hållas på behörigt avstånd från barnens lekplatser. Endast smala gångstigar korsar de gröna fälten mellan husen.

Ja, så har det planerats och arrangerats på bästa möjliga sätt utomhus. Men hur är det ställt inomhus? Hemmet är dock det primära, och därför är bostäderna ändå, till syvende och sist, det viktigaste. Vilka krav ställer man numera på en god familjebostad? Varmt och kallt vatten, avlopp, badrum, wc, gas och elektricitet, sopnedkast och centralvärme, svarar vi moderna människor utan att blinka. Där ser man, hur tekniken gått framåt bara under detta århundrade! Det är andra pretentioner det, än våra föräldrar fick ha! Ett kök av i dag verkar rena matlagningslaboratoriet, jämfört med vad de fick hålla till godo med. Våra fordringar på en sund hemlivsmiljö har emellertid förändrats även på annat sätt. Gamla tiders slutna kvartersbildningar kring mörka och trista bakgårdar har vi gjort upp räkningen med. I stället bygger vi fristående huslängor, omspolade på alla sidor av sol och luft. Men skall det vara någon verklig nytta med ett sådant byggnadssätt, så skall ljuset och luften också släppas in i lägenheternas alla vinklar och vrår. Detta är möjligt endast i det smala huset, som på de flesta håll utomlands länge ansetts som den enda riktiga hyreshustypen, och som infördes i Sverige på 1930-talet. Sedan dess har det stått många och långa diskussioner om smalhus och tjockhus. I de senare blir nämligen byggnadskostnaderna per kvadratmeter litet lägre, vilket skulle medföra antingen en smula billigare hyror, eller, i varje fall, något större våningsytor. Detta låter ju i och för sig lovvärt, men tyvärr kommer de där berömda extrameterna att ligga mitt inne i byggnadskroppen, de saknar dagsljus och de användas mest till kapprum, som blir oproportionerligt långsmala, passager och hallar utan fönster o. s. v. Vi skall nu inte tala om de för ett tiotal år sedan vanliga mörka köken, där allt matoset måste vädras ut genom den utanför belägna matvrån. Orsaken till att de breda hustyperna inte kan tillvarataga den moderna stadsplanens möjligheter att skapa ljusa och soliga bostäder är naturligtvis att lägenheterna i regel bara har fönster åt ett håll — norr, varvid aldrig en solstråle tränger fram, — öster, med förmiddagssol, som de förvärvsarbetande familjemedlemmarna inte har någon glädje av, — eller söder eller väster, varvid det blir gassande hett inomhus om somrarna. En annan olägenhet med tjockhusen är svårigheten att ordna en trevlig och ändamålsenlig planering och utformning av rummen. Antingen blir de för djupa och avlånga, eller också avskäres förbindelserna mellan dem, så att bostaden kommer att sakna inre sammanhang. Badrummet blir i allmänhet fönsterlöst. Kort sagt, den lilla extra ytan, som kan utvinnas genom att bygga på bredden, går knappast att utnyttja effektivt och den torde därför inte kunna uppväga fördelarna, som smalhuset har att erbjuda. Där får varje hyresgäst ett maximum av ljus och frisk luft. Utsikten åt två motsatta håll betyder — förutom större omväxling och känsla av rymd — även tillgång till både sol- och skuggsida samt möjlighet till genom-luftning. Rummen blir bättre proportionerade och får riktig inbördes förläggning. Det dagsbelysta badrummet blir en trevlig arbetsplats för husmödrarna, som skall hålla till där, då de tvättar upp underkläder och småbarnsplagg eller sköter småttingarna, och det kan hållas friskt och luftigt, så att småtvätten, som hänges upp där, torkar fortare.

RÄTT KÖK — LÄTT STÖK

Ett modernt kök kommer inte titt på samma sätt som förr, då man ställde upp en spis ock en diskbänk tämligen godtyckligt och klämde in ett skåp varsomhelst, där det fanns en ledig väggplats, ock sedan lät husfrun inrätta sig därefter. Undra sedan på våra mödrars klagan om kvällarna, att fötterna värkte efter ”köksmilen” de gått. ”Nu kat man titt sist äntligen kommit underfund med, att det ät köksinredningen, som skall rätta sig efter hushållsarbetet,, ock inte hushållsarbetet som skall anpassas efter köksinredningen.

Under senare år har just köket varit föremål för omfattande undersökningar. Man har noga följt gången av det arbete, som utföres där, och man har funnit, att de arbetsplatser husmodern oftast måste uppsöka är spisen, diskbänken med vattenkranarna samt arbetsbänken. För att bespara henne en massa onödiga steg bör alltså dessa tre platser placeras nära varandra, de bör ha god dagerbelysning, och de bör förses med skåp och lådor för de redskap, som behövs just där. Grytor och pannor skall t. ex. förvaras nära intill spisen, och där skall också finnas lådor för slevar och vispar och annat, som begagnas vid matlagningen och, liksom kryddskåpet, skall vara inom räckhåll. Servisen skall efter diskning och torkning kunna ställas direkt in i sitt skåp. Invid beredningsskivan, som även med fördel kan användas som bakbord, skall speceriskåpet ha sin plats, tillsammans med ett underskåp för matberednings- och bakningsverktyg. Med dessa utgångspunkter hade man fått fram en stomme för köksinredningen. Därefter följde noggranna studier av hur stor yta som behövdes för de olika arbetsmomenten. Arbetsplatsernas lämpliga höjd för att husmödrarna skulle slippa intaga besvärliga och tröttande ställningar prövades likaså, och det föreslogs bl. a. att det borde beredas sittplats åt henne vid arbetsbänken, där sysslorna ofta är av den art, att hon inte behöver stå. Diskbänken ansågs böra vara något högre än de övriga arbetsplatserna, men å andra sidan har sådana ”trappavsatser” vissa nackdelar jämfört med en sammanhängande jämn yta. Med ledning av dessa undersökningsresultat uppförde man, innan Torpa- bygget sattes igång, ett modellkök i naturlig storlek för att utröna, hur detta fungerade. Sedan man efter diskussion med några kvinnoföreningar infört en del ändringar och förbättringar, fann man det ganska gott. Och så utnämndes det till standardkök i Torpabyn. Det försågs med ett präktigt städskåp. Torkstället, denna finurliga uppfinning, som besparar oss nästa halva diskningsbesväret, togs med i utrustningen, liksom även en del andra hjälpmedel, som vi får tillfälle att återkomma till senare. Till ett stort antal lägenheter lyckades man skaffa spisar med löstagbar häll, som kan lyftas upp vid rengöringen. Tack vare smalhuset kunde skafferiet förläggas till yttervägg och få ordentlig ventilation. Utrymmet gjordes stort nog att ge plats för matbord och stolar. Det går nämligen utmärkt väl för sig att äta i köket, så ljust och fint som där är, och det är praktiskt på alla sätt. Dels underlättar det dukningen och städningen för husmor, dels får hon mera svängrum för hushållsgöromålen, än om en särskild matvrå avskiljes genom att väggar bygges in.

Det är emellertid självklart, att ett modernt kök, där varje detalj avpassats för en viss funktion, inte kan få beräknad effektivitet om det inte utnyttjas precis som det avsetts. Till husmödrarnas ledning följer här en skiss där de olika skåpen och lådorna numrerats, jämte en förteckning över de föremål, de är planerade för.

KLÄDKAMMARE FÖR GOD KLÄDVÅRD

Frågan hur man skall få sina kläder vädrade, brukar vara ett bekymmer för stadsborna. Men hyresgästerna i Torpa bor i smalhus, och därför har det kunnat ordnas en rymlig klädkammare med fönster. De har bara att hänga sina gångkläder närmast fönsteröppningen så hållas de alltid genomluftade. Frisk luft är den bästa parfymen i klädedräkten och säkert också ett bidragande malmedel. Där luften går in går malen ut.

Inte bara av köket utan också av klädkammaren uppfördes, innan Torpa började byggas, en modell i naturlig storlek för att få fram bästa möjliga disposition av de olika förvaringsplatserna.

För arbetskläder har en särskild del avskilts, så att dessa inte skall behöva komma inpå och smutsa ner ”blåsorna”. Smutsklädernas förvaring brukar vara ett problem, men i klädkammaren har de sin givna plats, en ventilerad och hygienisk avbalkning. Vilket dock inte betyder, att man skall samla tvätt på hög både länge och väl. Då gulnar linnet och smutsen biter sig in, så att det blir mycket svårare att få det rent och vitt igen. Det inbyggda linneskåpet ersätter byrår och tunga väggskåp eller andra skrymmande och dyrbara möbler inne i rummen.

OLIKA TVÄTT PÅ OLIKA SÄTT

Man brukar skilja på småtvätt, varmed man menar babyplagg, silkes- underkläder, strumpor o. dyl. samt stortvätt, som omfattar allt möjligt från handdukar och sänglinne till så tunga saker som filtar och mattor. Egentligen borde man också ha beteckningen mellantvätt, varmed skulle avses en stor småtvätt plus en del kraftigare gods såsom blusar, bomulls- klädningar, lätta dukar o. s. v. mestadels kulörta saker, som kan riskeras ”fälla”, om de blandas med det vita godset. Var och en av dessa tre skilda slag av tvätt bör utföras på olika platser.

Småtvätten sköts i badrummet. Det är det ställe i våningen, där vattenblaskandet hör hemma, och där finns särskilda torkställningar, så att de blöta persedlarna inte hänger i vägen. Däremot är det absolut förkastligt att koka barnkläder o. dyl i köket. Det är ohygieniskt, och det bildar en massa ånga, som kondenseras mot fönsterrutorna och väggarna och fuktar ner och därför särskilt är av ondo i nybyggda fastigheter. Mellantvätten sker i handtvättstugorna. De flesta fastigheterna har nämligen en sådan tvättstuga i källaren. Antalet beräknas räcka till åtminstone en dag per familj i månaden, men vill man komma oftare, går det säkert bra, eftersom det stora flertalet hyresgäster nog föredrar att taga med den kulörta tvätten till kollektivtvättstugan och klara av den i handtvätthoarna där, medan maskinerna arbetar. Utrustningen består av bykpanna, tvättho med inbyggd tvättbräda, samt ett särskilt torkrum med varmluft. Det är alltså absolut onödigt att hänga kläder på tork utomhus, och det får heller inte förekomma. Anslag om vilka timmar på dagen tvättstugorna och torkrummen får disponeras, o. s. v. kommer att sättas upp i trappuppgångarna. Och så har vi stortvätten. Finns det något ord, som husmödrarna brukat nämna med mera suck och veklagan? Än i dag väcker det väl på de flesta håll i vårt land tanken på slit och tunga mödor. Tre dagsverken minst och egentligen karlgöra, eftersom tvätt på gammaldags vis hör till de allra tyngsta grovarbeten som tänkas kan! I klass med skogsavverkning och stenhuggeri! Tänk om fruarna, som bodde här i Torpa för 50 år sedan, kunde se, hur tvättfrågan numera är löst i deras forna samhälle, där de själva fick tvätta under bar himmel vid kvarndammen eller vid en brunn. Föreställ Er t. ex. att de såg en av sina medsystrar av i dag gå iväg med sin tvätt och att de sedan mötte henne på hemväg ett par timmar senare med hela lasten ren, torr och manglad och utan att ett spår tydde på att hon stått i tvättstugan. Inte en blöt tråd på kroppen, inga tecken på trötthet eller ryggvärk! Naturligtvis skulle de inte tro sina ögon. Fick se sedan för att få en förklaring titta in i den kollektiva tvättstugan, så skulle de nog, gångna generationers goda nerver till trots, nästan få en chock. Där skulle Ni inte få något medhåll, om Ni försökte säga, att tiderna inte gått framåt. Nå, men varför just en enda gemensam kollektivtvättstuga ! stället för flera mindre maskintvättstugor av den typ, som brukar uppföras i moderna hyreshus? Därför att tvättningen både blir dyrare och tar längre tid där. Man måste räkna med minst en hel dag för att tvätta, torka och mangla 25 kg. smutskläder, vilket är ungefär vad ett medelstort hushåll förbrukar i månaden. I en kollektiv tvättinrättning klarar en duktig husmor av samma tvättmängd på 3 timmar. (Torparekordet är förresten 2 1/2 timma). Vari består då skillnaden? Jo, i en större anläggning, som betjänar många hushåll, kan man kosta på mera maskinell utrustning — varmmangeln är exempelvis en alltför dyrbar apparat för en enstaka eller ett fåtal fastigheter — och därtill hålla personal, så att arbetet går undan och maskinerna är i gång hela dagen. Ju mindre enhet desto mindre inbesparing i tid och pengar. Därför är det system, som ofta förekommer i Amerika, där åtminstone de förmögnare familjerna har egen tvättmaskin, föga lönande. Det betyder en kraftig utgift, och inte hjälper det långt, när torkning och mangling ändå återstår. Dessutom blir vattnet inte undersökt och avhärdat. Det kan nämligen vara ganska kalkhaltigt eller, som det kallas, ”hårt”, och drar då en massa tvål, innan det börjar löddra sig. Tvättmedelsförbrukningen blir därför stor liksom även risken för kalktvålsutfällningar, som gör tygerna sköra och grådaskiga. I Göteborg är vattnet relativt mjukt, och avhärdning är följaktligen inte nödvändig där. Maskintvätten har i viss mån råkat i vanrykte genom att en del industritvätterier använt överdosering av blekmedel och andra mindre lovvärda metoder för att få ett snabbt och bestickande resultat. Ibland har nog förresten kunderna själva varit skulden till att dylika utvägar tillgripits. Antingen har de lämnat in för hårt smutsade persedlar, som varit omöjliga att få rena på vanligt sätt. Man bör aldrig låta plaggen bli alltför smutsiga, innan de tvättas. Eller också har damerna fallit offer för propagandans tal om ”det snövita linneförrådet”. Den där ”bländande vitheten”, som det talas så vackert om, kan emellertid knappast åstadkommas annat än med en väl stor dosis frätande ämnen. En lätt blekning är däremot ofarlig. Den utgör strängt taget endast samma process, som solstrålarna utlöser, om man hänger kläder på tork ute. Ja, den är t. o. m. mindre skadlig än solbestrålningen. Men den måste utföras av yrkeskunnigt och ansvarskännande folk. I övrigt kan man nog säga, att maskinerna i en tvättinrättning behandlar textilierna oändligt mycket mildare och ömmare än någon gumma med rotborste någonsin gjort. Man behöver bara titta efter, hur en tvättmaskin är konstruerad, för att inse, att den mekaniska nötningen måste vara minimal. Principen är kort och gott den, att smutspartiklarna skall pressas ut ur vävnaderna och utav tvålfettet hållas flytande i vattnet, som pulserar ut och in genom hålen i den perforerade innertrumman. Ju fetare tvättmedlet är dess bättre. De speciella tvålflingor, som begagnas, har ungefär dubbelt så stor fetthalt som självverkande medel eller såpa. De är av olika slag för olika temperaturer och måste därför blandas och tillsättas av föreståndarinnan, som samtidigt övervakar, att vattnet inte börjar närma sig kokpunkten. Kokning verkar nämligen upplösande på textilfibrerna. Efter först c:a 10 minuters körning i kallt vatten, vilket motsvarar en hel natts blötläggning, eftersom den önskade effekten — att driva ut luftblåsorna ur vävnaderna — påskyndas genom rotationen, därpå 2 omgångars tvättning på omkring en kvart vardera, och så till sist 6 raska sköljningar, vandrar klädesplaggen vidare till centrifugen, där de läggas ner, inte hårdhänt urvridna utan hopkramade till lätta bollar. Inte heller där finns det några skarpa, nötande kanter. Den slutliga torkningsproceduren sker antingen med hetluft, som blåses in i roterande tumlare eller i skåp med upphängningskulisser, eller också genom varmmangling. Mangelvalsen är omrullad med en mjuk filt, och lakan och handdukar vikas först efter manglingen. Fibrerna bryts inte sönder, som de gör, om de gång efter annan läggs i samma veck och pressas mellan hårda ytor. Det enda man kan anföra till kallmangelns försvar är, att den gör textilierna mera glänsande, vilket dock endast besannar, att ”allt som glänser är ej guld”. Glansen är inte alltid ett bevis på den bästa varan eller rättare sagt den bästa behandlingen av varan. Torpas kollektivtvättstuga är planerad både för inlämningstvätt och självtvätt. Det sistnämnda uttrycket är egentligen felaktigt, ty husmödrarna behöver ingalunda varken vara insatta i maskinernas mysterier eller sköta allting ensamma. Personalen står alltid redo att ge dem ett handtag, när det behövs. I första hand är anläggningen avsedd för de 600 hushållen i Torpa, men det hindrar inte, att den även kan betjäna utomstående på ”lediga stunder”. Det skulle nämligen vara dålig ekonomi att låta de dyrbara apparaterna stå stilla, så snart inga av områdets egna innevånare behövde dem. Sådana pauser skulle betyda en höjning av tvättpriserna, som nu kan hållas så lågt som till 25 öre per kilo för husmoderstvätt, inklusive tvättmedlen, och 55 öre för inlämningstvätt. Men då gäller det för föreståndarinnan att planlägga ett effektivt och rationellt utnyttjande av maskinerna och för Er att hjälpa henne genom att beställa tid så långt i förväg som möjligt. Minst en vecka behöver hon på sig att organisera ”tidtabellen”, men ju förr Ni kan bestämma Er, desto lättare skall hon och Ni gemensamt nå målet, som är ett smidigt samarbete mellan Torpaborna och Torpa- tvätten.

FRITIDSCENTRA talas det så mycket om nu för tiden. Vad är det? som det heter i Luthers lilla katekes. Det är gemensamma samlingsplatser där innevånarna inom en stadsdel kan komma tillsammans för att få kontakt med likasinnade och diskutera och utöva någon värdefull hobby. En gymnastikintresserad person kan t. ex. inte gärna sätta upp ribbstolar och tvärbommar eller dylikt i en liten modern stadsvåning. Han kan inte heller — som en känd arkitekt gjort i sin privatvilla — hänga upp lodlinor i vardagsrummet för barnen att klättra i. Försöker hyresgästerna i Torpahusen att följa det exemplet, så kan vi försäkra Er, att Göteborgs stads bostadsaktiebolag kommer att ingripa. Likadant skulle säkert fruarna protestera, om deras äkta män komme hemdragande med en snickarbänk och började hyvla plank på den fina rya-mattan. Inte heller går det för sig att tonåringarna släpar hem ett femtiotal medlemmar i en ungdomsförening till kaffe med dopp i en tvårumslägenhet. Men därför är det inte meningen att Ni skall sluta upp med att gymnastisera eller slöjda eller bilda klubbar. Tvärtom, det är just sådana intressen, som berikar livet och befäster kamratskapen. Därför bör det i varje bostadsområde avdelas lokaler för fritidssysselsättningar av detta slag. Särskilt bör de unga känna, att de har någonstans att ta vägen. Ty det är ofta med dem som med vikingaynglingen i Geijers dikt, vilken förklarar: ”Ved femton års ålder blev stugan mig trång”. Ingen kan väl förtycka ungdomarna, att de vill ut och träffa jämnåriga ibland i stället för att sitta hemma varenda kväll. Men då gäller det att leda in deras sällskapsliv på något mindre innehållslöst än att hänga ihop i gäng, som driver på gatorna, eller att offra varenda slant på biografer. Vi skall nu se, vad vårt fritidscentrum i Torpa har att bjuda på, och då börjar vi med ett i vårt tycke verkligt trumfess, nämligen

Motionshallen och bastun

Varenda en i den civiliserade världen vet, att motion är nyttigt för hälsa och utseende. Varför ägnar sig då inte alla människor regelbundet åt en smula kroppsrörelse? Det beror väl snarast på bristande tid och lättja. Bäggedera är ofta förlåtligt. Det måste medges, att det kan vara både tidsödande och besvärligt att först ge sig av en lång väg för att få motionera en 40—45 minuter och så byta kläder igen och ta sig tillbaka hem. Den långa vägsträckan kan emellertid inte Ni, som bor i Torpa, skylla på, Ni som kan klä om Er hemma i våningen, svepa om Er en rock e. d. och kila ner till motionshallen. Denna kommer att hållas öppen vissa timmar i veckan för damer och vissa för herrar. Eller också kan Ni själva bilda gymnastikföreningar, som beställer salen för speciella dagar. Det finns även möjlighet för t. ex. en studiecirkel att sticka in litet kroppsövningar bland de andliga någon gång då och då i sitt program. Det finns många sätt att organisera en sådan sak på. Tala bara med fastighetsskötaren, så hjälper han Er att komma i förbindelse med andra spänstiga Torpabor och deras vänner — Ni får nämligen gärna anmäla även bekanta från andra stadsdelar — och att skaffa ledare. Vi hoppas, att det skall uppenbara sig någon idrottsstjärna på vårt firmament eller att det skall bosätta sig någon här, som är van att anföra gymnastik, och att hon eller han i så fall skall vara villig att leda kurserna. Det blev ju alltid en extraförtjänst för vederbörande, samtidigt som man därmed kan göra sin ”by” och sina grannar en tjänst. Huvudsaken är att det finns lokal för de intresserade. Sedan kommer det an på Er, om det finns intresserade för lokalen. Hur övningarna sedan än arrangeras och organiseras, så bör de dock alltid sluta med Bastu På tal om bastu, vilken triumf för Sverige den blev, den senaste olympiaden. 17 guld-, 11 silver- och 17 bronsmedaljer! Men vad har väl det med bastu att göra, undrar Ni kanske. Fråga våra idrottsmän, får Ni höra! Det var nog inte för ro skull som skandinaverna uppförde bastu i sina träningsläger i London, där deltagarna från andra nationer stod runt omkring och gapade på de tokiga nordborna, som eldade brasor mitt i sommarvärmen. Att de svenska idrottsresultaten blivit allt finare anses bero på förbättrade träningsmetoder. Bl. a. ingår numera alltid bastu. När Nurmi och de finska storsegrarna slog världen med häpnad, började vi studera deras sätt att träna, och så gjorde bastun en glänsande come-back i vårt land. Vi säger ”come-back”, ty denna badform har varit allmän här för några århundraden sedan, men den gick tillbaka, enligt vad det påstås på grund av prästerskapets angrepp mot gemensamhetsbaden på de stora gårdarna. Varför är da bastubadet nyttigare än andra badformer? Det är inte så svårt att förklara. Kroppen stärks och härdas genom den omväxlande uppvärmningen och avkylningen. Genom svettningen öppnas porerna och förbränningsprodukter och trötthetsgifter avlägsnas. Musklerna blir därigenom mjuka och smidiga. Även huden blir len genom att det döda ytterlagret lossnar och stötes bort. Likaså genomgår man en sorts avmagringskur, då man svettas bort onödigt fett. Värmen och den kraftiga blodcirkulationen utgör vidare botemedel mot reumatism och begynnande förkylningar. Och det fysiska välbefinnandet, som är en följd av alla dessa goda påverkningar, utövar i sin tur ett angenämt inflytande på hela nervsystemet. ”1 bastun svalnar vreden och gallan rinner bort”, heter det i Finland. Vid sekelskiftet, då det gjordes en jättepropaganda för Lazarol, skrev något kvickhuvud den s. k. Lazarolvisan. ”Är Din fästmö sur och tvär, smörj med Lazarol, är Din svärmor till besvär, smörj med Lazarol”. Det var ett skämt med reklamen. Men om bastun kan man faktiskt på fullt allvar sjunga: Är Din fästmö sur och vrång Tag ett bastubad Är Din svärmor led och strong Tag ett bastubad Har Du festat natten lång Tag ett bastubad Börjar byxan bliva trång Tag ett bastubad Har Du tränat hopp och språng Tag ett bastubad Är det snuv- och höstsäsong Tag ett bastubad Är Dig gikten till förfång Tag ett bastubad o. s. v. o. s. v. hur länge som helst. Nästan!

Allra härligast smakar dock ett bastubad efter en skidtur eller en lång-promenad, och sådana får man väl antaga, att Ni kommer att företaga då och då, i synnerhet som Ni bara har ett par steg ut till ”naturen”. Om Ni då säger till i förväg, kan det nog tänkas, att bastun kan eldas upp även en söndag och stå redo att ge Er ett varmt mottagande vid hemkomsten. Tänk att ha både skog, bastu och motionshall alldeles inpå knutarna! Vilket eldorado för de sportintresserade! För de större gymnastikföreningarna med mera avancerade medlemmar, som vill ha ”djärvare” redskap, är det inte långt till

Torpaskolan

Det blir en ny och modern folkskola för ett tusental elever. Förutom gymnastiksalen kommer även aulan att kunna disponeras av allmänheten om aftnarna. Den rymmer 350 personer. Där kan ordnas diskussionsmöten och föredrag med smalfilmsvisning och andra större sammankomster. Skolans läkarmottagning har myndigheterna tänkt använda även såsom barnavårdscentral, och ett barnvagnsgarage kommer därför att iordningställas. Äldsta skolhuset, som flyttades 1948 för att vara ur vägen för den nya byggnaden, har man också planer på att utnyttja. Den skulle bli ett lämpligt studie- och fritidshem, har man tänkt sig. För det egentliga och — får man hoppas — blomstrande föreningslivet är

Torpagården

avsedd. Det är en liten träpaviljong, som har placerats i områdets medelpunkt, ty den skulle naturligtvis ”sättas mitt i byn” liksom förr i världen kyrkan, dåtidens träffpunkt. På nedre botten är ett daghem för barn, och i övervåningen en samlingssal, som rymmer 155 personer och som kan avdelas med en skjutdörr i en större och en mindre avdelning, samt ett kök. Här får alla ideella sammanslutningar och organisationer av olika slag trevliga utrymmen för sina möten, klubbaftnar och samkväm. Det blir en mötesplats för alla åldrar, men det är stadens avsikt att ungdomen med tiden skall få sin egen högborg i huvudbyggnaden i gamla

Vidkärrs gård

Hur den kommer att utrustas är ännu inte bestämt, men till dess att den blir klar kan en stor del av de ungas fritidsverksamhet förläggas till de gemensamma

Hobbylokaler

som reserverats i en del av fastigheterna inom Torpaområdet. Man ämnar bl. a. anordna en verkstad för träslöjd, ev. även plats för kanot- och modellflygplansbygge, en vävkammare för damerna och — om tillräckligt många anmäler sig — kanske även en kurs i tillklippnad och klädningssömnad. Det finns så många trevliga fritidssysselsättningar att välja på, och i Torpa finns det också utrymmen och möjligheter att få ägna sig åt dem. Varför inte t. ex. i ett sådant här nybyggt bostadsområde bilda ett ”bo-lag” och studera heminrednings- frågor?

Barnen i byn

Vi nämnde nyligen Torpagården med dess daghem i bottenvåningen för Torpa j:or, som ännu inte uppnått skolåldern. Det blir 46 heldags- barn, som kan tagas emot där, 13 koltbarn från 2—3 år, 16 i åldern 3—5 år och 17 stycken 5—7 åringar. Hemmet, som hålles öppet från kl.,7 till kl. 17,30 vanliga vardagar och till kl. 14 på lördagar, är först och främst avsett för barn till förvärvsarbetande mödrar. De får där vård av tränade barnträdgårdsledarinnor under uppsikt av en föreståndarinna, och de får regelbunden vila och tre måltider dagligen. Avgiften härför varierar med föräldrarnas inkomst. Men även hemmafruarna kan behöva någon stund på dagen, då de får vila öronen från barnskrik och stoj, sköta uppköp, storstädning o. d. För dessa mödrars småttingar har det anlagts en barnträdgård, som kan taga emot en förmiddags- och en eftermiddagsgrupp med vardera ungefär ett 20-tal barn i 3—6 års åldern. Efter 3 timmars lek under övervakning av en ledarinna återvänder de hem. Resten av dagen ser mamma själv till sina telningar, vilket nog är det bästa, ty ”borta bra men hemma bäst” gäller i ännu högre grad om de små än om oss stora. För övrigt finns det inte mindre än ett tiotal lekplatser i Torpa. Det närmaste lekplan inte skall ligga mer än omkring 300 meter från hemmet, och att de minsta pyrena skall kunna övervakas från bostadens fönster. Dessa krav uppfyllas i stort sett i Torpa. Men när det nu är så väl ordnat med särskilda platser- för barnens utelekar, så hoppas vi, att föräldrarna vill hjälpa oss att se till, att de verkligen håller sig där och inte i planteringar eller — såsom det ofta klagas på — i källare och trappuppgångar. Inte ens när det regnar — ja, allra minst då, för då är de lerigast om fötterna — bör de få springa och smutsa ner i källargångarna. Försök också att lära det uppväxande släktet — och föregå därvid själva med gott exempel — att inte ta genvägar över gräsmattorna, så att dessa blir alldeles nertrampade i hörnen exempelvis vid entréerna. Det skall vara Ordning på torpet, förlåt Torpa.

ORDNING PÅ TORPA

Både ute — — — Torpa har alla förutsättningar att bli en stadsdel, som innevånarna är stolta att bo i. Men det intryck, som ett kvarter eller ett bostadsområde gör, beror inte uteslutande på byggmästaren eller hyresvärden utan också på innevånarna. Även det mest påkostade och väl underhållna hus verkar schabbigt och ovårdat, om inte hyresgästerna själva hjälper till att hålla det i presentabelt skick. Tänk efter själva, hur tråkigt det ser ut, om det jämt syns till ett eller annat utslaget källarfönster, om planteringarna längs husväggarna är nedtrampade och om det ligger papperstussar och cigarrettstumpar i trapporna. Eller — för att ta ett exempel på en mycket vanlig försyndelse — om det hänger kläder på tork litet här och där i fönstren och på balkongerna. Det är ju ett sådant onödigt ”skönhetsfel”, när det finns badrum, där det kan släppas in hur mycket frisk luft som helst och dessutom torkrum i källarna. En annan missprydande detalj som bör undvikas är cyklar, som står och dräller överallt utomhus. Ni har ju särskilda garage, dit det går så lätt att köra ner både cyklar och barnvagnar på de speciella nedfarter, som anlagts just för detta ändamål. Och så är det mattstängerna på gräsplanerna! Låt bli att lägga beslag på dem för egen räkning halva dagen. För det första kanske andra Torpafruar står i kö och väntar på att få använda dem och grannsämjan äventyras, för det andra förskönar det sannerligen inte platsen med en massa sängkläder och mattor på vädring. När det gäller gemensamhetsanläggningarna såsom bastun, hobbylokalerna m. m. så gör det till en allmän regel att inte skräpa ner i onödan och att ställa tillbaka alla grejor på rätt plats efter användandet. Slarva inte heller med trappstädningen, när det är Er tur. Ni vet hur det är. Om en börjar, så säger nästa: ”Varför skall jag sopa och torka, när den förra inte brydde sig om det?” Och sedan tycker den tredje likadant o. s. v. tills dammtussarna yr i entréerna, och Ni skäms, när vänner och bekanta kommer på besök.

— — — och inne Förr i världen tänkte man sig, att särskilt duktiga och skötsamma hem hade sin egen hustomte, som belönade fliten och dugligheten med att komma tassande om nätterna och hjälpa till med en del småsysslor. Nu för tiden tror vi inte på tomtar. Vi vet att det som gjorde att arbetet såg ut att gå så lätt, det var helt enkelt familjens egen ordningssamhet. Har man det snyggt omkring sig och lägger allt på sin rätta plats redan från början, är det så mycket enklare att hålla ordning i fortsättningen. Vilket inte hindrar, att det finns andra slags tomtegubbar numera, som bidrar till att minska husmoderns arbetsbörda. Det är de små tekniska finesserna, som tillkommit för att underlätta hushållsarbetet. En del av dessa har vi redan omtalat i det föregående i samband med bostadens inredning. Vissa andra kommer vi att nämna nu i det följande, samtidigt som vi ger Er några råd och regler för god hemvård.

I köket har vi t. ex. **Sop-August**, som fått sitt namn av att han tar hand om soporna. Det är en trälist på insidan av skåpdörren under vasken. Den är avsedd att hålla fast soppåsen. Det finns särskilda påsar att köpa för ändamålet, men det går lika bra, att använda sådana, som blivit över i hushållet. Om påsen inte fylls mer än att den går att vika ihop ordentligt, och under förutsättning att den inte är för fuktig, kan den kastas direkt i sopnedkastet utan vidare paketering. Särskilt när det gäller fiskrens, räkskal o. d. är det nödvändigt att inte pappersemballaget är blött och går sönder, så att innehållet faller ut och kanske fastnar vid soptrummans väggar. Det har faktiskt hänt att hälsovårdsnämnden fått plombera igen sopnedkast på grund av den odör, som uppstått av matrester, som stoppat på vägen och legat och ruttnat. Det där med torra sopor är förresten av största vikt även med tanke på att det ordnats med särskild sopförbränning inom området. För att ställa ner gamla pappkartonger, lådor och annat, som inte går ner genom nedkastet, har varje familj nyckeln till soprummet i källarvåningen. Glöm inte att stänga dörren efteråt. Soptunnorna utgör ingen tilltalande anblick, och de kan vara direkt hälsofarliga för barnen, ifall dessa får idén att leka kurragömma bakom dem. En annan praktisk hjälpreda är upphängnings- anordningen för hushållspapperet Den är försedd med en tvärslå, mot vilken papperet rives av. Man kan alltså lyfta en panna eller röra i en gryta med ena handen, medan man med en elegant gest sköter pappersrullen med den andra.

Skinande golv —skinande husmor

Att få ett parkettgolv blankt och vackert brukar inte höra till det lättaste. Men Torpa har en speciell tomtenisse, som hjälper husmor med det. Golven är nämligen konsthartsbehandlade, vilket innebär, att de kan tvättas med vatten. Den allra finaste och starkaste ytan får de emellertid om de underhållas med bonvax eller kanske ännu hellre Lustra. De bli ändå lättskötta jämfört med vanlig parkett utan konstharts. De är enkla att hålla rena med enbart moppning. Vid stor-städning tvättas bonvaxet bort med dillutin eller terpentin, medan självbonande medel såsom Lustra borttages med tvållösning. Efteråt bonar man om på vanligt sätt. Det är endast vardagsrummen, som har parkett. De andra golven är belagda med linoleummattor, som bör tvättas med kallt eller ljumt vatten och en neutral tvål (linoleumtvål). Såpa, soda och vanlig tvål fräter på bindemedlet i mattan och bör därför undvikas. Däremot är det välgörande om ett fettämne tillföres någon gång då och då, t. ex. genom ingnidning av mopp- eller annan golvolja ungefär varannan månad. Även Lustra går bra. Obs! Linoleummattorna får ej fernissas.

Frisk luft hälsosamt för både folk och bostäder

1)                         öppna fönstren flera gånger om dagen. En av fördelarna med smalhus är, som redan påpekats, att de kan genomluftas, och upp¬repade korta vädringar med tvärdrag är både mera effektivt och mer bränsleekonomiskt än längre stunder med fönstren öppna endast åt ena sidan. 2)                         Var särskilt noga med vädringen om långkok förekommer. Kokning av tvätt får, som tidigare framhållits, inte ske i lägenheterna. 3)                         Imma på fönstren betyder, att det måste vädras bättre. 4)                         Imventil i kök och evakueringsventil på innervägg bör alltid stå helt öppna. 5)                         Frisklufts ventil på yttervägg kan användas i stället för öppet fönster vid stark kyla eller blåst. 6)                         Vid bortovaro från lägenhet en hel dag eller längre bör det tillses, att värmeledningen är fullt påsläppt och att imventil och evakuerings- ventilerna står helt och friskluftsventilerna något — men på vintern ej full 7)                        Låt inga möbler skärma av värmeelementen från rummet.t — öppna.

Sådant badrum — sådan hygien

Ett skinande rent badrum lockar till ökad personlig hygien. Kommer man in i ett skräpigt badrum, får man genast låga tankar om familjens kroppsvård. Badkaret skall rengöras omedelbart efter användandet, annars skall man snart finna, hur smutsen bitit sig fast. Begagna mjuk borste och tvål eller såpa, men inte kraftskurpulver eller liknande medel med fasta beståndsdelar, som verkar nötande på emaljen. En gång i månaden bör karet göras rent med fotogen eller ammoniak, som löser smutsen och gör den emaljerade ytan vit och glänsande. Torka väl efter tvättningen, och låt aldrig kranarna stå och droppa. Då bildas lätt rostfläckar i bottnen. Det är varken hygieniskt eller inbjudande att bada i ett sådant kar. Frätande ämnen såsom saltsyra får ej användas. Obs! Inga kläder får hängas till torkning på svängarmen för vatten-tappning i badrummet. Se också upp med barnen, så de inte begagnar den till något slags gymnastikredskap.

Tvättstället skötes på samma sätt som badkaret. Dock kan där sodalut och eventuellt svagt nötande skurpulver få begagnas. Kranar, proppar och kedjor av metall torkas efter rengöringen för att återfå sin glans. W. C.-stolen av porslin göres ren med härför avsedd borste. En gång i veckan tömmes den på vatten genom hastig ihällning av sodalut. Denna får kvarstå någon timma, till dess all beläggning går lätt att avlägsna med borsten. Frätande ämnen såsom saltsyra får aldrig användas. Stolsitsen är av backelit och bör aktas för stötar.

NÅGRA ALLMÄNNA RÅD

Vid rengöring av oljemålade ytor är pärlglans det bästa. Tvål och vatten går också bra. Lutmedel får inte förekomma. Mjuk trasa bör användas. Undvik att ställa större möbler tätt mot väggarna. Drag fram dem ett par, tre centimeter eller så. Tavlor och speglar bör helst inte hängas upp under den första tiden efter husets uppförande. Om så ändå sker, måste man då och då kontrollera, att inte fuktfläckar uppstått inunder. Ett sätt att undgå detta är att sätta en liten korkplatta i varje hörn av ramen. Under det första året efter husets uppförande är putsen ej uttorkad och hårdnad, varför hyllor, väggskåp e. d. ej böra uppsättas under denna tid. Under tunga möbler såsom pianon, stora skåp och kistor eller symaskiner skall skyddsplattor anbringas, exempelvis av linoleum. Sådana kunna anskaffas hos fastighetsskötaren. Vill man skydda tapeten bakom en dyscha eller intill en barnsäng kan detta lämpligen ske genom att man sätter upp en fernissad plywood- skiva e. d. mot väggen. Vindar inredas ej. I stället har varje hyresgäst ett förrådsrum i källaren. Dessa är torra men det är ändå bäst att inte förvara kläder, bäddutrustning o. d. där, ifall det skulle uppstå kondensering mot de kalla ytorna. I matkällaren finns en potatisbinge. I de fall då denna gränsar mot betongvägg bör man helst lägga papper, exempelvis en tidning, mot betongytan, då potatisen eljest kan ta skada vid frost. Friskluftventil i källaryttervägg bör stå helt öppen under den varma årstiden. Vid kyla minskas ventilöppningen. Och därmed avslutar vi dessa anvisningar om bästa sättet att skapa den trivsamhet som tomtegubben symboliserar, nämligen trivsamheten i ett välskött hus.

När Göteborgs stads bostadsaktiebolag härmed överlämnar denna lilla skrift till Torpas hyresgäster är det på sätt och vis själva Torpa, som överlämnas. Syftet med att berätta litet om den nya stadsdelen för dess innevånare, om dess historia och principerna bakom dess nuvarande utformning — d. v. s. försöket att skapa ett modernt bostadsområde med något av den gamla byns sammanhållning och trivsel — är att ge ett slags ägandekänsla med allt vad detta innebär av glädje och ansvar. Och framför allt av sammanhållning kring den gemensamma egendomen, uttryckt i tänke- och talesätt som ”Vi Torpabor” och Vårt Torpa” (Vårt Torpa)

Källor

Brandförsäkringsverket

Vidkärrs gård, Örgryte socken, Nr 21725 år 1861.

Vidkärrs gård, Örgryte socken, Nr 27291 år 1884.

Vidkärrs gård, Örgryte socken, Nr 31409 år 1895.

Vidkärrs gård, Örgryte socken, Nr 53587 år 1920.

Göteborgs Stadsfullmäktiges Handlingar (GSH)

Karta

Lantmäterimyndigheternas arkiv

14-ÖRG-332, År 1875, Vidkärr, Torpa Sörgården och 1/8 Torpa Mellangården.

Landsarkivet i Göteborg (Riksarkivet)

Sävedals häradsrätts arkiv Dombok 1827

Litteratur

Lönnroth, Gudrun (red.), Kulturhistoriskt värdefull bebyggelse i Göteborg: ett program för bevarande. D. 2, Stadsbyggnadskontoret, Göteborg, 2000

Stenström, F. Örgryte genom tiderna. Del I-II. Göteborg 1920-24.

Vårt Torpa., Lindgren & söner, Göteborg, 1949.

Wilhelmsson, SA. Örgrytegårdarna samt några göteborgslanderier. Inbundna stenciler vid Göteborgs universitetsbibliotek.