Vintern 1947 var betydligt kallare än vintern 2023 och under slutet av februari månad låg isen tjock och stabil på Delsjöarna. Göteborgs Motorförening planerade därför att anlägga en isbana för motortävlingar på sjöarna. Platsen för tävlingarna var det vi i dag kallar ”Delsjöbadet”, men 1947 rådde ännu badförbud i sjöarna för att skydda dricksvattnet, men av någon outgrundlig anledning så tilläts det tävlingar med bensindrivna fordon på isen, konsekvenserna vid en olycka hade kunnat bli långt värre än om någon badande doppade sig i sjön kan man tycka.
Den 23:e februari var banan klar och vid 13-tiden på eftermiddagen prövades banan av några bilar för första gången inför tävlingsdagen. Förutom biltävlingar skulle även cyklister mäta sina hästkrafter mot varandra.[1] I samband med planeringen inför tävlingen fanns även tankar på att låta flygplan ta med passagerare upp på rundturer. Planen skulle då ha startat och landat på isen, så som skedde ganska ofta vid motortävlingar runt om i Sverige under 40-talets slut. Ostermans Aero A.-B. ansökte hos polisen för att få tillstånd, men polismyndigheten avslog ansökan. Anledningen var att polisen hade ont om personal och det var inte möjligt att lösa då ansökan hade kommit in alltför sent.[2]
Följande dag dånade ljudet av motorer över Delsjöns isvidder och publiktillströmningen kunde arrangörerna inte klaga på, bortåt 20 000 åskådare sökte sig upp till Delsjön där det bjöds på tre timmar av olika tävlingar. I Göteborgs-Posten skildrades dagen på följande sätt.
”Man måste gratulera Göteborgs Motorförening till den tur med vädret klubben hade till sitt arrangemang på Delsjön i går. Visserligen bet naren, men solen kom fram och värmde riktigt skönt, och åskådarantalet – ja, exakta siffror är omöjliga att få fram, men mellan 15– och 20 000 åskådare torde ha kantat viken nedanför teknikbacken, där 1 500 metersbanan lagts upp. Ett gott netto torde det bli för arrangörerna.
Däremot kan man inte säga, att tävlingen var perfekt ordnad. Hela tre timmar tog det att gå igenom programmet, och det blev lite för mycket av det goda – eller dåliga. Publiken tröttnade märkbart på att se bilar i masfart köra runt fem varv, och redan när första omgången klarats av började folkströmmen dra sig från Delsjön igen. Det blev märkbart bättre stämning, då motorcyklarna kom in på arenan – de ettriga tvåhjulingar presterade ju hastigheter, som bilarna inte tillnärmelsevis kom upp i. Bilsegraren Yngve Grundells medelhastighet var 81 km/tim., motorcyklisternas främste Henry Carlsson, höll 110 km/tim. Får man ge arrangörerna ett råd till nästa gång, så är det: skär ned bilarnas antal till högst tio, sålla gärna ut de långsammare vid kvalificeringstävling, och låt motorcyklarna komma mer till sin rätt. Det är ett faktum, att på isbana är det motorcyklarna som fångar publiken.
Ett råd till, medan vi är i gång: placera högtalaren på en lämpligare plats! Det var inte många bland åskådarna, som hade nytta av vad som sades. Och kontakten mellan tävlingsledningen och speaker var sorgligt svag – det var bara några fåtal gånger speakern fick rätt underrättelse om vad som tilldrog sig vid starten. Varför talade man inte om i programmet var förarna hörde hemma, hur många omgångar de skulle köra, om det skulle bli slutlopp? Det är sådant publiken skall ha reda på, annars har den ingen kontakt med tävlingen.”[3]
Det var kanske inte en alltigenom lyckad tävling men givetvis har den ändå sin plats i Delsjöområdets historia som ett exempel på den mångfald av aktiviteter som har ägt rum på och invid sjöarna.
Bilden i sidhuvudet är hämtad ur Göteborgs-Posten 1947-02-24.
Referens
Artiklar ur Göteborgs-Posten under februari 1947.
[1] Göteborgs-Posten 23 februari 1947 ”Racerfart på Delsjöisen i dag”.
[2] Göteborgs-Posten 23 februari 1947 ”Allmänheten får ej flyga från Delsjön”.
[3] Göteborgs-Posten 24 februari 1947 ”Motorcyklar satte färg på Delsjötävling”.
Delsjöområdets historia 