Sensommaren 1866 hemsökte en kolera epidemi Göteborg med omgivningar. Epidemin satte sina spår även i Delsjöområdet där vi ännu kan se kolerakyrkogården som ett minnesmärke efter epidemin. Den ligger på höjden ovan Kallebäck och är granne med den många tusen år äldre graven ”Ringshåla” hällkista.

Koleran hade första gången drabbat området 1834, då dog minst 1830 personer sedan återkom sjukan flera gånger fram till 1866 då 435 dog i Göteborg, 283 i Majorna och 39 i Örgryte.[1]

Sjukdomen kom inte oväntat, det hade pågått smittspridning ute i Europa sedan våren 1866. För att försöka förhindra smittan från att nå Göteborg hade d:r Dickson den 3 maj väckt ett förslag, om att fartyg som anlände från områden där sjukdomen fanns, skulle sättas i karantän vid Känsö. När förslaget skrevs var det i första hand Rotterdam som Dickson var orolig för då koleran fått fäste i staden. Men, d:r Dicksons förslag mötte motstånd i Stadsfullmäktige. Herr Berger och friherre Leuhusen ansåg inte att detta var rätt åtgärder. Herr Berger kunde ej stödja Dicksons förslag ”i det han ej ansåg gagneligt att för det ifrågavarande ändamålet vidtaga alltför storartade ansatser. Sådant skulle fastmer kunna inverka menligt, i det erfarenheten visat, att sjukdomen tagit mesta fart just på de orter, der man som ifrigast sökt afspärra sig mot densamma. Göteborgs befolkning har vid föregående tillfällen mycket lugnt mött sjukdomen, som och uppträdt ganska mildt”.[2] Det blev inget beslut utan frågan om hur fartyg från smittade områden skulle hanteras överläts åt en beredning.

Under slutet av juli berättades det i stadens tidningar att de första fallen av kolera hade rapporterats och det hade uppenbarligen uppstått rykten ”Då det ingalunda kan vara lämpligt att rädslan, pratsjukan och beställsamheten fortfarande skola tillåtas framkalla spöken midt på ljusa dagen, så ha vi ansett oss pligtige att upplysa våra läsare om huru det för närvarande förhåller sig med koleran härstädes.”[3] Totalt hade 25-30 fall av kolera anmälts och 15 hade avlidit. Sjukdomsutbrottet hade börjat på Hisingen vid den s.k. ”Leran” där 8 personer insjuknat, lika många hade sedan blivit sjuka i Albostaden, i ett och samma hus dessutom. I Härlanda trakten fanns vid denna tid två kolerapatienter. ”För närvarande finnes således icke någon orsak för Göteborgs innevånare att känna sig oroliga, men så mycket större skäl ha de att i allt hvad på dem ankommer befordra den snygghet och renlighet, som äro så nödvändiga, men som de sent omsider af stadsfullmäktige antagna stadgarne för sundhetsbefordrande ännu icke hunnit införa på en alltför stor del af tomterna härstädes.”[4]

Eftersom myndigheterna inte fått fram några goda råd om hur allmänheten skulle skydda sig mot koleran publicerades den 26:e juli råd från d:r Bang, verksam i Köpenhamn. Han påpekade att man skulle iaktaga en noggrann diet och använda varm beklädnad samt undvika frukt och råa grönsaker. Skulle du få diarré, var rådet att gå till sängs, taga 20 kamfertsdroppar varje timma och dricka portvin jämte varmt vatten som skulle innehålla kokta nejlikor. Allt medan patienten låg nedbäddad varmt för att svettas så rikligt som möjligt. Utvändigt kunde man använda bomullsvadd fuktad med 2-3 théskedar chloroform som läggs på magen skulle vara ett gott medel mot diarré och kväljningar.[5] Dagen efter kom Svenska Läkare-Sällskapets råd som upptog tre spalter på GHT:s förstasida den 27 juli. ”Förebud. Allmänt illamånede, sömnlöshet, tyngd i hufvudet, benägenhet för svindel, matthet, dragningar i vadorna, minskad matlust, oro, qval och tryckningar i maggropen, buller och spänningar i buken, äckel eller lindrig kräkning, och detta stundom i förening med, stundom utan diarrhé.”[6] Råden om olika botemedel kan tyckas märkliga för oss idag, exempelvis att ”vid lindrigare illamående håller den sjuke sig inne och väl beklädd, samt lägger öfver hela magen en varm terpentinduk eller en smörduk beströdd med krossad starkpeppar, eller gnides magen med en blandning af jumfru bränvin med en matsked finstött starkpeppar”, men i ett avseende var nog råden inte så dåliga. Det är lättare att bota sjukdomen tidigt och man skulle inte dölja att man drabbats.[7]

Det är okänt hur många som verkligen prövade dessa råd. Resultatet av sjukdomens härjningar går dock att följa i dödboken för Örgryte socken där Anna Lovisa Andersson, arbeterska i Landala den 5 augusti blev den första som dog inom socknen under denna epidemi. Av de 39 namnen i dödboken är det tre, från samma familj, som avled under ett besök i Halmstad. Förmodligen ligger medlemmarna i familjen inte i graven ovan Kallebäck utan på någon annan begravningsplats.

15 av de döda var tio år eller yngre. Övriga 21 avlidna varierar i ålder mellan 18 och 63 år. De kom från Gårdaområdet och bostadsområdena utmed Mölndalsvägen och Mölndalsån och alla yrkestitlar visar att de arbetade vid fabrikerna i området. Ingen av de som avled under koleran 1866 och som fått sin sista viloplats på höjden ovan Kallebäck kom från torpen i Delsjöområdet.[8] I Stenströms hembygdsbok ”Örgryte genom tiderna” berättas om hur koleran slog till mot Gårda och hur liken kördes på en sprötkärra av drängen Olle ut till Kallebäck. Skräddaren Pettersson som hade sin lokal på Trycksgatan svepte liken och kunde sedan åka direkt för att betjäna sina kunder, till mångas förskräckelse![9]

Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning beskrev läget i Örgryte mitt under sjukdomsutbrottet den 13 september: ”Uti den närbelägna Örgryte socken, och synnerligast i de s.k. Galgkrogarne, ha några sjukdoms- och dödsfall inträffat bland der boende fattiga arbetarklass. Sjukdomen har naturligtvis uppträdt häftigast i de hus, der osnyggheten varit störst, och der intill sex à åtta personer, till stor del löst folk från andra kommuner, i ett rum blifvit inlogerade; men deremot har vid den äfven i Örgryte på andra sidan Mölndalsån belägna Almedahls fabrik och i dervarande arbetarebostäder ännu intet sjukdomsfall inträffat, hvilket till stor del tillskrifves större renlighet och sundare bostäder, samt att bolaget der nogare kan öfvervaka personelens helsotillstånd. Sjukdomen har dock ej varit häftigare än att af inom hela församlingen i kolera och koleradiarrhé insjuknat 80 personer 24 aflidit och 31 tillfrisknat. Församlignen har nu antagit ytterligare flera goda sköterskor samt anskaffat ett större sjukhus, hvarigenom man kan hoppas att sjukdomen skall till en del hämmas.”[10]

Den 14 november 1866 ansågs faran vara över. ”Koleran kan numera anses hafva upphört härstädes, sedan ända från månadens början ingen insjuknat i farsoten. 1:ste stadsläkaren har om detta lyckliga förhållande inlemnat rapport till konungens bef:de, hvadan det är att motse att staden ofördröjligen förklaras fri från smitta.”[11]

Vilka är det som fått sin sista vila i graven vid Kallebäck? Genom att undersöka dödboken för 1866 går det nu att presentera en lista över de som dog av kolera i Örgryte, de tre som tillhörde socknen men dog i Halmstad är inte med i listan.

Namn och yrke	Ålder
Andersson, Anna Lovisa Arbeterska	42
Petersson, Anders, Arbetskarl	46
Carlsson, Carl Magn, fd fabriksarbetare	46
Carl August	10
Johansson, Börje, arbetskarl	37
Andersson, Johanna, färgeriarbeterska	44
Johansson, Claes Ludvig	7
Jonsson, Josefina, fabriksarbeterska	31
Andersson, Anders, färgeriarbetare	36
Andersson, Alma Charlotta	3
Bengtsson, Johan arbetskarl	36
Petersson, Jan Peter, arbetskarl	50
Johansson, Joh. Alfred	10 dagar
Andersson, Anna Greta	28
Johansson, Anders Gustaf, arbetskarl	18
Jonsson, Hilma Maria tapetfabriksarbeterska	18
Lerberg, Britta Lovisa	1
Johansson, Joh. Wilhelm	10
Theodorson, Gustaf Adolf	4
Larsson, Johan Ludvig	4
Jonsson, Carl Aug tapetfabriks arb	30
Wallin, Peter, arbetskarl	48
Magnusson, Erik, arbetskarl	34
Svensson, Johan garveriarbetere	46
Lerberg, Emilia	3 dagar
Andersson, Frans Oscar	8
Wallin, Anders arbetskarl	26
Lerborg, Maria Lovisa, garv. Arb	30
Petersson, John Waldman	7
Wahlström, Carl Johan	2
Winberg, Carin	63
Larsson, Hulda Amalia	7
Lundqvist, Carl Gustaf	6
Rouse, Anna Christina	1
Johansdotter, Anna Britta, fabriksarbeterska	25
Johansdotter, Britta, fabriksarbeterska	28

Källa: Örgryte socken, Dödbok, C:5 (1861-1879)

Referenser

Otryckt källa

Riksarkivet, Landsarkivet i Göteborg

Örgryte socken, Dödbok, C:5 (1861-1879)

Tidningar

Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning (GHT)

Litteratur

Gezelius, Karl, Joh. ”Göteborgs stads hälso- och sjukvård”. i Wimarson, Nils (red.), Göteborg [Elektronisk resurs] : en översikt vid trehundraårsjubileet 1923 över stadens kommunala, kulturella och sociala förhållanden samt viktigaste näringsgrenar, Utg., Göteborg, 1923, http://runeberg.org/gbg1923/

Stenström, Fritz, Örgryte genom tiderna: en minnesbok. D. 1 och 2, 2. faks.-uppl., Sällsk. Örgryte odalmän, Göteborg, 1986[1920]

Noter

[1] Gezelius 1923, s. 344, samt dödboken för Örgryte socken 1866 (C:5)

[2] GHT 1866-05-11.

[3] GHT 1866-07-25.

[4] GHT 1866-07-25.

[5] GHT 1866-07-26.

[6] GHT 1866-07-27.

[7] GHT 1866-07-27.

[8] Örgryte socken, Dödbok, C:5.

[9] Stenström 1920, Del I. s. 130.

[10] GHT 1866-09-13.

[11] GHT 1866-11-14.