Redan 1959 hölls ett första SM för radiostyrda modellbåtar på Härlanda tjärn, som du kan läsa om i boken ”Upptäck Skatås”. Några år senare var det dags igen för dessa entusiaster att komma till den vackra tjärnen och lägga en smattrande ljudridå över nejden! Denna söndag skall vi med hjälp av Göteborgs-Tidningens artikel från början av september 1962 få en inblick i hur SM tävlingen gick till.
”Härlanda tjärn är smattrens och svallvågornas hav på lördagen och söndagen. SM för radiostyrda modellbåtar hålls nämligen där. Tävlingen går i sex klasser. Fyra är hastighetstävlingar och två navigeringstävlingar. Drygt 20 deltagare från Stockholm, Göteborg, Malmö, Örebro, Trollhättan och Kumla deltar.
På den soliga lördagen hölls navigeringstävlingar där alla tävlade mot alla. De tävlande skulle visa prov på sin förmåga att kryssa genom en bestämd, med färgade badbollar markerad, bana. Poängavdrag gjordes vid kollision med boll. Hastigheten fick inte understiga 2 knop.
Radioutrustningen
Hinderbanan med de 14 badbollarna var 140 m lång. En båt i taget tävlade varvid ägaren eller navigatören stod på bryggan och dirigerade med sin radio. För att undvika störningar hade andra radioapparater lagts på stranden. Radion är alltid inställd på ”medborgarbandet” d v s på 11 m kortvåg och 27,12 Mz. Måttet gäller för hobbymodeller av olika slag. Minimiålder för licensinnehav är enligt televerkets stadgar 16 år. Några svårigheter är det inte för en svensk att få licens. Med radion kan man navigera en båt på 500 meters avstånd.
Radioutrustningen består av en sändare varmed navigatören sänder styrimpulser till radiomottagaren i båten och rodermotorn påverkas.
Utrusningen är antingen enkanals eller flerkanals. Med enkanals måste navigatören ge korta impulser hela tiden för att få båten att gå rakt fram. Genom att öka eller minska impulstakten kan han få båten att gira.
Motorn
Det enda gemensamma med båtarna är radiostyrningen. Modellerna är byggda av trä, i vissa fall plast. Framdrivandet sker med modellmotor eller kraftiga elmotorer av diseltyp, vattenkylda och med cylinderform av 1,5-8,0 kbcm. Hästkrafterna är 0,10-0,50, beroende på motorstorleken. Farten hos dessa telepilotbåtar håller sig på söndagen mellan 7 och 17 knop. I går var den 2-6 knop. Bränslet är en blandning av eter, fotogen och olja.
Flygplan dyrare
– Att rita en motorbåt är inget svårt, säger GMBK:s ordförande skeppsbyggnadsingenjör Axel Lundqvist (GMBK: Göteborgs Modellbåtklubb, c:a 60 medlemmar) och pillar på marmeladburkarna i sina båtar.
– Det är värre att finansiera dem i naturlig storlek. En modell kan göras riktig, kraftfull och snabb men originalen fordrar ordentliga motorer och mycket dyrare utrustning. Många av mina modeller skulle kosta c:a 30.000 kr om de gjordes i stort format.
– Vatten, särskilt saltvatten, är det värsta med den här sporten. Vattenstänk kan ödelägga en fin körning om det hamnar på känsliga punkter i båten. Därför har jag sådan punkter i marmeladburkar av plast.
– Båtarna bör ju vara så lätta som möjligt, säger Juri Kiviloo. Då kan man sätta i tyngre batterier.
– Jag sysslar både med modellbåtar och modellflygplan, säger Roger Carlsson. Flygplan är mycket dyrare. Om ett sånt får motorstopp t.ex. och störtar… Men spänningen blir förstås också annorlunda. Båtar är däremot bättre på annat sätt.
Här i Göteborg har vi lättare att komma till plats för träning och tävling med båtar. Flygplan måste emellertid hålla till ute på Säve.” (Ur: Göteborgs-Tidningen 2 september 1962)
Bildtext till bilden i sidhuvudet, ur tidningsartikeln ovan: Ingenjör Bertil Wernberg, Malmö, med ett praktbygge: engelsk motortorpedbåt. Modellen gör bara 2 knop, dess motsvarighet 50. Modellen kostar närmare 2 500 kr. Dyrast är sändare och mottagare. Billiga telepilotbåtar finns för 270 kr och byggsatser för 28. Men alla är inte bra.
Delsjöområdets historia 