Smörslottsgatan genom den östra delen av Björkekärr har fått sitt namn av torpet Smörslottet som låg invid vändslingan för spårvagnslinjerna 1 och 5 vid Östra sjukhuset. Namnet kan tyckas märkligt men det finns en naturlig förklaring. Via vårt utmärkta och pålitliga historiska kartmaterial går det att studera trakten innan den blev omvandlad till ett sjukhuslandskap. Laga skifteskartan från 1854 (påbörjad 1843) över Örgrytes utmarker visar att det under nr 54 och 56 i beskrivningen, marker som skulle föras till Torpa Mellangård, fanns ett åkerområde som kallades Smörslätten. Området hade före skiftet varit en del av Sävenäs gårds ägor. (14-ÖRG-85) Skifteskartan ger alltså förklaringen till varför torpet fick namnet Smörslottet, det kommer alltså av Smörslätten. Innan området odlades upp var Smörslätten och övriga delar av omgivningen betesmarker och ängsmarker som gav föda åt kor som därmed kunde ge rikligt med mjölk vilken omvandlades till smör.
Men slott? Varför kallades torpet Smörslottet och inte helt enkelt Smörslättstorpet? ”Slottet” i namnet förklaras av att torpet var ett av de största i hela Örgryte. I husförhörslängderna över Örgryte socken under 1870-talet skriver prästen ”stort torp” i sina noteringar. Därmed kunde torpet betraktas som ett ”slott” om än att det också var en ordvits av ”slätt”.
Torparna på Smörslottet var inte de första människorna som byggt sina hem i området. På höjderna norr om slätten finns det ännu lämningar av gravrösen som kan vara från brons- eller järnåldern. Men när Sävenäs gård behövde mer arbetskraft till jordbruket och sökte nya platser att etablera torp föll deras val på Smörslättsområdet. Det går inte med fullständig säkerhet att säga när den första stugan uppfördes, men det bör ha varit senast 1811 då torpet omnämns i mantalslängden. Då var torparna Per Jonsson och Christian Andersson boende på Intagan, vilket var torpets officiella namn.
Invånarna på Smörslottet växlade ganska snabbt under 1810-talet. Vissa år var torpet bebott av endast tjänstefolk, andra år av hantverkare så som sockensmeden i Örgryte Johan Jansson med hans stora familj. Oftast är vår kunskap kring dessa torpare, drängar och pigor ganska begränsad. Men ibland bevaras historier kring personerna. En sådan tradition finns kring bröderna Johannes och Erick.
Johannes Andersson med hustru Ingeborg Persdotter, barnen Anders samt dottern Anna Brita flyttade till Smörslottet 1818. I familjen som flyttar in ingick även modern, änkan Katarina samt Johannes bröder Erik, Nils och Per. Erik stannade endast ett år innan han flyttade till Partille även Nils lämnade torpet vid samma tid för att arbeta vid torpets huvudgård Sävenäs. Denna torparfamilj har lämnat fler spår efter sig än de flesta andra av 1800-talets torparfamiljer som var bosatta på utmarken.
Bröderna Johannes och Eric
Eric, som gett sig av från Intagan 1819, återkom till torpet 1822 efter en tid i Lundby socken. Han hade då med sig sin hustru Brita Catharina Olausdotter och dottern Anna Brita. Efter något år på Intagan fick de även dottern Johanna. I samma hus som Eric bodde även modern Karin Eriksdotter och en dräng. Johannes blev ensam med de tre barnen år 1833, när Ingeborg Engelbrektsdotter avled den 13 mars. Han levde sedan som änkling till år 1846, då även han avled. Bouppteckningen som då upprättades berättar om ett torp som var rikt på föremål och hade en omfattande uppsättning jordbruksredskap.
Det är intressant att se hur välutrustat Intagan var både vad det gäller hushållet och jordbruket. Det fanns inte vid den tiden många torpare som hade tre olika typer av plogar, två krokharvar samt tre kärror. Jordbruksredskapen avslöjar att Intagan vuxit till ett mindre jordbruk under första hälften av 1800-talet. Dessutom fanns en häst och två kor i torpets stall och ladugård. Man bör även komma ihåg att den andre brodern kan ha haft ytterligare djur och redskap som då givetvis inte togs upp i denna bouppteckning. I torpet fanns inte några guld eller silverföremål men väl en dyrbar kopparkittel samt några andra kopparföremål. Torpet var möblerat med flera bord och många stolar och några sängar. Dessutom fanns det rikligt med hantverksredskap. (FIIa:26, s. 613)
Den äldsta sonen Anders tog över Intagan efter sin far och brukade torpet tillsammans med sin farbror Eric under några år. Anders gifte sig med Henrietta Hansson år 1848. Med henne fick Anders fyra barn. Innan Anders gifte sig levde han ett ganska vilt liv och han blev år 1845 åtalad för ett slagsmål han utkämpat. Några år senare kom domen, som innebar ett mindre bötesbelopp. (Husförhörslängden, Örgryte socken, AI:11) Farbrodern Eric avled 1850 och lämnade efter sig sin hustru och dottern Anna Britta. Bouppteckningen efter Eric liknar mycket den efter hans bror några år tidigare. Köksutrustningen var nästan exakt den samma. Redskapen som bearbetade åkern var nästan de samma som vid den förra bouppteckningen. Eric ägde dessutom en häst och en ko, fem får och två svin. Behållningen av boet var dock mycket bättre än i den förra bouppteckningen på torpet, hela 212.6 riksdaler. (FIIa:27, s. 783)
Förutsägelsen
Det finns en bisarr historia kring Anna Britas sista månader i livet, vilken nedtecknats av Stenström på 1920-talet. Det berättades att en månljus kväll på förvåren år 1853 hade en av invånarna i Torpa by, ”Hanse Johanna” stått ute på sin farstu. Hon hade då hört vagnar skramla nedför backen som gick från området uppe vid Smörslätten. Naturligtvis undrade hon vem som var ute och körde så sent på kvällen. Till hennes förskräckelse fick hon då se ett begravningsfölje där kistan kördes före på en sprötkärra. Dessutom kände hon igen flera av personerna i följet. Förskräckt sprang hon in i stugan, men yttrade inte ett ord om vad hon sett, det hade varit mycket oklokt. Men hon funderade mycket över vem det var som skulle dö.
En kort tid därefter hade Anna Brita varit på väg hem till Intagan efter att hon hade lämnat mjölk nere i Torpa by. När hon var mitt i den branta backen, fick hon syn på en liten grå gubbe, som kom efter henne, gnoende i klapprande träskor. Hon blev då rädd och började springa och gubben följde efter henne. Jakten pågick ända fram till Intagans gärdesgård. Där försvann den grå gubben lika plötsligt som han dykt upp. Anna Brita, som av grannarna ansåg var lite enfaldig, sprang in i stugan och berättade hela sin hemska historia. Hon förstod inte hur galet och farligt det var att berätta om en sådan syn hon just varit med om.
Några dagar senare fick hon blodstörtning och dog åtta dagar därefter den åttonde april år 1853. Följande söndag gick sedan likföljet nedför backen mot Torpa och ”Hanse Johanna” kunde få en förklaring till vad hon sett den kvällen. (Stenström Del II s. 152-53) Efter Anna Britas död flyttade de övriga i Erics familj från Intagan.
Torpet blev backstuga
Vid början av 1870-talet försämrades Anders ställning han förlorade sitt torparkontrakt och blev istället backstugusittare. Familjen behövde aldrig flytta utan det gamla huset förvandlades från ett torp till att bli en backstuga. Istället byggdes ett nytt torp strax intill det gamla. Det var det husets som sedan stod kvar ända tills dess att Östra sjukhuset byggdes. Det nya huset var betydligt mycket större både när det gäller bostadsdelen och ekonomibyggnaderna. Nya åkrar lades under Intagan, bland annat de som tidigare brukats under torpet Eriksberg. In på det nya stora Intagan flyttade arrendatorn Carl Gustaf Petersson. Det nya torpet och förvandlingen av det gamla till backstuga kan också vara förklaringen till den myt som senare uppstod att bröderna Johannes och Eric hade var sin stuga på Intagan.(Stenström, Del II s. 154)
År 1880 flyttade familjen från backstugan som revs en kort tid därefter. Familjen fick därefter bo som fattighjon på Böö gård. Nu var kanske deras tillvaro där inte så dålig, inte heller var det en slump att den 65 årige torparen hamnade där. Arrendatorn av Böö var Erik Johansson, Anders yngre bror som gjort storstilad karriär och var en av socknens mest betydande personer. Troligen ville han ta hand om sin äldre bror, när denne inte längre hade krafter att klara uppehället i backstugan.
Det stora torpet Intagan
Från och med 1870-talets slut började prästen anteckna i husförhörslängderna att Intagan var ett ”stort torp”. Det är det enda av torpen på den gamla utmarken som fått detta ”hedersomnämnandet”. Den första arrendatorfamiljen på ”nya” Intagan stannade kvar till år 1886. Därefter flyttade arrendator Carl Gustaf Petersson in på Intagan den 10 november 1868. Med sig hade han hustrun Christina Maria Möller och barnen Peter Lars och Helena Augusta. De hade tidigare varit bosatta i Göteborg.
De stannade länge på torpet, ända fram tills dess att Göteborgs stad köper Sävenäs och alla dess underlydande gårdar och torp år 1926. Då lämnade familjen huset och den siste arrendatorn Hugo Erlandsson flyttade in.
Inför staden Göteborgs köp av området värderades och beskrevs byggnaderna på Smörslottet som man vid denna tid även officiellt var torpets namn. Boningshuset var uppfört av plank och stod på en gråstensfot. Under huset fanns en källare. Hela huset var brädfodrat och målat med rödfärg.
Taket var täckt med tegel. I boningshuset fanns tre rum och kök. Ekonomibyggnaderna bestod av en vedbod, ett avträdeshus, ladugårdsbyggnader med stall, fähus, loge och lador samt ett hönshus. Både ladugården och hönshuset bedömdes vara i mindre gott skick, medan de övriga byggnaderna var väl underhållna och i gott skick. (GSH 1926:222)
Än en skörd ska en väl hinna med
Redan år 1950 börjande planeringen för ett stort sjukhus i de östra delarna av Göteborg och Intagans marker ansågs lämpliga. Arrendatorn Hugo Erlandsson fick år 1950 besök av tidningen Ny Tid och berättade då om torpet. Några besked om när torpet skulle rivas hade han inte fått, men ”än en skörd ska en väl hinna med” sade han.
Enligt uppgifter i tidningsartikeln hade torpet tidigare under 1900-talet fött hela 15 kor och ett par hästar samt svin och höns. Den odlade arealen hade tidigare varit 15 tunnland men hade fram emot 1950-talet minskats till 12 tunnland. (Ny Tid 1950-06-03) Rivningen av torpet och byggstarten för det nya sjukhuset dröjde och Hugo fick ytterligare 12 skördar från åkrarna, innan den sista bärgades år 1962. Hugo Erland slapp att se rivningen av torpet, då han avled före det att beslutet om rivning togs i början av år 1964. Staden fick hjälp av en pyroman som brände ned det öde boningshuset redan i mars år 1964. Samma år var arbetet igång med den nya kvinnokliniken. (GT 1964-01-15, samt handlingar I Göteborgs stadsmuseums Faktarum)
Läs mer om Smörslottet:
Tre kor betade vid Smörslottet
När vargen smög kring Smörslottet
Bilden i sidhuvudet är hämtad ur: Ny Tid 3 juni 1950.
Referenser
Göteborgs stadsmuseum, Faktarummet.
Handlingar rörande Sävenäs och Torpa.
Göteborgs Stadsfullmäktiges Handlingar (GSH)
Karta
14-ÖRG-85 Lagaskifte av utmarken, Örgryte 1854.
Landsarkivet i Göteborg (Riksarkivet)
Sävedals häradsrätt
FIIa:26 1845-48.
FIIa:27 1849-51.
Örgryte socken
AI:11, 1848-52.
Tidningar
Göteborgs Tidningen (GT)
Ny Tid
Litteratur
Stenström, F. Örgryte genom tiderna. Del I-II. Göteborg 1920-24.
Wilhelmsson, SA. Örgrytegårdarna samt några göteborgslanderier. Inbundna stenciler vid Göteborgs universitetsbibliotek.
Delsjöområdets historia 