Den 12 augusti presenterades naturinventeringen som genomfördes 1968. Idag fortsätter återgivandet av Delsjöutredningens resultat med det första delområdet, se kartan nedan. Varje område avgränsas av en tjock svart linje. Inom varje område kan det sedan finnas flera delområden markerade med olika färger. Område 1 är enligt utredningen till större delen ett intensivområde med många besökare, förutom närmast Stora Delsjön som betraktades som strövområde.

BESKRIVNING AV DELOMRÅDEN

Område nr 1

Området begränsas I N av bebyggelsen vid Björkekärr, I Ö av område 6, i S av St. Delsjön och i V av område 2 samt bebyggelsen vid Delsjövägen.

N delen av området består av Härlanda tjärn med kringliggande sankmarker, som omges av diffust orienterade platåartade höjdryggar. S delen av området består av parallella bergsryggar orienterade i riktningen NV-SÖ med mellanliggande dalar.

Inom området finns bl. a. friluftsgården Skatås, campingplatsen vid Kärralund, ett fåtal bostads¬hus, badanläggningen vid Härlanda tjärn, Delsjökolonien, avstjälpningsplatsen vid Brudaremossen, en ridbana, militära anläggningar, skidbackar samt ett stort antal vägar och stigar. En kraftledning passerar området strax Ö om Skatås.

Området är intensivutnyttjat och starkt kulturpräglat men är tillräckligt stort och har tillräckligt med ”natur” kvar för att vara attraktivt och livligt utnyttjat som strövområde. Områdets viktigaste funktion är dock att vara centrum för en rad anläggningskrävande aktiviteter.

På höjdryggarna dominerar det kala berget, medan sänkorna till stor del intas av lera, som i betydande utsträckning överlagras av torv. Ett stort kärr, som nu är helt utdikat, har sträckt sig från Härlanda tjärns V spets och söderut förbi Skatås. Även övriga sankmarker är starkt påverkade av dikningar. Morän förekommer endast i obetydlig utsträckning på höjdryggamas sluttningar utom i det relativt flacka höjdpartiet kring Skatås, där enstaka höjdryggar med kalt berg sticker upp ur ett i övrigt sammanhängande täcke av sandig morän, som endast delvis är svallad. Delsjöterrassen når in i området från S och upphör N om Delsjökolonien, där de till synes osorterade avlagringarna är flacka och föga framträdande i terrängen men har en inte obetydlig mäktighet. En del mindre sänkor är nästan helt utfyllda av avlagringarna.

Härlanda tjärn har ett djup på ca 3 m och ett något humöst och relativt grumligt vatten. Stränderna i S, V och NV är sanka och bevuxna över stora områden med säv och vass. Även vid de N och ö stränderna, som är moränstränder, förekommer enstaka inslag av säv och vass. Fågellivet i sjön domineras av halvtama gräsänder. I sjön finns en större badanläggning, som utnyttjas i betydande omfattning trots den inte helt tillfredsställande vattenkvaliteten.

Det V och SV om Härlanda tjärn belägna kärret är dikat och har en sekundärvegetation av relativt enhetlig art. Trädskiktet består huvudsakligen av björk men inslaget av asp är bitvis ganska stort. Som underväxt under björkskärmen finns inom relativt stora områden yngre gran. Fältskiktet består huvudsakligen av veketåg, skogsfräken, kärrdunört, luddtåtel, strandklo, mad- rör och älggräs.

Bergsryggen N och NV om Härlanda tjärn är på ö delen klädd med äldre granskog, medan övriga delar domineras av tallskog. De högst belägna delarna är bevuxna med lägre tall och björk med ett fältskikt, där ljung m. fl. ris dominerar på torrare ställen och knappsäv, blåtåtel m. fl. där tillgången på rörligt ytvatten är riklig. Inom den mellersta delen finns medelålders- yngre rena granbestånd, men även ganska mycket ek och björk i blandning med ett flertal andra lövträd. Inom den V delen finns bitvis ekskog med inslag av bl. a. alm och lönn. På sina ställen finns ravinartade sänkor. Fältskiktet domineras av hallon och ormbunkar. Inom denna del ligger Apslätten, som är mycket tilltalande med sina gamla ekar och en lindallé längs vägen.

N delen av höjdpartiet, som sträcker sig från Härlanda tjärn söderut till Brudaremossen, är bevuxet med medelålders granbestånd bitvis med inslag av björk. På högre nivåer växer uteslutande lövskog, där björk dominerar. Fältskiktet, som är relativt frodigt, består bl. a. av hallon björnbär, skogsfräken, luddtåtel, hundäxing, tuvtåtel, olika rörarter och fårsvingel. Buskskiktet är på sina ställen ganska välutvecklat och består av brakved samt åtskilliga lövträdsarter. I de mellersta delarnas dalgångar samt längs Härlanda tjärns Ö strand förekommer medelålders tallbestånd med lövinslag och med ett buskskikt av brakved, hassel, rönn och enstaka exemplar av vägtorn. Fältskiktet domineras av örnbräken, kruståtel m. m. och i sankare partier av blåtåtel. Längs stranden finns inget buskskikt och fältskiktet består av kruståtel, tuvtåtel och fårsvingel. Denna vegetation är utsatt för starkt slitage på grund av den närbelägna badanläggningen. Trädskiktet består av björk, asp och gran.

S delen av höjdpartiet domineras av kalt berg. På sina ställen växer lågvuxen tall och björk. Fältskiktet består, där det finns, av ljung. På sluttningarna växer huvudsakligen björk med inslag av bl. a. ek, asp, rönn och tall. Buskskiktet domineras av asp, rönn och brakved och fältskiktet av ljung, blodrot och lingonris samt i slutna bestånd på fuktig mark av örnbräken, blåtåtel och tuvtåtel. Vid Härlanda tjärns strand växer asp- och björkbestånd med buskskikt av rönn, brakved och hassel. Här och var på höjdryggen förekommer sankare partier.

Området från tippen i Ö fram till inägorna N om Delsjökolonin utgörs av två smärre höjder varav den Ö (Råbockeberget) är störst. Vegetationen består på högre nivåer av lågvuxen tall och björk, där inte kalt berg förekommer. I buskskiktet finns björk, asp och en, medan fältskiktet domineras av ljung. Där vatten sipprar fram övergår fältskiktet i blåtåtel och kärrgröe. På lägre nivåer domineras fältskiktet av blåtåtel, tuvtåtel och blåbärsris, men inslaget av ljung kan vara ganska stort. Här domineras trädskiktet av tall.

Den mindre höjdryggen V om ridbanan har en vegetationstyp som på högre nivåer påminner om den nyss beskrivna. På lägre nivåer och V om höjden växer äldre granskog, men även ek och björk förekommer bitvis.

Omedelbart N och S om ridbanan finns yngre askbestånd, där nässlor, vitplister, kirskål och buskmåra utgör ett frodigt fältskikt.

Höjdplatån S och V om Skatås består av en mindre topp N om och en större SV om friluftsgården. På höjdernas krön består vegetationen av tall och björk, medan det på bördigare områden finns medelålders-äldre granbestånd. Även tallbestånd förekommer. I sluttningarna växer lövblandskog ofta med inslag av tall eller gran. I de V och SV sluttningarna finns ekbestånd med bl. a. lönn och ett buskskikt av hassel. Fältskiktet domineras av hallon och örnbräken.

S delen av område 1 är mera enhetligt vad avser vegetationen. På de parallella bergsryggarnas krön dominerar kalt berg. Det trädskikt, som förekommer, utgöres av lågvuxen tall och björk med aspsly i buskskiktet och huvudsakligen ljung som fältskikt. På sluttningarna dominerar tall med björkinslag, ett buskskikt av huvudsakligen brakved och ett fältskikt av ljung, örnbräken på torrare områden och blåtåtel, blåbärsris m. m. i fuktigare partier. På Vissa relativt bördiga ställen förekommer gran och tall i blandning och där kan buskskiktet vara väl utvecklat med ek, rönn och brakved som dominanter och med ett fältskikt av blåbär, ängskovall och kruståtel. En vanlig vegetationstyp i dalarna är medelålders-äldre granskog, där undervegetationen ofta är sparsamt förekommande. Vanligast är kruståtel, örnbräken, blodrot och blåbärsris. På sina ställen i svackornas botten förekommer dikade kärr, där trädskiktet består av björk ibland med underväxande gran. Undervegetationen består av blåtåtel, veketåg, vass, videört, kärrtistel, kärrfibbla och pors.

Den Ö dalgången är på sina ställen ravinartad med ett trädskikt av bl. a. björk, rönn, al och körsbär. Som frodig underväxt förekommer hassel, hallon, träjon och majbräken.

Vegetationen vid områdets gräns mot St. Delsjön varierar relativt mycket. På några ställen finns monokulturer av gran, vilka är mindre tilltalande. Största delen upptas dock av blandskog, där tall eller björk dominerar. Själva strandzonen är på sankare ställen närmast land bevuxen med lövsly av al, rönn och sälg. Något närmare vattenbrynet finns pors, dyfräken och starr (flaskstarr dominerar). I vattnet växer vattenklöver, säv och bladvass.

Inom område 1 finns på några ställen öppen mark. Denna är koncentrerad kring Skatås och Delsjökolonin. Vegetationen domineras av trivialare gräsarter, som tål slitage.

Det mest markanta inslaget vad gäller djurlivet är de stora mängderna vitfågel koncentrerade till soptippen, som orsakar föroreningar av olika slag. På t. ex. Råbockeberget kan man finna prov på div. avfall, som måsar och trutar burit med sig från tippen.

Tack vare områdets växlande natur med riklig tillgång på skydd och föda förekommer rådjur i flera fasta stånd. Älgen, som har ett kalvningsområde här, förekommer också vintertid.

Området syns från alla synpunkter vara lämpat att användas för anläggningskrävande aktiviteter. En betydande utbyggnad av anläggningarna, i första hand vid Skatås är planerad och torde kunna ske även om det minskar områdets värde för alla de, som använder det enbart för promenader. Med tanke på bl.a. landskapsbilden bör dock inga anläggningar förläggas invid St. Delsjön. Skogen bör skötas, så att en så tilltalande miljö som möjligt uppkommer. Detta betyder att blandskogar eller rena lövskogar bör eftersträvas, medan däremot monokulturer av gran inte bör höra hemma i detta mer eller mindre parkbetonade område.

Övervägande delen av området har förts till klass E. En mindre del närmast St. Delsjön till klass C.

---

Ur: Delsjöreservatet: en utredning för Göteborgs stadskollegium, Gako AB, Göteborg, 1969

Bilden i sidhuvudet visar Skatås år 2012, foto: Per Hallén.