Förmiddagen den 8 februari 1916 eldhärjades torpet Mon, som tillhörde Kärralunds gård. I huset bodde det en stor familj med hela 12 barn. Ingen kom att skadas under branden men familjen förlorade allt i den våldsamma branden. Brandorsaken misstänktes vara en bristfällig rökgång.[1] Branden omskrevs inte bara i göteborgspressen utan även i betydligt mer avlägsna tidningar, exempelvis i Omaha-posten, svensk-amerikansk tidning utgiven i Nebraska[2] och Jämtlandsposten.[3] Men den utförligaste skildringen av händelsen finns i Göteborgs-Posten där också ett foto av ruinen efter torpet publicerades den 10 februari, se bilden i sidhuvudet.
”Den sorgliga eldsvådan i Kärralund, varigenom stataren Emil Olsson med hustru och 12 barn plötsligt sett sig ställd på bar backe, är f.n. allmänna samtalsämnet i trakten, och den så svårt hemsökta familjens öde är föremål för det livligaste beklagande. Omständigheterna kring branden äro ju också mer än vanligt tragiska: hustrun ensam hemma med de minsta barnen och därtill sjuk, hemmet skövlat till grunden och blott en obetydlig del av lösöret räddad.
Vid ett besök, en av tidningens medarbetare i går gjorde på platsen för eldsvådan, var det med ett beklämmande intryck man såg resterna av föregående dags hemsökelse. Det lilla torpet – Mon heter det – ligger på gränsen till Delsjöns egendom, kanske en kilometer från Kärralunds villastad. Trots förödelsen får man den känslan, att det måste ha sett riktigt hemtrevligt ut, där det ligger mot skogen på ena sidan och åt andra, i dalsänkan, Torvmossen, en sjö eller tjärn, vad man nu vill kalla den.
Nu är det lilla hemmet bara en rykande askhög. En hund hälsar oss med ljudliga skall vid vår ankomst och sitter sedan under vårt besök alldeles stilla, med blicken i askhögen. Säkert kan ett djur sörja! Det berättas oss, att det varit omöjligt förmå hunden lämna det forna hemmet. Utom honom träffade vi ingen levande själ på platsen. Jo, sju à åtta höns, som gå omkring och leta efter något matnyttigt i jorden, och några kor i ladugården.
Statare Olsson själv synes ej till, och familjens övriga medlemmar ha, efter branden, fått en tillfällig fristad hos släktingar i Göteborg eller hos grannarna.
Hemlös, rotlös efter sjutton år.
På hemvägen ha vi turen träffa stataren. Han har, efter vanligheten, på morgonen varit inne i staden med mjölk och är nu på väg hem. Olyckan har naturligtvis tagit hårt på honom, men han förefaller lika fullt vara vid gott mod. Och medan vi göra honom sällskap tillbaka, talar han om sitt skövlade hem med tonfallet hos den, som förlorat något som han lärt sig hålla av.
– Hur länge har Olsson bott här på Mon?
– Det har varit länge det nu. Hela sjutton år i höstas.
– Hur kom det sig, att Olsson flyttade hit upp?
– Ja, det är en särskild historia med den saken. Herrn skall veta, att längtan efter landet ibland kan bli en människa övermäktig. Innan jag flyttade hit, var jag göteborgare. Jag har mitt föräldrahem där. Men jg trivdes icke riktigt bra med staden. Hade nu en gång min lilla klockarkärlek till landet, och så gick jag en dag åstad och arrenderade Mon.
Stadsbon kände sig nog lite valhänt de första åren, men med tiden fann han sig småningom till rätta med det visserligen strävsamma, men friska och härdande liv han frivilligt gått in på att leva. Det lilla torpet gav inget överflöd, men tillfredsställde dock de små anspråk, man är van vid på landet. Både han och familjen hade också trivts bra på Mon.
– Hade… Nu finns icke Mon längre, som herrn ser, och Olson kastar en vemodig blick på den rykande ruinhögen efter det forna hemmet.
Jag sökte trösta honom med, att människor äro hjälpsamma, och att det igångsatts en insamling för honom.
Han tryckte tacksamt min hand.
– Man får icke misströsta, säger han. Får ta i med nya tag. Men nog komma vi att sakna Mon. 17 år gå icke spårlöst förbi. Under så många hår hinner man växa samman med omgivningen, och det är en vacker plats, Mon, som herrn kan se.
Jag nickar instämmande.
– Det är så.
– Herrn kan tänka, att det kändes underligt att komma hem och finna hemmet förvandlat till en askhög.
Jag hade stigit upp halv 5 just den morgonen. Mor låg ju sjuk och kunde inte sköta om huset, och barnen skulle i skolan. Vi ha två rum på vinden, där barnen brukar sova. Ingen anade att fara var på färde. Jag hann koka morgonkaffet, de äldsta av barnen gå till sitt arbete för dagen, och tre av de yngre till skolan, men intet förebådade den ödeläggelse, som några timmar senare skulle lägga hemmet i grus och spillror. Kl. 9 begav jag mig, som vanligt, in till staden med mjölk. Jag svävade i okunnighet om, vad som tilldrog sig hemma, ända tills någon ringde upp till min far och hade att berätta om olyckan.
Det tolfte barnet – endast några dagar gammalt.
Efter det jag på morgonen lämnat hemmet, hade mor tyckt sig förmärka brandrök. Hon skickade därför ut barnen för att se, vad den kunde härröra sig från. De små kommo strax igen och omtalade att det brann i taket.
Underrättelsen åstadkom naturligtvis den största förskräckelse, och de innevarande fingo bråttom att rädda sig ut. Modern måste ägna närmaste omsorg om det nyfödda endast ett par dagar gamla barnet. Hon inlindade det i några i hast överkomna platt till skydd mot uteluften och letade ihop några kläder, varmed hon kunde skyla sig själv.
Lyckligtvis hade elden iakttagits av grannarna, och hustrun i ett närbeläget torp påträffade den stackars modern och beredde henne en fristad hemma hos sig.
Genom deras ingripande var det möjligt att rädda en del av lösöret ur det brinnande huset.
Men förlusterna blir nog så kännbara ändå, förklarar stataren.
Inget på vinden räddades, och här hade vi vår klädesskrubb och våra mesta sängkläder.
Den hårt hemsökta familjen är alltså starkt i behov av hjälp av bättre lottade. Och med denna skildring av det ödelagda hemmet ha vi avsett att ytterligare fästa uppmärksamheten på den insamlig vi öppnat för de nödställda. Intresset för insamlingen har redan första dagen, den pågått, givit ett över förväntan tott resultat. Men ännu finnas ett flertal tomma kolumner att ifylla, och den, som vill göra ett gott barmhärtighetsverk, bör icke försumma teckna sitt bidrag. Lostor äro utlagda på Göteborgs-Postens annonskontor.
Alius.”[4]
Förutom Göteborgs-Posten startade även Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning en insamling för att hjälpa den hemlösa familjen. I tidningarna publiceras listor över vilka som skänkt pengar, här följer några exempel, Ebba Rhedin, 25 kr., H. Karlsson 10 kr., Ekmans minne Sjömansstiftelsen 10 kr., Lärarepersonalens i Lundens skolhus, 26 kr., 50 ör, skolbarn i Lundens skolhus 5 kr., och 15 öre, friherrinnan Dickson 100 kr. Totalt inbringande Handelstidningens insamling 956 kronor och 80 öre. Utöver pengar skänktes även kläder, skor och möbler av både privatpersoner och företagare.[5]
Vill du läsa mer om Delsjöområdets historia? En god början är att införskaffa böckerna Upptäck Skatås och Delsjöskogen, läs mer om böckerna via denna länk.
Referenser
Göteborgs-Posten
Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning
Jämtlandsposten
Omaha-Posten
[1] Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning 9 februari 1916. ”Eldsvåda på Kärralund”.
[2] Omaha-Posten 15 mars 1916. ”Tretton personer nära att innebrännas”.
[3] Jämtlandsposten 11 februari 1916. ”Tretton personer nära att innebrännas”.
[4] Göteborgs-Posten 10 februari 1916. ”Familjetragedin i Kärralund: ett besök hos den barnrika statarfamiljen.
[5] Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning 11 och 22 februari 1916. Under samma rubrik vid båda tillfällena: ”Branden i Kärralund”.
Delsjöområdets historia 