I år, 2022, har det gått 80 år sedan Stora Torp blev en del av stadens ägor. Det var då det sista större landområde kring Delsjöarna som köptes upp. Med anledning av detta ganska stora markförvärv publicerade Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning en längre artikel, som här återges.
”På söndag inviger Skogssällskapet i samband med sitt 30-årsjubileum sin nya förvaltningsbyggnad, Stora Torp. Det är inte många enskilda företag som ha maken till residens, och det är ingen liten förändring i att flytta ett kontor från en våning i stan till ett slott, förresten det enda som finns i Göteborgs närmaste omgivningar.
Stora Torps corps de logi, vars exteriör är välbekant för alla göteborgare men som högst få sett invändigt förutom en del beredskapare på senare tid, är naturligvits i största laget för sitt nya ändamål. Men det skadar ju inte att ha gott utrymme och möjligheter till utvidgning framdeles utan en ny besvärlig flyttning. Övervåningen blir nu upplåten till tjänstebostäder, bl.a. för chefen, jägmästare A. Wigelius, och där kan det alltså också bli förvaltningslokaler när det behövs. Den tiden kan komma snart, ty sällskapet har utvecklats fantastiskt under sina 30 år. När jägmästare Wigelius kom till Göteborg 1913 var han själv hela kontorsstaben, och han satt i ett litet rum, trevande i den nya uppgiften. Nu sköter sällskapet skogar i 14 län och har en imponerande skogsdrift med en förvaltad skogsareal på 85,550 hektar och en balansräkning på 1 ½ miljon kronor.
Det låter sannolikt rätt överraskande för göteborgare i gemen, som äro vana vid att identifiera Skogssällskapet med vårdandet av skogarna i Göteborgs stads ägo, men detta är bara en detalj, låt vara icke oväsentlig, av verksamheten.
Sista kilen i stadens skogsfront Surte–Lackarebäck
Staden äger nu 6,000 hektar utmark, och det senaste förvärvet är just Stora Torp, den sista återstående kilen i den av staden ägda skogsfronten åt öster, ett sammanhängande bälte ända från Surte till Lackarebäck. Det senaste nyförvärvet, d.v.s. Stora Torp betyder kvantitativt inte så mycket – området utgör inte mer än c:a 100 hektar, varav 60 produktiv skog, men varje stadsbo vet från otaliga söndagspromenader vilken pärla vi äga in på stadens knutar.
Under sådana förhållanden är det givetvis praktiskt att den förvaltande institutionen residerar i ett av sina områden och centralt i Göteborgsdistriktet i stället för att bo mitt i stan, där man ur expeditionssynpunkt inte heller har stor anledning att hålla till.
En omfattande restaurering med pietetsfullt bevarande av den gamla vackra 1800-talsindredningen har genomförts i sommar. Det kunde behövas, ty man kan väl sälla utan åtskilligt besvär förvandla ett slott till ett kontor, och Stora Torp har dessutom aldrig varit avsett som något annat än sommarnöje torts den utomordentliga omsorg varmed byggnaden uppförts. Slottet byggdes av konsul Oscar Ekman 1873, och här vistades familjen i många år regelbundet från tidigt på våren till sent på hösten. Följaktligen fanns här också införd 70-talets stora uppvärmningsnymodighet, en varmluftsanläggning för nedre våningen.
I slottet tillbragte byggherrens barn, Oscar Ekman, Louise Falkenberg och Alba Langenskiöld, sina barndomsår, och friherrinnan Falkenberg residerade här tidtals under många år. Efter hennes bortgång innehades Stora Torp av systern, varefter det överläts på Carnegies fastighetsaktiebolag, som i fjol försålde fastigheten till Göteborgs stad. Huvudbyggnaden med närmaste grannskap var sedan länge bestämd att förbehållas Skogssällskapet. Byggnaden har som nämnts undergått en omfattande restaurering, värmeledning har inlagts o.s.v., och på söndag få de inbjudna se resultatet.
Tallen är Stora Torpsskogarnas stolthet
Vid en promenad i det vackra skogspartiet mellan det ståtliga slottet och Delsjön är det lätt att märka en regimförändring. Här och var vittna uppstaplade vedtravar om att Skogssällskapet redan gripit sig an med sin förvaltningsuppgift. Det låter kanske oroväckande för de många som haft sin glädje i att vandra omkring i detta stycke orörd urskog, men när man ser vad som skett och håller på att ske förstår man att skogen kommit i goda händer. Och än bättre begriper lekmannen det när han ute i markerna träffar på jägmästare Wigelius på inspektionstur och får en aning om programmet. Han och hans mannar ha här ingalunda det ekonomiska utbytet som det allt överskuggande målet. Det finns ingen anledning att låta yxan vila, när den kan uträtta åtskilligt som är ägnat att ändå bättre framhäva parkkaraktären samtidigt som en hel del värdefullt bränsle utvinnes. En omfattande gallring behövs här för att få bort fula och rötangripna träd och för att få de vackra partierna att framträda.
Ibland kan det vara god politik att »utglesa» ett helt, i och för sig vackert litet bestånd. Ett sådant exempel finns ett par hundra meter ovanför slottsbyggnaden. Här finns i sluttningen ovan bäcken en utomordentligt vacker bergbrant, som inte kommit till sin rätt hittills, därför att träden framför skymt bort partiet. Det är överallt otroligt mycket ’skräp’, buskar, fult växta enar m.m., som det gäller att få bort när man satt sig före att sanera en skog, där föga gjorts.
– Det är tacksamt för en skogsman att vårda en skog som Stora Torps, men det fordrar synnerligen stor varsamhet, säger jägmästare Wigelius. Det finns ingen anledning att inte ekonomiskt utnyttja vad som är lämpligt ur allmänt skogsvårdande synpunkt, men när det gäller att bibehålla och öka skönhetsvärdena måste man gå fram med lämpor. Som alltid är fallet i en skog där många fötter trampar har en hel del träd angripits av röta och måste nu delvis bort. Därför skall ingalunda promenerandet förbjudas. Tvärtom har förvärvet av denna vackra skog betytt att ett fritidsområde, vars maken man får leta efter, säkrats för all framtid. I samarbete med Turistföreningen skall vi nu också lägga upp promenadstigar, sammanknutna med det övriga nät av vandringleder i Delsjöskogarna som vi tidigare lagt upp.
Här finns bl.a. ett par utsiktspunkter på höjderna, som knappast hittills varit tillgängliga, dit göteborgarna i framtiden lätt skola kunna komma. Åkerlapparna här och var, tillhörande de gamla torpen, komma inte alla att bli brukade annat än som betesmarker i vissa fall. Det ekonomiska utbytet av sådant jordbruk uppe i skogen är inte imponerande. Ur estetisk synpunkt måste man emellertid vara glad för de gläntor som här och var öppna sig. Omväxlingen bör det vara i en naturpark som denna.
Tallen är Stora Torps stolthet. Det finns träd, ett par hundra år gamla, med en växt och resning som fyller skogsmannens hjärta med vördnad. Granarna ha också här haft tillfälle att utvecklas på ett exempellöst vackert sätt. Nära bäckravinen ovanför hagmarkerna ett stycke bortom huvudgården står granar, som enligt vad jägmästaren försäkrar hör till de största i landet, en meter i diameter och 30–35 m. höga. Sannerligen skulle Brunnsparken härifrån kunna få ett julträd som vore något att se på om man nändes offra en av jättarna. Men de skola givetvis i stället vårdas ömt. Bok och lind finns också här och var, och det gäller att se till att inte dessa utträngas. Men det viktigaste av allt är att låta skogen utvecklas som den själv vill, iakttaga tendenserna och gynna goda individer.
Julgransrov i stadens skogar med efterspel
Tyvärr lönar det sig nog inte att försöka sig på inplanering av ek m.m. här och var, där man skulle vilja förvandla ett fult parti till en vacker dunge. Man gjorde för en del år sedan ett sådant försök i den glesa rötangripna grandungen ovanför backen ned mot Delsjön, men det dröjde inte länge innan okynnet triumferat. Trots att plantorna hägnats med ståltrådsnät fingo de inte vara i fred. Över huvud är det förbluffande hur dåligt vett stadsbor på skogspromenad ha. Trots alla varningstavlor och naturvettspropaganda fara en del människor fram som vandaler, tälja initialer i stammarna, bryta kvistar och dra upp blommor, när de tro sig om att inte bli upptäckta. I fjol blevo två flickor avslöjade av en skogvaktare, när de kommo släpande med en egenhändigt anskaffad julgran från stadens skogar. Det blev rättsligt efterspel, trots mycket gråt och många föreställningar.
Skall ansvarskänsla bli bättre, sedan Stora Torps skog nu blivit göteborgarnas egen?” (Ur: Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning 25 november 1942)
Under de 80 år som nu passerat har både byggnaderna och skogen vid Stora Torp varit hotad vid ett flertal tillfällen, redan 1942-1946 fanns ett förslag som, om det hade förverkligats, hade inneburit slutet för både natur och nästan alla byggnader kring ”slottet”. Senast 2017 lades det fram ett förslag om att sälja 1700-talsparken till Kina för uppförandet av ett konsulat. Det är märkligt att ett område som är omtyckt sedan lång tid och flitigt utnyttjat inte fått ett starkt skydd mot exploatering. Inför det stundande valet presenterades här på Delsjöområdets historia, den 23 augusti, en valenkät där de partier som är representerade i kommunfullmäktige fick ge sin syn på skyddet av Delsjöområdet i stort (varför inte hela är naturreservat) samt deras inställning till ett kulturreservat (som främst skyddar kulturhistoriska lämningar) vid Stora Torp.
Bilden i sidhuvudet visar Stora Torps huvudbyggnad 2018. Foto: Per Hallén.
Delsjöområdets historia 