”I likhet med en viss kåsör i en viss morgontidning var jag också ute och gick i går. Det gör jag förresten alla söndagar, då Greta är tillräckligt kry från alla sina inbillade krämpor för att kunna följa med. I går hade Greta fått ett tillfälligt anfall av blodbrist varför jag för en gångs skull fick nöja mig med maskulint sällskap. Men det gick bra att gå i alla fall.
Eftersom vi voro tämligen sent ute, togo vi vägen över Gårda till den nya stora, fina breda och utomordentligt väl anlagda Örgrytevägen. Där träffade vi hela Göteborg. Alla de unga damer, som vi dansade med kvällen förut, hade sökt sig dit. Alla unga pojkar, som inbbilade sig att de hade ’brädat’ oss hos de sköna, hade letat sig vägen fram till Stora Torp och Delsjön. Dessutom upptäckte vi en hel del aktningsvärt folk.
Under det att majoriteten gick den gamla slitna traden till Delsjön, togo vi den nyanlagda vägen till Kålltorp. Solen sken o.s.v. Flickorna voro vackra. Några hade fått nya kläder och lyste som vårlökar i den allmänna färgglädjen. En dam i crosswordsstrumpor tilltalade mig särskilt. Men hon fick inte svar. Jag är en ordentlig ung man.
Allt var sålunda frid och försoning ända tills vi kommo fram till Härlanda. Jag förstår inte varför man anlagt ett fängelse mitt i den vänaste naturens sköte. Den dystra byggnaden såg ut som en svart, smutsig fläck mitt i solskenet. Jag tänkte på alla de stackare, som sitta inburade och ha ledsamt därinne, medan vi promenera i solen och ha det bra. Flytta Härlanda till Småland eller Spetsbergen, så vi slippa se eländet.
Det var det, det. Eller om det inte går att fullfölja mitt lysande förslag, så lär göteborgarna att det finns andra vägar än örgrytevägen, om man vill fingå på söndagarna. Tag vägen från Partille till Landvetter och sedan tåget hem. Där finns åtminstone inga onaturliga cellbyggnader, som skymma utsikten!
Tre ess (Ur: Göteborgs Aftonblad 23 mars 1925)
Delsjöområdets historia 