En elg i filtret

Våren 1903 fanns en notis införd i tidningen Göteborgs Aftonblad under rubriken ”En elg i en vattenledningsbassäng vid Delsjön”, vad var det som hänt?

”I onsdags i förra veckan varsnade vattenledningsvaktmästaren vid Delsjön att något ovanlig var å färde i ett af de öppna filtren därstädes. Det befanns vara en nära fullvuxen elg som kommit i vattnet och som gjorde fruktlösa försök att komma därifrån öfver bassängens lodrätt stupande vägg. Tillkalladt folk lyckades efter en god stunds arbete hjälpa upp djuret, som synbarligen var mycket medtaget af ansträngningen. Elgen öfverlämnades åt den ädla friheten, hvilken den ock efter några ögonblicks hvila skyndade att begagna sig af.” (Ur Göteborgs Aftonblad 13 mars 1903)

Foto: Per Hallén 2019.

Utflyktsmålet: Torpet Björnåsslätt

I den nordöstra delen av området ligger ruinerna efter ett tämligen bortglömt torp, Björnåsslätt. Det kan vara ett lämpligt utflyktsmål en ledig dag. Namnet Björnåsslätt hittas för första gången i domboken år 1771 när Partille Mellangård begär att få odla upp denna del av den gemensamma utmarken.

De första invånarna på torpet Björnåsslätt var torpare Anders Lindsten och hans hustru Brita Stenström.

”Den 4 mars år 1831 förrättades laga boppteckning efter torparen Johannes Svensson vid Partille Mellangård som med döden avlidit den 10 februari detta år och efterlemnat enkan Catharina Olofsdoter samt omyndige barnen: sönerna Sven 13 år, Olaus 2/3 år och döttrarna Elsa 9 år och Anna Christina 5 år gamla.” Källa: Sävedals häradsrätt FIIa:21 (1829-1831) sida: 185.

Så inleds bouppteckningen efter torparen Johannes som med sin familj bott och arbetat på torpet Björnåsslätt sedan 1812. Torparens död var säkerligen en tragisk händelse för familjen, men det ger oss en unik inblick i hur torpet såg ut och vad familjen ägde.

Vi börjar med själva torpet, det var enligt bouppteckningen inte någon lyxbostad, det var en ganska usel bostad! ”Manhusbyggnad med brädtak bestående af ett rum med förstuga, samt under samma tak 1 liten loge och ett fähus byggt på Anders Larsson i Partilled Mellangårds intäkt Björnåsslätt kallt, hvilken plats den afledne arrenderat på 49 års tid, enligt arrende contrakt af den 24:e mars 1829. Huset kan i anseende till sitt förfallna tillstånd ej upptagas högre än till 10 riksdaler banco.”

I det lilla fähuset stod en spättig ko, 10 år gammal och en gris, dessa djur var tillsammans lika mycket värda som hela torpet!

Går vi sedan in i den lilla stugan och tittar på köksutrustningen så skulle vi se en gammal caffepanna av koppar, en kokgryta och en stekpanna och ett par grytkrokar av järn. Av samma material var även ett par kakelugnsdörrar och en sax. Johannes hade även en uppsättning av snickeriverktyg samt borrar.

Torpet var möblerat med en kista, en soffa, ett omålat bord, 4 gamla stolar, en gammal säng, samt ett väggur utan fodral. På boret stod fyra lerfat, en skål och två tallrikar av lera och två finare av porslin. Det fanns till och med två the koppar samt fyra buteljer. I stugan fanns även några tunnor och kar, en tvättbalja och ett mjölkstop liksom en gammal vävstol.

För arbete utomhus fanns en gammal plog, fyra yxor, två spadar och två åkerhackor samt en skottkärra.

Johannes kläder bestod av en gammal kapprock av blått vadmal, en svart frack av vadmal, en grön jacka av vadmal och en äldre likadan. Ett par blå byxor av vadmal liksom två gamla byxor. En randig väst av fyrtråd och en av bomullstyg. Han hade även en gammal undertröja, 5 skjortor och 4 nattkappor, 1 halsduk, 1 hatt, ett par stövlar, 2 par gamla ullstrumpor och en gammal sjöskumspipa samt en rakkniv.

Johannes hade levt utan att dra på sig några skulder så behållningen i boet blev 26 riksdaler 45 skilling och 4 runstycken.

1833 finns torpen för första och enda gången utsatt på en karta, Partille 44 (Lantmäterimyndighetens arkiv). På kartan anges att torpet Björnåsslätt hade en areal av 2 och ett halvt tunnland men endast en mindre del av den ytan var odlingsbar. Det var Anders Larsson som tillsammans med Emanuel Sten som hade anlagt torpen men att Anders köpt ut Emanuel och ensam kontrollerade båda torpen.

Björnåsslätt på 1833 års karta.

8 november 1883 lämnade de sista torparna huset, Lars Johan Magnusson (fattig), H Johanna Svensdotter.

8 kilometer i Skatås

Idag är det dags för 8 kilometersspåret i Skatås, kort och gott 8:an. Det är en grusad väg som inte från början var tänkt som ett motionsspår. Nästan hela sträckan byggdes som ett nödhjälpsarbete under mellankrigstiden för att sysselsätta arbetslösa. Tanken var sedan att vägen skulle användas för att hämta ut timmer ur staden skogar. Därför är vägsträckorna ofta raka och med bara några få backar. Trots den ganska trista utformningen är det förvånansvärt många som springer och går denna väg. För att undvika all risk för trängsel gav jag mig ut kl 5.40 på denna väg som jag normalt helt undviker att beträda. Nu kommer det att dröja några veckor innan nästa film produceras i avvaktan på lite höstfärger (förhoppningsvis).

Recension: Vandringsturer runt Göteborg

I boken Vandringsturer runt Göteborg, av Ulrika Jönsson Belyazid, som publicerades 2012 av förlaget Vildmarksbiblioteket. I guideboken beskrivs 27 vandringar i Göteborgsområdet, allt ifrån lätta familjeturer till dagsturer. Författaren är biolog och frilansskribent och har under många år ägnat sig åt vandringar, framförallt i vilda och avlägsna områden så som Australien, Marocko och Sydafrika samt i Alpområdet. Men enligt författarbeskrivningen fokuserar hon idag på betydligt lugnar och behagligare turer som även är lämpliga för barn. Boken inleds med lite goda råd för den som inte är så van vid att vara ute på vandringstur och vad en familj med barn kan tänka på innan de följer bokens vandringstips.

Det finns många bra och intressanta tips i boken för den som någon gång önskar att besöka andra platser än Delsjöområdet. Framförallt skulle jag bland dessa vilja lyfta fram vandringarna i Vättlefjällsområdet, vilket är ett av mina favoritområden kring Göteborg, samt vandringarna ute på skärgårdsöarna för att få en helt annan landskapstyp.

Eftersom denna sida är ägnad Delsjöområdet har boken givetvis genomsökts i jakten på vandringsmål i detta område. På sidan 74 börjar vandring 12, ”Bland ris och rådjur i Delsjöskogen”. Vandringen är den klassiska turen runt Stora Delsjön på 7,5 kilometer. Boken innehåller tips om hur man skall ta sig till varje vandring med bil och kollektivtrafik. När det gäller denna vandring blev jag lite förvånad över rådet att åka till Töpelsgatans hållplats och sedan gå Alfred Gärdes väg mot Delsjön. Närmare är att gå från Bögatans hållplats, dessutom trevligare att inte gå på asfalt och ha möjligheten att gå på mindre vägar. Dessutom finns möjligheten att ta buss till Delsjömotet och därmed komma riktigt nära leden runt Stora Delsjön. Vandringen nummer 12 i boken ger dig i övrigt en god vägbeskrivning utan omnämnande av några direkta sevärdheter utmed vägen, att du bland annat passerar en ruin efter ett torp nämns exempelvis inte. Däremot tipsar författaren om fika på Kaffestugan Lyckan, ett klassiskt utflyktsmål i Delsjöområdet. Avsnittet avslutas med lite rådjurshistoria, dock utan närmare koppling till Delsjöområdet, tur då att en sådan finns här på Delsjöområdets historia!

Familjen på bete

Vandring nummer 13, sidan 80, ” Kapten Bertilssons promenad” ger dig en beskrivning av promenaden runt Lilla Delsjön. Läsaren får en enklare genomgång av stugans sentida historia och av Bertilssons tid där, samt ett givet lästips Bertilsson, Hans, På kapten Bertilssons tid: Hans Bertilsson berättar om livet på Delsjökärr under sin farfars tid, 2010.

Boken ger dig en god vägledning på turen kring Lilla Delsjön samt tipsar om de rastplatser, vissa med grillmöjligheter, som finns utmed vägen.

För den som regelbundet besöker Delsjöområdet bjuder dessa två vandringar inte på några överraskningar eller nya inblickar. Men det kan, som sagt, finnas andra skäl för oss vana besökare att bläddra i den, för att få tips på nya marker att utforska.

Jönsson-Belyazid, Ulrika, Vandringsturer runt Göteborg, Vildmarksbiblioteket, Växjö, 2012

Läs även: Tips på vandringsturer i Delsjöområdet.

Svedsmossen

 

Utflyktsmålet: Linnés Willrunor

Den 11 juli år 1776 stod Linné och talade med traktens bönder borta vid Ringshåla hällkista. Han frågade dem bl.a. om de kände till några andra fornlämningar i trakten. Bönderna svarade då att det inte fanns några runstenar men att det öster om den stora mossen skulle finnas ett berg där obekanta bokstäver var skrivna.

Ur: Wulff 1911.

Vi reste dit, och fann 3 skrivna rader, som stärkte sig vid pass 100:de alnar i längd; bokstäverna stod inom linjer, ovan och nedan, vilka linjer sträckte sig längs åt en flat och sluttande bergsklippa; varje bokstav var 2 á 3 kvarter lång och merledes 1 eller 2 bokstäver över varje linje; de flesta är endast streck, som gick perpendiculairt eller oblique till höger eller vänster; Jag är säker att denna runsten ej varit läst på 100 år, ty torven låg på flera stälen över skriften till 2 á 3 finrars tjocklek. Om denna skrift ej måtte vara Willrunor, vet jag inte vad den skall kallas. Aldrig har jag sett så vidlyftig runsten,ej heller så stora bokstäver skrivna i sten.[1]

Linné kunde visserligen läsa runor men dessa tecken var omöjliga att uttyda. Han blev imponerad av skriftens omfattning och storlek men tvingades ge upp tolkningsförsöken och kallade dem för ”willrunor”. Efter Linnés besök har hällen blivit berömd och det har varit många forskare som besökt platsen.År 1794 publiceras i Skara Stifts Tidningar, nummer 51 en artikel av Per Tham en redogörelse för två runberg i Västergötland, varav den ena var Linnés willrunor. Tham var övertygad om att det verkligen var fråga om runskrift.År 1869 publicerades boken ”Göteborg – en beskrifning öfver staden och dess närmaste om-gifningar” av Octavia Carlén, det är den tidigaste moderna tolkningen av willrunorna.

Uti vildmarken, åt Kallebäck till, företer den nästan plana och delvis blottade berghällen ett fenomen, som Linné äfven omtalat; och om det än visat sig, att detta är ett naturens eget verk, uppkommet i följd af en djupare gående afvitt-ring af delar af gråberget, som äro af en lösare beskaffenhet, är detta fenomen icke desto mindre en så sällsam företeelse, att en färd dit ut ej bör försummas. I sanning förekommer der ett stort antal figurer a runoform. Den berömde forn-forskaren Stephens besökte stället för ett tiotal år sedan i sällskap med författaren men båda blefvo fullt öfvertygade om, att naturen sjelf ristat denna märkvärdiga skrift. Och man fann då äfven i grannskapet åtskilliga andra dylika företeelser, ehuruväl af mindre utsträckning.[2]

Nästa skribent som besökte platsen var  Wilhelm Berg  år 1879. I artikeln ”Runinskrifter vid Göteborg” i Bidrag till Göteborgs och Bohusläns Fornminnen och historia kommer även han fram till att det är fråga om ett verk av naturen själv, inte människan.[3] Hur har då naturen skapat ”runskriften”? Hällarna i området är alla en rest av inlandsisen som slipade till dem. Strecken på hällarna, som ser ut som linjer i ett kollegieblock, är sedan skapade av en avvikande bergart. Själva ”runtecknen” är skapade av små ådror av mjölkkvarts som har vittrat bort och efterlämnat ”runor”. Kanske kan du hitta mjölkkvarts som sitter kvar i någon av ”runorna”.[4]

Bildkälla: Okänd fotograf – Etnografiska Museet, Stockholm: Thorild Wulff (1877-1917) (From Wikimedia Commons, the free media repository)

Under år 1908 gick den berömde forskningsresanden Thorild Wulff omkring vid Gundla mosse och letade efter Willrunorna, som Carl von Linné beskrivit under sin Västgötaresa år 1746, men utan framgång. När Thorild fick se torpet Kolmaden knackade han på och frågade hustrun i huset Alma och barnen om de visste något om dessa runor. Ingen av dem hade hört talas om några runor, men när ”torparfar” August kom hem fick Thorild träffa en person med stor lokalkännedom. August var troligen en av de absolut sista personer vilken denna plats fortfarande fanns levande i minnet. Han hade visserligen inte besökt platsen på många år men trodde sig kunna visa Thorild var den låg. De begav sig så åter upp på Klöveåsen och efter en stund hittade de berghällen i den ljungbevuxna blockterrängen. Toppen på hällen var fri från ljung och buskar men övervuxen med både lavar och mossar. August och Thorild fik därför gå tillbaka till torpet och hämta spadar och kvastar. Med hjälp av dessa frilade de runhällen. Thorild kunde snabbt konstatera att detta var naturens verk, inte människans. Några år senare, år 1911, skrev han en artikel om ”runhällen” i Sveriges natur, svenska naturskyddsföreningens årsskrift.[5] Augusts insats denna dag år 1908 bidrog till att vi idag kommer ihåg var Willrunorna finns och kan besöka den plats där så många från Linnés tid och framåt stått och funderat över de märkliga tecknen i berget.

Wulffs artikel finns tillgänglig att läsa via denna länk.

Referenser

Carlén, O. (1869). Göteborg : beskrifning öfver staden och dess närmaste omgifningar : ny handbok för resande. Stockholm.

Linné, C. von, Brusewitz, G., Edlund, L.-E., and Fries, S. (1996). Carl Linnæi västgöta-resa : på riksens höglovlige ständers befallning förrättad år 1746 med anmärkningar uti ekonomien, naturkunnogheten, antikviteter, invånarnes seder och levnadssätt, med tillhörige figurer. Stockholm.

Wulff, T. (1911). ‘Linnés ”willrunor” i Göteborgstrakten’, Sveriges natur 1911:

Noter

[1] Linné et al. 1996, Notering  den 11 juli..

[2] Carlén 1869, s. 140-41.

[3] Wulff 1911, s. 68-69

[4] Wulff 1911, 67.

[5] Wulff 1911.