Polisen förhör misstänkt gran/trädmördare

I gårdagens Västnytt uppgavs att polisen nu genom tips från allmänheten kunnat ta in en man i övre medelåldern till förhör, misstänkt för att ha dödat träd i Delsjöområdet. Många tusen, framförallt granar, har dödats genom att någon sågat en skåra runt stammen. Vi är många som med avsky sett hur denna vandalism pågått. På nätet kan man tyvärr hitta de som sympatiserat med vandalen, de hävdar ett naturvårdsintresse – alltså att få bort granarna. Men den inställningen och tron på att vandalismen utförts av någon naturintresserad har visat sig helt fel. Den senaste tiden har även stora lövträd som ek och bok utsatts för angrepp.

Vi får verkligen hoppas att förövaren nu är identifierad och att förstörelsen av Delsjöområdets skogar kan stoppas. Det är dock oroväckande att polisen misstänker att det finns fler förövare på grund av skadegörelsens omfattning.

Låt oss vara fortsatt vaksamma när vi besöker Delsjöområdet. Det skadar aldrig att hålla ögon och kamera redo!

Ett ögonblick – en älg vid Kallebäcks lider

Kategorin ”Ett ögonblick” är tänkt att berätta om aktuella händelser i Delsjöområdet, stort eller smått, som jag fångat på bild. Även du som läsare är välkommen att skicka in bidrag. Har du stött på något du finner intressant och fångat det på bild får du gärna skicka bilden eller en länk till bilden så kanske den dyker upp på denna ”nyhetsplats”.

Under söndagens vandring i Delsjöområdet träffade jag på en älgko vid Kallebäcks lider. Den kom i hög fart nedför berget vid Kolerakyrkogården och siktade sedan in sig på fruktträden i villaträdgårdarna där torpet Wattnet förr hade sin tomt.

Mitt intryck är att det nu är mer älg i Delsjöområdet än vad det varit på länge! Det är trevligt att stöta på dessa stora djur ute i skogen, men jag misstänker att villaägare med tomter nära skogen kan få vissa problem!

”Ristningen” på Storön

Mitt ute i Stora Delsjön ligger en hög klippö som kallas Delhuvudet eller Storön. Det är inte speciellt många som besöker ön, de flesta besökare i Delsjöområdet har endast sett den på avstånd när man gått runt sjöarna.

Ön har inte alltid varit en ö! Före 1770-talet, då en kvarndamm höjde Delsjöns yta med mer än 6 meter, var den nuvarande ön en del av den landbarriär som skiljde Stora Delsjön från Lilletjärn, som låg söder Storön. På grund av att ön ”bildats” sent har den inte fått något bättre namn än Storön eller Delhuvudet.

I Fritz Stenströms klassiska hembygdsbok Örgryte genom tiderna ges en nästan spöklik skildring av Delhuvudet.

”Min följeslagare på vandringen i Kallebäcksbackarna, Rudolf Erikson berättade mig en sällsam händelse, han själv en gång upplevat här borta i ödsligheten. Det var sent en sommarafton för många år sedan, han hade haft ärende till en bekant på Skårs Höga, men ej träffat denne hemma samt beslöt att för att fördriva tiden gå ned till bergen vid Delsjön; det är nämnt att Klöfveåsen stryker fram här tätt till sjön. Han var ej ensam utan hade med sig en försvarlig bulldogg med ett otäckt grepp i käftarna, om så skulle påfodras. Sommarkvällen var så underbart fager, att han beslöt sig för att övernatta med sin kamrat vid sjön och där invänta morgongryningen. Klockan kunde vara mellan tolv och ett midnatt, så blir han varse på den tvärs över liggande ön, Delhuvudet, en underlig skepnad på den beriga öns översta krön. Avståndet var ej längre, än att han tyckte sig kunna se, att väsendet hade mänsklig gestalt, där det avtecknade sig mot högsommarnatthimmelen, men ögonen lyste infernaliskt svavelglänsande. Det är ej undra på att vederbörande kunde börja tro, att själva avgrundsanden drev sitt spel på Delhuvudet, så mycket mer som den mystiske varelsen började uppäva de mest ohejdade diaboliska oljud. Det lät som de hemskaste hånskratt. Den modige och uppkäftige bulldoggen hade härav alldeles tappat couraget och skalv som ett asplöv. Det hela började bli lite kusligt, då fick Erikson tag i ett par träpitar, som han för att göra sig bemärkt slog mot varandra så det smällde. Och det gjorde susen. Den höga gestalten på berget kände sig obehagligt observerad, – lyfte på ett par väldiga vingar och tog till flykten, det var en stor berguv.” (Örgryte genom tiderna, del II, s. 27.)

I Göteborgs Handels och Sjöfartstidning berättades det i en artikel den fjärde augusti 1932 med rubriken Trollrunor på en ö i Delsjön?om en anställd vid vattenledningsverket (Sjölyckan), som hittat en berghäll på Delhuvudet där det fanns två runor och en bild av en oxe. Man skriver att fyndet gjorts på öns södra sida, terrängen där är sumpig och föga inbjudande till promenader. Det är sällan folk har sina vägar till ön, ens vintertid. Ristningen hittades på en lodrät berghäll som rester sig ur den sumpiga och ljungbevuxna marken. En reporter och fotograf från tidningen skickades dit och fotograferade ristningen. Den kände fornforskaren och överläraren och amatörarkeolog J. Alin fick se bilden, han var dock skeptisk till om den verkligen förhistorisk. Alin konsaterade att runorna var f och r, möjligen ett yngre runalfabet. Möjligen, sa Alin, kan det vara fråga om någon form av besvärjelse eller trollformel. Men han var misstänksam mot att ristningen hade en alltför spetsig utformning, man brukar inte rita djur med spetsiga ben.

En kopia av denna tidningsartikel finns i Stadsmuseets arkiv, på den finns en notering av dåvarande chefen för arkeologiska museet; ”Ristingen utförd av en hantlangare från stadsingenjörskontoret vid avvägningen för ca 6 år sedan”. Det betyder att ristningen skulle ha utförts 1926! Man gick aldrig ut till tidningarna om denna insikt. Kanske var det aningen pinsamt att man nästan låtit sig luras! Det är i vilket fall slutsatsen i ”tala ve Kal” i Göteborgs Posten den tredje maj 1986 när man ”avslöjade” hur arkeologiska museet nästan blev lurade av ristningen.

Vid ett besök på ön vintern 2010 tog jag dessa bilder av ristningen:

Ingen hade då sett denna ristning sedan den senaste fornminnesinventeringen under 1970-talet. Vill du läsa vad Riksantikvarieämbetet skriver om ristningen på Delhuvudet finns här en direktlänk till ”fornsök”.

Visserligen inte någon förhistorisk ristning, men den är faktiskt snart hundra år och har på sitt sätt blivit en del av områdets historia. Har du vägarna förbi Delhuvudet finner du ristningen på:  N57 40.932 E12 02.520 enligt RAÄ, men enligt min GPS var positionen: N57 40.927 E12 02.508.

Torpet Ledet

Ledet var ett torp under Kärralund som jag inte tagit upp på hemsidan tidigare, det behandlas inte heller i min bok om Delsjöområdet då det låg inne på Kärralunds gårds ägor. Idag ligger receptionen för Lisebergs byn Kärralund på platsen för torpet!

Torpet uppfördes under början av 1770-talet invid Storebäcken, den som senare skulle dämmas upp för den nya kvarnens behov, dammen finns ännu kvar vid infarten till campingen. När torpet byggdes låg det på gränsen mellan gårdens ägor och utmarken, därav namnet Ledet. Det stora öppna området skulle under de följande åren införlivas med gården och ge kontrollen över det viktiga kvarnfallet några hundra meter bort.

Ledets tomt

Torpet Ledet låg nere vid de rosafärgade receptionsbyggnaderna längst till höger i bild.

Det har varit ett pussel att hitta de första invånarna på grund av att man vid Kärralund var dålig på att uppge namnen på torpen när invånarna rapporterades till kyrka och den tidens skattemyndighet. Men genom att invånarna stannade under en längre tid vid torpet har jag kunnat hitta att de första invånarna var Olof Andrsson, Lars Larsson och Bengt Lindström. Fram till 1828 delades torpet mellan torpare och gårdens mjölnare.

I brandförsäkringen från år 1828 beskrivs ledet på följande vis:

”Nr 7. På 60 alnars avstånd (35,4 meter) från nr 6 (d.v.s. trädgårdsmästarebostaden9 är ett boningshus uppbyggt av gott furutimmer, används till en förstuga oc bod. 11 alnar (6,49 meter) långt, 7 alnar (4,13 meter) brett och 3 1/2 aln (2 meter) högt, brädklätt och rödmålat med tegeltak. I huset finns 3:ne dörrar 2 21/2 aln (1,47 meter) höga och 1 1/2 aln (0,88 meter) breda med lås och gångjärn. Huset har ett fönster 1 1/2 aln (0,88 meter) högt och 1 1/4 aln (0,73 meter) brett. I köket finns en köksspis med bakugn.”

Det var alltså ett ganska litet boningshus som under många år delades av två familjer. Men efter 1828 bodde inte mjölnarens familj i huset, då byggdes en separat bostad åt mjölnaren samtidigt som kvarnen byggdes om.

År 1828 byggdes även en ny ekonomibyggnad åt torpet, den låg uppe bland de nuvarande stugorna, nära den äldre delen av vandrarhemmet. Det var en 15 meter lång byggnad och hade två fähus med vardera två bås för kor och en spilta för en häst. Dessutom fanns två lador.

Under 1880-talet ersätts torparen på Ledet med en ”arbetskarl”, alltså en person med sämre anställningstrygghet än vad som gällde för torparna. Ekonomibyggnaden revs under samma tid, ett tecken på att torpet blivit en arbetarbostad. 1898 eller 1899 försvann torpet samtidigt med att flera andra av de äldre byggnaderna på Kärralunds gård revs. Men det får jag anledning att återkomma till när jag skriver mer om Kärralunds gård.

Stora Getryggen – en av områdets bästa utsiktspunkter

Bohus- och Vildmarkslederna passerar över Stora Getryggen, en promenad upp till toppen finner en del ganska arbetsam, men alla jag träffat älskar utsikten från toppen av denna höjd. Är det god sikt är det inga problem att se ut mot Göteborgs hamn, man kan till och med se en glimt av havet. Att kunna ta en promenad upp på denna höjd efter en lång arbetsdag framför datorn är ett privilegium!

Utsikten från Getryggen är fantastisk, man ser ända ut mot hamnarna och havet en dag med god sikt. Foto: Per Hallén 2011.

Stora Getryggen har en lite lägre motsvarighet i öster, Lilla Getryggen, även den en lång och smal ås som går i nord-sydlig riktning genom Delsjö- Kåsjöområdet. Namnet kommer alltså av att bergformationen liknar ryggen på en get. Men så har höjderna inte alltid kallats. Läser man protokollet till lagaskiftes kartan över Delsjöområdet från mitten av 1800-talet ser man att höjderna då kallades Västra och Östra Långefjäll.

Uppe på bergen är jorden ganska mager och träden blir inte lika stora som nere i dalgångarna. Här uppe på bergen finns också några av de sista resterna av de ljunghedar som under 1700- och 1800-talen bredde ut sig över området. De hade uppstått när skogen avverkats och använts till byggandet av Göteborg, eller använts vid framställning av träkol. Men den skoglösa delen av områdets historia är ändå ett undantag i Delsjöområdets långa historia, ett resultat av människans skövling av naturresurserna. När skogen var borta gick djuren på bete, några nya träd fick aldrig möjligheten att växa upp!

Men även om ljunghedarna var ett undantag i Delsjöområdets historia så är de som finns kvar ändå viktiga, inte minst för vissa arter av fjärilar. Uppe på Stora Getryggen finns rödlistade arter som behöver hjälp och skydd. Därför hålls denna ljunghed öppen genom att man håller träden borta och ibland även bränner ljungen.

Bilderna nedan är från den 23 april 2008.

Efter att elden slocknat såg området synnerligen svart och trist ut.

Men det dröjde bara några veckor så var allt grönt igen!