Delsjö-odjuret

Det finns ett odjur i Delsjön! Det är ofattbart att människor vågar besöka sjön med omgivningar när denna best sätter skräck i trakten. Denna söndags berättelse är hämtad ur Göteborgs-Posten 1909 och efter att ha läst artikeln har sökandet efter odjuret inletts. Det var dock först efter att den moderna världens främsta teknik, AI, anlitades som en bild på det fruktade Delsjö-odjuren kunde framkallas i datorn – ni ser besten i sidhuvudet – men nu till berättelsen om hr Carlssons äventyr.

”Det är med värklig stolthet, som jag nu går att berätta, att icke häller våra trakter äro alldeles utan de odjur, utan hvilka en landsända i våra dagar måste erkänna sig fullständigt efterblifven. Den sanne lokalpatrioten har med grämelse sett i tidningarne – dessa nutidens plågoris som bullra icke allenast om dagen utan äfven om natten – att Stockholm hållit sig framme med ett prima odjur, som framförts i frihet vid Saltsjöbaden, att sedemera östgötarne hoverat sig öfver ett icke sämre odjur bland sina skär och att slutligen det erkända sanningsvittnet von Bülow till Murfvelro med rätt förståelse för tidens och sin orts kraf lösgifvit det celebra Yddingeodjuret.

Skulle, så har den sanne lokalpatrioten med bäfvan sagt sig, skulle icke också våra nejder vara värdiga att begåfvas med ett odjur?

Länge har försynen i sådant hänseende pröfvat vårt tålamod. Visserligen hade vi häromåret ett litet försök till Långedragsodjur, men det var nog inte som det skulle. Hvad det var för fel på det, kan jag inte just nu erinra mig, men något var det. Det hade kanske inga träskor på, ty det ville inte gå i folk.

Nu, lyckligtvis, är bristen afhjälpt. Lokalpatrioten kan drage en djup suck och fylla lungorna med idel lättnad. Vårt speciella odjur är funnet och har visat sig för hr Carlsson.

Hr Carlsson har själf haft godheten underrätta mig om saken. Det var så, att hr Carlsson af någon anledning inte kom att resa ut till familjen, som ligger på landet och badar, i torsdags eftermiddag. Hvad det berodde på, kan han inte riktigt komma ihåg, men sannolikt har han väl kommit för sent till båten. En tur i oturen var att han kommit öfverens med Florstedt och Fyllgren, att i fall de också mot förmodan komme försent till sina båtar den torsdagen, så skulle de allesamman träffas vid en liten rädisa på Lorensberg och möjligen betrakta sommarrevyn.

Tänk ändå sådan tur för hr Carlsson, att han varit så förtänksam. Nu fingo Florstedt, Fyllgren och han en riktigt underhållande afton, så treflig som en sådan kan vara för en stackars otröstlig gräsänkling. Det blef s.k. helaftonspjäls.

Hr Carlsson har liksom ett minne af att det omsider gjordes uppbrott och anträddes hemfärd samt att han haft en liten musikalisk diskussion med en poliskonstapel på Avenyen angående skillnaden mellan fortissimo och pianissimo.

Därefter måste han ha tagit fel om vägen, ty hr Carlsson bor i Masthugget vid Fjärde Långgatan, men dit kom han inte, utan tog en annan väg, som förde honom ut till Delsjön.

Framkommen hit, hängde han af sig rock och hatt på en knagg i tamburen, stängde fönstret, emedan han tyckte att det drog, och lade sig sedan att sofva den rättfärdiges ljufva sömn.

Tyvärr – eller skola vi säga lyckligtvis? – kom denna att bli afbruten snarare än man skulle vänta. Det kändes kallt om fötterna. Hr Carlsson trodde att han sparkat af täcket och sträckte ut händerna för att lägga det stadigt igen om forkomstledamöterna. Men när hr Carlsson stack dit händerna, kända han att de blefvo våta.

Hr Carlsson hade nämligen råkat lägga sig mycket nära Delsjöns strand, så att då vattnet på grund af minskad konsumtion i Göteborg under natten något höjde sig, klättrade det sakteliga uppåt hr Carlssons fotknölar.

Vid upptäckten häraf vardt hr Carlsson både öfverraskad och ledsen, ledsen på sig själf och lifvet, ledsen kanske ännu mera på Florstedt och Fyllgren som öfvergifvit honom, men det är en sak för sig.

Hr Carlsson grät bitterliga och i detsamma gick solen upp. I öster. När dess första strålar bröto sig i hr Carlssons tårade ögon, blef hr Carlsson varse den underbara synen. Midt ute i sjön reste sig en fantastisk skepnad, som rörde sig i de underbaraste krumelurer och rörde upp vattnet så att det bubblade och fräste. Svallvågorna nådde ända till stranden och stänkte högt upp öfver hr Carlssons knän.

Hr Carlssons första tanke var den, som i dylika fall naturligtvis ligger närmast till hands, nämligen att han här hade framför sig en främmande makts undervattensbåt. Hur den kommit dit kunde han inte riktigt klargöra för sig, men han kunde i alla fall tydligt urskilja tre väldiga skorstenar, som höjde sig och sänkte sig öfver vattnet och utspydde kvastar af bolmade rök och gnistor.

Vid närmare påseende gick det dock med hr Carlsson som med andra betraktare af värkliga sjöodjur. Han måste öfvergifva sin första teori och slå in på en annan. Detta gick så mycket lättare, som odjuret – ty ett sådant var det – just sträckte upp sitt otäcka jättepaddhufvud och spärrade upp gapet, hvilket på ett förvillande sätt liknade kratern af Vesuv, sådan hr Carlsson, hvilken likvisst ej själf besökt platsen, föreställer sig denna. Samtidigt ringlade odjuret ut stjärten, som syntes hr Carlsson vara vid pass 16,417 mtr lång, och undanröjde därmed alla tvifvel om sin värkliga existens.

Hr Carlsson öfverlade med sig själf, om han skulle stanna på sin tilläfventyrs farliga post och i mänsklighetens och vetenskapens namn fortsätta iakttagelserna, eller om han skulle draga sig långsamt och värdigt baklänges i zickzack in i småskogen. Öfverläggningen slutade till mänsklighetens och vetenskapens favör.

Och si, dygden varder alltid belönad! Odjuret aflägsnade sig visserligen i riktning mot andra stranden, men ännu växlade det tillvarelseform på det underbaraste sätt, som ett första klassens sjöodjur ägnar och anstår. Det klumpiga hufvudet började ett slag likna bror Florstedts knubbiga gestalt, och den vattenpiskande stjärten antog former, som påminde om Fyllgren då han simmar på rygg. Men det var naturligtvis bara en lek af fantasien, som hr Carlsson småskrattande afvisade.

För att skärpa blicken företog sig hr Carlsson i mänsklighetens och vetenskapens intresse att två sina ögon i det klara fina Delsjövattnet. När han åter reste sig upp var emellertid den uderbara synen totalt borta. På en gång förvånad och öfverraskad häröfver kunde hr Carlsson såsom en annan stor skald före honom med full öfvertygelse uppstämma hymnen:

Liggande spegelklar,
jag Delsjön framför mig har….

Hr Carlsson hade sinnesnärvaro nog att se på klockan. Den visade precis 4,67.

Hade någon i dett ögonblick sett hr Carlsson, är jag säker om att någon i hans plötsligt ljusnande anlete skulle kunnat läsa det grekiska ordet hevreka! – jag har funnit det!

Med beslutsamma steg återvände hr Carlsson till staden, gick direkt till sitt kontor och satte sig där att skrifva en liten biljett till fru Carlsson, i hvilken – biljetten nämligen – jag tack vare förbindelser med postvärket fått kasta mitt ena öga. Se här, hvad ögat fann:

Dyra ängel! Ledsamt nog kom jag i går försent till båten och fick därigenom en tråkig och ensam eftermiddag i staden. Jag gick tidigt till sängs och steg i soluppgången upp för att taga mig en långpromenad. Ett rykte hade på kvällen spridts i staden, att ett odjur skulle finnas ute i Delsjön, och jag gick därut för att se efter, hur med saken värkligen förhöll sig. Du kan tro, att jag fick se något, och att din make nu kommer att på ryktets vingar stiga till ärones höjder. Men närmare då vi träffas! Jag längtar obeskrifligt och skyndar i eftermiddag till din ljufva famn med kärlekens hast och 4,15 båten. Din i döden trofaste. Carlsson.

P.S. Kyss småttingarna från. D.S.

När depaachen, som var afsedd att gifva nöjaktig förklaring på her Carlssons skolkning och afvända de första påföljderna från den ovanligt dådkraftig á fru Carlssons sida, anförtrotts åt k. postvärket f.v.v. med morgonbåten, ringde hr Carlsson upp mig och rapporterade sanningsenligt hvad som förefallit.

– Nu ska herr Snygg vara snäll och sätta in det här i tidningen – slutade han – så tror hon det bättre!

Det lofvade jag. Mindre dock af omtanke för hr Carlssons blifvande öde än af journalistisk drift i förening med den tidigare omnämnda lokalpatriotiska stoltheten, hvilken jag hoppas må komma att delas i de vidsträcktaste kretsar.

Tyll yttermera visso kan jag meddela, att Delsjöodjuret kommer att ge nästa stora föreställning på samma plats som sist i morgon, söndag, samma tid. Meningen är att utrusta en fångstexpedition, till hvilken frivilliga krafter kunna anmäla sig redan i dag pr telefon (n:r 123456). Blir resultatet godt, är det initiativtagarnes afsikt att öfverlämna odjuret uppstoppadt och urholkadt till Göteborgs Museum såsom pendant till hvalen. Alla medvärkande inbjudas till en enkel kollation, som kommer att äga rum i odjurets munhåla å tid som sedermera närmare bestämmes.

Välkomna!

Pelle Snygg” (Ur: Göteborgs-Posten 3 juli 1909)

Bilden i sidhuvudet visar Delsjön 2024, foto: Per Hallén. Sjöodjur: Adobe Firefly 3.