Utflyktsmålet: Getryggen – Delsjöområdets bästa utsiktsplats

Från Getryggen har du vidsträckt utsikt över Delsjöområdet åt väster och långt ut över Göteborg. På några platser längst i norr går det att se havet i fjärran, men då måste det vara klar sikt. Vildmarks-, Bohus- och Gotalederna passerar alla över Getryggen, men en tur utmed hela bergsryggen i nord-sydlig riktning är även det en fin vandring som tar dig på småstigar och genom obanad terräng. Det är oklart när namnet Getryggen började användas. På laga skifteskartan över området som började ritas under 1840-talet finns inte namnet med, där kallas bergsryggen ”Västra Långefjäll” (14-ÖRG-85). Idag skall vi låta Fritz Stenström vara vår guide:

”Stora Getaryggen fortsätter från sjön till Ugglum. Närmaste bergås är Rörmosseberget, som går fram till Brattekärr nära Fräntorp och nedanför detta ligga Rörmossarna, som f. n. dikas för skogsodling. Alltjämt västeröver nås Slättås, bredare än de övriga åsarna och gående fram mot Härlanda tjärn (eller Torvmossesjön). På andra sidan Slättås ligger Stora Bruaremossen; en sägen är förknippad med namnet, att ett brudfölje skulle drunknat i mossen. Claesson på Kärralund hade haft för avsikt att torrdika Bruaremossen och ännu kvarvarande diken erinra om hans odlingsförsök. På västra sidan om Bruaremossen går Råbockeberget. Vid östsidan om Bruaremossen växer rätt mycket björk och tall samt var, åtminstone förr mycket rikligt med konvaljer. /—/

Västra Långvattnet

Åsen är slät och jämn, höjer sig över de andra bergskedjorna, samt lämpar sig bra för att taga en överblick. Här ser man nämligen tydligt kedjornas mångfald, och hur de löpa i tämligen samma riktning från nordost mot sydväst med sprickdalar emellan sig. Östsidorna äro långsluttande och lätta att bestiga, västsidorna däremot för det mesta tvärbranta. Detta syns förträffligt tydligt på Lilla Getaryggen, vars västsida kilometertals är så tvärbrant och stört som en upplagd gråstensvall och alldeles omöjlig att taga sig upp för utom vid några klyftor i vallen, en sådan ligger mittför en oländig sänkmosse, Käringmossen, i Långefjällsdalen, strax intill ett stort stenrös, där räven av gammalt har lya. Har man tur, får man se rävfamiljen sitta utanför bostaden och sola sig eller leka med ungarna. När man står här uppe på Stora Getaryggen med denna i sin art storslagna utsikt över det skildrade bergslandskapet och ser dessa åsar med en stel och brant sida och en mjukt sluttande, så kan man inte underlåta att tänka på en jätteplog som gått fram här från Partillehållet mot sjöarne och lagt åsarna i dagen som väldiga plogvältor,  men här och var har plogbillen gått så djupt att innandömets källådror öppnats samt givit upphov till dessa 13 sjöar som tillsammans, allt som allt, bilda Delsjöbäckenet. Det är stark ödemarksstämning över tavlan. Fjällsjöar och tjärn ligga i tystnad och tungsinne, få väl sällan spegla annat än himmelens farande moln och obygdsfåglarnas flykt. Men verkligen, några gula näckrosblom liva upp den allvarsmörka yta, där vinden knappt någon gång kommer åt att riktigt taga fatt och sätta i gång böljeleken.

I fjällsjöarna ligga gamla furustammar sjunkna. I det lättare tillgängliga östra Långvattnet brukade Delsjökärrboma förr hämta kärrved, stora furor ända till 12 tum i rotändan lågo inbäddade i gyttje- bottnen. Torv och kärrved var det vanliga bränslet på stället. Utmärkt bränntorv fanns att hämta strax vid björktjärn, av östra Långvattnets kärrved, som var genomtorr och hård som horn, spingades stickor att sätta fyr med. Dessutom eldade man ofta med ljung; det bästa var gott nog, ty ljungens rot och äldre grenar äro mycket hårda och vresiga samt lämnade ett kraftigt bränsle, som värmde nästan som en björkbrasa i vinterkylan. Fjällvandrarne på Stora Getaryggen kunna sätta sig att vila på de ljusgröna, mjuka, inbjudande schaggdynor av den fina mossa, som befolkningen kallade »ännamossa», som i myckenhet finnes tillstädes, eller sträcka ut sig på de gröna mattorna av mjölonrisblad, läkarnas folia uvae ursi, som likaledes breder ut sina släta vävnadsmönster.

Ljusgröna revor av Lycopodium, som av allmogen kallades »gåsafickor» (nuvarande lummer) drapera här och var gråberget. Förr i världen brukade mor på Delsjökärr ta barnen med sig och gå ut i bergen och samla »hornen» på gåsafickorna. Hornen klipptes av med en sax. De innehöllo nämligen det gula mjöl, som på apoteken kallades nikt — det tyska nichts — förr även brukat till teatérblixtar. Sedan man tömt ut »hornen», soltorkades mjölet eller lades.

Stora Getaryggen slutar nere vid sjön medelst ett berg, kallat Kattberget, därför att högsta delen av berget består av kattsilver. Nedre delen är s. k. blåberg, lätt att klyva och bearbeta. Ovannämnde Lars, som nog hade det trångt med förtjänsterna och fick taga vara på utkomstmöjligheterna, var de än erbjödo sig, hittade på att hugga rännstenar i Kattberget och kunde där få långa ämnen på både tre och fyra alnar. Även efter Lars var borta, bearbetades berget, och rännstenarne fingo avnämare i Göteborg, men efter 1890 lär icke något stenhuggeri ha förekommit i Kattberget. Nedanför i sjön ligger sedan stenhuggeriets dagar en massa skärv som strandskoning. Från Kattberget ser man österöver vid sjöstranden sjökonturerna, först Röavikadal, därpå Böttjas ås, Böttjasbäckedal och Böttjasknalt; västeröver Storastenekullen — med 2 stora flyttblock —, Bjälkeviken, där Bjälkeviksbäcken, som är utflöde för Västra Långvattnet, utfaller, och Mörtkullen, ett svart och för stenarbete odugligt berg strax intill Kärralundstånge eller Kotången till tork i ugnen, varefter det siktades med finaste sikt och såldes skålpundsvis till apoteken.

Stora Getaryggen är ovanligt slät och jämn efter åsen och därför i hela sin sträcka särdeles trafikabel. Ungefär halvvägs på densamma, när man hunnit ett gott stycke förbi branterna mot V. Långvattnet, får man sikte på Härlanda tjärn, mer bekant under namnet Torvmossesjön. Hälften av sjön har hört till Kålltorp och andra hälften till Vidkärr. I sjön ligger sjunken ekskog med virke så hårt som ebenholts; svirveln på gäddraget fastnade lätt i de gamla rötterna och stammarna. Nedanför Stora Getaryggen mellan denna och Rörmosseberget och mittför Härlanda tjärn ligger en mosse, som på grund av uppdämning ser ut som ett långsmalt tjärn och kallas Blötamöst (myst), maderna runt omkring vattenspegeln äro så gröna som en äng av det saftigaste starrgräs. Blötamöst avrinner genom en bäck, Råbäcken, i Härlanda tjärn. Nedan för Kålltorp helt nära Härlanda tjärn skymtar man torpen Skatås och Korpås. Efter 5 kilometers gång på åsen säga vi den avsked och stiga icke utan avsaknad ned i »kulturen» vid Puketorp och Ugglum.” (Ur: Stenström, 1920-24, Del II s. 33-38)

Sannerligen ett ”Gött läge”. Foto: Per Hallén 2017

Referenser

Stenström, F. Örgryte genom tiderna. Del I-II. Göteborg 1920-24.

Lantmäterimyndigheternas arkiv

14-ÖRG-85, Laga skifte, 1854.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

%d bloggare gillar detta: