Denna månads berättelse är en riktig spökhistoria hämtad ur Göteborgs Aftonblad 1889. Den bör läsas med en kritisk blick, men är onekligen underhållande att läsa.
”Man behöfver ej aflägsna sig mer än 1 mil från den stora staden Göteborg för att befinna sig i en relativt taget öde mark; om man nemligen färdas förbi Mölndal och vid Kallebäck tager af österut uppför bergen kommer man in i en vild, glest befolkad, ljungbeväxt bergstrakt, hvilken sträcker sig ända bort mot Partilled. Mellan bergen finnas eller rättare funnos, ty några och trettio år hafva nog förändrat mycket, enstaka gårdar med litet uppodlad mark ikring sig, men i det heala omvexlande berg och småsjöar samt här och der en trång klyfta eller bäck.
I denna i allmänhet föga tilltalande trakt egde min far en mindre egendom, en liten oas i öknen, hvilken tjenade oss barn till sommarnöje. Der lefde vi ostörda af verldens buller och bång, i frid och ro, utan att störas af något annat än en och annan kringvandrande tattares påflugna tiggeri.
Emellertid spred sig en vacker dag på hösten 185– med stor hastighet den upprörande underrättelsen, att postbudet, en äldre gumma, försvunnit, samt att brefväskan funnits uppskuren och tom, liggande på landsvägen, hvaremot det, trots ifrigt letande, icke lyckades att återfinna gumman, hvilken sålunda antagligen mördats och kastats i någon närliggande göl. Några kringvandrande tattare hade dagarne förut uppehållit sig i trakten, hvilket bland annat märkts på de talrika stölderna af höns och killingar m.m. dylikt; dessa tattare hade emellertid spårlöst försvunnit samtidigt med gumman, hvadan man med skäl kunde antaga, att de icke varit främmande för poststölden.
Ungefär en vecka derefter hade min far och jag varit inne till staden, hvarest vi fördröjt oss, till skymningen började falla på, så att vi fingo tillryggalägga senare delen af vägen i djupt mörker; det var icke utan, att det på det lifligaste oroade mig. Saken var nemligen den, att vi ungefär en qvarts mil från vårt hem hade att passera ’Käringstenen’, ett såväl af allmogen som isynnerhet af alla barn mycket fruktadt ställe. Här hade, enligt traditionen, ett mord begåtts, utan att man dock numer kunde uppgifva, när det skett eller hvem offret varit. En väldig rishög, uppkommen genom de qvistar, som ingen förbigående underlät att ditkasta såsom ett medel att blidka den mördades vålnad, utmärkte platsen, hvarest man allt ibland påstod sig ha sett spöken.
Det var, som sagdt, icke utan, att jag kände mig ruskig, vid tanken på att nödgas passera detta ställe. Emellertid nalkades vi platsen, och jag ansträngde mina ögon för att se, om något spöke skulle synas; vi sutto båda tysta, ty min far, som sjelf körde, hade fullt upp att göra med att sköta våra hästar, ett par ostyriga femåringar.
Huru nu skildra hvad som följde? I sanning, dertill skulle fordras en värdigare penna än min, och jag vill derför nöja mig med att helt enkelt berätta, utan att åstadkomma någon dramatisk skildring, hvartill ämnet onekligen skulle kunna gifva anledning.
Nåväl, käre leäsare, tänkt dig min fasa och förskräckelse, då jag, när vi kommo i närheten af stället, redan på afstånd upptäcker en varelse, som står på rishögen; jag kunde ej röra mig, och min förskräckelse steg till en otrolig grad, då vi kommo närmare och jag igenkände – den saknade postgumman! Hur det var mig möjligt att, trots mörkret, se så tydligt, kan jag ej förklara, men att jag ej var ensam derom, det visar hvad som sedan följde.
Som vi nemligen skulle passera stället, tvärstanna hästarne, begynna frusta och stegra sig eller, med andra ord, visa tecken till den yttersta rädsla, så att min far hade största möda att tygla dem.
Härunder fick äfven han syn på den gamla qvinnan på rishögen, och att han ej tyckte om grannskapet, visade nogsamt de båda väldiga bisklängar, han utdelade och hvarmed det ändtligen lyckades honom att åter få hästarne i gång.
Men hvad hände? – Äfven skepnaden började röra sig vid sidan af vägen, hållande sig i jemnbredd med vagnen; min far ökade farten, skepnaden likaså. Slutligen sprungo hästarne, så att de, för att begagna ett gammalt uttryck, lågo som remmar utefter marken – men den gamla qvinnan höll sig alltjemt, och till på köpet utan ansträngning, i jemnbredd med oss.
Gud vet, hvad slutet på allt detta blifvit, om vi ej varit så nära hemmet; nu nalkades vi detsamma inom kort, och i samma stund, som vi fingo se de upplysta fönstren i byggnaden, försvann äfven skepnaden i ett ögonblick.
Att det blef stor uppståndelse i hemmet, då vi kommo hem med hästarne löddriga, flåsande och färdiga att stupa samt min far blek och med kallsvetten i pannan, är af sig sjelft tydligt; för min del föll jag, då min mor tog mig i sina armar, i den våldsammaste konvulsiva gråt, och icke var det mycket lugn den natten i hemmet.
Följande morgon begaf min far, som trots allt icke ville tro på någon vålnad, sig i väg tillsammans med några modiga karlar till ’Käringstenen’, för att undersöka terrängen, men fann intet tecken, till att någon lefvande skulle varit der, som roat sig med upptåget. I vredesmod befaller han tända eld på rishögen för att på så sätt söka få slut på skrocket, och dessa skola just skrida till fullgörande af befallningen, då en af dem får sigte på något besynnerligt i högen, och – inom kort hade man framdraigt liket after den medelst ett knifstyng i bröstet mördade gamla qvinnan, som brukat gå med posten.
Sådan var i all sin enkelhet denna underliga tilldragelse; mången skall nog, vid genomläsandet af ofvanstående, skratta åt en af fruktan och vidskepelse uppjagad inbillning. Men min far, så länge han lefde, skrattade aldrig åt denna historia, som han för öfrigt alltid ogerna relaterade; sjelf bibehåller jag ännu i mitt sinne en liflig bild af denna händelse.
Och hur är det Hamlet säger? Det finns mycket – –.
Barom.” (Ur: Göteborgs Aftonblad 14 februari 1889)
Bilden i sidhuvudet visar en sträcka av den gamla Öjersjövägen. Foto: Per Hallén 2016.
Delsjöområdets historia 