Jonstorpets tomt hittar du vid Gamla Boråsvägen 19 på dagens karta. På kartan över Kallebäck från 1765 finns ett hus som möjligen kan motsvara Jonstorpet och i mantalslängden 1766 finns det en man vid namn Jonas Larsson som bor på ”huset”.[1] Jonstorpet nämns för första gången i mantalslängden 1770, det sägs där ”Jonstorp eller huset vilket bekräftar att ”huset” i de tidigare mantalslängderna var det samma som Jonstorp. Det var även 1770 Jonas Larsson som var skattskriven som invånare i torpet.[2] Genom uppgifterna i mantalslängden går det att spåra Jonstorpet tillbaka till 1766 och kartan från 1765 kanske visade ett nyuppfört hus, men längre tillbaka än så går det inte att med nuvarande kunskapsläge föra torpets historia. Det förefaller inte vara någon långsökt gissning att säga att Jonas var den som fick ge namn åt torpet – Jonstorp.
Först från 1770-talets början går det att följa torpen och invånarna via husförhörslängderna för Örgryte socken. I husförhörslängden lämnas uppgiften att Jonas var fiskare till yrket och bodde där tillsammans med sin hustru Kersti Swensdotter. Det är ovanligt att se yrkestiteln fiskare i ett inlandsområde som detta och man kan undra, men inte få svar på, om han var fiskare i insjöar såsom Delsjön eller om han var delaktig i det stora sillfisket som vid denna tid pågick utmed kusten. Jonas skulle stanna på torpet fram till sin död i en febersjukdom 1792[3] och därefter bodde hans änka kvar en längre tid i huset.[4] Under deras tid på Jonstorpet kom ytterligare en stuga att byggas på tomten, den blev från 1780 hem åt arbetskarlen Jon Jonsson Bäckberg och hans fru samt dotter.[5] På vägdelningskartan från 1792 finns båda stugorna markerade men det skulle dröja till en bit in på 1800-talet innan dess namn framträder i de historiska källmaterialen, torpet Heden.
Torpare Carl Jonssons arrende hotades 1832 i samband med laga skifte av Kallebäcks by. Det var inte ovanligt att torpare fick lämna sina torp när skiftet genomfördes men Carl hade ordning på sina papper och framträdde den 29 november 1832 inför bönderna och skiftesförrättarna och visade upp ett brev från den 10 mars 1818 som utlovade besittningsrätt av torpet på 49 år mot utförandet av ett visst antal dagsverken per år. Hans begäran bifölls och Carl behöll arrendet med oförändrade villkor.[6]
Det blev dock inte laga skifte som avslutade Carl Jonssons tid på Jonstorpet, det blev den svåra kolera epidemien. Under slutet av juli och under augusti månad 1834 drabbades Kallebäcksområdet liksom Göteborg och övriga Sverige av det första utbrottet av kolera.[7] Den 8 augusti dog flera personer i byn Kallebäck och den 15:e slog koleran även mot Jonstorpets invånare. Torparen Carl Jonsson avled först. Hans hustru Ingeborg insjuknade även hon och följde sin man i döden den 17:e. Det blev deras två äldsta döttrar, Johanna som var 20 år och Christina 17 år fyllda som fick uppge boet i samband med bouppteckningen. Deras yngre syskon Johannes som var 14 år och Maria endast 5 år fick förmyndare utsedd. Genom bouppteckningens listor över föremål går det att få en ganska god bild av hur det såg ut på Jonstorpet sommaren 1834. Bouppteckningen beskriver ett torp som bestod av två rum och kök samt uthus. Det fanns inga kontanta pengar, inte heller föremål av guld och silver. Men torpet var välutrustat med både möbler och textilier samt en del redskap. I köket fanns en stor och två mindre kopparkittlar samt en järngryta, två kaffekittlar samt tennfat och en malmmortel. Malm är en legering av vanligtvis koppar och zink. Man hade även en stekpanna, en eldtång och två brandjärn vilka användes till att ställa grytor och pannor på över den öppna elden i kökets spis. Dessutom kunde man i köket finna degtråg och andra träföremål som behövdes till matberedning. Maten serverades på tallrikar av lera. Totalt hade torpet nio lertallrikar och två krukor av lera samt tre par knivar och gafflar. Matbordet lystes upp dels av härden i köket, dels av hemmets ljusstake. På bordet kunde man ibland också se torpets enda glas och glasbutelj. Det fanns två större bord samt ett mindre bord kring vilka det var placerat sex stolar. Man hade även två soffor. På väggen hängde ett väggur. Husets tre fönster var alla försedda med gardiner. Även i övrigt var hemmet välförsett med textilier. Sängarna var utrustade med dyrbara fjäderbolstrar och täcken och ett av borden med en duk. Utöver detta redovisas i bouppteckningen även Carl och Ingeborgs kläder. Carl ägde bland annat en vadmalsrock, två västar, ett par strumpor, ett par stövlar och två par skjortor. Ingeborgs kläder var färre till antalet, men även hon ägde en vadmalsrock. Därutöver fanns två klänningar, två västar och ett par strumpor i hennes garderob. Dessa kläder höll man snygga med hjälp av torpets strykjärn. När Carl utförde arbeten åt Kallebäcks by eller vid torpet använde han sig av en enkel uppsättning redskap; yxa, hammare och tång, två hackor, en spade samt en järnstång. Ingeborgs hantverksredskap bestod av endast en karda. Utanför torpet i ett av uthusen stod en sugga med en galtgris, alltså en inte fullvuxen galt. I något av dessa utrymmen återfann man vid bouppteckningen även en skeppa råghalm samt en del hö. Carl och Ingeborg hade också en hel del skulder. Totalt uppgick dessa till 47 riksdaler varav hälften var skatter av olika slag samt begravningsavgift och bouppteckningsavgift. Boets tillgångar, i detta fall dess inventarier uppgick till endast 132.12 riksdaler. Omkring 35% av tillgångarna får alltså borträknas för att betala skulderna.[8]
Under början av 1840-talet flyttade torparen Anders Pettersson med hustrun Hedvig och sonen Anders in på Jonstorpet.[9] Familjen skulle komma att stanna kvar länge på platsen. Men Hedvig fick endast vara med fram till 1869 då hon gick bort. För oss som i nutiden är intresserade av torpet och dess historia ger Hedvigs död en ny möjlighet att läsa en bouppteckning som upprättades vid torpet och jämför den med den tidigare från 1834.
Jonstorpet beskrivs bestå av ett boningshus och en ladugård. Det fanns till skillnad från år 1834 lite ädelmetaller i hemmet, tre fingeringar av guld och en dyrbar silvernål. I köket fanns ungefär samma uppsättning föremål när det gäller grytor, kittlar och brandringar som tidigare men maten åt man inte längre på lertallrikar utan på riktigt porslin och drack sin dryck ur glas. Soffor och bord fanns liksom tidigare men på 1860-talet var möblerna fler och man ägde även skåp till förvaring av till exempel hemmets porslin. På väggen hängde ett amerikanskt väggur samt sju väggtavlor och två lampetter. Familjens inkomster räckte alltså till att utsmycka hemmets väggar. Liksom tidigare ägde man en hel del textiler. Hedvig Marias kläder var fler och dyrare än vad föregående torparhustru hade ägt. Ylle hade ersatt vadmal och hon hade flera uppsättningar klänningar och kjortlar i olika material.
På 1830-talet fanns det endast enkla handredskap på torpet, vid slutet av 1860-talet användes givetvis fortfarande spadar, grep, järnstång och andra nödvändiga redskap. Men utöver detta fanns en plog, en harv, en dyrbar åkkärra, två sprötkärror, två arbetskärror och intressant nog fyra sandkärror. Dessa visar att Anders arbetade med att ta ut sand i de många sandhålorna runt omkring Jonstorpet. Sanden levererade han sedan till tegelbruken nere vid Mölndalsån. Vid torpet fanns en redskapsutrustning som väl motsvarade ett mindre jordbruk. Den enda skillnaden var att torpet ägde tre hästar men inte några andra djur. Vid en gård hade det funnits något fler djur, kanske inte fler dragdjur men väl några kor och kanske några grisar eller andra mindre djur.[10]
På Jonstorpets tomt fanns redan, som beskrivits tidigare i denna text, under 1780-talet ytterligare ett torp, senare kallat Heden, men det var först i februari 1881 som det skedde en formell delning av tomten genom att häradsrätten meddelade lagfart för Heden 1 och 2.[11]
Efter dryga femtio år som torpare tog även Anders liv slut. Det skedde på självaste julafton 1893. Anders bortgång ger oss för tredje gången en möjlighet att blicka in i torpet och dess föremål. Bouppteckningarna under 1800-talets sista decennium började bli lite mindre detaljerade jämfört med hur dessa dokument var utformade tidigare. Byggnaderna beskrevs inte närmare utan endast med en klumpsumma medan lösegendomen var något mer detaljerad. Det fanns en åksläde, en åkkärra, tre sandkärror, en fjäderkärra som åkdon vid torpet liksom redskap så som plog och harv. Stugan var möblerad med fyra bord, två skänkar, ett skåp, två soffor, sex stolar och på väggen hängde ett väggur och en spegel. Det var en uppsättning föremål som på många sätt liknar det som påträffades i stugan 1869. Samma sak gäller andra föremål som listas, den materiella standarden för torpets invånare hade inte nämnvärt förändrats fram till 1893.[12]
Efter Anders död år 1893 bodde änkan Anna Christina kvar på torpet några år in på 1900-talet, innan hon fick lämna sitt hem och bli omhändertagen av fattigvården. Sonen Charles Pettersson tog därefter över torpet fram till år 1916. Söder om huset hade då en ny sträckning av Boråsvägen byggts. Av den finns idag endast en gångstig kvar. Jonstorpet fanns kvar till omkring år 1920 då det revs och ersattes av ett nytt hus som kallades Oskarsberg.[13] Det är samma byggnad som idag återfinns på adressen Gamla Boråsvägen 19.
Käll- och litteraturlista
Litteratur
Larsson, Daniel, Kolera: samhället, idéerna och katastrofen 1834, Carlssons, Stockholm, 2015
Källor
Lantmäteriet (https://historiskakartor.lantmateriet.se/)
Arkiv Digital
Göteborgs och Bohus läns landskontor
Askims, Hisings och Sävedals häradsrätt
Sävedals häradsrätt
Örgryte socken, husförhörslängder
Örgryte socken, fastighetslängd
Noter
[1] Göteborgs och Bohus läns landskontor (O) EIIIa:5 (1766) Bild 2980 / sid 587 (AID: v59a.b2980.s587, NAD: SE/GLA/12516)
[2] Göteborgs och Bohus läns landskontor (O) EIIIa:7 (1770) Bild 174 / sid 164 (AID: v61.b174.s164, NAD: SE/GLA/12516)
[3] Örgryte (O) C:1 (1740-1783) Bild 115 / sid 219 (AID: v27593.b115.s219, NAD: SE/GLA/13678)
[4] I mantalslängden 1793 noteras att det är Jonas enka som bodde i huset. Göteborgs och Bohus läns landskontor (O) EIIIa:30 (1793) Bild 193 / sid 184 (AID: v84.b193.s184, NAD: SE/GLA/12516)
[5] Örgryte (O) AI:1 (1773-1791) Bild 49 / sid 85 (AID: v27558.b49.s85, NAD: SE/GLA/13678)
[6] Lantmäteriet 14-örg-64, 29 november §13.
[7] Larsson, D. (2015)., s. 75, 80. Uppgifter om änkan finns sedan med fram till 1804, Göteborgs och Bohus läns landskontor (O) EIIIa:41 (1804) Bild 374 / sid 739 (AID: v169820.b374.s739, NAD: SE/GLA/12516).
[8] Sävedals häradsrätt (O) FIIa:22 (1832-1834) Bild 553 / sid 191 (AID: v65807a.b553.s191, NAD: SE/GLA/11082).
[9] Örgryte (O) AI:10 (1840-1847) Bild 30 / sid 51 (AID: v27567.b30.s51, NAD: SE/GLA/13678).
[10] Sävedals häradsrätt (O) FIIa:32 (1870-1880) Bild 77 / sid 149 (AID: v65817.b77.s149, NAD: SE/GLA/11082).
[11] Lantmäteriet 14-örg-220, karta öfver lägenheten Jonstorpet, 1899.
[12] Askims, Hisings och Sävedals häradsrätt (O) FII:7 (1894) Bild 135 (AID: v141082.b135, NAD: SE/GLA/11066).
[13] I fastighetslängden uppges att Jonstorpet rivits, Örgryte (O) AIIb:16 (1916-1922) Bild 920 / sid 128 (AID: v208617.b920.s128, NAD: SE/GLA/13678), de sista invånarna lämnar Jonstorpet mellan 1917 och 1920, Örgryte (O) AIIa:25 (1906-1933) Bild 190 / sid 4186 (AID: v83968.b190.s4186, NAD: SE/GLA/13678).
Bilden i sidhuvudet visar dagens bebyggelse där Jonstorpet och Heden tidigare låg. Foto: Per Hallén 2024.
Delsjöområdets historia 