Delsjöområdets historia

I bödelns marker vid Kallebäck

När Fritz Stenström i sin bok ”Örgryte genom tiderna” låter läsaren följa med på en vandring från Kallebäck utmed (gamla) Boråsvägen ger han följande beskrivning av trakten kring torpet Kalvmossen. ”Bratteklevsbacken, ej långt från Kalvmossen ligger en grönskande vret som en älsklig vrå bland bergen. Den som har bättre reda på sig vet dock, att det är en gammal blodsåker, där självspillingars och avrättades kroppar utan ceremonier nedgrävdes, och där galgen ävenledes rests, och toge plogbillen någon eller några fot djupare, komme väl de blekta benknotorna efter illgärningsmännen i dagsljuset.” (Stenström 1924, s. 26.) Stenströms påstående bekräftas av skifteskartan från 1854 där ett område som stämmer väl överens med Stenströms text anges vara en avrättningsplats, nummer 818 på kartan. (14-ÖRG-85)

Där motorvägen mellan Göteborg och Borås idag går fram skedde avrättningarna, kanske finns det några gravar kvar i skogen på sydsidan av vägen, varifrån bilden är tagen. Foto: Per Hallén 2017.

Avrättningsplatser både skrämmer och lockar dagens människor. Detta trots att de offentliga avrättningarna upphörde 1877 och att dödstraffet varit avskaffat i fredstid sedan 1921 och i krigstid sedan 1973. I äldre tid var det många brott som kunde leda till att personer blev förda till avrättningsplatsen. I 1734 års lag fanns det ett 70 tal brott som kunde leda till dödsstraff. Under slutet av 1700-talet avskaffades dödsstraffet för ett 10-tal brott och omvandlades till kroppsstraff ofta i kombination med att personen blev satt på fästning eller tukthus. Under 1800-talets början blev det också färre kropps- och skamstraff, dessa avskaffades helt 1855. Uppgifterna kring antalet avrättade i Sverige 1750-1921 visar tydligt att det skedde en förändring kring mitten av 1700-talet. Då avrättades i medeltal 40 personer i landet, kring år 1800 avrättades 5-6 personer årligen. Under några år ökade sedan antalet verkställda dödstraff för att sedan minska till nästan noll efter 1870. (Hofer 2011, s. 183-184, 193)

Antalet avrättade i Sverige 1750-1921

Källa: Hofer 2011, s. 193, Tabell 6.1.

Den som vill veta mer om avrättningsplatserna i sin hembygd har ofta svårt att finna någon litteratur i ämnet, få har studerat avrättningsplatserna. Den största sammanställningen över avrättningsplatser som gjorts finns i Göran Lagers ”Döden i skogen” där 600 platser listas. Men det går inte utifrån den boken att hitta platsernas läge i landskapet. (Lager 2006) Boken är både en katalog över avrättningsplatser, även om det säkert går att lägga till många fler, och en skildring av ett antal rättsfall från 1600-talet och framåt i tiden. (läs även recensionerna av boken i SVD 2006-12-06, DN 2006-12-15)

Hur kom avrättningsplatsen till Kallebäck?

I Göteborg och Bohus länsstyrelses landskansli finns år 1810 den första uppgiften om att det skulle etablerats en avrättningsplats i Kallebäck. Sävedals härad, som omfattade socknarna Örgryte, Partille, Landvetter och Härryda, hade tillsammans med Göteborgs stad en gemensam avrättningsplats. Den hade ursprungligen funnits i stadens centrum, på Stora torget, alltså dagens Gustav Adolfs torg. (Almquist 1929, s. 404-405) Omkring år 1702 hade bödeln fått flytta sin verksamhet till den södra infarten till Göteborg till en plats i sluttningen nedanför dagens Carlanderska sjukhus. (Fredberg 1922-24, s. 398, 14-GBG-1 år 1800) Men även där trängde sig bebyggelsen inpå avrättningsplatsen och 1810 skriver länsstyrelsen följande.

”att den nuvarande afrättningsplatsen tilhörig Götheborgs stad och Säfvedahls Härad gemensamt nu mera icke bör för sitt ändamål begagnas, sedan platsen är på ganska nära håll, omgifven af i senare tider upförde större och mindre hus och åbyggnader.” (AIIa:130)

Istället sökte staden och Sävedals häradsrätt en ny plats lite längre från bebyggelsen. Det blev utmed Boråsvägen i området Kallebäcks högar, Örgryte socken, som den nya avrättningsplatsen skulle komma att märkas ut. ”de så kallade Kallebäcks Högar äro mycket tjenliga, såsom belägne å öppen utmark och bestående af en jordmån, som omöjligen kan vara hemmans ägarne nyttig.” (AIIa:130) Efter en inspektion av platsen, där bland andra herr Grönvall som några år senare skulle köpa Nordgården i Kallebäck, kunde platsen börja användas för utförandet av dödsstraff. (AIIa:131, Wilhelmsson)

I sluttningen snett upp mellan Carlanderska sjukhuset på höjden och bostadshuset till vänster låg Göteborgs stads och Sävedals härads avrättningsplats fram till 1810-11. Foto: Per Hallén 2017

Vilken typ av dödstraff utfördes på avrättningsplatserna? Det fanns två så kallat enkla dödstraff som kunde innebära halshuggning med svärd eller hängning. Svårare brott skulle bestraffas med kvalificerade dödstraff. Det värsta av dessa straff var rådbråkning, rådbråka kommer av medellågtyskans radebraken, av rat ’hjul’ och braken ’bryta’. Bödeln krossade med hjälp av ett vagnshjul armar, ben och bröstkorg på den dödsdömde. Det fanns även en alternativ metod där den dödsdömde bands fast vid ett horisontellt lagt hjul, varpå han misshandlades. Detta straff skulle utdömas vid landsförräderi och konspirationer. Sista gången som rådbråkning utfördes var 1733 men det fanns med i lagstiftningen som en möjlighet fram till dess att rådbråkning avskaffades 1835. Vid Kallebäck har alltså denna metod inte använts. Till de kvalificerade dödsstraffen räknades även halshuggning jämte högra handens avhuggande, halshuggning och den döda kroppens steglande samt halshuggning och den döda kroppens brännande i bål. Stegling innebar att det avhuggna huvudet och eventuellt den högra handen spikades upp på en påle och att kroppen lades upp på ett hjul, ibland delades kroppen upp på fyra hjul. Det förekom även att man spikade upp kroppen på en påle utan att först lägga den på hjul. Stegling avskaffades 1841. (Hofer 2011, s. 28-29, NE)

Hur aktiv var avrättningsplatsen vid Kallebäck? Går det att undersöka vad som hände på denna ”blodsåker” invid vägen mellan Göteborg och Borås? Då avrättningsplatsen var en gemensam angelägenhet för både Göteborg och Sävedals härad har fångrullorna för länsfängelset i Göteborg undersökts 1821-42. Under den aktuella tiden har endast en säker avrättning kunnat konstateras då den före detta sergeanten Johan Petter Åhlberg fördes från fängelset i Göteborg till Sävedals härads avrättningsplats den 1 november 1827. I fångrullan noteras att han ej återkom, vilket bör betyda att han också miste livet i Kallebäck den dagen. (DIIIaa:6) Enligt domen som hade avkunnats i juli 1825 skulle Åhlberg bestraffas genom att mista höger hand, halshuggas och därefter steglas. (DIIIaa:5) Det kan finnas fler uppgifter om avrättade i detta och andra källmaterial, men det får jag återkomma till i framtida skildringar av avrättningsplatsen i Kallebäck.

I Länsfängelsets fångrullor finns noteringen om när Åhlberg fördes till Kallebäck, (DIIIaa:5).

Åhlbergs död i Kallebäck har också omnämnts i Lager 2006, s. 336 samt i Skarback 2000, s. 177-78, där för ovanlighetens skull även källan anges. Dock påstår Skarback att Åhlberg fördes till Sävedals härads avrättningsplats vid Långås lider i Kallebäck i Örgryte socken. (Skarback 2000, s. 177), det är riktigt att han fördes till Kallebäck, men Långås Lider var en helt annan plats.

Kallebäck var inte Långås Lider!

Tyvärr finns det i litteraturen en del missförstånd när det gäller flytten av galgbacken under början av 1800-talet. Den klassiska skildringen av Fredberg, det gamla Göteborg, berättar: ”senare flyttades den (avrättningsplatsen) från Getbergsäng till Långåslider vid Mölndal.” (Fredberg 1922-24, s. 398) Detta stämmer inte med källorna då det enbart talas om att flytta den gemensamma avrättningsplatsen för Göteborg och Sävedals härad till Kallebäcks högar. Askims härad hade sin egen avrättningsplats och den låg vid Sandbäck i Fässberg, Långåslider. (Mölndal: lantbruks- och trädgårdsstad 1993, s. 331) Senare har Torsten Gedda i en artikel skrivit att avrättningsplatsen flyttades till Långås lider i Kallebäck. (Gedda, s. 48)

Detta var A Säfves tolkning av avrättningsplatsen vid Långås Lider, men den gjordes långt efter att avrättningsplatsen tagits ur bruk.

Det är inte vanligt att se brottet sjöröveri i svenska fångrullor från 1800-talet. (DIIIaa:3).

Kanske är det dessa påståenden i äldre litteratur som fått skribenten Sören Skarback att i ett flertal böcker och artiklar att hävda att Långås lider låg i Kallebäck (Skarback 1993 s. 35, Skarback 2000 s. 183 och i Skarback 2015) Han har dessutom byggt ut berättelsen och kopplat samman platsen med avrättningen av sjörövaren Flatåsen och kung Oscar och drottning Josefinas resa genom området som han hävdar inträffade 1846. (Skarback 1993 s. 35, Skarback 2000 s. 183) Detta är anmärkningsvärt på flera sätt. Att Långås lider inte låg i Kallebäck i Örgryte utan i Sandbäck i Fässbergs socken har redan konstaterats. Dessutom avrättades Flatåsen den 2 december 1824 genom halshuggning och att hans kropp skulle ha funnits kvar vid galgbacken på 1840-talet är mer än osannolikt. Oscar I passerade Kallebäcks högar 1845 (det kan du läsa mer om via denna länk) samt 1849 men det finns från den tiden inte några rapporter om att kungligheterna skulle ha passerat någon aktiv avrättningsplats.

Noteringen i fångrullan för 1824 när sjörövaren Christer Andersson fördes ut till Askims härads avrättningsplats. (DIIIaa:3).

Stegling var, som berättats ovan, inte tillåtet efter 1841, vilket gör att de inte heller kan ha sett några andra kroppar upphängda eller uppspikade på pålar vid Kallebäck 1845. I trakten av Långås Lider i Fässbergs socken finns också en tradition av att kungligheter passerat platsen. Den berättelsen säger att det var drottning Desideria, Karl XIV Johans gemål, som kom förbi Långås lider på 1830-talet och blev så illa berörd av galgen där att det snart kom ett påbud om att alla galgar i landet skulle tas bort. (Mölndal: lantbruks- och trädgårdsstad 1993, s. 331, Post och Inrikes tidningar, nr 205, 1845, nr 170, 1849) Den senare berättelsen stämmer onekligen bättre överens med att steglingens avskaffande 1841.

I skogen bakom dessa villor utmed Kungsbacka vägen låg avrättningsplatsen Långås Lider. Foto: Per Hallén 2017

Kring sjörövaren Flatåsen, Christer Andersson, finns givetvis en spännande historia men att återge den här skulle föra oss väl lång utanför Delsjöområdets gränser. Lite lästips kan jag dock bistå med, Mölndal: lantbruks- och trädgårdsstad under omvandling, Birgitta Tingdals två artiklar i GP 30 november 2008 ”Johanna Hård och skärgårdens sista kapning” samt i Norra Halland 23 november 2012 ”Sista avrättning i Kållered”. Äldre tidningsartiklar finns också, i Ny Tid 27 maj 1935 ”Galgbacken i Mölndal ett ruskigt minne”, och i GP 27 maj 1935 ”På jakt efter den gamla galgbacken”. Lars Gahrn har under många års arbete vid Mölndals museum och hembygdsförening sammanställt mycket information kring Långås Lider och ställt detta till mitt förfogande, han har även publicerat artiklar i Mölndals-Posten och i Mölndals gatunamn kring Långås Lider. (Gahrn 1999, 2008)

En trolig plats i skogen bakom villorna vid Kungsbacka vägen, där avrättningarna skulle ha kunnat äga rum. Foto: Per Hallén 2017.

Källor

Landsarkivet i Göteborg

Göteborgs länsfängelse
DIIIaa:1-15, Fångrulla, stamrulla 1821-1842.

Göteborg och Bohus länsstyrelses landskansli AIIa:130-131

Kartor

Lantmäterimyndighetens arkiv:
14-ÖRG-85 Lagaskifte utmarken, Örgryte 1854

14-GBG-1 år 1800

Tidningar

Dagens Nyheter (DN)

Göteborgs Posten (GP)

Mölndals-Posten

Norra Halland

Post och Inrikes tidningar

Svenska Dagbladet (SVD)

Litteratur

Almquist, Helge, Göteborgs historia: grundläggningen och de första hundra åren. D. 1, Från grundläggningen till enväldet (1619-1680), Göteborg, 1929.

Fredberg, Carl Rudolf A:son, Det gamla Göteborg: lokalhistoriska skildringar, personalia och kulturdrag. D. 3, Göteborg, 1922-1924.

Gahrn, Lars, Kulturhistoria och språkutveckling i Mölndals gatunamn, Lars Gahrn, Mölndal, 1999.

Gahrn, Lars, Mölndals gatunamn: Mölndals historia i gatunamnsartiklar, L. Gahrn, Mölndal, 2008.

Gedda, Torsten, ”Bebyggelsen vid Gustaf Adolfs torg genom tiderna”, Tidskrift för Göteborgs stads tjänstemän, 1960-talet, s. 43-49. (Artikeln finns i Göteborgs Hembygdsförbunds arkiv)

Hofer, Hanns von, Brott och straff i Sverige: historisk kriminalstatistik 1750-2010 : diagram, tabeller och kommentarer, [4., rev. uppl.], Statistiska centralbyrån (SCB), Stockholm, 2011.

Lager, Göran, Döden i skogen: svenska avrättningar och avrättningsplatser, Ersatz, Stockholm, 2006.

Mölndal: lantbruks- och trädgårdsstad under omvandling, Mölndals hembygdsfören., Mölndal, 1993.

Nationalencyklopedin, rådbråkning. http://www.ne.se.ezproxy.ub.gu.se/uppslagsverk/encyklopedi/lång/rådbråkning (hämtad 2017-06-16)

Nationalencyklopedin, stegel och hjul. http://www.ne.se.ezproxy.ub.gu.se/uppslagsverk/encyklopedi/lång/stegel-och-hjul (hämtad 2017-06-16)

Skarback, Sören, Örgryte i flydda dar, Tre böcker, Göteborg, 1993.

Skarback, Sören, Brott och straff i Göteborg 1621-1900, Tre böcker, Göteborg, 2000.

Skarback, Sören, ”Grönvalls sommarställe i Kallebäck”, Örgryte & Härlanda Posten, april 2015.

Wilhelmsson, SA. Örgrytegårdarna samt några göteborgslanderier. Inbundna stenciler vid Göteborgs universitetsbibliotek.

Skatås motionsspår hyllas i GP

I dagens GP hyllas Skatås motionsspår i GP (se denna länk).

”De göteborgare som ska ut och löpa i sommar kan skatta sig lyckliga, orienteraren Philip Person har testat över 300 motionsspår i Sverige. I Skatås föll han pladask. – Där har du Göteborgsspårens Mekka”

Ytterligare ett bevis på att Delsjöområdet är fantastiskt och en resurs vi skall vara rädda om, det är inte vilket område som helst!

När Delsjö-kolonisterna fyllde 30

Den 14 maj presenterade jag ett tidningsklipp från 1928 när stugorna i kolonin höll på att byggas. Idag fortsätter detta tema med ett tidningsklipp från juli 1957 när kolonin fyllde 30 år. Göteborgstidningen berättade om firandet under rubriken ”Delsjö-kolonisterna fyller 30, Ingen vill byta koloni mot bil”.

”Han är Delsjö-kolonins grand old man, 87-årige Alfred Svensson. Han har haft sin stuga så länge kolonin varit koloni. Varje år är han den förste som flyttar dit och den siste som flyttar därifrån. Han trivs i stugan. Och ensamheten.

Alfred Svensson var en av de första som började påta i jorden på Delsjö-kolonin. Han var en av de första som satte fruktträd, och en av de första som fick upp grind. Men nu kan jag inte göra smycket, säger han. Mina gamla ben orkar inte. Huset behöver målas men det får vara. I fjol började jag ta upp stenarna ur gången för att göra en ny, men jag kan inte fortsätta. Jag bara läser. Men jag trivs i alla fall.

Alfred Svensson var förresten med den dag då kolonitanken föddes. Det var på en agitationsresa i Västergötland i slutet av 1800-talet. Han berättar: Vi for genom vackra trakter. Träffade trevliga och lyckliga människor. Alla bodde de i små röda stugor med en täppa omkring. Vi tänkte att blir man lycklig av att bo i en liten röd stuga så ska minsann också göteborgarna kunna bli lyckliga.

Några år senare skapades Burgårdskolonin, nu försvunnen. Men Alfred Svensson fick aldrig bli lycklig. Det kom en fnurra på tråden och han fick aldrig någon kolonilott. I stället skaffade han sig en tomt i Delsjö. Men det var många, många år senare. Och i dag när koloniområdet fyller 30 år och de 132 småstugeägarna samlas kring den lövade dansbanan för att dricka kaffe, prata och fira jubileum sitter Alfred Svensson på hedersplats. Fattas bara annat säger Gustaf Toftevall, kolonins föreståndare och mannen som skall göra allt. Han är den främste av oss. Ingen kan mäta sig med honom.

Av Delsjö-kolonins grundare återstår idag ett 30-tal. En av dem, Max Magnusson säger: Det var roligare när vi började för 30 år sen. Då var koloniandan en annan. Arbetet förde oss samman, gjorde oss till en enda stor familj.

Inga ungdomar

I Delsjö-kolonin bor bara äldre och medelålders folk. Inga ungdomar syns till. Och inga nygifta par skaffar sig stuga. Nu vill man hllre ha bil, säger Sixten Lundberg, en av veteranerna. De begriper inte tjusningen. Jag vill inte byta bort stugan mot en bil. Och det vill inte någon i Delsjökolonin.

Sylve.” (Göteborgs-Tidningen 7 juli 1957)

Elam Hermansson och Verner Schölin 1957.. Foto: Göteborgs-Tidningen.

I sidhuvudet syns Max Magnusson och Per Jansson, fotograferade av Göteborgs-Tidningen i samband med 30 års firandet.

Ombyggnaden av Stans väg har inletts

Strax innan grusvägen övergår i en något mindre stig nära Ugglemossen har det nu markerats ut för den första etappen av ombyggnaden av Stans väg som jag berättade om 19 maj.

På bilden nedan får du en tydlig uppfattning om hur mycket bredare den nya vägen skall bli.

Nationaldagen i Delsjöområdet

Den 6:e juni bjöd i år på riktigt bra sommarväder för en tur i Delsjöområdet. Man behöver givetvis inte fira någon nationaldag för att ta en tur i skogen men det underlättar givetvis när det är en ledig dag. Många var som vanligt ute och vandrade, joggade eller cyklade i trakten av Delsjöarna. Några modiga hade dragit på våtdräkten och var ute för att simma invid Delsjöbadet, andra höll sig ovan vattenytan i kanoter.

Stora Torps ridklubb höll sitt eget firande, främst för att tacka alla de som hjälpt till att stoppa rivningen av stallarna, givetvis var jag på plats och hälsade på några från klubben och passade även på att fika. Kanske kan detta bli en ny trevlig tradition i Delsjöområdet?

Nästa stopp på dagens vandring blev den stora Picknickfestivalen på Apslätten, den har hållits sedan 2005 och är alltså numera en väletablerad tradition i Delsjöområdet. Som ni kommer att se i dagens bildspel så var det en mycket välbesökt tillställning.

Även SVT var på plats: https://www.svt.se/nyheter/lokalt/vast/de-firar-nationaldagen-med-picknick

Detta bildspel kräver JavaScript.