Decemberkalender 2017: bild #6

En detaljbild från en liten vattenyta med en brygga, men här skall man inte bada! Varför skall du inte doppa dig här?


Denna bild är en del av Decemberkalendern 2017, en frågesport där du kan pröva hur väl du känner Delsjöområdet, de tre främsta ”delsjökännarna” kommer att tilldelas den nya boken ”Upptäck Skatås” som kommer att finnas tillgänglig under inledningen av 2018. På nyårsafton (31 december kl. 9.00) publiceras en sammanställning av samtliga 15 bilder, där finns också ett formulär där du kan besvara frågorna.

Hemliga agenten P2 i Skatås

Anika Bremell bodde 1949 i den fridfulla stadsdelen Johanneberg i Göteborg. En dag i slutet av oktober blev hon kontaktad av Dagens Nyheters medarbetare och fick då veta att hon skulle bli kallad till Göteborgs Rådhusrätt för att avge ett vittnesmål inför den franska krigsförbrytardomstolen. Naturligtvis var det lite oväntat att få ett sådant besked via en journalist, men att den franska krigsförbrytardomstolen skulle vara intresserad av att höra henne kom knappast som en överraskning. Hon hade under kriget arbetat inom motståndsrörelsen men blev avslöjad och hamnade i Ravensbrücklägret. Domstolen ville framförallt få vittnesmål kring arbetschefen Hans Pflaum.

Anika Bremell föddes i Holland och väste upp i Amsterdam. Som ung student reste hon till Paris för att studera franska vid Sorbonneuniversitetet men hennes studieplaner avbröts när kriget bröt ut och tyska trupper erövrade Frankrike. Hon valde att gå med i motståndsrörelsen och arbetade inom en grupp som hjälpte förföljda samt nedskjutna allierade flygare att lämna de ockuperade länderna. ”Escape line” förde flygarna via Paris till Sydfrankrike och sedan över Pyrenéerna in i Spanien. Därifrån kunde de komma vidare till Portugal varifrån det var möjligt att färdas vidare till England.

Anika bedrev sin verksamhet på adressen Hotel Venetia på Boulevard de Montparnasse, som låg vägg i vägg med Hotel de Nice där SS hade flyttat in. I ett litet hotellrum gömde Anika personer som var på flykt och förmedlade franska pass och lämpliga kläder. Hon följde sedan med en bit på resan innan den flyende möttes upp av nästa person i flyktkedjans organisation. Anika kände endast ett fåtal andra inom motståndsrörelsen, vilket var en säkerhetsstrategi för säkra verksamheten. Även om någon blev avslöjad så skulle inte hela organisationen falla.

Efter de stora tyska förlusterna i Stalingrad och El Alamein blev det allt svårare att bedriva verksamheten i Paris då tyskarna blev än mer angelägna om att kväsa motståndsrörelsen. Utegångsförbud var det normala nattetid vilket gjorde att Anika inte alltid hann tillbaka till sitt hotellrum i tid. Början till slutet på hennes verksamhet inom ”livlinan” var en sådan kväll med utegångsförbud då hon tvingats övernatta hos en vän tillsammans med två piloter. På morgonen gick hon till hotellet för att hämta falska identitetshandlingar åt piloterna.

När hon kom in i hotellets entré möts hon av två män i långa gröna rockar och den kvinnliga portieren såg blek ut i ansiktet, men ger henne som vanligt nyckeln till rummet på andra våningen. När Anika gick upp i trappan märkte hon att männen följde efter men hon vände sig inte om. Dörren till hotellrummet var öppen och där inne var golvmattan uppdragen och madrassen uppskuren och i fåtöljen satt en man med de förfalskade identitetshandlingarna i sin hand och säger – Det är dödsstraff för det här.

Handlingarna var färdiga så med alla stämplar och tyska underskrifter, men inte med namnen på piloterna, det skrevs in först när mottagarna fick handlingarna.

Anika fick packa en väska och sedan gå ned till gatan där det väntade två beväpnade män vid en stor täckt militärbil som förde henne till den hemliga polisens kontor. Där upptäcker hon att flera av de personer hon kände sedan tidigare inom organisationen också har blivit arresterade.

Först placeras hon i ensamcell i Frenesfängelset innan hon flyttas till en fästning utanför Paris där hon hålls isolerad och utan vetskap om vad som skulle hända med henne. Efter en tid förs hon till Gare du Nord där hon och andra fångar tvingas in i en boskapsvagn. Tåget för fångarna till en plats cirka tio mil norr om Berlin, Ravensbrück.

Över grindarna till lägret fanns, liksom vid flera andra liknande läger, devisen ’Arbeit macht frei’. Anika insåg att det inte skulle bli lätt att överleva, men hon var fast besluten att inte låta sig brytas ned trots att hon nu var reducerad till fånge 35257.

Det hon fick uppleva i lägret kunde hon inte tala om när hon träffade Dagens Nyheters journalist 1949 men senare har hon skildrat hur det var att vara fånge i Ravensbrückelägret.

Lägret var byggt för 10 000 fångar, samtliga kvinnor men när Anika anlände fanns där redan uppemot 60 000 fångar. Det var ont om mat och fångarna förväntades utföra tungt arbete med att bygga vägar och släpa sten i det närbelägna stenbrottet. Kvinnorna övervakades av SS-vakter som piskade och slog de som inte arbetade tillräckligt hårt. Varje morgon strax efter kl 5 ställdes tiotusentals fångar upp på lägrets appellplats bevakade av de kvinnliga fångvaktarna utrustade med schäferhundar och läderpiskor. Sjukdomar härjade i lägret och många dog av dessa epidemier eller dödades i gaskammaren då de inte längre hade krafter att arbeta. Anika såg också andra transporter anlända med judiska fångar, dessa fördes inte till lägret där motståndsrörelsens folk och politiska fångar förvarades, utan mestadels direkt till avrättning i gaskammaren. Krematoriets skorstenar bolmade dag som natt och askan tippades i en sjö omedelbart intill anläggningen.

Ravensbrück var det enda lägret som fanns enbart för kvinnor. Foto: Yad Vashem. Bildkälla: Forum för levande historia.

Det anlände ständigt nya fångar till Ravensbrückelägret. Bland dessa fanns 1945 en kvinna från den polska motståndsrörelsen som varit med om det stora upproret i Warszawa. Hon hette Helena Hiciejowska och blev god vän med Anika. Helena väntade barn och fick föda i lägret och mot alla odds överlevde hennes son Andrzej.

Under den sista tiden i lägret märkte hon en tydlig förändring. Vakterna upphörde att misshandla fångarna och de blev inte längre inräknade varje morgon. Dessutom blev det tillåtet att bära privata kläder istället för de randiga fångdräkterna.

Anika lyckades hålla sig vid liv i detta fruktansvärda fångläger. När krigsslutet närmade sig var hon sjuklig men lyckades ändå komma med den från Sverige utskickade röda kors-konvojen av vita bussar och vita lastbilar. Hon har berättat att kvinnorna slogs desperat för att komma med konvojen. Även hennes väninna Helena och den två veckor gamla pojken Andrzej lyckades följa med i de vita bussarna.

Trots att konvojen bestod av vita fordon med tydliga röda kors så angreps den av brittiskt stridsflyg. Det inträffade nära den danska gränsen när konvojen blandades med retirerande tyska trupper. Tretton personer dödades, varav en av de svenska chaufförerna, ytterligare tretton personer skadades. Anika kastade sig ned i ett dike och undrade om det verkligen skulle ta slut nu, när räddningen var så nära. Bara någon meter från henne låg en annan av de tidigare fångarna som hade fått hela sin arm avsliten och hade inte lång tid kvar i livet. Men Anika överlevde även denna dramatiska händelse och anlände några dagar senare till ett nytt läger, Skatås. Ett inhägnat område med små röda baracker där omkring 350 holländska tidigare lägerfångar hölls i karantän till dess att risken för smittspridning hade försvunnit. Trots staketen så var detta läger något helt annat än Ravensbrück. Människor från närområdet kom fram till staketet och lämnade över gåvor. Anika blev extra glad över ett läppstift hon fick av en kvinna utanför inhägnaden.

Stugorna på bilden var tidigare en del av flyktinglägret. Foto: Per Hallén 2017.

Under sin tid som fånge hade Anika haft ett mantra som brukade viska tyst för sig själv, ”Skogar och sjöar”, det hjälpte henne att klara av sitt arbete i först stenbrottet och senare i en barack där hon tvingades sortera ett berg av kläder från alla de som dödats. ”Skog och sjöar” och tanken på naturen hjälpte henne att överleva. När hon nu hade anlänt till Skatås så befann hon sig i den miljö som hon längtat till under lägertiden, mitt i ett område med ”skog och sjöar”.

Efter en tid i Sverige träffade hon en affärsman, med judisk bakgrund, Frank Bremell. Han hade följt med sin bror till Skatås för att pigga upp tillvaron för flyktingarna. Där träffade han Anika och enligt hans egen beskrivning så kunde man ”sätta en lapp på mig med uppgiften såld”.

Vittnesmålet hon gav mot Hans Pflaum samt mot Fritz Suhren och den ökända lägervakten Dorothea Bintz ledde till att samtliga kom att avrättas för sina krigsförbrytelser.

Anika Bremell
Foto: Florida Center for Instructional Technology

Anika fick flera utmärkelser, bland annat Frihetsmedaljen av USA (den främsta utmärkelsen för civila) och Hederslegionen av Frankrike, som är den främsta av utmärkelser som är möjlig att få från den franska staten. Hon medverkade vid många träffar i det gamla fånglägret och ägnade mycket tid åt att berätta om vad som hände i dessa läger.

Under de sista åren av sitt liv var hon bosatt i Kallebäck, inte långt från Skatås. Hon avled 90 år gammal 2009.


Bilden i sidhuvudet visar längst till vänster Anika Bremell med dottern Mariette, ur Dagens Nyheter 1 november 1949. Bilden till höger är från den arkeologiska utgrävningen som genomfördes i Skatås 2008, Foto: Per Hallén.

Om du vill läsa mer om flyktinglägret i Skatås och den arkeologiska undersökningen rekommenderas:

Persson, M., (red) Skatås – utgrävningen av en minneslucka. Göteborg 2011.

Persson, M., Minnen från vår samtid. Arkeologi, materialitet och samtidshistoria. Göteborg 2014.

Referenser

”Att Anders Lamkén lever är ett under” Göteborgs-Posten 2015-05-07.

”Anika Bremell ”, Göteborgs-Posten 2009-01-12.

”Befriad ur helvetet”, Göteborgs-Posten 1994-05-27.

”De svåra minnena är borta”, Göteborgs-Posten 2005-04-18.

”Hemmafru i Göteborg agent under kriget, vittnar om krigsbrott” Dagens Nyheter 1949-11-01.

”Kodnamn Anika Montparnasse”, Göteborgs-Posten 1995-03-12.

Decemberkalender 2017: bild #5

På en byggnad i Delsjöområdet finns denna text, vad är det som grundades 1927?


Denna bild är en del av Decemberkalendern 2017, en frågesport där du kan pröva hur väl du känner Delsjöområdet, de tre främsta ”delsjökännarna” kommer att tilldelas den nya boken ”Upptäck Skatås” som kommer att finnas tillgänglig under inledningen av 2018. På nyårsafton (31 december kl. 9.00) publiceras en sammanställning av samtliga 15 bilder, där finns också ett formulär där du kan besvara frågorna.

Decemberkalender 2017: bild #4

Om du är uppmärksam när du sätter dig / passerar bänkarna i Delsjöområdet kanske du har upptäckt denna bänk. Utmed vilken väg hittar du bänken?


Denna bild är en del av Decemberkalendern 2017, en frågesport där du kan pröva hur väl du känner Delsjöområdet, de tre främsta ”delsjökännarna” kommer att tilldelas den nya boken ”Upptäck Skatås” som kommer att finnas tillgänglig under inledningen av 2018. På nyårsafton (31 december kl. 9.00) publiceras en sammanställning av samtliga 15 bilder, där finns också ett formulär där du kan besvara frågorna.

Dags att ge synpunkter på skolbyggnaderna vid Härlanda tjärn

Nu har planen för skola och bostäder m.m. vid Härlanda tjärn gått ut på granskning. Det är alltså sista möjligheten att komma med synpunkter innan det skall fattas beslut kring planen. Denna länk leder dig till samtliga planhandlingar.

Det har skett förändringar i planen, men skolan för 550 elever finns med i planen tillsammans med en idrottshall, det mesta av byggnaderna läggs i skogsmarken, dock något indragna från 8:ans motionsslinga som det ser ut på kommunens kartor. Men, byggnaderna läggs inom riksintresset för friluftslivet och större delen av byggnaderna kommer enligt den nya planen att ligga på mark som länsstyrelsen 2007 önskade bli naturreservat.

Planen kommer att granskas och belysas noggrant här på http://www.delsjoomradet.se!

Det är alltså åter mycket viktigt att alla som har möjlighet hör av sig till Stadsbyggnadskontoret med skriftliga synpunkter senast den 10:e januari 2018.