Delsjöområdets historia

Ny bok: Delsjöskogen

Äntligen är den nu här: ”Delsjöskogen, storstadsbornas gröna vardagsrum”, den finns redan i de större nätbokhandlarna. Det är en fortsättning på boken ”Upptäck Skatås” som kom 2018.

Den finns att köpa bland annat via:

Adlibris

Bokus

Akademibokhandeln

Delsjöområdet i Göteborg och Kåsjöområdet i Partille bildar ett stort grönområde som mycket omtyckt utflyktsmål under alla årstider. I boken Delsjöskogen finns berättelser om händelser, platser och personer från områdets rika historia.

Med hjälp av kartor och beskrivningar i boken kan du upptäcka nya platser och upptäcka redan kända platsers historia. Utanför de stora stråken väntar dig de bästa upplevelserna i Delsjöområdet. Där finns husgrunder som skvallrar om gångna tiders torpare, där finns spåren efter stenhuggarnas arbete, rövarnas gömställen och dammar som gav kraft åt kvarnarna i området.

I boken berättas naturens historia. Hur landskapet och träden har förändrats från en ädellövskog, till ett landskap av ljung och berg innan de stora skogsplanteringarna fick granskogen att breda ut sig. Även de flesta av djuren var länge borta från området, men kom tillbaka igen delvis med människans hjälp.

Dramatiska historier om mord och ond bråd död vid avrättningsplatsen samt glädje och nöje då stadens befolkning sökte friluftsliv vid sjöarnas stränder och prövade på nya och oväntade friluftsaktiviteter. Man kan exempelvis fråga sig varför Herr Zetterström stod utanför Stora Torps stall iförd en röd rock och en rävsvans på vänster axel hösten 1887.

Almanachan

Almanackan (Almanachan) var under slutet av 1800-talet ett av stadens mest kända original som omnämns i flera skildringar av Göteborg, exempelvis Fredbergs ”Det gamla Göteborg, del I” finns en skildring av denna man och hur hans märkliga livsstil samt hur Almanackan hittades en dag i början av 1890-talet i en uthusbyggnad vid Stora Torp. Även Bent A. Öhnander har i ”Götebosska Gubbs å Gumms” lämnat en skildring, som till stor del bygger på Fredbergs text. Bilden ovan är också hämtad ur Öhnanders bok men han uppger inte sina bildkällor.

I Roger Anderssons text ”Bland Torp och Herrgårdar” en sammanställning av artiklar i Skatåsbladet 1995-98 finns en mer utförlig presentation som där Andersson har forskat i Almanackans historia. Det visar sig då att detta original hade släktband till torparen Pistol som även han var en känd ”delsjöprofil”.

Men det finns även samtida skildringar av Almanachan, dagens berättelse är från 1892 och publicerades några dagar efter detta kända originals död.

”Almanachan, ett gammalt, af de fleste göteborgare kändt original, hvars rätta namn är Johan Andersson, hittades här om dagen liggande i en uthusbyggnad på Stora Torp i Örgryte socken. Han var mycket medtagen, hvarför han affördes till sjukhuset i Mölndal.

Denna notis må gifva anledning till några rader om den stackars gamle mannen, helst Göteborg har rätt ondt om slika original.

Den underlige gamle var allmänt känd, sade vi, med rätta borde det heta, att han var mest känd i de lägre samhällslagren. Åtminstone var han föremål för gatpojkarnes synnerliga uppmärksamhet hvarhelst han drog fram. Och detta föranleddes af en mängd egendomliga drag hos honom.

Almanachan, Herren vete hur många år han gått omkring i samma oföränderliga skepnad, gaf redan till det yttre en egendomlig anblick, klädd som han var vinter och sommar i gulhvita, trasiga, tunna moleskinnskläder. På fötterna bar han ständigt ett par kolossala träskor och på armen ett stort knyte. Ansiktet var gult, liknande pergament, och långt hvitt hår omgaf hufvudet.

Och så gjorde han dagligen, i hetta och strängaste köld långa färder från Fässberg, där han med förkärlek höll till, ända ut till Klippan i vester och Gamlestaden i öster. Under dessa promenader stannade han på hvarje vattenpost som låg i hans väg, i kretsgångar mätte han väglängden från gathörn till gathörn, och det torde ej finnas någon trottoir i staden, hvars stenantal han ej hade reda på. Men mötte han på sin stråt ett par pinnar som lågo i kors, gjorde han långa omvägar kring de samma och återvände slutligen dit för att med ett par djerfva ansatser hoppa jemfota öfver dem. Detta erbjöd en rätt kostlig syn och många hade roligt däråt.

Den gamle, som för det mesta var sluten, kunde emellertid vara rätt meddelsam mot dem han kände och som visat honom välvilja. För dem kunde han precis säga almanachans tecken för den eller den dagen, såsom tiden för solens och månens uppgång, månens skiften, planeternas gång m.m., kort sagdt, han kunde almanachan utantill. Och däraf det öknamn man tillagt honom.

Han hade i alla tider undvikit fattigvårdens hjelp, tiggde sällan uppenbarligen, men tog gärna mot det vänliga menniskor gåfvo honom. Nu torde det vara första gången man har tagit verklig vård om det gamla orginalet.” (Göteborgs Aftonblad 2 juli 1892)

Göteborgs_Aftonblad_2_juli_1892

Referenser

Andersson, R. Bland Torp och Herrgårdar. Sammanställning av artiklar i Skatåsbladet 1995-98. Utgiven av Roger Andersson i samarbete med Skatås Motionscentral. 1998.

Fredberg, Carl Rudolf A:son, Det gamla Göteborg: lokalhistoriska skildringar, personalia och kulturdrag. D. 1, Göteborg, 1919-1920.

Öhnander, Bengt A., Götebosska gubbs å gumms, Tre böcker, Göteborg, 2000.

Tidning

Göteborgs Aftonblad

Poona-affären ger avtryck

I veckan som gick, 13 juli, berättade Göteborgs-Posten om den så kallade Poona-affären som där kallas för ”bortglömd” åtminstone om man ser till vad ledningen för Stena-metall i dag känner till om händelsen. Men helt bortglömd är dock inte ”affären” redan 2017 publicerades här på Delsjöområdets historia berättelsen om jakten på den nedgrävda arseniken vid Brudaremossen. Efter att artikeln publicerades i Göteborgs-Posten har artikeln om Poona-affären på denna hemsida varit den mest visade under veckan.

I G-P:s artikel ställs också frågan om Brudaremossen utgör en fara i dag. Svaret från kretslopp och vattens projektledare Elisabet Porse, var att det det givetvis finns risker men hon menar att man inte skall känna oro för det tidiga 1970-talets miljösynder då vi har god kontroll på vad som läcker ut ur tippen. Frågan är dock om kontrollen av vad som läcker ut ur Brudaremossen är tillräcklig. Det finns mätstationer och reningsanläggning för det som rinner ut ur sopberget från ganska ytliga lager men hur ser det ut under den stora massan av avfall? Deponin anlades på en mosse, en sankmark. Någon undersökning av mossens djup eller berget under mossen gjordes aldrig på 1920-talet inför öppnandet av soptippen. Det finns dessvärre möjligheten att läckor kan finnas i andra riktningar än de där mätningarna i dag sker.

Om du inte läst texten från 2017 eller vill titta på den igen – följ denna länk!

Bilden i sidhuvudet är hämtad från GT 1971-09-09

Vandra runt Kålltorpsåsen

En kortare sommarvandring till platser som har en historia att berätta kan vara trevligt en sommardag. Kartan visar ett förslag på en vandring kring Kålltorpsåsen, namnet användes åtminstone under 1800-talet och finns med på den laga skifteskartan över området 1843-54. Börja vid Kålltorps övergård (Virginsgatan 13) och leta dig sedan in på den gamla fägatan som går parallellt med grusvägen i kanten av åsen.

Vandring kring Kålltorpsåsen

Beskrivning av vandringen i korthet, missa inte att sevärdheterna finns utförligare beskrivna via länkar i texten.

  1. Kålltorps övergård, en av traktens äldsta byggnader finns vid starten för denna vandring. När du kommit upp till den lilla parkeringen söker du dig in närmare mot åsen istället för att följa grusvägen. Då kommer du in på Kålltorps gamla fägata. Den avgränsades av en stenmur, som ännu finns kvar, mot Apslätten och av åsen på den andra sidan. När du kommer fram till en lite större stig korsar du grusvägen och går över Apslätten mot nästa sevärdhet.
  2. Gravhögen vid Apslätten, noterades av fornforskaren Johan Allin redan på 1920-talet men det var först 2019 som den kom med i fornminnesregistret. När du tittat på gravhögen går du tillbaka över Apslätten och in på stigen du nyss lämnat. Via den något steniga stigen kommer du upp mot en glänta i skogen där en jordkällare avslöjar att här funnits bebyggelse.
  3. Torpet Sandhåla, här fanns ett torp under drygt hundra års tid från 1800-talets början fram till omkring första världskriget. Jordkällaren är den tydligaste lämningen, men det finns även andra spår i landskapet, exempelvis stenmurar och bitar av tegelstenar som avslöjar var stugan låg.
  4. Gamla Korpås, En tidigare kalvhage är det tydligaste spåret efter gamla Korpås. Vid ena kortsidan finns en större sten som var en del av grunden till ladugården, men det är också allt som går att se på platsen. När du fortsätter i riktning mot nummer 5 på kartan kommer du att passera lämningarna efter torpets jordkällare och ett förrådshus. Jordkällaren är i så dåligt skicka att ingången spärrats av på grund av att taket håller på att rasa in.
  5. Torpet Korpås (samma länk som ovan), där det i dag finns lite bänkar, lämpliga att ta en fika vid, låg torpet. I övrigt finns inte mycket lämningar utöver lite tegelbitar i marken som vittnar om att här funnits ett hus med tegeltak. Detta är vandringens sista punkt och du kan härifrån följa stigen som går upp på åsen, hålla något åt höger i sluttningen och följa åsen runt i riktning mot det inhägnade förskoleområdet som du kan runda tillbaka mot Kålltorps övergård och startpunkten. Förhoppningsvis har det blivit en trevlig och intressant vandring till historiska platser utmed de trevliga småstigarna i området som även kan bjuda på upplevelser i form av möten med traktens djurliv.

Man knivskuren vid Härlanda tjärn

Under söndagskvällen strax efter klockan 19 blev en man i 40-års åldern svårt knivskuren vid Härlanda tjärn rapporterar Göteborgs-Posten. Hans skador var så svåra att polisen utreder händelsen som försök till mord. Området är ganska välbesökt även under kvällarna så det fanns ett stort antal vittnen till händelsen. Polisen misstänker att det är ett rånförsök som ”spårat ur”.

Lyssna även på P4 Göteborgs inslag om händelsen via denna länk.