Badplatsen bortom skogarna är omtyckt av småttingarna

Denna söndag blir det en text om Härlanda tjärn, badplatsen bortom skogen, texten är hämtad ur Arbetar-Tidningen, som var organ för Sveriges Kommunistiska Parti, något som märks i delar av artikeln. Skildringen är intressant och ger en bild av hur badplatsen användes mitt under andra världskriget år 1943.

”Över den gamla festplatsen Apslätten och vidare c:a tre kilometer från Kålltorpsvagnens ändstation kommer man genom Kärralunds skogar fram till Göteborgs stads minsta, mest svårtillgängliga och mest idylliska badplats, den helt skogsinramade lilla insjön Härlanda tjärn.

Ordspråket ’det finns inget ont som inte har något gott med sig’ erinrar vi oss när vi färdas mot tjärnet på den raka, välhållna vägen. I början av 20-talet var tjärnet säkert obekant för alla utom några jägare och en del okuvliga amatörfiskare. Vägar fanns inte då, men steniga stigar som fordrade både rörlighet och orienteringsförmåga.

Efter förra kriget kom den arbetarnas förnedringstid som karakteriserades av att statliga och kommunala myndigheter godtyckligt kommenderade ut arbetarna till lika godtyckligt satta löner på vilka ingen kunde livnära sig. Denna skandalösa nödhjälpsperiod med arbetarledarnas samtycke går till historien som icke blott dum utan också onödig och grym.

Vi erinrar oss ännu hur arbetarna just vid Härlanda tjärn 1926–27 måste avbryta arbetet någon dag i veckan för att tigga till familjernas uppehälle hos fattigvården eller Allmänna hjälpföreningen, där de möttes med svordomsspäckad utskällning resp. böneramsor. Nu är det att märka, att det var Göteborgs stad som bedrev arbetet vid Härlanda tjärn i egen regi och med i stort sett samma bestämmande kommunalpolitiker som än i dag.

Det goda, som ovan antyddes, var att arbeten som annars sannolikt ej skulle kommit i gång på många år påbörjades under denna tvångsarbetsperiod.

Under dessa dystra minnen och funderingar har vi hunnit fram till den leende lilla sjön, och nu är det väl frågan om vi inte slår om och en hänförd lyriker tittar fram i spalten så småningom. Men först skall vi göra en saklig rond i terrängen.

Vi konstaterar att inte mycket ändrats på de sista tio åren. Förbättringar har visserligen gjorts här och där, och vi träffar ett par arbetare som håller på med vägförbättringar. De berättar att omkring 200 kubikmeter sand har här lagts för barnens fötter. Men några utvidgningar tycks inte ha gjorts sedan nödhjälpstiden. Arbetet blir nämligen dyrt här om arbetarna skall ha skälig betalning. Ty terrängen skulle, om ej den frodiga buskvegetationen funnes, närmast förtjäna benämningen stenröse, och sådant är brydsamt att få fason på.

Men erkännas skall att mycket arbete har nedlagts på att få det trivsamt för badpubliken. Snygga vägar och stigar, massor av cykelställ inne i skuggan, och regnskydden jämte övriga små byggnader ligger diskret välplacerade i snårskogen.

Men omgivningen bör absolut ses från ryggläge. Då kommer inget irrationellt i bilden. Runt omkring står obruten en ram av grönskande träd av alla slag – al, björk, en, tall, gran, vide och många andra, de trängs så tätt att det ser ut som de ville knuffa varandra i vattnet. Och John Bauers troll eller vår barndoms huldra skulle sticka fram plytet någonstans på andra sidan skulle det inte förvåna.

Ja, läsaren får ursäkta, värmen gör väl sitt till.

Men det är barnen som dominerar vid Härlanda tjärn. De har den allra näpnaste lilla plage för sig själva och dessutom några verkligt roliga lekredskap. En slags ribbstol i kubik och småtrevliga riskfria gungor åt de allra minsta.

 – Men – säger ordningsvakten och ser bister tu – här finns slynglar som inte drar sig för att bryta sönder redskapen på ätterna när vi har avlägsnat oss. Kan man tänka sig något dummare än att förstöra för sina yngre och mindre kamrater….

Vi kan bara instämma. Även när han tillägger att skarpa åtgärder kommer att vidtas mot skadegörarna. Att fråga på vad sätt detta skall ske är dock lika utsiktslöst som att fråga Churchill om invasionsritningarna. Men härmed har de skyldige fått en förhandsvarning, vilket kanske var alltför vänligt.

Vi frågar i stället hur det är med ordningen i övrigt. Har badorternas stöldepidemi nått hit?

 – Nej, hittills har vi klarat oss bra. Tre klockor har anmälts försvunna, men två av dem lär ha kommit tillrätta igen, och annars är ordningen god. Det ser ut som om både ölpimplare och dundergubbar och andra mindre önskvärda figurer nu har övergett oss. Vi är dock bara två vakter här, och som vi även skall öva tillsyn vid två campingplatser och de små här kan behöva ses till, så kan vi inte avpatrullera den här osiktbara skogsterrängen som vi skulle önska.

Vakten berättar vidare, att föräldrar nu förtroendefullt skickar sina småttingar hit ut med tanke på att de får tillsyn. Och detta förtroende bör icke svikas. Vederbörande stadens myndighet bör därför ofördröjligen tillsätta ännu en vakt vid Härlanda tjärn. Den kommer endast att få ros för åtgärden, och ordningen blir bättre.

På hemvägen passerar vi flera barngrupper där de minsta  onekligen ser lite medtagna ut. Tre kilometer är långt för små korta ben, även om vägen bär hem till mamma. Först efter kriget kan det bli busstrafik igen, påstår kommissionernas ombud.

Kaj.” (ur Arbetar-Tidningen 10 juli 1943)

Bilden i sidhuvudet är hämtad ur Arbetar-Tidningen 10 juli 1943. Den visar en vy över badplatsen.