Recension: Vandringsturer runt Göteborg

I boken Vandringsturer runt Göteborg, av Ulrika Jönsson Belyazid, som publicerades 2012 av förlaget Vildmarksbiblioteket. I guideboken beskrivs 27 vandringar i Göteborgsområdet, allt ifrån lätta familjeturer till dagsturer. Författaren är biolog och frilansskribent och har under många år ägnat sig åt vandringar, framförallt i vilda och avlägsna områden så som Australien, Marocko och Sydafrika samt i Alpområdet. Men enligt författarbeskrivningen fokuserar hon idag på betydligt lugnar och behagligare turer som även är lämpliga för barn. Boken inleds med lite goda råd för den som inte är så van vid att vara ute på vandringstur och vad en familj med barn kan tänka på innan de följer bokens vandringstips.

Det finns många bra och intressanta tips i boken för den som någon gång önskar att besöka andra platser än Delsjöområdet. Framförallt skulle jag bland dessa vilja lyfta fram vandringarna i Vättlefjällsområdet, vilket är ett av mina favoritområden kring Göteborg, samt vandringarna ute på skärgårdsöarna för att få en helt annan landskapstyp.

Eftersom denna sida är ägnad Delsjöområdet har boken givetvis genomsökts i jakten på vandringsmål i detta område. På sidan 74 börjar vandring 12, ”Bland ris och rådjur i Delsjöskogen”. Vandringen är den klassiska turen runt Stora Delsjön på 7,5 kilometer. Boken innehåller tips om hur man skall ta sig till varje vandring med bil och kollektivtrafik. När det gäller denna vandring blev jag lite förvånad över rådet att åka till Töpelsgatans hållplats och sedan gå Alfred Gärdes väg mot Delsjön. Närmare är att gå från Bögatans hållplats, dessutom trevligare att inte gå på asfalt och ha möjligheten att gå på mindre vägar. Dessutom finns möjligheten att ta buss till Delsjömotet och därmed komma riktigt nära leden runt Stora Delsjön. Vandringen nummer 12 i boken ger dig i övrigt en god vägbeskrivning utan omnämnande av några direkta sevärdheter utmed vägen, att du bland annat passerar en ruin efter ett torp nämns exempelvis inte. Däremot tipsar författaren om fika på Kaffestugan Lyckan, ett klassiskt utflyktsmål i Delsjöområdet. Avsnittet avslutas med lite rådjurshistoria, dock utan närmare koppling till Delsjöområdet, tur då att en sådan finns här på Delsjöområdets historia!

Familjen på bete

Vandring nummer 13, sidan 80, ” Kapten Bertilssons promenad” ger dig en beskrivning av promenaden runt Lilla Delsjön. Läsaren får en enklare genomgång av stugans sentida historia och av Bertilssons tid där, samt ett givet lästips Bertilsson, Hans, På kapten Bertilssons tid: Hans Bertilsson berättar om livet på Delsjökärr under sin farfars tid, 2010.

Boken ger dig en god vägledning på turen kring Lilla Delsjön samt tipsar om de rastplatser, vissa med grillmöjligheter, som finns utmed vägen.

För den som regelbundet besöker Delsjöområdet bjuder dessa två vandringar inte på några överraskningar eller nya inblickar. Men det kan, som sagt, finnas andra skäl för oss vana besökare att bläddra i den, för att få tips på nya marker att utforska.

Jönsson-Belyazid, Ulrika, Vandringsturer runt Göteborg, Vildmarksbiblioteket, Växjö, 2012

Läs även: Tips på vandringsturer i Delsjöområdet.

Svedsmossen

 

Utflyktsmålet: Linnés Willrunor

Den 11 juli år 1776 stod Linné och talade med traktens bönder borta vid Ringshåla hällkista. Han frågade dem bl.a. om de kände till några andra fornlämningar i trakten. Bönderna svarade då att det inte fanns några runstenar men att det öster om den stora mossen skulle finnas ett berg där obekanta bokstäver var skrivna.

Ur: Wulff 1911.

Vi reste dit, och fann 3 skrivna rader, som stärkte sig vid pass 100:de alnar i längd; bokstäverna stod inom linjer, ovan och nedan, vilka linjer sträckte sig längs åt en flat och sluttande bergsklippa; varje bokstav var 2 á 3 kvarter lång och merledes 1 eller 2 bokstäver över varje linje; de flesta är endast streck, som gick perpendiculairt eller oblique till höger eller vänster; Jag är säker att denna runsten ej varit läst på 100 år, ty torven låg på flera stälen över skriften till 2 á 3 finrars tjocklek. Om denna skrift ej måtte vara Willrunor, vet jag inte vad den skall kallas. Aldrig har jag sett så vidlyftig runsten,ej heller så stora bokstäver skrivna i sten.[1]

Linné kunde visserligen läsa runor men dessa tecken var omöjliga att uttyda. Han blev imponerad av skriftens omfattning och storlek men tvingades ge upp tolkningsförsöken och kallade dem för ”willrunor”. Efter Linnés besök har hällen blivit berömd och det har varit många forskare som besökt platsen.År 1794 publiceras i Skara Stifts Tidningar, nummer 51 en artikel av Per Tham en redogörelse för två runberg i Västergötland, varav den ena var Linnés willrunor. Tham var övertygad om att det verkligen var fråga om runskrift.År 1869 publicerades boken ”Göteborg – en beskrifning öfver staden och dess närmaste om-gifningar” av Octavia Carlén, det är den tidigaste moderna tolkningen av willrunorna.

Uti vildmarken, åt Kallebäck till, företer den nästan plana och delvis blottade berghällen ett fenomen, som Linné äfven omtalat; och om det än visat sig, att detta är ett naturens eget verk, uppkommet i följd af en djupare gående afvitt-ring af delar af gråberget, som äro af en lösare beskaffenhet, är detta fenomen icke desto mindre en så sällsam företeelse, att en färd dit ut ej bör försummas. I sanning förekommer der ett stort antal figurer a runoform. Den berömde forn-forskaren Stephens besökte stället för ett tiotal år sedan i sällskap med författaren men båda blefvo fullt öfvertygade om, att naturen sjelf ristat denna märkvärdiga skrift. Och man fann då äfven i grannskapet åtskilliga andra dylika företeelser, ehuruväl af mindre utsträckning.[2]

Nästa skribent som besökte platsen var  Wilhelm Berg  år 1879. I artikeln ”Runinskrifter vid Göteborg” i Bidrag till Göteborgs och Bohusläns Fornminnen och historia kommer även han fram till att det är fråga om ett verk av naturen själv, inte människan.[3] Hur har då naturen skapat ”runskriften”? Hällarna i området är alla en rest av inlandsisen som slipade till dem. Strecken på hällarna, som ser ut som linjer i ett kollegieblock, är sedan skapade av en avvikande bergart. Själva ”runtecknen” är skapade av små ådror av mjölkkvarts som har vittrat bort och efterlämnat ”runor”. Kanske kan du hitta mjölkkvarts som sitter kvar i någon av ”runorna”.[4]

Bildkälla: Okänd fotograf – Etnografiska Museet, Stockholm: Thorild Wulff (1877-1917) (From Wikimedia Commons, the free media repository)

Under år 1908 gick den berömde forskningsresanden Thorild Wulff omkring vid Gundla mosse och letade efter Willrunorna, som Carl von Linné beskrivit under sin Västgötaresa år 1746, men utan framgång. När Thorild fick se torpet Kolmaden knackade han på och frågade hustrun i huset Alma och barnen om de visste något om dessa runor. Ingen av dem hade hört talas om några runor, men när ”torparfar” August kom hem fick Thorild träffa en person med stor lokalkännedom. August var troligen en av de absolut sista personer vilken denna plats fortfarande fanns levande i minnet. Han hade visserligen inte besökt platsen på många år men trodde sig kunna visa Thorild var den låg. De begav sig så åter upp på Klöveåsen och efter en stund hittade de berghällen i den ljungbevuxna blockterrängen. Toppen på hällen var fri från ljung och buskar men övervuxen med både lavar och mossar. August och Thorild fik därför gå tillbaka till torpet och hämta spadar och kvastar. Med hjälp av dessa frilade de runhällen. Thorild kunde snabbt konstatera att detta var naturens verk, inte människans. Några år senare, år 1911, skrev han en artikel om ”runhällen” i Sveriges natur, svenska naturskyddsföreningens årsskrift.[5] Augusts insats denna dag år 1908 bidrog till att vi idag kommer ihåg var Willrunorna finns och kan besöka den plats där så många från Linnés tid och framåt stått och funderat över de märkliga tecknen i berget.

Wulffs artikel finns tillgänglig att läsa via denna länk.

Referenser

Carlén, O. (1869). Göteborg : beskrifning öfver staden och dess närmaste omgifningar : ny handbok för resande. Stockholm.

Linné, C. von, Brusewitz, G., Edlund, L.-E., and Fries, S. (1996). Carl Linnæi västgöta-resa : på riksens höglovlige ständers befallning förrättad år 1746 med anmärkningar uti ekonomien, naturkunnogheten, antikviteter, invånarnes seder och levnadssätt, med tillhörige figurer. Stockholm.

Wulff, T. (1911). ‘Linnés ”willrunor” i Göteborgstrakten’, Sveriges natur 1911:

Noter

[1] Linné et al. 1996, Notering  den 11 juli..

[2] Carlén 1869, s. 140-41.

[3] Wulff 1911, s. 68-69

[4] Wulff 1911, 67.

[5] Wulff 1911.

5 kilometer i Skatås

Nu skall vi ut på språng igen i Skatåsområdet och följa det fem kilometer långa motionsspåret. Början och slutet går samma väg som 2,5 kilometersspåret. Följ med på den virtuella turen, och varför inte ta joggingturen eller promenaden där i verkligheten vid tillfälle.

 

Prästtjärn med omgivningar – inventeringen 1968

N delen av området (nr 10) består av Prästtjärn med angränsande bergsplatåer. Dess V del består av ett myrstråk, som sträcker sig från SV hörnet längs gränsen mot Prästtjärn. En gren av stråket går via Hindtjärn upp till Prästtjärns sydspets. Längs sydgränsen mot Kåsjön består området av två relativt flacka platåer, den Ö med en bred udde utskjutande i Kåsjön.

Området är betydligt flackare och har en mindre utpräglad sprickdalstopografi än det före-gående. Sänkorna ansluter delvis till riktningarna i föregående område men är mindre utpräglade och rätlinjiga än i detta. En tvåstolpig kraftledning passerar området och utgör bitvis ett störande inslag i landskapet.

Området är till stor del jordtäckt och det kala berget spelar en betydligt mindre roll än längre västerut i Delsjöreservatet, även om inte obetydliga arealer, särskilt på platåernas krön, intas därav. Området ligger över högsta kustlinjen och den arealmässigt dominerande jordarten är en sandig-grusig morän. Torvmarker spelar stor roll och dominerar helt på lägre nivåer. Omfattande dikningar har företagits och endast ett fåtal mindre myrar på högre nivåer torde vara opåverkade därav.

Vegetationen längs områdets NV-gräns i ett stråk in mot tjärnen V om Prästtjärn består av en blandskog av tall, björk och stundtals mycket ek. Fältskiktet domineras av lingonris, blåbärsris, örnbräken och inom vissa partier finns ett märkbart inslag av liljekonvalj. Den inom detta stråk belägna tjärnen påminner till sin typ om den under område 9 sist beskrivna med undantag för att gungflyholmar saknas.

Området Ö om Prästtjärn utgöres till största delen av hyggen, som bitvis är granplanterade. Höjdplatån SV om Prästtjärn har ett trädskikt, där tall och björk dominerar, men där även inslag av asp och ek förekommer. Där jorddjupet är större i svackor och på svaga sluttningar dominerar medelålders ek med inslag av enstaka tallar. Buskskiktet utgöres bitvis av ek. I fältskiktet finns bl. a. ljung, örnbräken och blåbärsris. I sluttningen ned mot Prästtjärns SÖ del växer medelålders ekskog.

Prästtjärns V och O strand utgöres av mer eller mindre skogbevuxna klippstränder, medan den N och S stranden utgöres av sankmark. I Prästtjärns N del växer i vattnet notblomster, vit och gul näckros, flaskstarr, trådstarr och ängsull. Stränderna är bevuxna med pors, vide, myrlilja, klockljung och blåtåtel. I dess S del växer bl. a. vass, notblomster, vit och gul näckros. Tjärnen avrinner mot N. Söderut från Prästtjärn mot Hindtjärn går ett slybevuxet surdråg.

Hindtjärn har humöst vatten och omges till stor del av utdikade myrmarker med medelålders gruppställd tallskog. Enstaka inslag av björk och gran finns. Fältskiktet består främst av blåbärsris, hallon, ljung, lingonris och bladvass. I strandkanten dominerar den senare tillsammans med säv, starrarter m. m.

Från i höjd med Hindtjärn sträcker sig ett ca 1 km brett skogsbälte i östlig riktning ut mot Landvettervägen. N delen av bältet domineras av medelålders-äldre granskog, medan S delen består av yngre-medelålders tall- och björkbestånd. Mindre delar av bältet utgöres av medel-ålders ekskog.

Den breda udden i Kåsjön är bevuxen med en mycket tilltalande blandskog, där eken dominerar. För övrigt finns bl. a. björk, rönn och tall. Uppe på uddens krön är skogen glesare än på sluttningarna, och här finns talrika smärre gläntor bevuxna med en, ljung, lingonris och krus- tåtel mellan kala berghällar. Trädskiktet består av överstående tallar och ekar. För övrigt är trädskiktet tätare, men här och var finns gläntor. Buskskiktet är mycket välutvecklat och består av ek, rönn, brakved och asp. Fältskiktet över större delen av udden domineras av blåbärsris, kruståtel, örnbräken, skogskovall och liljekonvalj. Inom smärre områden finns täta grupper av ekungskog. Talrika spår av viltbetning finns.

Bockön väster om udden har likartad vegetation, dock med en förskjutning från ek mot björk. Höjdplatån SV om Hindtjärn är bevuxen med låg gruppställd tall och björk. Markvegetationen övergår från lingonris och örnbräken till ljung och kalt berg alltefter ökande nivå. I svackor i platån är trädskiktet högre och tätare. Mossen V om Hindtjärn är dikad i N delen. Den utgör en svagt välvd högmosse med tydlig lagg. Den mot SV utskjutande tarmen är odikad och har tydlig mossekaraktär i de yttre delarna med en vegetation av tuvdun, blåtåtel, pors och hjortron. I de centrala delarna dominerar ängsull och myrlilja, vilket innebär, att mossen övergått i ett kärr. Bottenskiktet utgörs av vitmossor.

Den V om kraftledningen belägna myren består i S delen av en mosse och I N delen av ett kärr. Mossen omges av en lagg och är bevuxen med martall, björk och pors. Fältskiktet består av tuvdun, ljung, klockljung, hjortron, rosling och tranbär. Bottenskiktet är sammansatt av vitmossor och renlav på torrare tuvor. Kärrets vegetation domineras av ängsull och myrlilja. Området torde ha stor betydelse för djurlivet inom Delsjöreservatet, vilket åtskilliga spår av olika slag vittnar om. Den omväxlande naturen, den goda tillgången på föda och det relativt ostörda läget är bidragande orsaker härtill.

Områdets värde betingas I första hand av att det utgör en obruten fortsättning österut från områdena 8 och 9, men det är även i och för sig av intresse. De skiftande naturtyperna myr, skog, sjö och den långa strandlinjen vid Kåsjön gör det omväxlande och tilltalande. De från natursynpunkt mest intressanta delarna är dels den till största delen med lövblandskog bevuxna udden i Kåsjöns Nö del och dels de partier med medelålders ekskog, som huvudsakligen finns i de centrala delarna.

Udden i Kåsjön har en för ett strövområde eftersträvansvärd vegetation. Lövskogen med en stor andel ek, inslaget av äldre tallar, den väl utvecklade skiktningen av vegetationen och förekomsten av gläntor, gör området särskilt lämpligt och tilltalande. Därtill kommer stranden och utsikten över Kåsjön.

Området är i sin helhet lämpligt som strövområde. Gångstigar längs Kåsjön och runt Prästtjärn finns delvis, men en komplettering bör ske. På grund av läget utgör det en östlig port mot Delsjöreservatet och vissa anläggningar torde bli önskvärda här. Dessa bör i så fall lokaliseras till de med granskog bevuxna områdena N om vägen till vatten- verksanläggningen vid Hindtjärn. Denna väg är den enda inom området och bör inte dras längre in.

Områdets värde som strövområde torde öka, om de monokulturer av gran och tall, som dominerar i de delar, där ”ekonomiskt” skogsbruk bedrives, på sikt ersätts av blandbestånd. Det är vidare önskvärt, att de delar som i dag inte är präglade av skogsbruk, även i framtiden får förbli opåverkade därav.

Den planerade motorvägen kommer att tangera områdets V del. Genom bullerstörningar och i ännu högre grad genom att avskära förbindelsen med västligare områden kommer den att innebära ett stort ingrepp, som väsentligt minskar områdets värde. Områdets östligaste del har förts till klass D, udden i Kåsjön till klass B och övriga delar till klass C.


Ur: Delsjöreservatet: en utredning för Göteborgs stadskollegium, Gako AB, Göteborg, 1969


Bilden i sidhuvudet visar Prästtjärn våren 2018, foto: Per Hallén

Storslagna planer för Kåsjöbadet 1966

I en artikel i Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning 1966 berättades om Partille kommuns storslagna planer för Kåsjöbadet med omgivningar under rubriken ”Kåsjöbadet blir stort fritidsområde med idrottsplaner och småbåtshamn”.

”En ny stor insjöbadplats kommer göteborgstrakten att få inom de närmaste fem åren. Det är Kåsjö badet, som av Partille kommun skall byggas ut kraftigt. Till den första etappen — parkeringsplatser och nya omklädningsrum bl a — har kommunen redan anslagit 232.000 kr. Dessa anläggningar blir färdiga till nästa sommar. I ett längre perspektiv planerar man att förvandla badplatsen till ett stort fritidsområde med bl a idrotts- och lekplaner, fritidsgård och småbåtshamn.

Utbyggnaden av området kring Kåsjöbadet har planerats av stadsarkitekt Nils Marby, arkitekt Knut von Geijer och teknolog Hasse Antonsson på stadsarkitektkontoret i Partille. Planen — som lades fram i slutet av förra året efter ett drygt ettårigt utredningsarbete — godkändes i våras av byggnadsnämnden i Partille.

Ur: Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning 12 juli 1966

ONT OM PARKERINGSPLATSER

Kåsjöbadet är redan nu flitigt anlitat, både av partillebor och göteborgare, som uppskattar det ovanligt klara vattnet i sjön. Bryggor, hopptorn och omklädningsrum är ganska nyanlagda. Men det stora problemet är parkeringsplatser — utefter Landvettervägen får det bara plats ett fåtal bilar.

— I första etappen bygger vi ut parkeringsplatserna så att de rymmer 500 bilar, säger stadsarkitekt Marby. Vi utnyttjar terrängen öster om Landvettervägen. Enligt planen skall de fogas in i naturen så mjukt som möjligt — vi behöver inte spränga särskilt mycket. Berget skall i stället utnyttjas som fundament för en gångbro över vägen från parkeringsområdet. Gångbron ingår i en senare etapp liksom bl a en gångtunnel. Tanken är att Landvettervägen vid badet skall bli helt fri från korsningar i samma plan.

BARNBAD

Den nuvarande badplatsen, som ligger på en udde, blir i framtiden framförallt ett barnbad. Strandremsan utmed den närbelägna viken fram t o m den s k Koudden blir huvudbadplatsen. Enligt planen skall man där också anlägga en brygga för småbåtar, framför allt optimistjollar och liknande, som byggs på egen hand av många ungdomar i Partille i en verksamhet som kommunens fritidsnämnd bedriver. Träbryggan skall också tjäna som en del av en promenadväg runt hela området.

På Koudden planerar man bl a basketbollplan, badmintonplan, fotbollsplan och en öppen plats med servering, som kan användas t ex till konserter, dans och liknande arrangemang. Dessa projekt ligger dock ca fem år framåt i tiden. Ännu längre fram diskuteras en fritidsgård bortanför Koudden och en campingplats på nästa udde. På västsidan av Koudden skall sluttningen huggas ren från träd — det blir på sommaren en solsluttning och på vintern en skidbacke. Detta kommer att ske redan till nästa år.

— Vi hoppas att Kåsjöområdet inte bara skall bli en badplats utan en naturlig inkörsport i Delsjöreservatet, som kan utnyttjas alla årstider, säger arkitekt Marby.” (Ur: Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning 12 juli 1966)

Ur: Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning 12 juli 1966