Delsjöområdets historia

Almanachan

Almanackan (Almanachan) var under slutet av 1800-talet ett av stadens mest kända original som omnämns i flera skildringar av Göteborg, exempelvis Fredbergs ”Det gamla Göteborg, del I” finns en skildring av denna man och hur hans märkliga livsstil samt hur Almanackan hittades en dag i början av 1890-talet i en uthusbyggnad vid Stora Torp. Även Bent A. Öhnander har i ”Götebosska Gubbs å Gumms” lämnat en skildring, som till stor del bygger på Fredbergs text. Bilden ovan är också hämtad ur Öhnanders bok men han uppger inte sina bildkällor.

I Roger Anderssons text ”Bland Torp och Herrgårdar” en sammanställning av artiklar i Skatåsbladet 1995-98 finns en mer utförlig presentation som där Andersson har forskat i Almanackans historia. Det visar sig då att detta original hade släktband till torparen Pistol som även han var en känd ”delsjöprofil”.

Men det finns även samtida skildringar av Almanachan, dagens berättelse är från 1892 och publicerades några dagar efter detta kända originals död.

”Almanachan, ett gammalt, af de fleste göteborgare kändt original, hvars rätta namn är Johan Andersson, hittades här om dagen liggande i en uthusbyggnad på Stora Torp i Örgryte socken. Han var mycket medtagen, hvarför han affördes till sjukhuset i Mölndal.

Denna notis må gifva anledning till några rader om den stackars gamle mannen, helst Göteborg har rätt ondt om slika original.

Den underlige gamle var allmänt känd, sade vi, med rätta borde det heta, att han var mest känd i de lägre samhällslagren. Åtminstone var han föremål för gatpojkarnes synnerliga uppmärksamhet hvarhelst han drog fram. Och detta föranleddes af en mängd egendomliga drag hos honom.

Almanachan, Herren vete hur många år han gått omkring i samma oföränderliga skepnad, gaf redan till det yttre en egendomlig anblick, klädd som han var vinter och sommar i gulhvita, trasiga, tunna moleskinnskläder. På fötterna bar han ständigt ett par kolossala träskor och på armen ett stort knyte. Ansiktet var gult, liknande pergament, och långt hvitt hår omgaf hufvudet.

Och så gjorde han dagligen, i hetta och strängaste köld långa färder från Fässberg, där han med förkärlek höll till, ända ut till Klippan i vester och Gamlestaden i öster. Under dessa promenader stannade han på hvarje vattenpost som låg i hans väg, i kretsgångar mätte han väglängden från gathörn till gathörn, och det torde ej finnas någon trottoir i staden, hvars stenantal han ej hade reda på. Men mötte han på sin stråt ett par pinnar som lågo i kors, gjorde han långa omvägar kring de samma och återvände slutligen dit för att med ett par djerfva ansatser hoppa jemfota öfver dem. Detta erbjöd en rätt kostlig syn och många hade roligt däråt.

Den gamle, som för det mesta var sluten, kunde emellertid vara rätt meddelsam mot dem han kände och som visat honom välvilja. För dem kunde han precis säga almanachans tecken för den eller den dagen, såsom tiden för solens och månens uppgång, månens skiften, planeternas gång m.m., kort sagdt, han kunde almanachan utantill. Och däraf det öknamn man tillagt honom.

Han hade i alla tider undvikit fattigvårdens hjelp, tiggde sällan uppenbarligen, men tog gärna mot det vänliga menniskor gåfvo honom. Nu torde det vara första gången man har tagit verklig vård om det gamla orginalet.” (Göteborgs Aftonblad 2 juli 1892)

Göteborgs_Aftonblad_2_juli_1892

Referenser

Andersson, R. Bland Torp och Herrgårdar. Sammanställning av artiklar i Skatåsbladet 1995-98. Utgiven av Roger Andersson i samarbete med Skatås Motionscentral. 1998.

Fredberg, Carl Rudolf A:son, Det gamla Göteborg: lokalhistoriska skildringar, personalia och kulturdrag. D. 1, Göteborg, 1919-1920.

Öhnander, Bengt A., Götebosska gubbs å gumms, Tre böcker, Göteborg, 2000.

Tidning

Göteborgs Aftonblad

Poona-affären ger avtryck

I veckan som gick, 13 juli, berättade Göteborgs-Posten om den så kallade Poona-affären som där kallas för ”bortglömd” åtminstone om man ser till vad ledningen för Stena-metall i dag känner till om händelsen. Men helt bortglömd är dock inte ”affären” redan 2017 publicerades här på Delsjöområdets historia berättelsen om jakten på den nedgrävda arseniken vid Brudaremossen. Efter att artikeln publicerades i Göteborgs-Posten har artikeln om Poona-affären på denna hemsida varit den mest visade under veckan.

I G-P:s artikel ställs också frågan om Brudaremossen utgör en fara i dag. Svaret från kretslopp och vattens projektledare Elisabet Porse, var att det det givetvis finns risker men hon menar att man inte skall känna oro för det tidiga 1970-talets miljösynder då vi har god kontroll på vad som läcker ut ur tippen. Frågan är dock om kontrollen av vad som läcker ut ur Brudaremossen är tillräcklig. Det finns mätstationer och reningsanläggning för det som rinner ut ur sopberget från ganska ytliga lager men hur ser det ut under den stora massan av avfall? Deponin anlades på en mosse, en sankmark. Någon undersökning av mossens djup eller berget under mossen gjordes aldrig på 1920-talet inför öppnandet av soptippen. Det finns dessvärre möjligheten att läckor kan finnas i andra riktningar än de där mätningarna i dag sker.

Om du inte läst texten från 2017 eller vill titta på den igen – följ denna länk!

Bilden i sidhuvudet är hämtad från GT 1971-09-09

Vandra runt Kålltorpsåsen

En kortare sommarvandring till platser som har en historia att berätta kan vara trevligt en sommardag. Kartan visar ett förslag på en vandring kring Kålltorpsåsen, namnet användes åtminstone under 1800-talet och finns med på den laga skifteskartan över området 1843-54. Börja vid Kålltorps övergård (Virginsgatan 13) och leta dig sedan in på den gamla fägatan som går parallellt med grusvägen i kanten av åsen.

Vandring kring Kålltorpsåsen

Beskrivning av vandringen i korthet, missa inte att sevärdheterna finns utförligare beskrivna via länkar i texten.

  1. Kålltorps övergård, en av traktens äldsta byggnader finns vid starten för denna vandring. När du kommit upp till den lilla parkeringen söker du dig in närmare mot åsen istället för att följa grusvägen. Då kommer du in på Kålltorps gamla fägata. Den avgränsades av en stenmur, som ännu finns kvar, mot Apslätten och av åsen på den andra sidan. När du kommer fram till en lite större stig korsar du grusvägen och går över Apslätten mot nästa sevärdhet.
  2. Gravhögen vid Apslätten, noterades av fornforskaren Johan Allin redan på 1920-talet men det var först 2019 som den kom med i fornminnesregistret. När du tittat på gravhögen går du tillbaka över Apslätten och in på stigen du nyss lämnat. Via den något steniga stigen kommer du upp mot en glänta i skogen där en jordkällare avslöjar att här funnits bebyggelse.
  3. Torpet Sandhåla, här fanns ett torp under drygt hundra års tid från 1800-talets början fram till omkring första världskriget. Jordkällaren är den tydligaste lämningen, men det finns även andra spår i landskapet, exempelvis stenmurar och bitar av tegelstenar som avslöjar var stugan låg.
  4. Gamla Korpås, En tidigare kalvhage är det tydligaste spåret efter gamla Korpås. Vid ena kortsidan finns en större sten som var en del av grunden till ladugården, men det är också allt som går att se på platsen. När du fortsätter i riktning mot nummer 5 på kartan kommer du att passera lämningarna efter torpets jordkällare och ett förrådshus. Jordkällaren är i så dåligt skicka att ingången spärrats av på grund av att taket håller på att rasa in.
  5. Torpet Korpås (samma länk som ovan), där det i dag finns lite bänkar, lämpliga att ta en fika vid, låg torpet. I övrigt finns inte mycket lämningar utöver lite tegelbitar i marken som vittnar om att här funnits ett hus med tegeltak. Detta är vandringens sista punkt och du kan härifrån följa stigen som går upp på åsen, hålla något åt höger i sluttningen och följa åsen runt i riktning mot det inhägnade förskoleområdet som du kan runda tillbaka mot Kålltorps övergård och startpunkten. Förhoppningsvis har det blivit en trevlig och intressant vandring till historiska platser utmed de trevliga småstigarna i området som även kan bjuda på upplevelser i form av möten med traktens djurliv.

Man knivskuren vid Härlanda tjärn

Under söndagskvällen strax efter klockan 19 blev en man i 40-års åldern svårt knivskuren vid Härlanda tjärn rapporterar Göteborgs-Posten. Hans skador var så svåra att polisen utreder händelsen som försök till mord. Området är ganska välbesökt även under kvällarna så det fanns ett stort antal vittnen till händelsen. Polisen misstänker att det är ett rånförsök som ”spårat ur”.

Lyssna även på P4 Göteborgs inslag om händelsen via denna länk.

När Kallebäcks källa blev Gustavs källa

Kallebäckskälla_och_minnesstenen

”Af Kallebäcks Källa man mig fordom Namn har gifwit, Men sen af Götheborg jag köpt och hägnat blifwit, Kung Gustaf mig besökt, mig nådigt unnadt är, Att jag härefter namn af Gustafs Källa bär. Den 17 november 1787”. Foto: Per Hallén 2013.

Källan vid Kallebäck har varit viktig inte bara för lokalbefolkningen utan för hela staden. Ur de stora sandlager som istiden en gång skapade har det under 10 000 år flutit fram ett rent och välsmakande vatten. Egentligen är det inte en källa utan en hel rad av källor, som har funnits från det nuvarande huset vid Gustavs källa ända upp till Skårs höga. Den första beskrivningen av källorna är från 1600-talet men det kan inte råda något tvivel om att den goda tillgången på dricksvatten var viktig redan för stenåldersmänniskorna i Kallebäcksområdet för 8000 år sedan. Då låg Kallebäck vid en havsvik.
Rent dricksvatten var en bristvara i Göteborg under 1700-talet och gick att sälja med god förtjänst. År 1759 berättas det om Magnus Rebba på Kallebäcks nordgård som öppnat ett näringsställe på gården, där bland annat vatten från källorna såldes. Till en början hyllas inrättningen för sina rimliga priser, men ganska snart kom klagomål på att vattnet såldes till ett för högt pris. (Stenström, F. Örgryte genom tiderna. Del II s. 25.)

I tidningen Götheborgska Magasinen fällde man detta år följande ironiska kommentar. ”Med skyldig heder den ärlige Rebba som sätter ej högre taxa på det för träffliga Kallebäcksvattnet än på spisöhl”. (Nyberg, B. Historisk bakgrund i ”Källorna i Kallebäck”. s. 6.) Även andra Kallebäcksbor utnyttjade källorna genom att fylla tunnor med vatten som sedan såldes inne i Göteborg, där det var ständig brist på rent vatten. (Ygge, B. Källorna i Kallebäck. s. 15.) Under åren 1786-87 byggdes en vattenledning från Kallebäcks källa in till Göteborgs stad och den stora reservoaren vid nuvarande Kungsportsplatsen. Över källan lät stadsarkitekt C W Carlberg uppföra ett källhus med ett rum för källan samt ett förrum. När byggnaden stod klar år 1787 ansågs den så betydelsefull att självaste Gustav III besökte platsen. Minnesstenen över kungens besök som vi idag kan se på platsen restes först år 1801. (Lönnroth, G. Kulturhistoriskt värdefull bebyggelse i Göteborg : ett program för bevarande. s. 142-43. Se även Bjur, H. Vattenbyggnadskonst i Göteborg under 200 år. s. 24-36.)

I ett tidigt översiktsverk av stadens historia, Granberg, Per Adolf (1815). Staden Göteborgs historia och beskrifning, berättas om hur källan och vattenledningen kom till.

”I bredd med Barmhertighets-Stiftelser torde man med skäl kunna sätta dem, hvarigenom någon allmän beqvämlighet eller nytta vinnes. Af detta slag är vattenledningen i Göteborg. Man hade ifrån Stadens anlläggning beklagat sig öfver brist på friskt vatten, och denna klagan var så mycket mera billig, som ganska få källor finnas inom fästningen, och några dagars vestlig storm gjorde vattnet i kanalerna helt salt. Redan 1714 föreslog derföre Stadens dåvarande Byggmästare, Jacob Fergill, att ifrån Kallebäcks källa, hvars vatten är af en utmärkt godhet, genom rör under jorden, leda inom fästningen det vattenförråd, som invånarne behöfde. Den summa han ansåg erfoderlig till detta företag lärer icke hafva öfverstigit 10 000 Daler Silfvermynt, men antingen man, denna tiden, icke trodde sig kunna insamla så mycket penningar, eller andra orsaker vållade andra hinder, blef förslaget utan verkställighet. Emedelertid var detta förslag väckt och blef ofta framställdt; man trodde i synnerhet, och kanske nog allmänt, då Direktör Sahlgren anslog ett för den tiden betyligt kapital, som till nogon för Staden gagnelig inrättning borde användas, att denna donation skulle tjena till utförandet af vattenlednings-planen; men allmänheten bedrog sig i sin väntan, och förslaget hvilade till dess någa medborgare på 1780-talet företog sig att utföra det. De personer, som härtill mest bidrogo, vore Grosshandlaren Henry Greigh och Politi-Borgmästaren Kommerse Rådet Daniel Pettersson. Den förre åtog sig isynnerhet styrelsen af arbetet och förvaltningen af medlen. Dessa medel insamlades genom subskription, och den Summa som på detta sätt, ifrån 1785 till 1788, inflöt, steg till 17 400 R:d, 38 sk. 11 r:st.; hvarjemte Staden beviljade en utsyning af 20 tolfter blockar på dess skog i Säfvedahls Härad.

Den källa hvarifrån vattnet skulle ledas är belägen något mer än en fjerdedels mil ifrån Staden, och uppkommer i en sandbacke, hvars höjd öfver hafvet är omkring hundrade alnar. Källan har fått sitt gamla namn af Källebäcksby. Genom en mängd af ådror, som sammanflyta, har den ett ymnigt vatten, hvars tillopp hvarken förminskas af sommartorrkan eller vinterkylan. Arbetet börjades (i September 1786) demred, att vattnet från de särskilta årdrorna leddes genom kullerstens-trummor till en gemensam cistern, som är anlagd der sluttningen af höjden begynner, och öfver hvilken sedermera byggdes ett hus. Från cisternen lades trädrör, bestående af borrade stockar, under jorden, i en rak sträckning fram till Mölndahls å, hvarefter en vinkel gjordes på andra sidan ån, och ledningen fortsattes åter, i så rak linia som var möjligt, till vallgrafven. Man företog sig i början att äfven der vattnet passerades lägga rören under botten af ån eller grafven, men jemte den olägenhet att en lagning på sådane ställen icke utan en odräglig kostnad kunde verkställas, uppkom häraf den ännu större, att rören rubbadedes av isen, höjde sig genom den ofvanliggande jorden och börtos sönder. En annan plan togs derföre, 1795, enligt hvilken, på dessa ställen, gjordes ett slags bro för vattenledningen. Vid Staden skedde grafningen för rören genom sjelfva fästnings-porten, inom hvilken det första vattentappnings-stället anlades nära det hvalf hvarigenom östra hamnen faller ut i Vallgrafven. Ofvanpå detta hvalf bygdes sedan en stor reservoir, bestämd att emottaga vatten från källan och genom det förråd som under natten inströmmar, hafva en behållning för dagen åt särskilta vattentappnings-ställen som borde anläggas. Den 17 november 1787 var arbetet så långt hunnit att vattnet kunde tappas vid Kungsporten, man fortfor att lägga rören till det vattentappnings-ställe som inrättades vid Domkyrkan, och äfven till någon del dem som skulle gå åt stora torget.

Men härmed afstanade också arbetet för en tid; de insamlade Summorna voro använda och medel saknades icke endast att fullfölja utan till och med att underhålla hvad man börjat, och efter Grosshandlare Greighs iråkade obestånd var det svårt att finna någon, som ville åtaga sig styrelsen af ett verk, hvarvid voro såkra utgifter men inga inkomster att påräkna. Ändteligen emottog Grosshandlaren Zach. Roos, 1793, befattningen dermed, och insamlade genom ny subskription de medel, som till verkets fullföljande voro nödvändiga, under det han emdlertid gick i förskott för de angelägnaste uppgifterna. Den stora reservoiren vid Kungsporten, som blott var påbegynt, blef nu fullbordad. Den rymmer 1700 t:r vatten, och ofvanpå den är inrättad en mindre, ämnad att särskildt emottaga det vatten som skall ledas till stora torget , i fall der framdeles kommer att inrättas en springkälla. Ett vattentappnings-ställe blef emedlertid der anlagt.

Omkostnaderna ifrån 1795 till och med 1801, hade endast genom frivilliga gåfvor blifvit bestridda, ehuru de stigit till 13 000 R:d men som gåfvorna började aftaga, och dessutom, till sjelfva sin grund voro osäkra, öfverenskommo Trankokeri-idkare i Göteborg att under 2 år betala till verkets understöd 1 sk. för hvart fat tran som kokades. Denna afgift blef 1804, genom Konungens Resolution, fästad vid hvart fat silltran som utskeppades, med då Summan i alla fall befanns otillräcklig, stadgades att hvad som än fordrades skulle, efter taxering, af Stadens invånare betalas. Som Sill_fångsten få år derefter alldeles upphörde, har vattenledningen också sedemera ensamt underhållits genom taxering, hvilken jemkas efter de kostnadsförslag som hvart år uppgöras. Utgifterna hafva varit ganska olika, i anseende till de olika arbeten, som förrättats; de voro 1811: 1263 R:d. 24 sk. 4 r:st. och 1812 2068 R:d: 14 sk. 6 r:st.

Ännu finnes ej mer än trenne allmänna vattentappnings-ställen: vid Kongsporten, vid Domkyrkan och på Stora Torget. Tappningen är så inrättad att genom en lätt tryckning, på en metall-knapp utflödar vattnet genom ett der under anbragt rör, och rinner så länge tryckningen fortfar. På hvart ställe kunna flera på en gång hämta vatten, och särskilta inrättningar äro gjorda för de körande. Några husägare, på södra stora hamnegatan, hafva erhållit tillåtelse att leda in vatten in i sina hus och gårdar, hvaremot de låtit på sin enskilta bekostnad lägga de rör, som, längs efter samma gata, skola leda vatten till lilla torget, der det fjerde vattentappnings-stället kommer att anläggas.

Vatten

Fontänen vid Västra Hamngatan, nära Domkyrkan, ritades 1817 av J. Hagberg. När Västra hamnkanalen lades igen år 1903 flyttades fontänen något. Foto: Per Hallén 2013.

De flesta sednare åren hade Grosshandlaren Roos förvaltningen af kassan och förde räkenskaperna; men för öfvrigt består Direktionen af fem Ledamöter, hvaraf ingen äger något arfvode. Löntagare äro endast en Byggmästare, en Notarie och en Vaktmästare.

Vid källan har en marmor-sten blifvit upprest med Svensk inskrift på ena och latinsk på andra sidan, tillkännagifvande hufvudsakligen: att källan i anledning af ett besök, som Konung Gustaf den tredje der gjorde, erhållit namn af Gustafs källa. Arbetet har blifvit förrättadt genom Herr A. Blackvood, som irfån Skottland blifvit till detta ändamål efterskrifven.” (Granberg, Per Adolf. Staden Göteborgs historia och beskrifning / [Del 2], Senare delen. 1815.  Stockholm. s. 129-134.)

Bilden i sidhuvudet är hämtad från Göteborgs stadsmuseum, Carlotta: Kallebäcks källa med minnesstenen.