Söder om Puketorp – inventeringen 1968

Området begränsas i N av bebyggelsen vid Puketorp och söderut av område 7. I Ö-V riktning sträcker det sig från område 9-10 till Stora Getryggen i område 7.

Sprickdalstopografin är mindre väl utbildad än i område 7 S därom. Sänkor med varierande riktning och oregelbundna platålika bergknallar dominerar. De senare har i många fall branta sidor. Särskilt markant är detta N om Blacktjärn, där ett par mycket höga och mäktiga, nästan lodräta klippväggar finns utbildade. Berggrundsmorfologin är inte så starkt strukturpräglad som i område 7.

Det kala berget spelar något mindre roll än i föregående område. Sänkor och nedre delen av sluttningar, särskilt flackare sådana, har i allmänhet ett inte obetydligt jordlager. Ett tunt morän-täcke finns även i viss utsträckning uppe på platåerna. På de lägsta nivåerna finns lera, som i allmänhet är överlagrad av torvjordar. De största ytorna intas av svallad morän och svallgrus, som i ett par vägskärningar visade sig vara relativt välsorterad men hade för liten mäktighet för att vara brytvärd. Kalt berg och i någon mån osvallad morän dominerar på högre nivåer. Myrarna på lägre nivåer är påverkade av skogsdikningar, medan de hydrologiska förhållandena på högre nivåer är helt opåverkade av mänskliga ingrepp. I området ligger den naturskönt i en markerad sprickdal belägna och lättillgängliga Blacktjärn.

Vegetationen präglas inom särskilt den SO delen av skogsbruket. Trädskiktet består här av yngre till äldre rena tallbestånd, förmodligen anlagda genom sådd. Inom övervägande delen av området är dock blandskog med tall, björk och asp som dominanter den vanligaste be- ståndsbilden. Markvegetationen domineras av ris, ljung och lingonris inom torrare partier och blåbärsris på friskare marker. På bergknallarnas krön dominerar kalt berg och ljungmark med björk-aspsly.

Myrar finns av olika slag. De dikade fattigkärren på lägre nivåer har ofta en vegetation, som domineras av pors och blåtåtel, medan på högre nivåer små tuvdunsmossar är vanligast. Blacktjärn har relativt humöst vatten och sanka stränder. Den omges av dikade sankmarker och ung lövskog (björk, al, asp, ek, oxel m. m.).

Genom sitt läge och sin vegetation är området av betydelse för älg- och rådjursstammarna i Delsjöreservatet.

Området utgör på grund av sin belägenhet dels en buffert mellan bebyggelsen i Puke- torp och naturvårdsområdena 7 och 9 men även en nödvändig sammanbindning mellan de nämnda mer höglänta områdena. Även om området i och för sig är av mindre naturvetenskapligt intresse än de kringliggande, är det genom sitt läge av största värde. Delsjöområdets största tillgång torde nämligen vara det stora sammanhängande naturområde, som sträcker sig från Kåsjön till Skatås. Område 8 ligger i centrum av detta helt oexploaterade grönområde. Det är lättillgängligt och nyttjas redan nu som strövområde i betydande utsträckning. För att områdena 7 och 9 inte skall mista sin nuvarande värdefulla karaktär, är det nödvändigt, att särskilt den Ö delen av område 8 inte kommer att utnyttjas alltför intensivt t. ex. genom lokalisering av anläggningar dit. Både det rika djurlivet och miljön som helhet skulle bli lidande. Eventuella anläggningar bör läggas vid områdesgränsen NNV om Blacktjärn.

Inom områdets V del tilldrar sig Blacktjärn och branterna på bergsryggen N därom störst intresse. Från nämnda bergsrygg är utsikten hänförande i flera väderstreck. Bl. a. på grund av de uppseendeväckande branterna måste denna bergsrygg anses vara av värde både från natursynpunkt och rekreationssynpunkt. Den är en av de bäst utbildade av sitt slag i Delsjöområdet och är dessutom mycket lättillgänglig.

Genom området går en för allmänheten förbjuden sämre bilväg, som slutar vid Ugglemossens N del. Den bör inte öppnas och nya vägar bör inte anläggas.

På områdets lägre nivåer bedrivs ”ekonomiskt” skogsbruk, som satt sin prägel på naturen. Inga starkare skäl synes tala mot skogsbruk även i framtiden, om rimlig hänsyn tages till områdets användning som strövområde. Inga ytterligare dikningar bör få ske och inte heller bör skogsbruket utvidgas till högre belägna områden.

Den planerade motorvägen kommer att skära genom området och helt spoliera dess Ö delar. Som tidigare nämnts utgör emellertid avskärningen av förbindelsen mellan område 7 och de Ö därom belägna delarna ett ännu allvarligare ingrepp.

Större delen av området har förts till klass C, dess nordvästligaste del till klass D och höjdryggen vid Blacktjärn till klass B.


Ur: Delsjöreservatet: en utredning för Göteborgs stadskollegium, Gako AB, Göteborg, 1969


Bilden i sidhuvudet visar Blacktjärn 2019, foto: Per Hallén

Tjuren som spred skräck!

En stor och tämligen ilsken tjur sprang vintern 1903 omkring i trakten av bland annat Kålltorp och Kärralunds gårdar. Den ställde till med oreda vid gårdarna och attackerade de som inte höll sig på behörigt avstånd. Denna söndag återges en berättelse ur Göteborgs Aftonblad om tjurens framfart och slutligen dess undergång.

Kärralunds gamla huvudbyggnad, foto från 1942. Bildkälla: Göteborgs stadsmuseum, Carlotta.

”För några dagar sedan hitlände från Falköping en lefnadsfrisk tjur, dömd att dö för en slaktares prosaiska knif. Men tjuren ville tydligen icke finna sig i denna förutbestämmelse, utan befriade sig vid härvarande järnvägsstation från sina vaktare och begaf sig ut på vift i stadens omgifningar.

Under flere dagar idkade den ingalunda godsinte besten frilufslif, än å Kåltorp, än å Kärralund m.fl. platser, öfverallt spridande skräck och fasa, särskildt hos det svagare könet.

Framfarten kännetecknades af förstörda planteringar, nedstångade staket etc., och efter hvad det berättas har en karl ute vid Kärralund så lifsfarligt som möjligt tangerats af odjurets hornförhållanden.

Men Nemesis vakar, och omsider kom vidräkningens dag. I söndags braktes underättelse, att den behornade Falköpingsbon lekte trädgårdsmästare ute å Stora Härlanda, och några behjärtade män vågade det djärfva företaget att befria mänskligheten från detta nya Minotaurus. Beväpnade med mausergevär och stöfvare af modernaste education begåfvo sig de modiga nimrodsättlingarna till den utpekade platsen. Kopplet släpptes på den väldige, som efter en studs jäktande tydligen distraherades, ity att han blef stående så stilla, att jägarne efter ett par fåfänga försök lyckades placera det fällande blyet i kreaturets lekamen.

Besten föll, men för att göra triumfen fullständig planterade en af hjältarne på öfligt amerikanskt jägarmanér en väldig dolk i det stupade djurets kropp. Och härmed hade ännu en lysande bedrift inristats i jaktens omfångsrika annaler.” (Göteborgs Aftonblad 3 februari 1903)

Kålltorps Övergård, foto 1922. Bildkälla: Göteborgs stadsmuseum, Carlotta.

Bilden i sidhuvudet är hämtad från Digitalt museum. Tjuren på bilden är från Bollnäs och helt oskyldig till händelserna i Örgryte 1903.

Referens

Tidning

Göteborgs Aftonblad

Bilder från brandplatsen vid Västra Långvattnet

Torsdag kväll, den 16 maj, vid 19-tiden kom larmet till räddningstjänsten om att det brann i Delsjöområdet, nära Västra Långvattnet. Sent under kvällen var branden under kontroll men området bevakades under natten. (GT 17 maj 2019, P4 Göteborg)

Idag besöktes området där branden härjat och det såg ut så som det brukar efter en mindre skogsbrand. Men grönskan återvänder redan!

Kommer du via stentrappan upp mot Västra Långvattnet ligger brandområdet på vänster sida av gångvägen. Foto: Per Hallén 2019.

Grönskan har redan börjat att återvända. Foto: Per Hallén 2019.

Andra platser är fortfarande ganska svarta. Foto: Per Hallén 2019.

Skogens invånare har också återvänt. Foto: Per Hallén 2019.

När koleran slog till mot Jonstorpet

”År 1834 den 28 november förrättades bouppteckning efter torparen Carl Jonsson på Kallebäckshöga, som med döden aflidit den 16 augusti och dess hustru Ingeborg Hansdotter som med döden afled den 17 augusti 1834 och efterlämnade 4 sammanaflade barn: sonen Johannes 14 år, döttrarna Johanna 20, Christina 17 och Maria 5 år gamla.”[1]

Så inleds bouppteckningen som upprättades på Jonstorpet 1834 dryga tre månader efter att Carl och Ingeborg hade avlidit i koleran. Torparen Peter Andersson bevakade de omyndiga barnens rättigheter och boet uppgavs av döttrarna Johanna och Christina.

Familjen var bosatt på Jonstorpet på Kallebäckshöga och drabbades liksom många andra i Västsverige av den första stora koleraepidemin 1834.[2] Förutom Carl och Ingeborg avled även två av deras barn, Anna Britta som var nio år och tre månader gamla Emilia.[3] De döda barnen omnämndes inte i bouppteckningen men torpet och dess föremål fick en utförlig beskrivning.

”Torpstället Jonstorpet kallat beläget på Kallebäcks mellangårds ägor i Örgryte socken består af 2 rum och kök, jämte nödiga uthus”. Värderingen av byggnaderna sattes till 50 riksdaler. Några kontanta pengar eller föremål av guld eller silver fanns inte i torpet. Några av de mest värdefulla föremålen var kopparkittlarna i köket samt fjäderbolstrarna i sängarna.

Torpet var välutrustat med både möbler och textilier samt en del redskap. I köket fanns en stor och två mindre kopparkittlar samt en järngryta, två kaffekittlar samt tennfat och en malmmortel. Malm var beteckningen för en legering av vanligtvis koppar och zink. Man hade även en stekpanna, en eldtång och två brandjärn att ställa stekpannorna på. Därutöver fanns i köket degtråg och andra träföremål som behövdes till matberedning.

Maten åt familjen på tallrikar av lera. Totalt fanns nio tallrikar och två krukor av lera samt tre par knivar och gafflar. Matbordet lystes upp dels av härden i köket, men också av hemmets ljusstake. På detta bord kunde man ibland också se torpets enda glas och glasbutelj. Det fanns två större bord och ett mindre bord till dessa hörde sex stolar samt två soffor. På väggen hängde ett väggur. Husets tre fönster var alla försedda med gardiner. Även i övrigt var hemmet välförsett med textiler. Sängarna var utrustade med dyrbara fjäderbolstrar, sängomhänge i blårutigt tyg, och täcken. Alla borden i huset var försedda med dukar. Kanske ägnade sig husets invånare ibland åt läsning i torpets bibel eller någon av ”flere små böcker” vid något av borden.

Utöver detta redovisas i bouppteckningen även Carl och Ingeborgs kläder. Carl ägde bland annat en blå vadmalsrock, en svart frack, två västar, ett par strumpor, ett par stövlar och två par skjortor, två nattkappor och två halsdukar. Ingborgs kläder var färre till antalet, men även hon ägde en vadmalsrock. Därutöver fanns två klänningar, två västar och ett par strumpor och ett par gamla kängor i hennes garderob. Dessa kläder hölls snygga med hjälp av torpets strykjärn. Det kan ha funnits fler klädesplagg, men om Ingeborg gett sina döttrar kläder omedelbart innan hon avled listades givetvis inte dessa i bouppteckningen.

När Carl utförde arbeten åt Kallebäcks by eller vid torpet använde han sig av en enkel uppsättning redskap; yxa, hammare och tång, två hackor, en spade samt en järnstång. Ingeborgs hantverksredskap bestod av endast en karda. Utanför torpet i ett av uthusen stod en sugga med en galtgris, alltså en inte fullvuxen galt. I något av dessa utrymmen återfann man vid bouppteckningen även en skeppa råghalm samt en del hö. Carl och Ingeborg hade också en hel del skulder.

Den största av posterna bland skulderna var begravningskostnaden på 15 riksdaler och 8 skilling, detta var givetvis en skuld som kom till efter parets död men under livstiden hade de också skaffat sig en del skulder genom att handla eller låna av grannar och affärsidkare. Exempelvis hade paret lånat 5 riksdaler och 16 skilling hos Carl Andersson i Skår. Totalt uppgick dessa till 47 riksdaler varav hälften var skatter av olika slag samt begravningsavgift och bouppteckningsavgift. Boets tillgångar, i detta fall dess inventarier uppgick till endast 132.12 riksdaler. Omkring 35% av tillgångarna får alltså borträknas för att betala skulderna.[4]

Referenser

Riksarkivet, landsarkivet i Göteborg

Sävedals häradsrätt, FIIa:22

Örgryte husförhörslängd AI:8 1831-1835

Litteratur

Larsson, D. (2015). Kolera : samhället, idéerna och katastrofen 1834.

Noter

[1] Sävedals häradsrätt FIIa:22 (1832-1834) nr 191

[2] Larsson 2015

[3] Örgryte (O) AI:8 (1831-1835) Bild: 55 Sida: 97

[4] Sävedals häradsrätt FIIa:22 (1832-1834) nr 191


Bilden i sidhuvudet visar Jonstorpets tomt 2013. Foto: Per Hallén

Bilder från vårvandring kring Skatås12 maj

Dagens vårvandring kring Skatås i samarbete med STF Lerum-Partille lockade som vanligt en skara mycket intresserade deltagare trots hotet om regn. Vi började vid Skatås motionscentral där jag berättade lite om motionsanläggningen och flyktinglägret innan vi rörde oss en kort sträcka till platsen för torpet Terra Nova / Skatås och Skålmekärr / Skatås. Sedan blev det ett besök invid Kålltorps kärr och en berättelse om skrinnarbanan som aldrig blev av och om hur kärret skapats som vattenmagasin för kvarnarna vid Kärralund. På småstigar gick vi sedan till torpet Sandhåla och därefter lite fika på självaste Apslätten där jag berättade om namnet och en del om andra händelser som utspelat sig där.

Här berättas om det brutala överfallet på familjen i torpet Sandhåla! Foto: Anita Högegård

Foto: Anita Högegård

Här ser ni Sabina, gift med Lorents Olsson, mannen som var med och letade efter apan som gett platsen dess namn. Foto: Anita Högegård

Vandringen gick sedan ned för sluttningen till järnåldersgraven innan vi gjorde ett besök vid sandhålan, som gett torpet Sandhåla dess namn. Vid infarten till campingen stannade vi till vid fördämningen som samlade upp vattnet från Kålltorps kärr och Delsjöarna innan det leddes till den stora nedre kvarnen vid Kärralund. Vi följde sedan i kvarnarnas och vattnets spår upp till de två följande kvarndammarna, varav den ena idag är helt utplånad och okänd för de flesta besökare.

Kvarnruinen. Foto: Anita Högegård

Vandringen närmade sig slut när vi passerade torpet Mon, men även där fanns en historia att berätta om den dramatiska branden i huset 1916.

Mon. Foto: Anita Högegård

Vägen tillbaka mot Skatås gick samma väg som de danska trupperna kom 1611 – en dramatisk final på denna tur.

Det var lite ur dagens vandring, om du inte var med idag, passa på nästa gång det blir vandring!

Ett stort tack till alla er som deltog idag och välkomna tillbaka!


Bilden i sidhuvudet visar när vandringen gick från sandtaget mellan Kärralund och Kålltorp och vidare mot platsen där Kärralunds ladugård låg. Foto: Anita Högegård.