Förra söndagen berättades det här på Delsjöområdets historia om hrr Gutkes motion 1915 till Stadsfullmäktige där han föreslog att det skulle anläggas en folkpark i Kålltorpsskogen. Ärendet skickades då till drätselkammarens andra avdelning som efter en utredning återkom med svar till Stadsfullmäktige 1917, och slutsatsen var att det inte skulle anläggas en folkpark i skogen.
I utredningen som Gatu- och vägförvaltningen gjorde berättas det att det redan fanns ett gammalt, men vid den tiden nästan igenväxt vägsystem i området. Den allé som ännu går från Kålltorp till Kärralund och som i dag är flitigt använd var då nästan övervuxen, samma förhållande gällde för de äldre gångstigarna i området. Om det skulle bli aktuellt att anlägga en park så hade det även behövts byggas trappor upp till de bästa utsiktsplatserna. Kostnaderna för röjning, anläggande av trappor, utplacering av bänkar och en flaggstång beräknades till 27 000 kronor. Men inget av detta blev verklighet, det var den skarpa kritiken från doktor H. Rosengren som fick drätselkammaren att ge Stadsfullmäktige rådet att avvisa motionen om en folkpark. Doktor Rosengrens yttrande såg ut enligt följande.
” Anmodad att till hälsovårdsnämndens andra avdelning inkomma med yttrande över den inverkan ifrågasatt upplåtelse av södra delen av Kålltorpsskogen till folkpark kan tänkas komma att hava på sjukvårdsanläggningen å Kålltorp, får jag härmed göra följande uttalande.
Förslagsställaren fram håller, »att avståndet från det föreslagna park området och sjukhuset är så stort, att sjukhusets patienter på intet sätt komma att störas av buller därifrån». En blick på kartan visar dock att sjukhusområdets sydgräns löper på endast 100— 200 meters avstånd från folkparkens nordgräns; då jag förmodar, att detta mellanliggande område ej är ämnat att bliva någon slags neutral zon, får man väl antaga, att det kommer att bliva ungefär lika mycket frekventerat av eventuella parkbesökare som det egentliga parkområdet och att det därför om ej till namnet så dock till gagnet blir folkpark även det och att denna således praktiskt taget kan sägas komma att gränsa omedelbart till sjukhusområdet.
För egen del är jag därför ej lika övertygad som förslagsställaren om att sjukhusets patienter ej skulle komma att störas av buller från folkparken; möjligen skulle detta ej betyda så mycket under dagen, då de flesta patienter äro uppe, men då de här gå tidigt till sängs, nämligen redan kl. 9 samt sova för öppna fönster, är det mer än troligt att deras nattro skulle komma att störas genom musik och stoj, högljudt prat och skratt från parkområdet, ty det är väl oj att förvänta, att eventuella fäster komma att avslutas så tidigt som kl. 9 och även om så skulle vara fallet, kommer det nog alltid att finnas »efterliggare».
Därjämte är jag av den övertygelsen att grannskapet till en folkpark med dess bullrande förlustelseliv i flera andra avseenden kommer att verka störande på patienternas kurliv, samt på trevnaden och ordningen inom sjukvårdsanstalten. För att belysa detta vill jag först erinra om att Kålltorps sjukhus i likhet med alla andra sanatorier är en s. k. sluten anstalt, d. v. s. att de där vårdade patienterna äro hänvisade till att vistas inom ett visst begränsat område, som de ej utan tillåtelse få lämna; detta på grund av nödvändigheten av att deras levnadssätt övervakas och kontrolleras så att de sköta sig enligt givna föreskrifter samt ej genom utsvävningar eller andra skadliga inflytanden motverka syftet med sitt uppehåll på anstalten. Denna kontroll är ju jämförelsevis lätt under de tider patienterna äro upptagna inomhus eller göra liggkur på hallarne, men under ledighets- och promenad tiderna ställer sig saken avsevärdt svårare; också är man redan nu ej i stånd att förhindra att någon gång mindre samvetsgranna patienter taga sig igenom inhägnaden för kortare eller längre exkussioner utom området; likaså har det någon gång funnits anledning antaga, att smuggling av sprit försiggått samma väg. Hittills har visserligen dessa missförhållanden dess bättre varit sällsynta undantag och jag har haft glädjen att i stort sett kunna vitsorda patienternas goda hållning och ordning, men skulle nu alldeles inpå sjukhus- området en plats anordnas för folkliv och förlustelser ligger det nära till hands att antaga, att dessa på en del unga och obetänksamma patienter — och dessa äro här städje i majoritet — frestelsen att på närmare håll få åse och deltaga i dessa nöjen skulle bliva för stor och att de trots ordningsregler och förbud skulle bereda sig lägenhet därtill; likaså kan naturligtvis en trafik i motsatt riktning av obehöriga, kanske med insmuggling av sprit och annat kontraband, ej heller uteslutas. A tt under sådana förhållanden ordningens upprätthållande inom anstalten under sommartiden skulle i hög grad försvåras torde vara klart.
Vidare kan jag ej undgå att finna, att det i någon mån är stötande för känslan, att ett nöjesområde förlägges så att säga »vägg i vägg» med en vårdanstalt för sjuka, icke så som skulle denna behöva tänkas som någon sorgens speciella hemvisst, ty i allmänhet framleva väl även dess innevånare åtminstone om de äro hänvisade till sig själva j sina dagar relativt nöjda och glada samt belåtna med de små nöjen och glädjeämnen, som erbjudas inom dess lilla värld, men skulle alldeles inför deras ögon upprullas ett bullrande och lockande nöjesliv, från vilket de skulle känna sig utestängda, är fara, att rle skulle känna sin egen lott tyngre och det liv de nödgas föra enformigt och glädjefattigt och att en sådan sinnesstämning ej skulle i gynnsam riktning-påverka deras tillstånd säger sig själv.
Man torde även kunna utgå ifrån att sjukhuset skulle komma att bliva en bland sevärdheterna här ute för många, parkbesökare och a tt de ej skulle försumma att gå och taga en »titt» på detsamma om också endast genom staketet och man kan ju tänka sig att det för många patienter skulle kännas pinsamt att under sina promenader bliva föremål för nyfiket beskådande av en hop främmande människor.
Förslagsställaren har motiverat sin framställning med behovet för de i närbelägna stadsdelar boende a tt på sin ledighet från arbetet hava en tillflyktsplats, där de kunna hämta frisk luft och rekreation; detta är ju en sak, som ej kan nog behjärtas av var och en, som har sinne för den stora betydelse sådant har för folkhälsans höjande; men vad nu denna park beträffar står den ju redan förut öppen för var och en, som där vill söka vila och vederkvickelse och det är svårt att förstå vilket tillskott ur rekreations synpunkt, som skulle kunna tillföras densamma genom de föreslagna anordningarne; snarare synes det mig som skulle den komma att förlora en stor del av sin finhet och sitt idylliska behov och möjligen skulle många för vilka den redan nu under vackra sommardagar blivit en kär tillflyktsort sedermera finna-‘den alltför orolig och bullersam och kanske skulle följden bliva, att den ej så mycket komme att besökas av sådana, som söka vederkvickelse i en vacker natur, utan fastmer av en massa ungdomar som skulle samlas dit kanske mest för att söka nöjen och sällskap.
Av vad jag nu anfört torde framgå, att en folkpark i Kålltorpsskogen skulle för Kålltorps sjukhus i många avseenden medföra allvarsamma olägenheter och att den ej skulle få ökat värde såsom rekreationsplats för dem, som bäst äro i behov äv densamma och f. n. flitigast besöka den, nämligen familjer med små barn, vilka ej kunna utsträcka sina utflykter till längre bort belägna platser.
På dessa grunder måste jag för min del avstyrka förslaget.
Kålltorps sjukhus, Göteborg, den 6 februari 1917.
H . ROSENGREN.
Överläkare.” (Ur: Göteborgs Stadsfullmäktiges Handlingar 1917. N:o 354)
Bilden i sidhuvudet visar allén mellan Kålltorp och Kärralund, foto av Per Hallén 2024.
Delsjöområdets historia 