Delsjöområdets historia

Linnés ”Willrunor” i Göteborgstrakten AF THORILD WULFF

Forskningsresanden Thorild Wulff besökte många avlägsna trakter under sitt liv (1877-1917). Han var med på expeditioner till Spetsbergen, Indien, Island, Kina, Mongoliet, Sumatra, Java, Bali, Lombok och slutligen till Grönland där han föll offer för naturkrafterna och de umbärandena som resan med hundslädar innebar. (Nordisk familjebok, Uggleupplagan) Men ett av hans äventyr kommer sällan fram i skildringarna av Thorilds liv och resor, nämligen besöket vid Willrunorna år 1908. Här återges Thorild Wulffs egen text som beskriver hans Delsjöexpedition, den trycktes i ”Sveriges natur” 1911.


Linnés ”Willrunor” i Göteborgstrakten  AF  THORILD WULFF.

”Under sin vistelse i Göteborg, i juli 1746 företog Linné
en del smärre utflykter i stadens omgifningar. Han besökte
därvid ock en gammal forngraf vid nuvarande Kallebäcks källa,
hvarom han i sin Wästgötaresa skrifver (s. 144):

»Kongsgrafwen låg i södost ifrån Carlebeck, uti en
liten ätteplats med uprättade stenar; hon war 2 1/2 famn lång,
1 famn bred, och eljest bygd såsom Hjelmars graf vid
Falköping.

»Runstenar woro här inge. Men Bönderne berättade, at
i öster ifrån denna graf på andra sidan om en stor Mossa,
skulle wara et bärg, på hwilket obekanta bokstäfwer woro
skrefne; wi reste dit, och funno 3 skrefne rader, som sträkte
sig wid pass 100:de alnar i längden; Bokstäfwerne stodo innom
linier, ofwan och nedan, hwilka linier sträkte sig långsåt en
flat och sluttande bärgsklippa; hwar bokstaf war 2 à 3 quarter
lång, och merendels 1 eller 2 bokstäfwer öfwer hwar linea; de
fläste woro allenast strek, som gingo perpendiculairt eller
oblique til höger eller wänster; Jag är säker, at denne
Runsten ej warit läsen på 100:de år, ty torfwen låg på flera ställen
öfwer skriften til 2 à 3 fingers tjocklek. Om denna skrift ej
måtte wara Willrunor, wet jag icke, hwad den skal kallas.
Aldrig har jag sett så widlyftig Runsten, ej eller så stora
characterer skrefne i sten.»

Redan för mer än femton år sedan väckte denna passus
i Wästgötaresan mitt lifliga intresse. Själf Göteborgsbarn hade
jag under mina skolår mångtaliga gånger genomströfvat just dessa trakter
kring Kallebäck, men hvarken sett eller  någonsin hört talas om dessa märkliga
runinskrifter i sannskyldigt  jätteformat, som icke ens den
runkunnige Linné mäktade tolka.
När jag nämnde om denna sak för min vän, numera aflidne
arkeologen Sven Söderberg i Lund och det visade sig, att han,
som eljest kände hvarenda runsten i Sverige, dock aldrig hört
denna af Linné omnämnda runinskrift omtalas, förelåg här
tydligen ett bortglömdt fynd, som borde ånyo om möjligt uppspåras.

Då mina flesta besök i Göteborg under flera år inträffade
vintertid vid snötäckt mark, dröjde det ända till år 1908,
förrän jag i samband med Svenska Botaniska Föreningens
vårexkursion till Bohuslän blef i tillfälle på allvar söka återfinna
denna storstilade runinskrift. Med »Wästgötaresan» i hand
begaf jag mig ut till Kallebäck, en för allmänheten välkänd
vattenkälla, hvarifrån Göteborg fordom, och i inskränkt mån
f. ö. än i dag, hämtat sitt dricksvatten. Det gällde då i första
hand att med ledning af Linnés beskrifning finna
»Kongs-grafven». Ortsbefolkningen hade inte reda på någon
stensättning, som kunde vara en forngraf. Men till slut anträffade
jag i ett torp en gammal gumma, som visste besked. Hon
visade mig läget för grafven, hvilken störtat samman för flera
år sedan, och hon visste t. o. m. förtälja, att det var själfve
Kung Rings graf!

Jag var sålunda fullt orienterad och mycket riktigt, strax
nordost om grafstället utbredde sig en liten mosse i en kittel
-dal i sträckning SO—NV, rundt om begränsad af rundslipade
gneissberg samt i SO af morängrusbackar. Mossens bredd är
ungefär 500 m., dess längd c:a 2,000 m. Den var vid mitt
besök så vattenrik, att den på stora sträckor icke var gångbar.
Dess vegetation utgjordes af ljung, klockljung, pors och
Narthecium samt enstaka björkbuskar och martallar.

Det gällde således att enligt Linnés beskrifning söka efter
runinskrifterna i bergen öster om denna mosse. Bäst
kringgår man mossen genom att först följa landsvägen upp för
backen 5 min. förbi Kallebäcks källa, tills man kommer upp
på landsvägens krön. Man har då mossen strax till vänster
(norr) om vägen. Bäst är att i enl. med kartskissen gå på en
stig längs mossens sydöstra och nordöstra kanter. I vinkeln
ligger ett förfallet grått trähus.

Så långt var allt godt och väl, men nu vidtog ett fåfängt
sökande efter en berghäll, som passade in på Linnés
beskrifning. Efter flera timmars sökande gaf jag slutligen tappt, i
den fasta öfvertygelsen, att den runinskrift, som Linné sett och
som redan då beskrefs vara så öfverväxt, att »torfwen låg på
flera ställen öfwer skriften til 2 à 3 fingers tjocklek»,
längesedan försvunnit under ett torf- eller vegetationstäcke. Ty
att jag befann mig på rätta platsen kunde knappt vara
tvifvelaktigt.

För att slippa ånyo kringgå mossen tänkte jag gå en
direktare väg till Göteborg öfver Örgryte genom terrängen, då

jag händelsevis fick syn på ett litet torp i närheten. Barnen
och kvinnfolken i torpet hade ingen upplysning att lämna om
någon inskrift på berghällarne i närheten, men när torparfar
själf kom till, visste han besked. Blott några hundra meter
från stugan hittade vi mycket riktigt »runberget», som gubben
själf inte besökt på år och dag och hvars existens tycktes vara
på väg att allmänt försvinna ur folkmedvetandet på trakten.

Berghällen utgjorde en kal, aflång, nästan horisontal
gneisskalott ute i ljungbevuxen blockterräng. Själfva kalotten
var visserligen fri från ljung och buskar, men delvis rätt starkt
öfvervuxen af lafvar, mossa och Silene rupestris. Dess omkrets
var oval med längdaxeln i S—N och afståndet från
Kallebäcks-mossens nordosthörn c:a 400 meter. Sedan vi med spadar
och kvastar ränsat undan vegetationen, framträdde de
underliga streckfigurerna med all önskvärd tydlighet. Den del af
berghällen, som upptages af inskriptionerna, är c:a 40 steg i
längd och 5 steg i bredd.

»Runtecknen» stämma på pricken med Linnés beskrifning.
Tvärs öfver hällen sträcka sig 3 parallella, skarpt begränsade
band, där bergarten är mera skiffrig, längsstrimmig i texturen
(se fig. 2). Det är på dessa stråk, som »runorna» finnas.
»Bok-stäfwerne stodo innom linier, ofwan och nedan, hwilka linier
sträkte sig långsåt en flat och sluttande bergsklippa», som

Linné uttrycker det på sitt koncisa språk. Tvärs öfver dessa
stråk ser man de jättelika »bokstäfverna» urgröpta. Deras
höjd växlar mellan 30 och 75 cm. och de äro utmejslade till
ett djup af 1—3 cm.

Af de tre »runbanden» är, som synes af fig. 2, N:o 1
längst, sträckande sig öfver hela hällen, därnäst N:o 3 och
mellan dem det kortaste bandet N:o 2. För att gifva en liten
idé om utseendet af dessa vid första anblicken ganska
respektingifvande »runinskriptioner», har jag i fig. 3 aftecknat valda
partier, ett stycke från hvardera af de tre bandstråken. Att
Linné föll i undran inför dessa runor, är sannerligen icke att
undra på, ej heller att han icke var i stånd att tyda dem, utan
förmodade dem vara »Willrunor», som fordom brukades vid
besvärjelse och trolldom.

Redan en ganska ytlig undersökning gaf förklaringen till
dessa mystiska tecken. Själfva berghällen är, som alla andra
hällar i trakten, energiskt afslipad af inlandsisen. De tre
längslöpande bandstråken i gneissen utgöra blott en mot
hufvudmassan afstickande, något olika utbildad bergart, hvars
längd-strimmighet i norr och söder nog ytterligare markerats af
inlandsisen, som torde haft denna rörelseriktning i dessa trakter.
Själfva »runorna» ha ursprungligen utgjort små ådror af
mjölkkvarts, hvilka vid hällens vittring kvarstått som låga åsar öfver
den mjukare gneissytan. Sedan har antingen genom
fortskridande vittring eller genom inlandsisens afhyfling dessa kvarts-

fyllnader aflägsnats, och vi ha fått de urgröpta sprickorna i
hällen, som genom sin ganska underliga orientering ledde
Linné att tro, att vi hade med människors verk att göra. När
Linné besökte platsen, hade ju ännu ingen människa en aning
om istiden och de delvis jättelika flyttblock af storlek som hela
hus, hvilka talrikt ligga spridda kring »runhällen», talade ju
ett språk, som Linné icke kunde uppfatta.

Att den här gifna tydningen är den rätta, framgick klart
vid en närmare granskning af räfflorna. Här och där kunde
man ännu finna kvartspartiklar kvarsittande som rester af den
gamla fyllnaden och på enstaka ställen bildade kvartsen ännu
låga ryggar i gneissmassan.

Jag lät ordentligt rengöra hällen från vegetation, hvadan
den åtminstone under de närmaste åren torde vara lätt att
återfinna, antingen man vill gå till platsen öfver Kallebäck eller
kanske bekvämare öfver Örgryte och egendomen Stora Torp.
Det skogstorp, som ligger i omedelbar närhet till »runberget»
och som hör under Stora Torp, heter Kålmaden och beboddes
då af Aug. Johansson, den man, som hjälpte mig att rengöra
berghällen. Kanske kan någon ha vägledning af dessa
upplysningar. Platsen ligger ju så nära Göteborg, att den
lämpligen kanske blir målet för en eller annan vetgirigs
söndagspromenad. Det kan ju ha ett visst intresse att besöka denna
plats, där t. o. m. Linné stod undrande och spörjande inför
hvad han såg.

Då det förvånade mig, om den sålunda återfunna Linnéanska
»runskriften», hvilken faktiskt icke är mera allmänt känd i
Göteborgstrakten, verkligen ej skulle ha uppmärksammats af
arkeologerna, forskade jag något närmare i häfderna efter saken
och fann då, att Wilh. Berg redan 1879 på alldeles samma
sätt som jag lockats ut på spaning efter denna »runhäll», som
också han efter stort besvär lyckades anträffa. I artikeln
»Runinskrifter vid Göteborg» i »Bidrag till Göteborgs och Bohus
läns Fornminnen och Historia» för nämnda år skildrar han
denna sin expedition och kommer till fullständigt samma resultat
som jag trettio år senare.

Men ej heller Wilh. Berg är den förste uppspåraren af
dessa »Willrunor», utan Octavia Carlén omtalar dem redan
1869 i en bok, »Göteborg. Beskrifning öfver staden och dess
närmaste omgifningar.» Hon är äfven fullt på det klara med,
att fenomenet är »ett naturens eget verk», men anser det »icke
desto mindre som en så sällsam företeelse, att en färd dit ut
ej bör försummas». Författarinnan säger sig redan omkring
1859 ha besökt platsen i sällskap med den ryktbare
fornforskaren George Stephens, hvarvid »båda blefvo fullt
öfvertygade om, att naturen själf ristat denna märkvärdiga skrift.
Och man fann då äfven i grannskapet åtskilliga andra dylika
företeelser ehuruväl af mindre utsträckning.»

I »Bihang till Skara Stifts Tidningar» N:o 51 för den
17 april 1794 beskrifver den gamle fornvännen Per Tham af
Dagsnäs, huru han »låtit nagelfara 2:ne berg i
Westergötland», af hvilka det ena just var den Linnéanska »runhällen» vid
Kallebäck. Tham var fullt öfvertygad om, att dessa hällar »i
äldsta tider warit skrefne med Runor». Han lät äfven afrita
»inskriften», men enligt hvad Geijer förmäler i »Svea Rikes
Häfder» I, sid. 153, där denna Linnéanska runhäll omnämnes,
ha dessa teckningar aldrig blifvit offentliggjorda.

Vi se sålunda, att den gamla Linnéanska uppgiften i
»Wästgötaresan» tid efter annan fäst uppmärksamheten vid
sig och ingalunda förblifvit så opåaktad, som jag i förstone
trodde. Som ett litet »naturminne» i sitt eget slag bör ju den
gamla »runhällen» ha en viss hemortsrätt i föreningens årsbok.
Något skydd behöfver den icke, så ute i oländig vildmark,
som den ligger.

I detta sammanhang bör icke förgätas den dråpliga
historien om Runamo »runhäll» vid Hoby kyrka i Blekinge, som
gaf upphof till en ryktbar arkeologisk strid mellan bl. a. Finn
Magnusson, Molbeck, Forchhammer, Berzelius och Sven Nilsson.
linledningen till »Historia danica» omtalar Saxo Grammaticus,
att en inskrift om Bråvalla slag blifvit inristad på en klippa i
Blekinge, och så kom man att taga den nämnda »runhällen»
vid Runamo för just den åsyftade, men de lärde lyckades i
lång tid icke tyda den. Danska vetenskapsakademien ditsände
så 1833 en kommitté för att undersöka »inskriften» och Finn
Magnusson lyckades då verkligen öfvervinna de svårigheter,
som tydningen dittills orsakat de lärde. Han upptäckte
nämligen, att inskriften borde läsas baklänges d. v. s. från höger
till vänster för att bli begriplig. Då fann han emellertid, att
orden voro »affattede i det oldnordiske sprog og udgjorde
fuldkommen regelrette, ja, endog allitererade vers i det saakaldte
fornyrdalag, ogsaa kaldet Starkadralag (Stærkodders versmaal),
sandsynligvis af det kvad som denne kæmpeskjald siges at
have digtet om Braavalleslaget».

Denna Finn Magnussons tolkning godtogs i början, men
står numera som en bland de mest komiska poängerna i
nordisk fornforskning, sedan bl. a. Berzelius och Sven Nilsson
påvisat, att »inskriften» vid Runamo helt enkelt utgör
naturliga sprickbildningar i en gång af bergarten trapp!

Det är kanske mer en slump, att inte någon äldre arkeolog
också lyckats tyda de Linnéanska »willrunorna» vid Kallebäck!” (Wulff 1911)


Bilden i sidhuvudet: Okänd fotografEtnografiska Museet, Stockholm: Thorild Wulff (1877-1917) (From Wikimedia Commons, the free media repository)

Litteratur:

Nordisk familjebok, Uggleupplagan.

Wulff, T. Linnés ”willrunor” i Göteborgstrakten. i ”Sveriges natur”. Stockholm 1911.

Ny VA-ledning grävs vid Brudaremossen

Tidigare har det här på Delsjöområdets historia (se denna länk) berättats om det nya planerade reningsverket mellan Brudaremossen och Svarttjärn. Nu har en ny gångväg anlagts, troligen som ett förberedande arbete då den gamla vägen förbi reningsdammarna kommer att stängas av. Dessutom har nu arbetet med en ny VA-ledning inletts. Arbetet kommer att påverka vägsträckan mellan den gamla soptippen och området vid Svarttjärn.

Den nya gångvägen förbi reningsdammarna. Foto: Per Hallén

Smörslottet i smältdegeln

Björkekärr och Robertshöjd uppfördes från mitten av 1950-talet och fram emot början av 1960-talet på den gamla utmarken norr om Härlanda tjärn, ett stort stycke av Delsjöområdet försvann då under gator och hus. Men kring torpet Smörslottet, vars egentliga namn var Intagan, var det lantliga vyer som mötte besökaren. Området hade inte bebyggts med bostäder då det på torpets marker fanns planer på att bygga ett nytt storsjukhus. Under rubriken ”Smörslottet i smältdegeln” skildrade Nils Boström torpet 1962 när det började talas om att lägga ett nytt storsjukhus på platsen. Han har även med en del iakttagelser om trakten och dess invånare om jag inte sett i andra texter.

Bilden i sidhuvudet är hämtad från G-P 1962-02-27 och visar torpet Smörslottet med berget Valåsen i bakgrunden. Kartan nedan visar området där Smörslottets byggnader låg, inte långt från Pressbyråns byggnad.

”Skall nya sjukhuset i öster ligga vid nuvarande torpstället Smörslottet på Sävenäs säteris gamla ägor?

Det ser så ut sedan stadsfullmäktige fattade principbeslut i frågan strax före jul och anslog en halvmiljon till planering.

Namnet Smörslottet kommer följaktligen att bli aktuellt till debatt på listan över sjukhusnamn. Nog skulle det låta en smula kuriöst om det i framtiden kommer att sägas om sjukhuspatienter att de ligger på Smörslottet medan mindre finkänsligare personer i bekantskapskretsen kommer att påpeka att vederbörande ”kommit upp i smöret”! Onekligen skulle t.ex. Sävenässjukhuset låta bättre för de flesta samtidigt som det anger en plats mer allmänt känd.

I varje fall verkar torpstället mycket trevligt där det ligger med sina omgivande åkrar och ängar. Gulsparvarna snärjer i trädgårdshäcken, skatan bevakar alla och envar som har sin väg förbi stället. Hon kan om det vill sig vara elak nog fram på vårkanten att kalasa på någon liten vilsekommen gråsparvunge; men hon hör liksom till helheten så vi får väl ha en smula överseende! Just nu andas allt frid och ro varför Smörslottet ger intryck av idylliskt litet torpställe.

Som namn på torpet är ”Smörslottet” vedertaget och brukat ett par sekler. Kommer man nerifrån gator och vägar i Säveåns forna dalgång så utbreder ängarna sig släta och bördiga här uppe. Den förklaringen till namnet ligger nog närmast till att ”slott” kommer av ”slätt”; slät bördig mark vars gröda blev till rena smöret sedan korna fått äta sig mätta därav.

Folket på Smörslottet ansågs ganska välbärgade. Torparen hade både en och två hästar medan de smärre torpställena runt omkring hade svårt att föda en ko över vintern och mera sällan häst dessutom. Var fodret slut och väglaget halkigt och isigt fick småtorparna ta största kälken och dra iväg ner till handlarna i Redbergslid, Harald Larssons m.fl. handelshus som även handlade med hög och halm. På bryggerierna vid Almedal–Lyckholms och Eriksbergs fick man köpa mäsk och stärkelse köpte man på Gårda, allt för att ge ladugårdsdjuren ett extra näringstillskott.

Men på Smörslottet räckte fodret till för tre kor, grisar och höns och den som hade ett par kraftiga pållar behövde inte sakna körningar till staden. Torparmor kallades ”Slottesa” och trots att de inte var några prinsessor kallades flickorna ”slottetöserna”! Som överallt på herrgårdar och säterier fick man göra dagsverken för rätten att bruka torpet. På Dalarna, ett närliggande torpställe som revs för bara några år sedan fick äldste pojken köra mjölkkärran för Vidkärrs gård till staden tre dagar i veckan som dagsverke för torpet, de övriga dagarna fick han gängse avlöning. Någon av flickorna kunde få arbeta med diskning av kärl i mjölkkällaren och detta räknades också som dagsverke. Barnen kunde få hjälpa till med varjehanda göromål för att tjäna en slant, bl.a. fick de hjälpa Skogssällskapet med skogsplantering i trakterna av Härlanda tjärn med omnejd.

Då frågan om ett nytt sjukhus i östra stadsdelarna var på tapeten för många år sedan ville dåvarande överläkaren på Ekmanska sjukhuset, dr. Wallin ej förorda platsen vid Smörslottet på grund av kvällsdimmorna från Härlanda tjärn och Brudaremossen. Från det sistnämnda stället kommer också mindre angenäma dofter vid SO-vind men det kanske kompenseras av att det från andra hållet kommer trafikbruset från riks 6:an och på senaste åren har dessutom ytterligare ett irritationsmoment tillkommit. Det är SJ:s ordergivningscentral vid Sävenäs som ”miss-i-nassen” dirigerar vagnarna på bangården genom jättehögtalare!!!

Nils Boström” (Göteborgs Posten 27 februari 1962)

Det finns fler artiklar om Smörslottet här på Delsjöområdets historia om du vill läsa vidare:

När vargen smög kring Smörslottet (2013-01-27)

Smörslottets sista tid (2013-10-27)

En spökhistoria från Smörslätten (2013-12-18)

Tre kor betade vid Smörslottet (2016-03-06)

Om torpet Dalarna (Dala) och dess sista tid finns också en text: Torpet Dala blev ett ”Rövarnäste”. (2017-03-17)

Octobris Månads Syslor

Årets tionde månad har inletts och vi skall ännu en gång återvända till jordbrukets sysslor under 1700-talet och Broocmans råd till bönderna.

Under oktober månad var det lämpligt att gräva upp stenar som låg i vägen för jordbruket, bryta upp rötter som kunde användas till läkedom, speciellt Alands-roten angelica och baldrians-roten och insamling av ollon. Jakt på hare kunde också vara lämpligt under oktober. Broocman kom dessutom med avslöjandet att ryktet om att både hanen och honan födde ungar är oriktigt! Det är helt enkelt så att ”Harar äro ganska fruckt- och afwelsamma djur” slår han fast.

I köksträdgården måste ärtväxterna nu plockas upp ur jorden för förvaring i en mer skyddad miljö. På de bäddar i köksträdgården som därefter blivit lediga skall dynga och svart mulljord blandas.

I fruktträdgården plockas den sista frukten som mognat sent. Nya träd kunde föras in i fruktträdgården när löven fallit. Då hämtades de unga träden från trä-scholan, en sådan fanns vid Stora Torp, markerad med ett A på kartan.

Om det fanns utländska växter och frukter vid gården skulle dessa bäras in i Orange-husen, ett sådant fanns också på stora torp, markerad med B på kartan. Vi kan därmed misstänka att det fanns även en del exotiska växter på Stora Torp. Nattetid rådde Broocman till att Orange-husen skulle hållas stängda för att skydda mot frost, men hålla öppna under dagarna.

Under sommaren hade säkert myrorna varit flitiga med att bygga sina stackar, men dessa skulle utrotas och förstöras på Broocmans inrådan.

Den som behövde fälla träd för att använda till snickeri kunde lägga träden med barken på i sjön, då förhindrades timret från att spricka och saven drogs ur veden.

Boskapen skulle nu stallas och inte släppas ut mer ur ladugårdarna och slakten skulle inledas. Men det var viktigt att inte låta fullmånen skina på köttet! Gödsvinen skulle slaktas mot månades slut och fläsket antingen insaltas eller säljas omedelbart.

Hästarnas mun och tänder skulle ses över och rensat och få ärt-halm inblandat i sitt foder, det betraktades som nyttigt.

Kokt havre kunde med fördel ges till hönsen.

”Nu fiskas bäst i dammarna”, så skedde säkert också i Stora Torps båda fiskdammar.

Avslutningsvis säger Broocman ”Inom hus tilreder man nu allehanda sunda kryddewiner af ålandsrot, rosenmarin, Aalvia, mal-ört, ingefära etc. Nu mältas flitigt, ullen kardas, morgon och qwäll spinnes, item tröskes, bindes not, saltas kiött, och males medan höstfloden warar”.

Det var en samling mycket goda råd till alla er som önskar att återuppta 1700-talets jordbrukartraditioner.

Karta

Göteborgs stadsbyggnadskontor, karta över Stora Torp 1815 (upprättad 1814)
Litteratur

Gadd, Carl-Johan, Den agrara revolutionen: 1700-1870, Stockholm, 2000. (Bilden i sidhuvudet och bilden av Johannes Nilsson)

Håkan, Tunón (red) 2016. Broocman, Reineri, En Fulständig Swensk Hus-Hålds-Bok af Reinerus Reineri Broocman. En Handbok i gårds- och hushållsskötsel i vid mening från 1700-talets första hälft samt Broocmans värld och hushållsbok belyst i åtta artiklar av nutida forskare. Centrum för biologisk mångfald, Uppsala & Kungl. Skogs- och Lantbruksakademien, Stockholm.

Många hot mot Delsjö- och Kåsjöområdet

Göteborgsregionens kommunalförbund har under flera år bedrivit ett LONA projekt kallat ”Delsjön-Härskogen – pilotprojekt i en grön kil” som resulterat i flera rapporter publicerade på projektets hemsida. I slutrapporten (finns tillgänglig som pdf) betonas områdets värde:

”Variationsrikedomen är ett högst påtagligt värde i Delsjön–Härskogenkilen och bidrar till många människors livskvalitet genom aktiviteter såsom promenader, undervisning, naturobservationer, mulleverksamhet, svampplockning, naturturism och mycket annat. Upplevelsevärdet kan hotas av till exempel exploatering av naturområden, nedskräpning, bristande skötsel och förorening.”

I Göteborg och Partille kommuner verkar dock detta omfattande och väl genomförda projekt inte komma till användning. Där föreslås istället regelbundet nya ingrepp som minskar detta grönområdes storlek. Frågan om bostäder och skola vid Härlanda tjärn har behandlats flera gånger här på Delsjöområdets historia (se exempelvis denna länk). Det berör området markerat med A på kartan nedan.

Men Härlanda tjärn är inte det enda området där det planeras omfattande ingrepp i natur- och kulturmiljön. I Partille finns flera områden som kan komma att påverkas, kartan ovan visar endast områden väster om Landvettervägen, längre öster ut finns också planer och områden som är tänkta att vara markreserv vid framtida bebyggelse.

B. Finngösaravinen, ett område där det flera gånger tidigare förts fram förslag om att bygga en väg. Det starka motståndet resulterade i en folkomröstning i frågan 2004 där de som önskade att bevara området, med höga naturvärden, vann. Nu har dock Partille kommun lagt fram ett nytt förslag om ”Vision Partille Ecopark” (se länk till samrådet) där vägbygget presenteras som något som skulle kunna förbättra naturen, påminner därmed om den vilseförande argumentation som stadsbyggnadskontoret använt sig av i frågan om att bygga en skola vid Härlanda tjärn. I fallet med Finngösaravien skulle ett ingrepp bli än större och det kan misstänkas att den föreslagna vägen är början på något mer omfattande. På föreningen Rädda Finngösaravinens Facebook sida skriver man: ” Föreningen blir därför mer och mer övertygade om att Partille kommun har en dold agenda och att en väg genom Finngösaravinen har betydligt mer omfattande tentakler än att vara en lågtrafikerad upplevelseväg eller en omväg för att minska biltrafiken på några Sävedalsgator.

Mycket talar för att planprogrammets yttersta syfte är att bana väg för en kraftfullt trafikmatad väg mellan Östra sjukhuset och Angered/Bergsjön med avfarter mot en Europaväg, samt centrala Partille. Plötsligt känns 6 000 dygnsfordon som en realistisk bedömning – och förstås, parallellt, som ett uppenbart hot mot ett naturområde med uttalade regionala och nationella kvaliteter.”

Besök gärna föreningens hemsida (via denna länk) och skicka in dina kommentarer till Partille kommun senast den 3 oktober (länk till samrådshandlingarna), via denna länk kan du läsa hur Partillekretsen av  Svenska Naturskyddsföreningen  och Föreningen Rädda Finngösaravinen svarat på samrådet i ett gemensamt dokument.

C. Björnekulla, höjdområdet öster om Finngösaravinen vill Partille kommun också bebygga i ett nytt storskaligt projekt, samhällsbyggnadskontoret i Partille fick 2016 i uppdrag att ta fram en plan för området. Det har redan genomförts förundersökningar, bland annat har arkeologer inventerat området (via denna länk kan du läsa om resultatet av inventeringen). Projektet beskrivs enligt följande i förslaget till ny översiktsplan för Partille:

D.Bostäder och handel i Gökegård, Öjersjö 2:3 m fl” har varit ute på granskning till den 31 augusti 2017. Genomförs detta förslag kommer ytterligare naturområden söder om Kåsjön att försvinna.

Det skulle var önskvärt om politiker började se till helheten istället för att lyfta fram enskilda projekt som ”mindre ingrepp” eller att försöka framställa det som ”grönt byggande” när natur ersätts av betong och asfalt. För att Delsjö- och Kåsjöområdet skall kunna överleva i en region med en överhettad ekonomi krävs att man har överblick och en strategi som sträcker sig längre än en mandatperiod. Annars lär inte detta fantastiska naturområde, med många höga värden för både upplevelser, natur och kulturhistoria, inte kunna överleva.

Underlaget finns tillgängligt för alla, även politiker, på Göteborgsregionens kommunalförbunds hemsida. Läs och begrunda!