I veckan som gick, 13 juli, berättade Göteborgs-Posten om den så kallade Poona-affären som där kallas för ”bortglömd” åtminstone om man ser till vad ledningen för Stena-metall i dag känner till om händelsen. Men helt bortglömd är dock inte ”affären” redan 2017 publicerades här på Delsjöområdets historia berättelsen om jakten på den nedgrävda arseniken vid Brudaremossen. Efter att artikeln publicerades i Göteborgs-Posten har artikeln om Poona-affären på denna hemsida varit den mest visade under veckan.
I G-P:s artikel ställs också frågan om Brudaremossen utgör en fara i dag. Svaret från kretslopp och vattens projektledare Elisabet Porse, var att det det givetvis finns risker men hon menar att man inte skall känna oro för det tidiga 1970-talets miljösynder då vi har god kontroll på vad som läcker ut ur tippen. Frågan är dock om kontrollen av vad som läcker ut ur Brudaremossen är tillräcklig. Det finns mätstationer och reningsanläggning för det som rinner ut ur sopberget från ganska ytliga lager men hur ser det ut under den stora massan av avfall? Deponin anlades på en mosse, en sankmark. Någon undersökning av mossens djup eller berget under mossen gjordes aldrig på 1920-talet inför öppnandet av soptippen. Det finns dessvärre möjligheten att läckor kan finnas i andra riktningar än de där mätningarna i dag sker.
Om du inte läst texten från 2017 eller vill titta på den igen – följ denna länk!
Bilden i sidhuvudet är hämtad från GT 1971-09-09
Delsjöområdets historia 